Lars Westerbergs Blogg

Ebba Witt – Brattströms roman ”Århundrades kärlekskrig” har fått positiva recensioner. Men varför? Recensenterna känner igen sig, recensenterna får möjlighet att ta parti i könskampen. Det är en viktig bok därför att den bekräftar oss. Är det tillräcklig för en positiv recension?
Jag vet inte. Jag har vare sig läst Ebbas eller Horaces bok. Men när jag tar del av intervjuer och utdrag fyller mig båda författarna med beklämning. Verkligheten bakom böckerna tycks handla om självhävdelse, konkurrens och maktkamp. Om att vara bäst. Hade det handlat om två män hade jag talat om penisfäktning.
Nu är det naturligtvis väldigt lätt att få kvinnan i romanen att framstå som segrare, när kvinnan har förmånen att skriva mannens repliker. Lite mer eftertänksamma recensenter påpekar också försiktigt att mannen ter sig som en karikatyr. Ebba Witt- Brattström påstås dock vara rolig. För allt i världen, humor är mycket subjektivt, men av utdragen att döma är det inte så imponerande. Men det räcker kanske att det är bitskt och påstår något man kan instämma i? Jag hamnar naturligtvis i samma situation som nazisten som inte kan begripa brittisk humor i Pimpernel Smith. Och jag förnekar inte att det är lite kul på sina ställen. Men jag tror att hade jag varit Ebba Witt- Brattström och haft hennes syfte så hade jag varit roligare.
Ebba Witt- Brattström har jag känt till hela livet, ända sedan hon skrev i Kvinnobulletinen. Och jag har samma åsikt om henne nu som jag hade då. Min stora sorg och desillusion är Horace Engdahl. Jag har alltid satt honom högt men här har jag verkligen fått ändra åsikt. Jag har till och med gillat Svenska Akademien. På Strindbergs tid var det rimligt att skälla på den. Nu är det bara ett bildat motetablissemang till den verkligt inflytelserika maktgruppen, kultursidornas skamlösa tyckare. Men när jag läser intervjun med Horace i söndagens DN går det kalla kårar utefter ryggraden. Men jag skall återkomma till det i morgondagens blogg.
31 mars 16

Det är mycket Ebba och Horace nu. Efter en uppslitande skilsmässa har de kommit ut med varsin bok. Ebba Witt – Brattström med ”Århundradets kärlekskrig” som är en roman i dialogform. Horace Engdahl med ”Den sista grisen” som är aforistisk kortprosa, personlig utan avsikt att vara privat.
Ebba Witt – Brattströms roman har hittills väckt det största uppseendet. Det är en äktenskaps- och relationsroman. Det har varit svårt för recensenterna att förhålla sig till detta. Det har varit roande att se hur de vridit sig. Jo, jag vet att detta är en roman, men ändå. Jag skall verkligen försöka bortse från den verklighet som inspirerat den. Men kan jag det?
Ja, det är fiktion. Men samtidigt är den inspirerad av Märta Tikkanens äktenskapsroman ”Århundradets kärlekssaga”. Jag har alltid hört att den handlade om äktenskapet med Henrik Tikkanen och ingen av de inblandade var benägen att förneka det. Måste man också i det fallet hålla sig till att det är en roman? Fiktion, där författarinnan kan förändra verkligheten efter behag. Och vad betyder det för möjligheten att upprätthålla strikta gränser när det gäller Ebba Witt- Brattströms egen roman? Hade hon nöjt sig med att vara inspirerad av Strindberg hade det varit lättare. Att alla sensationslystna tänker att det måste beskriva hennes äktenskap betyder däremot ingenting.
Ty hur är det med fiktion? All god fiktion är inspirerad av verkligheten, författaren använder sin verklighet. Men har full frihet att dikta till och förändra verkligheten. Och man kan aldrig läsa fiktion som verklighetsbeskrivning.
Alltså, i romanen är mannen hustrumisshandlare. En av mina bloggkommentatorer skrev: Jag har väldigt svårt att tro att Horace Engdahl är hustrumisshandlare. Det finns det heller ingen som helst skäl att tro, Björn Ranelid och Kalle Anka är lika misstänkta. Alla man inte känner personligen skulle kunna vara hustrumisshandlare, man skall inte gå i god för personer som man bara känner från deras texter. Men man har alltså inget skäl alls för misstankar i det här fallet.
Men är inte Ebba Witt- Brattström omoralisk som låter mannen i sin roman bli hustrumisshandlare. När hon nu sannolikt har hämtat så mycket annat från sitt eget liv. Nej, inte alls. Vad vad det Jan Myrdal sa: ”Verkligheten uppvriden i fiktion”. Författarinnan kan har velat skildra vissa strukturer och så blir det förstärkande och logiskt att det slutar med hustrumisshandel. Det är helt juste, ingen har rätt att misstänka Horace eftersom det är fiktion. Skulle hon till äventyrs ha hämtat denna detalj ur verkligheten skyddas han från utlämnande genom fiktionen.
Jag har mycket mer att säga om detta och om de båda kulturpersonligheterna och deras recensenter, men jag återkommer.
30 mars 16

Det är inte riktig bra med den leda jag känner över mitt ältande. Kanske borde jag ta en längre paus från mitt bloggande. Dock vet jag att jag då skulle få omedelbar lust att skriva. Kanske handlar allt om grundläggande existentiella problem. Helvetet är de andra, säger Sartre.
Vi har alla våra begränsningar. När vi lyssnar till vad någon säger eller skriver upptäcker vi inte alltid våra medmänniskors poänger. Och våra egna förblir oupptäckta. Jag märkte redan i min ungdom att andra tog fasta på andra saker i mitt skrivande än jag gjorde själv. Det verkade som om en stor del av min begåvning bara kunde upptäckas att mig själv. Och då är det väl knappast troligt att den fanns, utan bara var en form av självsentimentalitet. Medan en för mig omedveten begåvning hyllades av andra.
Som åldrad bloggare gratulerar jag mig ibland till min obemärkthet. Näthat och mobbing har jag hittills undgått. Inte nog med att tiden är förflackad, den är också ondsint. Kampen om uppmärksamheten är stålhård, att tänka efter och fördjupa sig är onödigt och tidskrävande. Tankeschabloner och snabba kommentarer anses bra nog. Nog är det skönt att vara utanför allt detta.
Och ändå blir det en sorts ensamhet. Man mödar sig och ibland blir man nöjd med sina bemödanden. Ibland inte. Man för en sorts dagbok över sitt alltför ofta oviga tänkande. Och ingen bryr sig om att skilja det ena från det andra. Det finns ingen objektiv instans. Bara ett mummel av röster som sällan når en. Man bör, tror jag, vara nöjd med detta. Några tappra följer ens blogg och den del kommenterar flitigt och ofta intelligent. Resten av texterna guppar som flaskpost och upptäcks kanske efter två år av någon som sökte något annat.
Jag minns att jag i min ungdom prisade kulturjournalistiken, Aftonbladets Innerspalt mest. Därför att här fanns ett dagligt tilltal, en röst i nuet. Jag stod och läste Innerspalten medan jag stod och kokade mitt the på Smålandsgården. Jag tog med mig tidningen när jag gick ensam på bio. För att läsa innan filmen började. Man kunde nämligen unna sig kulturella upplevelser fast man var ensam. Världslitteraturen har alltid varit min tröst men kultursidornas dagliga tilltal ville jag inte avstå ifrån.
Hur är det idag? Jo, jag är fortfarande road. Jag är en gammal man och det är naturligare att jag är en främling i tiden än det var när jag var ung. Då kunde jag dock uttrycka det utan att det framstod som gubbgnäll. Jag får numera nöja mig med känslan av att om man förstode mig skulle man känna sig drabbad. Det är kanske trösterikt.
16 mars 16
 
Bloggen tar nu uppehåll två veckor. Först åker jag till Warszawa och sedan är det påsk. Jag återkommer onsdagen 30 mars.

Nu drar det ihop sig till Århundradets kärlekskrig. Ebba Witt – Brattströms roman, sannolikt dunkelt inspirerad av hennes äktenskap med Horace Engdahl. Det vars slutpunkt fick Ebba att ropa: Äntligen!
Marknadsföringen är framgångsrik. Ebba Witt – Brattström intervjuades i söndags (13 mars) i såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter. Som utomstående vet man förstås ingenting. Men sant att säga har detta äktenskap förvånat mig i alla år. Den elitära esteticismens banérförare förmäld med den frejdiga och stridbara vänsterfeministen från Kvinnobulletinen. Ty dessa feminister var verkligen vänster, det var en helt annan feminism än den liberala Eva Moberg-feminismen. Klass var lika viktigt som kön. Eller snarare kön var lika viktigt som klass, vänsterhållningen var en självklarhet, det gällde att visa att det fanns en feminism som inte var borgerlig. Ty den manliga vänstern hade absolut för sig att det här könspratet bara var en ursäkt för att slippa tala om klass. Det gamle r-ordföraren, Frank Baude, höll fast vid detta i det längsta, det var därför han slutligen lämnade partiet 1999. Hans parti hade nämligen då närmat sig feminismen, ”en alltigenom borgerlig idériktning”. Det var framför allt detta påstående det gällde att dementera för de kämpande systrarna.
Att Ebba Witt – Brattström kommer därifrån kan tyckas förvånande för den som känner henne från senare år. Då hon inte precis tillhört de radikala, utan snarare företrätt en rätt borgerlig och konventionell feminism.
Men varför, i Zeus namn, Horace?
Varför välja en elitist och intelligensaristokrat, när man älskar Moa Martinsson? När hon beskriver Horace från den här tiden och kanske tidigare kan man ana en förklaring. Han tedde sig som en patetisk figur, som stora, starka Ebba kunde ta sig an. Från den patetiska figuren hade hon ingenting att frukta. Vilken besvikelse att han skulle få så mycket framgång och anseende. ”Jag ligger inte med en högerman”, sa Gun Kessle, alltid lydig Jan Myrdal. Det är åtminstone en linje. Hade Moas dotter varit lika klok och hållit sig borta från elitister hade mycket besparats henne. Men var idén i stället att vara högsta hönset så finns alltid risken att man satsar fel.
15 mars 16

Uttrycket ”mansplaining” har fått flitig användning på debatt- och kultursidor. Det är inte konstigt eftersom det är så träffande. Det är också en smula överexploaterat eftersom det lätt kan användas om närliggande fenomen.
Uttrycket kommer alltså från Rebecca Solnits bok ”Män förklarar saker för mig”, som nyligen kommit på svenska. Och handlar om mäns tendens att förklara saker för kvinnor som dessa mycket väl begriper själva. Ett övertydligt exempel är när en man på basis av en recension försöker förklara en bok som hans kvinnliga samtalspartner själv har skrivit. Inte ens hennes påpekande av detta stoppar honom.
Sedan kan ju detta lätt vidgas till att belysa manliga dominanstendenser. Också i fall, där ingen expert finns, är det männen som pratar och dominerar. Man har använt begreppet om programserien ”Liv och Horace”. Och direkt felaktigt om ”Veckans brott”. Där det naturligtvis är experten som skall lägga ut texten och programledaren som skall lyssna. Det enda man möjligen kan fråga där är: ”Varför inte en manlig programledare och en kvinnlig expert?”
Men det är intressant med den manlig självhävdelsen. Det handlar förstås om könsrollsmönster. Man ser det redan hos små pojkar och det gör mig alltid rasande. Medan hustrun i sådana fall fylls av ömhet. När små flickor beter sig mycket flickigt kan jag däremot känna ömhet. Medan hustrun blir rasande. Och det beror naturligtvis på att jag varit en liten pojke och hon en liten flicka och vi reagerat på detta hos kamrater. När man bedömer det andra könet är det ingen som står i vägen för det naturliga överseende man känner mot barn.
Men det är inte konstigt att män hellre talar om svåra och personliga saker med kvinnor än med män. ”Har lättare att tala med kvinnor” som det heter. Kvinnor lyssnar, har förmåga att intressera sig för andra, är vana att leva sig in. Så är mönstret.
Som frilans i kulturlivet har jag alltid funnit kvinnliga chefer överlägsna manliga. Lena Brundenius på Obs och Malin Krutmeijer på Helsingborgs Dagblad har varit mina bästa chefer. Eftersom de tog hänsyn både till sakfrågor och psykologi.
Men hur är det med Horace och Liv? Liv Strömquist var känd som en hårdslående feminist med satirisk skruv. Där det ofta var viktigare att förlöjliga än egentligen förstå. Skulle någon kunna slå hål på en kulturman så var det hon.
Varför gör hon då inte det? Varför intar hon i stället kvinnorollen. Jag tror det beror på enbart goda egenskaper. Hon är konstruktiv, programmet måste fungera, detta måste vara viktigare än den personliga prestigen. Dessutom vet vi alla att Horace har en skilsmässa bakom sig. Han håller på sin integritet men det är ingen alltför djärv gissning att det tagit på honom.
Men vissa kulturskribenter spekulerar redan över en kvinnlig medresande till Liv Strömquist. (Hanna Jedvik, Göteborgs – Posten, 8 mars) Och föreslår Ulrika Knutsson, Yrsa Stenius eller Sara Danius. Min första tanke är förstås att det är synd att göra programmet enkönat. Varför inte i stället försöka med en mindre framstående man än Horace? Hela det svenska kulturlivet består ju av mindre framstående män än Horace, man behöver inte söka med ljus och lykta. Men sedan kommer jag på att problemet med Horace inte är att han är framstående utan det manliga dominansbeteendet. Och det blir inte mindre av att personen ifråga är korkad. Som Horace själv påpekat, förhållandet är det omvända.
Ulrika Knutsson tycker jag skulle vara utmärkt. Hon har tyngd och sälta och är drabbande på ett sätt som den ytliga satiren aldrig är.
Sedan kan man väl säga att ödmjukhet och förmåga att lyssna generellt är underskattade egenskaper i samtiden. Att ha tålamod att höra andra röster än sin egen. ”Hör på så du lär dig något”, brukade min mor säga till mig. Jag tycker det var det bästa hon sagt. Saker kan behöva förklaras och det kan ta tid att förklara saker. Att inte alltid hävda sitt jag utan också kunna vara tyst och eftertänksam är egenskaper som samtiden generellt behöver öva.
”Bildning kan den som vill skaffa sig”, påpekar Horace i programmet. Men skönhet har man eller har man inte. Detsamma kan kanske sägas om intelligens. Men visst är det bra med bildning som är tillgänglig för envar. Och är man en god människa så vill man sprida den, inte göra den till något exklusivt. Det är därför det är så bra med en kanon, den avslöjar bildningens hemligheter för envar. Läs bara detta så är du en bra bit på väg. Fakiren säger visserligen ”Läsa böcker gör dig klok, därför läs varenda bok”. Så det finns mycket att fortsätta med när man läst de mest renommerade verken. Men redan att ha läst en klassiker är en bit på väg.
14 mars 16