Visar inlägg från februari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Vandra mot Gud

En rubrik förra onsdagen i Dagen (17 feb.), fick mig att spärra upp ögonen. ”Varann präst ser gemensam Gud i islam och kristendomen”. Man förstår att detta måste ha chockerat tidningen. Jag är minst lika chockerad. Ty det betyder ju att varannan präst förnekar detta. Vilket nederlag för den teologiska utbildningen! Hälften av prästerna påstår alltså att religionshistorikerna och historikerna ljuger. Det är ett djärvt antagande.
Men så ser jag att det är intressantare än så. Det påstående som prästerna har fått ta ställning till är ”Judar, kristna och muslimer vandrar mot samma Gud, var och en på sin väg”. Vad betyder ”att vandra mot Gud?” Ja, det enklaste tolkningen är att det inte betyder något annat än att tro på Gud (det är den tolkning som tidningen själv gör). Varför vandrar man mot Gud om man inte tror på Gud? Det måste vara så att gudstron kommer först och vandringen sedan. Vandringen betyder kanske att lära känna eller komma i kontakt med Gud. Den avslutande frasen ”var och en på sin väg” får mig att tro att det handlar om teologi. Och då skulle frågan kunna översättas med ”är den judiska och islamska läran lika bra som den kristna?” Om inte, varför inte?
Nästa påstående som prästerna får ta ställning till är följande : ”Gud kan frälsa människor på annat sätt än genom Jesus Kristus”. Där instämmer 55 procent inte alls. Då blir ju talet om väg lite mer begripligt. Målet är frälsning. Och då måste man ju fråga sig vad frälsning är. Det har ju varit ett centralt begrepp i den frikyrkliga traditionen.
Frälsning betyder alltså räddning. Vad skall man räddas från? Synden och döden, kommer det för mig. Att vara frälst från synd betyder ju att vara förlåten. Man har ådragit sig skuld och får någon sorts metafysisk förlåtelse för det. Att vara frälst från döden betyder ju att få evigt liv. Det bör man, om jag har förstått det rätt, som kristen förtrösta på, men kan aldrig vara säker på.
Jag känner för dåligt till judendomen och islam för att veta om dessa frågeställningar är relevanta för dem. Jag förmodar att de kristna menar att kristendomen ger en sann beskrivning av en metafysisk verklighet, som man som jude och muslim missar. Så även om muslimen och juden inte upplever något behov av frälsning så borde de göra det.
Här handlar det dock om trossystem och inte om att tro att Gud blivit människa. Och jag misstänker starkt att detta försanthållande är avgörande. Förmodligen handlar det både om att tro detta och att tolka sitt eget liv i enlighet med en traditionellt kristen uppfattning.
Det är inte mycket att säga om det. Judar och muslimer kan inte bli frälsta i kristen mening och troligen vill de det inte heller. Men tror på samma gud gör de, bergsäkert. Hur mycket man än genom det religiösa språket försöker blanda bort korten.
22 feb.16

Familjehemligheter

Sommaren 2014 skrev jag två blogginlägg om författarinnan Eva Berg (15 juli och 27 aug.) Det har nu föranlett ett par skarpa kommentarer. Själv nås jag av kommentarer, direkt när de publiceras, även sådana som inkommer efter två år. Medan läsaren måste gå tillbaka till det gamla blogginlägget för att få syn på dem. Eftersom det här kan vara principiellt intressant, vill jag alltså upplysa läsekretsen, den hedersmannen, om detta.
Det kan ofta vara svårt att få tag i sanningen om människors hållning under andra världskriget. Värderingar förskjuts både med krigslyckan och med ökade kunskaper. Tillhör man inte offentligheten vet ingen vad man egentligen tänkte 1940.
Det kan man ha behov av att förneka och förtränga. Det finns intellektuella som tvivlar på att Ingmar Bergman var nazist. Tillskriver hans bekännelser hans skuldkänslor och alltför livliga fantasi. Men förnekande och bortträngning torde vara betydligt vanligare. Hans Nystedt uppger i sin bok om Ingmar Bergman, att majoriteten av Nystedts klasskamrater i gymnasiet hade nazistiska sympatier. Majoriteten!
Men jag skall ta mina egna föräldrar som exempel. I förpuberteten började jag intressera mig för andra världskriget. Gripen av 50-talets anglofili och flitig läsning i bigglesböcker var jag en övertygad engelskvän. Långt innan jag började skolan frågade jag min far: Vem är det största människa som någonsin levat? och han svarade: Churchill! Man kunde alltså inte tvivla på hans sympatier. Min far hade rätt otäcka vulgärhögeråsikter, men det hade ju Churchill också. Min far hade fobi mot paraplyer, vilket jag tror speglade hans avsky för Chamberlain. Appeasementspolitikens män var bara värda förakt.
Men så berättade min mamma att hon varit nazist. Det var visserligen under skoltiden och bottnade inte i någon djupare övertygelse. Människor brukar skylla på att de är politiska idioter, men i min mors fall tror jag det är sant. Några djupare politiska insikter kunde inte märkas senare i livet heller. Och det gäller även andra livsfrågor.
”Lasse tittar på mamma som om hon varit en förrädare!”, sa min syster som inte tyckte det var så farligt. Jag ställde omedelbart frågan till min pappa: ”Har du varit nazist, pappa?”. ”Nej”, svarade han. Min mamma sa lite skämtsamt att han uttryckt en viss beundran för Hitler när det begav sig. Men det gjorde inget intryck på mig.
En dag efter min mammas död frågade jag en av mina mostrar om hon varit nazist. Hon svarade ertappad ja på den frågan. Och sedan frågade hon varför jag frågade det. Jag sa, som sant var, att mamma hade berättat att hon var nazist och därför undrade jag om det också gällde min moster. Jag frågade också om min andra moster hade varit nazist, men så var inte fallet. Min morfar ställde sig helt ogillande mot nazismen. Min morbrors hypotes var att det berodde på att han var jurist. Det var alltså den bristande respekten för den traditionella rättsordningen som han fann betänklig.
Min moster och jag kom av andra skäl i konflikt med varandra i slutet mot hennes liv. Jag slarvade bort en släktklenod som hon hade skänkt mig. Det ledde till att hon gjorde mig arvlös. Arvet tillföll två av mina syskon och en kusin. Medan en annan syster också var i onåd. Mosters man som hon gift sig med på gamla dar överlevde henne på 30 år. Jag var glad över att få denna hälsning från henne efter så många år. Det löste ju dessutom ett dilemma. Det hade varit konstigt att ta emot ett arv från henne men också efter 30 år konstigt att vägra.
Nå, jag berättar detta för möjligheten att min fråga om nazismen också bidrog till hennes ogillade. Min kusin berättade dock att man hittade en nazinål i hennes kvarlåtenskap.
Men en dag på 50-talet hittade jag ett inbetalningskort till ett försvarsförbund på min fars skrivbord. ”Vad är det här?” frågade jag. Jag väntade mig ett likgiltigt svar. Men min pappa svarade med oväntat allvar att det kunde väl inte vara fel att stödja det svenska försvaret. Jag tänkte inte närmare på det. Men någon gång läste jag i Svenska Dagbladets ungdomsbilaga, Presens, att detta försvarsförbund klassificerades som halvnazistiskt.
Min pappa berättade att det var bara en av hans kollegor som trodde på engelsk seger. Jag trodde inte detta på något sätt hade med sympatierna att göra, de andra var väl mer pessimistiska. Men sent i livet talade denna kollegas dotter om de två vännerna där den ene höll på Tyskland och den andra på England. Men att de ändå var goda vänner.
Allt talar alltså för att min far var en så kallad ”roddare”. Som svängde från tyskvänlighet till engelskvänlighet efter krigslyckan. Men det är hos mig en mycket sen insikt. Kanske 20 år efter hans död faller polletten ner.
19 feb.16

Samtidsblindhet

Allt fler ledarskribenter och debattörer talar nu om behovet av att vara nyanserad (se t.ex. DN 11 feb.) men jag känner ett plågsamt behov av klarspråk. Säger man att den som har en konservativ könsrollsyn reproducerar extremhögerns politiska berättelse så är det naturligtvis i en mening sant. Det är en berättelse som extremhögern har gemensam med all annan höger (om man med höger menar konservativ).
Och jag känner inte igen att vänstern skulle vara lika generaliserande som de främlingsfientliga. De som tror att alla flyktingar och invandrare av naturen är goda är inte fler än man kan huta åt dem. Detsamma gäller dem som alldeles förnekar kulturskillnaders betydelse. De finns, jag håller med om det, och de får mig alltid att sucka tungt. Men särskilt vanliga är de inte.
Och det är inte alltid bra att vara nyanserad. Den som försökte ge en nyanserad bild av Hitler och nationalsocialismen – se den som en rörelse på gott och ont - är numera inte särskilt högt skattad. Nyligen var det någon som blev väldigt förolämpad när han jämfördes med Allan Vougt. Men Allan Vougt var inte nazist, utan en snäll socialdemokrat som försökte ha en nyanserad inställning till nazismen. Han skulle tyckt att vår tid var mycket onyanserad när det betraktas som en förolämpning att bli jämförd med honom. Smutskastning skulle han kanske ha kallat det.
Men vad är det för klarspråk jag saknar? Nationalismen är inte alltid ond skriver DN i en ledare (7 feb.). Ty motståndet mot nazismen bars i Sverige under andra världskriget av nationalism. Det gjorde det förvisso och vad bevisar det? Att svensk utrikespolitik drevs av gruppegoism och inte av kärlek till demokratins idé. Och detta förklarar mycket av Sveriges utrikespolitik under andra världskriget. Freden var inte det enda som gagnade Sverige, det var inte blott fredsegoism det handlade om.
Man säger att frågan om flyktingar och invandrare är en komplicerad fråga som bör diskuteras sakligt och nyanserat. Men i grunden är det en moralisk fråga. Det är detta man måste tala klarspråk om. Man bör se att det ytterst handlar om moraliska val. Grundfrågan handlar inte om praktiska problem eller om nödvändigheten att vara realist. Eller alls vad man tror om verkligheten.
Och hur pratar man bort det moraliska problemet. Gruppegoism bör väljas framför altruism. Man bör se till det egna i första hand. Det sa konservativa gubbar som min far redan på 50-talet. ”Tycker Svenska Kyrkan att hon har ett särskilt ansvar för att se till att kristna ges tillfälle att utöva sin tro i trygghet?”, frågar Ann Heberlein i en helt annan debatt (DN 9 feb.) ”Vem skall värna kristna flyktingars rätt att utöva sin tro i Sverige om inte Svenska Kyrkan bryr sig om att göra det?”
Och svaret på Heberleins fråga är förstås. Envar demokrat bör kämpa för allas rätt att utöva sin tro i frihet, jude eller grek, kristen eller muslim. Ingen bör förföljas för sin tros skull.
Jag respekterar konservativa gubbar som min avdöde far. Så länge man är medveten om att man väljer och att det är ett moraliskt val.
18 feb. 16

Om kulturförakt

Jag läser en ledare i Expressen (10 feb.) och blir något betänksam. Där klagar man regeringens alltför generösa kulturpolitik. Argumentet är att en generös kulturpolitik gynnar medelklassen, som redan är tillräckligt gynnad.
Nu kunde man tycka att varje samhällsklass – som i någon ringa mån försökte rida spärr mot ett pågående kulturförfall – med all rätt borde premieras. Det är inte heroiskt att gå frivilligt på muséer, inte ens om man väljer muséer som inte är alltför turistiskt lättsamma. Eller att sätta sina barn i kulturskola. Men det är i alla fall en svag ambition i rätt riktning. Det är, vill jag påpeka för Expressen, inte ett utslag av pervers nöjeslystnad. Utan det är åtminstone en aning om allvaret i att vara människa. Den seriöse medborgaren som försöker nå kunskap och insikt.
Jag förstår att detta är främmande tal för Expressens ledarskribenter. Jag nöjer mig med att tala om medborgaren även om jag tror att varje människa är något mer än medborgare. Men det hjälper nog inte. Jag lyckas så att säga inte krympa perspektivet tillräckligt för att Expressen skall förstå mig.
I själva verket kommer man aldrig åt den självbelåtna inskränktheten. Att påpeka att Ivar Harrie skulle vända sig i sin grav gör säkert inget intryck. Det är osäkert om de hört talas om Ivar Harrie. Och även om de till nöds skulle gå med på att han har existerat så skulle de aldrig förstå varför. Deras vältvättade medelklassansikten är alldeles tomma, uppenbarligen speglande deras själar. Dessa personer tänker ekonomiskt så själarna ger i alla fall ifrån sig ett lätt klirrande av mynt.
Fast en sak har de rätt i. Det populistiska påpekande av klassorättvisan. Ty folkbildningen har sedan länge försummats. Socialdemokratins pionjärgeneration var inte alls kulturlös utan kämpade för bildning. Demokratin var inget hot mot kulturen, vilket dåtidens antidemokrater fruktade. Demokrati leder nämligen inte till kulturförakt men det gör däremot populism.
12 feb.16
 
Bloggen gör nu ett uppehåll på grund av en inrikes resa. Tillbaka torsdagen 18 feb.

Mer om karnevaler

Som jag påpekar i min och Per Lindströms bok Två Lund så fanns i Lund 1978 inte bara Lilla Teatern, med dess oförglömliga revyer, utan också Stellan Sundahl och Kryddan Pettersson. 1985-1992 gjorde de det humoristiska Helt apropå i TV och fick Guldrosen för bästa program i Montreux. Tala om att bli världsmästare i humor! Missade man dem till äventyrs under sin lundatid bör Helt Apropå och Snacka om nyheter ha övertygat om storheten. Lägg alltså märke till att detta fanns i 70-talets Lund, samtidigt. Stellan Sundahl slog i genom på karnevalen 74. Och 1978 hade Kryddan Pettersson en värmande, rolig och professionell karnevalsrevy. Som mycket riktigt fick mitt beröm i Lundagård.
Karnevalståget brukar inte tillhöra det bästa. Av naturliga skäl. Det är vanliga studenter utan scenvana och utan någon särskild begåvning, som tycker det är kul att vara med. Man får ta det för var det är. Att kasta en snabb blick på dem och konstatera att högern inte har någon humor torde vara en förhastad slutsats.
Och höger och höger? Kalle Lind lär ha med Helt Apropå i sin bok om humor från höger. Men när jag såg Helt Apropå- programmen var det inget jag tyckte var reaktionärt eller stötande för en vänsterliberal. Tvärtom drev de med samma saker som jag själv skulle drivit med. Men har Kalle Lind principen att allt som inte är vänster är höger, har han naturligtvis rätt.
Povel Ramel besökte så gott som alltid karnevalerna. När jag pratade hos Povel Ramel-sällskapet i Lund framhöll jag detta. Trots att Povel inte är lundensare besökte han alltid Lund när staden är som mest Lund. Var han då inte djupare förbunden med Lund än den lundensare som stänger in sig och snabbt tar sina betyg?
Här finns också en lundensisk tradition. Hasse Alfredson slår igenom på karnevalen 54, Stellan Sundahl på karnevalen 74 och Johan Wester/Anders Jansson på karnevalen 90. Betydande humorister utan tvekan, men lägg också märke till att det är 20 år emellan. Varje dag föds inte en Hasse Alfredson i Lund.
Stellan Sundahl var med i många av Svenska Ords filmer. Johan Wester/Anders Jansson fungerade som manusskrivare till Snacka om nyheter. Om Povel Ramels beroende av Fakiren har jag hållit två föredrag. Delvis via Povel lever traditionen ända från Fakiren. Men märk att det är över 50 år mellan Fakirens karnevaler och Hasse Alfredssons genombrott.
Bengtåke Carlson och Ulf Fembro var inte först med att kritisera karnevalerna, vilket de alltså gjorde 78. Per Gahrton hade en svavelosande angrepp i Lundagård inför 1970 års karneval. Själv hade han varit berusat black face i en tidigare karneval och detta ångrade han djupt. Fast Gahrton använde n-ordet, vilket man kunde göra på den tiden. Det var inte värdigt intellektuella att sänka sig så djupt, menade han, precis som männen tio år senare. Det var nära att karnevalstraditionen den gången gick i graven. Kjell Stenström hette mannen som var karnevalsgeneral och såg till att Karnevalen likväl genomfördes.
Vad skilde då Lilla Teaterns humor från den traditionella spexhumorn? Vassheten och skärpan. Man förnam den begynnande nyliberalismen och man häcklade den. Man drev med tidsföreteelser och trender. Men det var sent på jorden 1978. Ofta räckte det med att vara rolig. Bengtåke Carlsons värme och folklighet var unik för honom. Kanske mer Povel Ramel än Bertold Brecht. Och han har ju visat sig fungera bra även i andra sammanhang.
11 feb.16

Äldre inlägg

Nyare inlägg