Lars Westerbergs Blogg

Det är alltid en smula hemskt att iaktta när en debattör tippar över. Från att ha intagit ganska rimliga positioner tar hen steget ut i det orimliga. Det är rätt ruskigt.
Det hände Lars Åberg i Göteborgs - Posten den 8 mars. Rubriken är ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”. Man tror att det är oskyldigt med slöja, bara en markering av en religiös tillhörighet. Men i själva verket är det ”inte något fritt val utan en anpassning till, eller en underkastelse under ett bestämt moral- och tankesystem”. Det är ett politiskt motstånd som riktar sig mot den sekulära demokratin.
”När de pratar om politiskt motstånd bör man ta dem på orden och inse att de ser sig som ett avantgarde, som inte i första hand oroar sig för diskriminering utan verkar för att sprida ett politiserat religiöst normsystem där slöjbärandet blir till en ideologisk handling vars innebörd sträcker sig långt utanför den privata sfären.”
Jag vill gärna göra Lars Åbergs idéer rättvisa. Han talar om vänsterns antiimperialism som här är hopsydd med Islam.
Det är naturligtvis korrekt att traditionell Islam har en konservativ könsrollsyn. Alla religioner är såvitt jag förstår tankesystem och moralsystem. Markerar man en tillhörighet till traditionell Islam, och annars skulle man väl knappast bära slöja, så markerar man förmodligen samtidigt en moralkonservativ könsrollsyn. Det är någonting helt annat än att vara fiende till demokratin eller vara för terrorism.
Och naturligtvis sker det av fri vilja. I Åbergs påstående ligger något av att alla som inte väljer liberalismen, väljer ofritt. Ja, de väljer inte alls. Det är, såvitt jag förstår, en orimlig hållning.
Och att det också skulle innebära en markering av en politisk tillhörighet är inte sant. Islam går ofta hand i hand med en antiimperialism. Men antiimperialismen markeras inte genom slöjan. Och dessutom är ju antiimperialism något annat än att vara antidemokrat. Det förvandlar en trots allt inte jihadist eller försvarare av terrorism. Det påstår inte heller Åberg. Men det är den slutsats som suggereras. Det är stor skillnad mellan jihadism och en politisk vänsterhållning.
De här människorna oroar sig inte för diskriminering utan är fiender till den sekulära demokratin, påstår alltså Åberg. Men det är stor skillnad mellan att bekämpa det sekulära samhällets religionsförakt och det tror jag nog att man vill göra. Och att bekämpa demokratin.
Det finns naturligtvis extremister som vill bekämpa demokratin. Men det vill inte vanliga slöjbärande muslimer. Att antyda något sådant är förvisso att gå över en gräns.
11 mars 16

Nu diskuterar man en en timbrorapport om Svenska Kyrkans politisering. Själv misstänker jag att Timbro har en tydligare politisk agenda än Svenska Kyrkan. Skämt å sido. Jag har ofta förvånats över att timbroundersökningar i den liberala pressen behandlas som objektiva vetenskapliga undersökningar. Visst förtjänar de att diskuteras om de eljest är välunderbyggda. Men man saknar ofta de reservationer som bristen på förutsättningslöshet borde föranleda.
Men till sakfrågan. Timbroundersökningen visar att ledningen av kyrkan består av gamla 68-or och att Svenska Kyrkans medlemmar är missnöjda över den politiska inriktningen. Nu är Guds vilja inte något man kan demokratiskt rösta om. Vilket i andra sammanhang brukar vara ett argument från traditionellt konservativa kristna. Låt oss då fråga oss vad som är Guds vilja.
Bör kyrkan strunta i världen och i stället ägna sig åt bön, teologi och andlighet? Det kan man naturligtvis hävda. Men verkar på något sätt icke - protestantiskt. Tillbakadragenheten till det andliga, till klosterlivets frid, är en annan kristen tradition. Doktor Mårten Luther däremot står svettig mitt i världen. Få har som han talat om det verksamma, praktiska livet och predikat en radikal medmänsklighet. Det är detta som människorna från 68 följer upp. Och sysslar man med världen så får ens ställningstaganden politiska konsekvenser. Och den som handlar riskerar alltid att göra fel.
Däremot är det inte bra om kyrkan blir partipolitiserad. Här finns en stor risk att den som både är kyrkligt och partipolitiskt engagerad sakraliserar sin politiska hållning. Det är viktig med en kyrka som är kritisk å alla håll.
Men kommer inte kyrkans värderingar att alltför ofta sammanfalla med socialdemokratins? Ja, är man kristen vänster, så är man. Det är svårt för en socialt engagerad kristen att vara marxist. Om man har sitt hjärta hos Jesus kan man inte på alla punkter instämma med Marx. Det var därför som den kristna vänstern aldrig kunde bli lika dogmatisk som sina sekulära bröder. Deras vänsterengagemang har däremot visat sig hållfastare.
”De hade en politisk vision och fann en kyrka”, skriver timbrorapporten. Men förhållandet var det omvända. De var vanligen uppvuxna inom kyrkan och blev bekymrade över kyrkans ointresse för välden. Kyrkan var på den tiden, det konservativa partiet försänkt i bön, för att låna en formulering om The Church of England. De unga kristna såg att den värld som var Guds, präglades av vietnamkrig och världssvält. De sekulära generationskamraternas moraliska ställningstagande var svårt att komma ifrån. Hur man än ställde sig till marxismen. Det kom att bestämma kristendomstolkningen. Moralfrågorna kunde inte begränsas till den privata sfären.
Men kyrkan – eller för den delen påven – bör vara rädd om sin moraliska auktoritet. Det är bättre med en kyrka som tiger än som säger fel. Därför bör man undvika att ta ställning i alltför komplicerade konflikter. Inte av opportunism utan av respekt för tillvarons komplikationer. Jag menar att Israel- palestina konflikten är en sådan fråga. Och nöja sig med att med kraft moraliskt reagera där förtrycket (politiskt) och vanhävden (miljöfrågor) är uppenbart. Och där den enda mothållningen bottnar i en alltför mänsklig egoism och girighet.
Jag förmodar att man på kyrkligt håll är medveten om detta och att man ägnar sig åt en svår balansgång. Hur man lyckas må var och en ha en åsikt om. Även mot kyrkan bör man kunna vara kritisk.
10 mars 16

Av en slump hittar jag samma dag (5 mars) två artiklar i landsortspressen som handlar om läsning. Sofie Petersson i Smålandsposten skriver om hur det är att ha flow i sin läsning. Och Örjan Abrahamsson i Västerbotten-Kuriren om det gamla problemet om att människor ljuger om sin läsning. Låtsas ha läst statusdigra böcker som de inte har läst.
Sofie Petersson kan man bara gratulera. Det finns en entusiasm i bokslukandet som är en bild av lyckan. Nästan alla har någon gång känt den där prisvärda entusiasmen inför kulturupplevelser. Jag minns hur man som barn kände stor förväntan när man satt i biografen och filmen just skulle börja. Eller hur fantastiskt det var med TV när den kom till Sverige. Med böcker visste man aldrig riktigt om man skulle bli gripen eller ej. Lyckan kom ofta när man var en bra bit inne i boken och man läste vidare med ökad iver.
Läsmotståndet kan ha sitt värde. Den hängiva överlåtelsen kan i stället bli till reflektion och dialog. Och människans förmåga att inta båda positionerna samtidigt är stor. Böckers enda uppgift är inte att skapa magi.
Och en upptäckt gjorde jag när jag hade små barn och sällan hade möjlighet till ostörd läsning eller ostört skrivande. Det var lättare att skriva än att läsa. Det som måste formuleras lät sig ofta formuleras. Men hur lyssnar man på ett barn och en författare samtidigt? Det är mycket svårt. Ett tag läste jag med förkärlek aforismer. Men hustrun och jag delade broderligt och systerligt tiden, så vi hade båda några ostörda timmar per dag. Och självklart läste vi mycket för våra barn.
Men det var en iakttagelse att skrivandet skapade en större koncentration än läsandet. Och det därför på ett annat sätt gick att hålla tråden. Detta ser jag bekräftat än idag. Jag glömmer lättare tid och rum när jag skriver än när jag läser. Denna glömska av någonting utanför behöver dock inte betyda att det går lätt att skriva.
Örjan Abrahamsson tar upp det som redan Olof Lagercrantz erkände. Det är omöjligt att ha läst allt som man borde ha läst. Vanligare än lögnen är nog att luras utan att ljuga. Att ge sken av att ha läst sådant man inte har läst, mer än direkta lögner.
Själv försöker jag vara öppen med sådant. Men det är ofta onödigt och kan rent av verka skrytsamt att uttryckligt tala om vad man läst. Och också olästa böcker kan man ju exemplifiera med. Om man vet vad de innehåller. Har jag inte läst verket har jag ofta läst handböcker och recensioner. Jag minns att jag en gång fick beröm för ett skrivningssvar i litteraturvetenskap rörande en bok jag ännu inte hade läst. Men jag visste ju hur man brukade behandla detta verks poänger i kulturdebatten. Örjan Abrahamsson exemplifierar med Woody Allens filmhjälte Zelig som beklagar att han dör utan att ha läst slutet på Moby Dick. Den som läst Moby Dick exempelvis i Illustrerade klassiker behöver dock inte gräma sig på sin dödsbädd för att man aldrig har tagit reda på hur den slutar. Att verkligen läsa romanen blev förvånande på ett helt annat sätt. Den verkar skriven på samma parodiska sätt som barnet Jean Paul Sartre praktiserar (berättar han i Ordet). När han kommer in på ett ämne, hämtar han uppslagsboken och skriver av en uppslagsnotis, som han inkluderar i berättelsen. Mitt bestående intryck av Moby Dick är den utförliga redogörelse för olika sorts valar som hela tiden stoppar upp handlingen. En intelligent systerson till min hustru reagerade på samma sätt.
Så det är mera den upplevelsen som avslöjar om man läst Moby Dick eller inte. Hur det går vet många som inte har läst verket.
På samma sätt tycker jag att Olof Lagercrantz lysande bok om Den gudomliga komedin tar fasta på alla poängerna hos Dante. Medan läsningen av själva boken tycktes mig ökenartad.
Örjan Abrahamsson önskas lycka till med Bergtagen, den enda klassiker som han erkänner att han aldrig kommit igenom. Den slutar dock så abrupt så man bör nog inte läsa den för att se hur det går. Själv älskar jag denna bok, men jag vet att den bedöms olika. Christina fann den tråkig och det är nog en fråga om temperament och läggning. Långa diskussioner är inte det hon i första hand söker i en bok. Själv avskyr jag noggranna beskrivningar av det praktiska livet. Hur man virkar spetsar eller hyvlar brädor. Det är därför jag inte står ut med Kristin Lavransdatter.
9 mars 16

I lördags (5 mars) var Lena Andersson i Dagens Nyheter och Heidi Avellan i Sydsvenskan överens om det förkastliga i att skilja män och kvinnor på de kommunala badhusen. Eftersom jag är oenig med dem kanske man kan fundera lite på frågan.
Uppoffringen från majoritetssamhälle är inte stor. Någon timme, några timmar i veckan, då män måste hålla sig borta. Detta förnekar ju inte någon av debattörerna. Men det är principen det handlar om, inte om uppoffringens kvantitet. Vilka blir härnäst att utestängas?, frågar Lena Andersson. Homosexuella, judar, muslimer, kvinnor? Nå, det är nog mera att jämföra med om en minoritetsgrupp krävde ensam tillgång av en förmån en tidsrymd. Och det är sant att frågan inte handlar om frihet utan om hänsyn. Det är inte de muslimska kvinnornas frihet som begränsas, det är männens frihet som begränsas av hänsyn till de muslimska kvinnorna.
Varför vill muslimska kvinnor inte bada tillsammans med främmande män? Beror det på mansförakt? Nej, det är det ingen som tror. Däremot tror man att det handlar om kvinnoförakt. Antingen handlar de muslimska kvinnorna under tvång, de är lydiga sina män. Eller också har de internaliserat förtryckarens moral, så att de av fri vilja inte anser sig värdiga friheten att bada med män. Båda förklaringarna är vitt spridda och djupt korkade.
Vad det handlar om är naturligtvis en sexualsyn, en ideologisk betingad och troligen djupt känd prydhet. Den sexuella relationen mellan kvinnor och män är så laddad att kvinnan bör ha slöja och inte ens i burkini kan bada med män. Det är också därför som män och kvinnor inte kan hälsa genom att ta varandra i hand (en föreställning som visserligen bara förekommer hos en minoritet av minoriteten). Frågan är alltså, bör denna kvinnliga prydhet accepteras? Eller blir männen då diskriminerade?
Själv har jag levt i en livslång fejd med puritanska delar av den svenska feminismen. Endast med de puritanska delarna visserligen, mot icke-puritanska feminister har jag aldrig haft något att invända. Men jag brukar tala om majoritetsfeminismen för att inte göra mig skyldig till önsketänkande eller framställa mig som mer politiskt korrekt än jag är. I min ungdom använde jag ofta ordet prydhet men eftersom det ordet är negativt känsloladdat blev de berörda djupt kränkta. Själv tycker jag inte man skall använda kränkande ord när det finns neutrala, så jag slutade använda ordet. Men det var värre än så. Man vill inte ens erkänna att kampen mot porr och prostitution också förutsatte en sexualsyn. Det handlade enbart om könsjämlikhet, sexualsyn finns överhuvudtaget inte.
Nå, man blir äldre. Och förstår 70-tals feminismens sexualsyn bättre. Föds man inte till kvinna så blir man. Man är lika mycket sin miljö som sitt arv. Kvinnohistorien är en del av ens identitet, sina djupaste önskedrömmar och känsloreaktioner kommer man att uppfatta som naturliga. Känner man så, så känner man så. Personer med ett annat kön och alltså med en annan historia, får i det fallet respektera sina medmänniskors prydhet.
Och nu är det alltså frågan om männen (och kvinnorna) kan acceptera en ännu större prydhet och låta de muslimska kvinnorna bada i fred några timmar? Eller om man skall göra vad man kan för att uppfostra dem bort från denna prydhet? Och när blir prydheten så stor att man kan bortse från vad kvinnorna själva tänker och känner?
Detta kan vara värt en tanke den internationella kvinnodagen.
8 mars 16

Så tar Kyrkans Tidning itu med Elisabeth Sandlund på Dagen. Man talar lite lösligt om att det inte är något brott mot prästlöftena att tänka positivt om andras sätt att tro. Bara för att man respekterar den andres tro och gudsbild betyder det inte att man slutat tro på sin egen. Brita Häll menar att man skall söka kärnan i sin egen tro och söka nya sätt att förmedla den. Då finns det emellertid risk för att man väljer en ny kärna som passar moderna människor bättre. Och det bör man naturligtvis akta sig för. Och så varnar Brita Häll lite för att vara alltför fixerad vid renlärighet och slå fast att andra har fel. Och att man måste acceptera förändring.
Bra rutet? Här finns ingenting som Elisabeth Sandlund inte skulle gå med på. Hon kommer att svara, tro mig och kontrollera det själva, att hon tydligt sagt ifrån att hon är för religionsdialog. Men att hon just varnar för synkretism. Precis som Brita Häll. Men den sandlundska positionen är ju intellektuellt ohållbarare än så. Varför skall man av kristen artighet avstå från att tala om det för henne.
Ty om man säger att den som förnekar Jesu gudom har en annan gud än de kristna så gäller detta inte bara muslimer utan också judar. Jesus själv skulle alltså ha refererat till och trott på en annan Gud. Nog är det en mycket konstigt språkbruk. Elisabeth Sandlund säger att hon erkänner Islams och kristendomens gemensamma rötter. Men dessa gemensamma rötter betyder ju just att man tror på samma gud. Det är judarnas Gud i båda fallen. Ett annan synsätt är omöjligt.
Man kan naturligtvis säga att tror man inte på Kristus så har man en felaktig gudsbild. Men det är något annat än att säga att man tror på en annan gud. Elisabeth Sandlund får naturligtvis tro vad hon vill. Men hon får inte på detta sätt kränka logik och rimlighet. Det är dags att ändra språkbruk.
Problemet är väl då att gudsbilden varierar högst väsentligt också mellan kristna. Och vad är det då som så avgörande skiljer den kristna positionen från den muslimska eller den judiska? Det är väl denna tanke som är för ängslande. Och som man vill slippa konfronteras med. Att tron på treenigheten är en avgörande skillnad kan man naturligtvis fortsätta att hävda. Den som tror på treenigheten kan inte ha en så felaktig gudsbild som den som inte gör det. Men räcker denna tanke som ett psykologisk värn mot relativismen. Hur mycket ståtligare om man kan tala om avgudadyrkan. Men det kan man alltså inte om man erkänner Islams och kristendomens gemensamma rötter.
7 mars 16