Lars Westerbergs Blogg

Så är det dagen efter minnesdagen av mordet på Olof Palme. Och jag funderar på Palme-hatet.
När Olof Lagercrantz först skrev om det följde en lång period av borgerligt förnekande. Detta var att smutskasta sina meningsmotståndare, något hat hade aldrig förekommit. Jag tror att detta var ett exempel på skuldförnekelse. Men också på selektiv perception. Det som upprör en minns man, det som gestaltar den egna positionen på ett överdrivet sätt försvinner ur minnet.
Jag bodde i det avlägsna Alingsås och hade vid den tiden inget naturligt forum. Ändå hade jag före mordet idén om att jag skulle skriva om palmehatet. Politiska åsikter är en sak, men det får vara någon måtta. Det finns en gräns för hur mycket man får hetsa mot en demokratisk politiker. Och det första jag tänkte när jag fick höra om mordet var: ”Måtte det inte vara en följd av palmehatet!” Att någon enskild knäppskalle har blivit triggad att göra det.
Jag är numera lugn på den punkten. Vilket inte gör palmehatet ursäktligare.
Men varför var Olof Palme så hatad? Ingen av de förklaringar jag hört tycks mig tillräcklig. Inte hans arroganta debattstil, inte att överklassen kunde se honom som en klassförrädare. Visst, socialdemokratiska ledare har alltid varit avskydda bland sina meningsmotståndare, men inte med denna intensitet. Det är också sant att urbana politiker som Olof Palme eller hans motståndare Per Ahlmark ogillas. Sådana som vinner debatten, som är snabba i repliken. Är de dessutom auktoritära – och Palme var inte helt fri från sådana tendenser – blir det extra provocerande. Medan grötmyndighet och landsfaderlighet skapar trygghet.
Så det kan vara mycket primitiva mekanismer som är på gång. Palmes utseende och utstrålning. Per Svensson (Sydsvenskan 28 feb.) har också mycket rätt i att Palme-hatet kom från två håll. Det ena gav legitimitet åt det andra. Gunnar Unger citerade med gillande Sjöwall-Wahlöös sista bok. När jag erinrade om detta under min tid på Helsingborgs Dagblads kultursida, blev det struket. Där hade man människor väl inlästa på Sjöwall-Wahlöö och ingen kunde erinra sig något sådant. Men jag brukar inte missminna mig. Så fort jag fått egen blogg letade jag upp Sjöwall- Wahlöö- porträttet av Palme.
Det har alltid tycks mig konstigt med helgonbilder och hatbilder av Palme. Intressant är ju hur vänstersocialdemokraterna förhöll sig. Gunnar Fredriksson/Dieter Strand hade stora förhoppningar på Palme redan innan han blev statsminister. Överdrivna, tyckte jag. Jag såg en ganska vanlig politiker, jag kunde inte se honom som en stor intellektuell. Inte heller var han väl något att hoppas på för mer deciderade marxister och revolutionärer. Men detta var tidigt i vänstervågen. Jag tror det fanns en betydande förljugenhet hos vänstersocialdemokrter. Man vill se sig som revolutionärernas högerflank när man bara var revisionisternas vänsterflank.
Som P.O. Enquist som efteråt kan säga att han aldrig varit något annat än vänstersocialdemokrat. Fast han med gillande citerade Mao och jublade över Pol Pot. Vem anade att det bara var en stilla flirt?
Men palmehatet? IB-affären, pekar Per Svensson på. Jag tror inte att vänstern blev förvånad, jag tror den bekräftade deras fördomar. Det går naturligtvis inte att vara revolutionär och socialdemokrat samtidigt. Det visste marxisterna och de väntade sig inget gott. Hur de än hycklande tolkar IB-affären i efterhand. Vad jag själv tycker om IB-affären har jag tidigare utrett. Man hade kunnat tillägga Geijer-affären, men den klarlades först i efterhand. Och dessa politiska lögner drabbade bara de puritanskt anfäktade av vänstern. Men politiska lögner är inget som ett helgon ägnar sig åt.
Palme är skjuten. Helgon eller demon? Det är inte frågan om det. Man har skjutit en av våra folkvalda demokratiska politiker. Det var ett skott mot demokratins hjärta.
29 feb.16

Liberalernas ungdomsförbund i Stockholm vill avkriminalisera nekrofili och incest. Åt detta skrattar många, men varför skrattar de? Det är ju alldeles rimligt att människor inte skall straffas för handlingar som inte går ut över deras medmänniskor. Vill vuxna syskon ligga med varandra så skall de få det. Nekrofili ter sig som en underlig sysselsättning, men bör den bestraffas? Det drabbar ju ingen levande.
Det handlar inte om liberalismens njutningsmaximerande princip som Jacob Sidenvall i Smålandsposten (23 feb.) tror. I så fall skulle man bejaka lustmördare och pedofiler. Det handlar i stället om att öka friheten. ”Såframt han inte gör sin nästa förfång” som det heter hos Adam Smith.
Men Sidenvall är en djupt allvarlig person, som inte driver med liberalerna, och som det därför kan vara skäl att lyssna på. Sällan har en djupt känd konservatism uttrycks så oklart. ”En människa är mer än en individ. Varje människa är en unik genetisk och kulturell sammansättning som inte går att ersätta. Ett resultat av tidigare generationers viljor och strävanden som format det vi kallar arv och miljö”.
Vad menas med detta? Att vi har vårt arv och vår miljö från våra förfäder? Och i detta ligger någon sorts djupt allvarlig förpliktelse, oklart vilken. Tänkvärt är att det tydligen gör oss till något mer än individer.
Jag vill inte heller undanhålla läsarna Sidenblads slutord. ”För oss andra är debatten en påminnelse om hur moral, lagstiftning och tabun flätas samman genom århundradena och det kan finnas ett värde i att låta det vara så”. Lägg märke till den vackra konservativa predikotonen. Man skall inte ändra på något även om det bygger på fördomar och lagför oförvitliga människor. Ty man bör känna vördnad för det bestående.
Men vad säger de liberala ledarskribenterna? Det kan vara riktigt sorgligt. Även en annars pålitlig liberal som Håkan Holmberg på Upsala Nya sviker. I en förment humanism namn. I dessa fall gäller inte individens frihet. Månggifte leder till förtryck säger han, men det gör det ju endast om det förenas med patriarkalism. Incest är inte bra för där kan finnas ett beroende, men det kan ju gälla alla sexuella relationer. Det är oerhört att tro sig veta bättre vad som är bra för en människa än hon vet själv. Man kan inte kalla förmynderi för humanism. Det är hemsk när fördomar hos en människa segrar över hennes liberalismen.
Men annars går det mer i den muntra stilen. Man tycker att diskussionen skall vara fri (Erik Hultgren i Blekinge Läns Tidning 23 feb.) men att förslaget naturligtvis är knäppt, verklighetsfrånvänt och frånstötande.
Lika illa om förslaget tycker Richard Appelbom i Vestmanlands Läns Tidning (23 feb.) och Ann-Charlotte Marteus i Expressen (24 feb.) Men Appelbom har själv varit ung, konstaterar han begrundande. Och Marteus tycker inte att man skall ta barn på allvar. Varför denna nedlåtenhet? De har ju rätt. Det är knappast ungdomens fel, gubbar och gummor, att ni är dåliga liberaler!
26 feb. 16

I måndags (22 feb.) publicerade DN. Debatt en lång artikel av Ulf Dahlsten om Palmemordet. Det skulle man inte gjort.
Det finns nämligen ingenting i denna som går utöver de spekulationer som kvällspressen brukar förse oss med. Dahlsten tror att Christer Pettersson är mördaren. Och det är det många som tror. Och han anför de vanliga argumenten.
Det vill säga, en sak är ny. Han blev uppringd av en trotjänare i kanslihuset. Denna berättar att hen blivit uppsökt av Christer Pettersson som förhörde sig om Palmes vanor. Uppgiftslämnaren ville inte framträda personligen eftersom de talat om Palme och båda var lika negativa. Ser inte bra ut att dela negativa synpunkter med en mördare.
Dahlsten har alltså inte ens pratat med öga mot öga personen ifråga utan bara fått ett telefonsamtal. Och om denna person verkligen var palmehatare vad är det som säger att det inte var medveten desinformation? Christer Pettersson som syndabock. ”Pettersson hade varit i bättre betydligt bättre skick än vid domstolsförhandlingarna, men hen tvekade inte ett ögonblick om identifikationen”. Vad liknar det? Ett försök att förklara varför man inleder ett samtal med en förfallen lodis. Han var inte förfallen då, men det var Christer Pettersson!
Det kan mycket väl ha varit Christer Pettersson, som var mördaren, men denna artikel har inte gjort det troligare.
Sedan kopplar Ulf Dahlsten mordet till palmehatet. Men varken Christer Pettersson eller Lars Tingström, vars torped Pettersson skulle varit, är någon laserman eller Anders Behring Breivik. Tingström var så vitt jag förstår en kriminell som hade personlig anledning att hata Palme. Han var inte offer för någon tillfällig palmehets. Det var inte i första hand, som redskap för en förment bred opinion, han agerade.
Att palmehatet fanns och var ruskigt har jag hela tiden hävdat mot borgerliga opinionsbildare, som länge förnekade det (Borås Tidnings ledarsida). Jag har sett det på en dekal på en bil t.ex. så det enda jag undrar nu är om det var sin tids näthat eller om det faktiskt hade en viss spridning till den offentliga debatten. Hur rumsrent var det? Det finns ett obehagligt palmeporträtt i Wahlöö-Sjöwalls sista deckare som citerades med gillande av Gunnar Unger i Svenska Dagbladet.
Nå , det hade alltså kunnat vara en ensam galning, som sugit åt sig hatet. Och det kan väl fortfarande vara det, om alla aktuella förslag (Pettersson, internationella agenter, polisen) är falska.
25 feb.16

Den fine lundapoeten Niklas Törnlund har nu inkommit med replik på mina blogginlägg om författarinnan Eva Berg (se min fredagsblogg). Den som tycker det är jobbigt att bläddra tillbaka till sommaren 2014 kan hitta det hela genom att googla ”Lars Westerbergs blogg, Eva Berg.” Då kommer man direkt.
Nu över till dagens ämne. Ibland blir jag allvarligt bekymrad över samtiden. Jag ser i Kulturnyheterna att en antinazistisk pjäs, som skulle sändas av radioteatern, har fått sin text tvättad. Dessa tyska 30-talsnazister har gjorts mer politisk korrekta. Det är såvitt jag förstår ren historieförfalskning. Nutidens människor anses för obildade och perspektivlösa för att få en sann bild av historien. Rasismens historia är stötande och jag tycker det är bra om vi fullt ut ser hur stötande den är. Bestämmer man sig för att från och med nu får ett ord inte användas så måste man faktiskt göra undantag för historiska beskrivningar.
Jag minns att den pojkboksversion av Skattkammarön som jag läste i min barndom innehöll formuleringen ”och dessutom med en svordom, som jag utelämnar”. Så kan en verserad berättare beskriva sjörövares språk utan att ljuga eller mildra. Men vid direkt tal, såsom i dramatik, återstår inte den möjligheten. Man kan säga samma sak, men är formuleringen mildrad, är det likväl historieförfalskning. Johannes Forsberg i Expressen (22 feb.), som tycker detsamma som jag, talar mer om konstens frihet. Men jag tycker det är värre när historiens skurkar får sin brottslighet mildrad.
Flammans nya kulturchef, Malin Nauwerk (18 feb.) är inne på samma spår när hon kritiserar tvättningen av Katarina Taikons Zigenerska. Hennes nyanserade resonemang där hon också tar upp fördelen med en uppdatering är språkbruket, är i högsta grad tänkvärda. Att Taikon försöker använda ett negativt ord positivt försvinner alltså. Och att låta hennes meningsmotståndare använda det negativa ordet medan hon själv ståtar med det positiva ger, som Nauwerk skriver, ”en underlig dimension av misstänkliggörande på anakronistiska premisser”. Jag är rädd för att dessa förfalskningar kapitulerar inför historielösheten. Lösningen kan aldrig vara att låtsas att det alltid varit nutid. Är det något som vår tid ropar efter så är det distans till samtiden.
24 feb.16

2013 skrev jag om mitt livs trauma, när jag blev översittande behandlad på ett redaktionsmöte med Dackekuriren och kände mig tvungen att lämna tidningen. Jag berättade att den sekt, som då härskade på Dackukuriren, var av samma ideologi som inspirerade det danska blekingegadebandet. Och denna sekt hade senare på hösten 1977 en mycket förbittrad konfrontation med nationsledningen. Det var helt enkelt två falanger som var för sig kandiderade med ett antal nationstjänstemän. På varje central post hade man olika kandidater. Frondörerna förlorade och var därmed borta från nationen.
En av två procuratorer (viceordföranden) var Bo Rothstein. Vilket ceasariskt trick att avstå från att vara curator (ordförande) för att i anspråkslöshet dölja sin makt. Och dessutom göra det möjligt med ett längre maktinnehav.
Nå, jag skrev om saken i Smålands Nations jubileumsbok ”Röd lyser stugan” 1990. Jag utnämnde Bo Rothstein till min dödsfiende, det var ju ändå han som hade huvudansvaret i nationen. Det tyckte jag var rakare än att rota i de inre intrigerna och motsättningarna.
Han ringde mig dock omedelbart efter det boken publicerats och menade att han var oskyldig. Som opartiskt makthavare ville han inte lägga sig i redaktionens arbete. Jag förstod inte varför han inte i efterhand, när denna sekt var avlägsnad, beklagade skeendet, bad mig om ursäkt och önskade att jag skulle komma tillbaka. Att man kan vara upptagen av sektstrider kan jag förstå och att man kan uppleva det som ytterst känsligt att agera i förtid mot tendenser till sektbeteenden. Men att man när allt är över inte försöka uppfylla allmän anständighet mot en skribent som troget och utan arvode stått i nationens tjänst i 10 år? Vad man än har för privata tycken är det väl att göra sin solidaritet onödigt begränsad.
Men under jullovet upptäckte jag alltså att denna mitt blogginlägg 2013 hade kommenterats på en annan blogg. Uppenbarligen av samma man som gått med yxan mot mig på redaktionsmötet. Han var oerhört upprörd över den koppling jag gjorde mellan blekingegadebandet och honom och hans åsiktsfränder. Varken Blekingegadebandet eller gänget på Smålands var kapitallogiker, påstod han indignerat. Men jag hade helt rätt på båda punkterna. Frågan är bara om han skriver mot bättre vetande.
Sedan ger han en helt annan bild. Det var inte en neutral Rothstein som avstod från att ingripa. De båda sekterna var helt eniga mot Lars Westerberg. Aktionen mot Lars Westerberg var inte ett uttryck för redaktionell självständighet, utan ett uttryck för redaktionell osjälvständighet. Det var alltså inte Rothstein som borde ångra sig i efterhand, utan bloggaren och hans gäng, som gick Rothsteins ärenden. Stor sak i det, kan man säga.
Sist jag kommenterade detta möttes jag med tystnad från min antagonist på min blogg. Men jag har tänkt att jag måste kolla hans egen blogg för att se om han möjligen regerar där.
Jo, han har nu tydligen läst ”Röd lyser stugan” (21 jan.) som han säger ”på förekommen anledning”. Inte ett ord dock om mig eller det känsliga kapitlet Blekingegadebandet. Men vad som hände när sekterna senare på hösten drabbar samman intresserar honom. Där känner han sig som en av martyrerna. En nog så ful kupp, förstår man. Utan att ha deltagit i diskussionerna kommer människor vällande in och röstar. Bloggaren och hans vänner, de genomtänkta ideologerna, har tydligen behandlats illa av en falang som han anser vara närmast opolitisk. Närmast opolitisk har han tidigare kallat Dackekurirens dåvarande chefredaktör Ivan Markovics. Man börjar förstå att ”opolitisk” i hans språkbruk betyder: ”Mindre fanatisk än önskvärt vore”.
Men han har en utförligare uppgörelse med mig (när han recenserar min bok Två Lund 8 feb.). Om den kan man säga att den är vredgad och lång. Och oerhört tunn i sitt innehåll. Om Blekingegadebandet hävdar han att de var maoister och inte appelianer eller kapitallogiker. Jag undrar varför alla svenska och danska tidningar jag läst i så fall hävdar detta. Jag uppmanar bloggaren att inte alltför mycket hämta sina kunskaper från nätet. Det finns två utgivna böcker. Jag noterar dock att han inte längre förnekar att människorna på Smålands skulle vara kapitallogiker.
Nå, även om jag skulle ha rätt så är det ”guilt by association” hävdar han. Människor kan ju ha samma tankar utan att vara i stånd till samma handlingar, är väl hans mening. Det förnekar jag inte. Men det borde leda till skam och eftertanke när sådant avslöjas.
Resten är ett ridande på ord. ”Sekt” är ett ord han inte vill höra talas om. Ideologiska motsättningar inte heller. Man får säga att det när det begav sig mobiliserades påfallande många marxistiska invektiv. Vari motsättningarna bestod lyckas han inte förklara. Varför ville man lägga ner den välsignelsebringande verksamhet som icke-sekten ägnade sig åt?
”Trakasseri” är också ett alldeles för starkt ord. Själv betedde han sig oklanderligt. Personer som bevittnade detta blev dock, förvånansvärt nog, beklämda. Och själv upplevde jag det som trakasserier. Jag förklarade också min reaktion i ett brev till Ivan Markovics. Min känslomässiga reaktion var känt redan när det begav sig. Men som Bo Rothsteins enkle budbärare är naturligtvis bloggaren utan skuld.
Man trampar på någon och han kvider. Då säger man: Belägg! Men vad är det man vill skall beläggas? Att det gör ont? Att man kunde ha trampat varsammare?
Det är tydligt att mina vänner från Lilla Teatern stödde sekten. Förlåt icke-sekten. Det kände jag inte till. Det finner jag intressant.
Jag upprepar alltså vad jag skrev i ett tidigare blogginlägg, att avsättandet av Lars Westerberg närmast motsvarar när gangsters råka skjuta fel kille. I och för sig beklagligt i efterhand (men ett misstag kan väl alla göra?). Men det har inget att göra med den väsentliga uppgörelsen mellan olika maktgrupper inom bandet.
Så står sakerna nu. Vi får se om bloggaren föredrar att lämna ämnet, även på sin egen blogg.
23 feb. 16