Visar inlägg från januari 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Gahrton som ateist

När Per Gahrton i Sydsvenskan (20 jan.) går till attack mot religionen är det ganska uppfriskande med en så temperamentsfull uppgörelse. Och en rolig illustration till att människan styrs av det hon känner till och är förtrogen med.
Gahrton recenserar ett temanummer om religion av Ordfronts Litterära Magasin. Där möter han hela tiden påståendet att människor skyller religionen för världens ondska, anklagar religionen för krig och terrorism. Vem gör det?, undrar Gahrton. Det vet ju varje samhällsvetare att religionen bara är ideologisk överbyggnad till sociala och politiska faktorer. Jo visst, men det är en rätt vanlig fördom hos gemene man. Det är ju själva grunden till den islamofobi som florerar.
När Gahrton kommer in på religionen gäller det omvända förhållandet. De kristna tror på under och jungfrufödsel, vill han antyda. Så är det förstås inte. Fundamentalister och hemmatänkare gör det, men knappast teologer. Det finns utmärkta teologiska skäl mot att tro på jungfrufödseln bl.a. att jungfrufödseln reducerar Jesus till en halvgud. Hälften gud och hälften människa alltså. Då är han ju varken sann Gud eller sann människa. Naturligtvis har Jesus kroppsligen blivit till på vanligt mänskligt sätt. Det är ingen svårighet för Gud att inkarnera sig i människa utan att gå omvägen över biologin. Det är väl rimligt att tro att det skedde i själva konceptionsögonblicket. Det förefaller mig rimligare än att tro att Jesus blev adopterad som vuxen. Som Jonas Gardell menar.
Nå, men om man tar bort undren reduceras kristendomen till en morallära, menar Gahrton. Det kan jag absolut inte tro. Kristendomens poäng är existentiell inte moralisk. Hoppet om att det goda kommer att segra, trösten i att Gud har delat vårt mänskliga lidande. Gör detta att kristendomen kan användas till vad som helst? Snarare att den inte kan användas alls, annat än som tröst och inspiration. Den kristna moralen däremot, som i bästa fall sammanfaller med den sekulärt humanitära, kan användas för att kämpa för det goda.
Det dummaste en kristen kan vara är vidskeplig. Att göra antaganden som strider mot vad vi empiriskt vet och vad förnuftet säger. Är inte Guds existens ett sådant påstående. Nej, att det skulle finnas en god, personlig kraft som upprätthåller världen är inte så lätt att motbevisa. Men det ger en annan tolkning av helheten och en annan livskänsla.
Nå, men teodicéproblemet? Hur kan gud vara allgod och allsmäktig när världen är så ond. Det är en knäckfråga för alla kristna. Själv tror jag att allsmäktigheten måste villkoras, ännu inte allsmäktig, men predestinerad att segra på slutet. Marx hade samma problem. Om det klasslösa samhället med nödvändighet kommer så spelar det ju ingen roll om vi gör revolution eller inte. Att människornas agerande måste ingå och vara viktigt för den slutliga segern är den enda rimliga tolkningen. Jag tror f.ö. att frågan om viljans frihet är ett hjärnspöke och det förvånar mig att filosoferna av facket inte har insett det.
Men hur är det med Jesus som Guds son och med Jesu uppståndelse? Son är bara en beteckning för Gud i hans egenskap av människa. Men var Jesus Gud? Det vet man naturligtvis inte. Man kan naturligtvis tänka sig att Gud aldrig har blivit människa eller att Gud inte finns. Men det är nu ett kristet antagande och det är svårt att motbevisa. Och uppståndelsen? Ja, den är unik och kan därför inte sättas under några vetenskapliga lagar. Den som tror på denna unika händelse kan naturligtvis i övrigt tro precis som vi andra. Och det finns kristna idag som inte vill se uppståndelsen som något bokstavligen sant.
Det är svårt att inte i någon mån vara mystiker i vår tid. När Gagarin for ut i världsrymden såg han ingen Gud. Det var en patetisk återklang att gammalt 1800-tals förnuft. Numera är den vetenskapliga bilden svårt komplicerad och de är svårt att säga om de vetenskapliga begreppen verkligen existerar. Det är mer förklaringsmodeller, begreppsdikt har det kallats. Om man väljer en sekulär eller en religiös mystik är upp till individen.
22 jan.16

Liberal opinion

Liberal Debatts senaste nummer diskuterar liberalismen. Numret har inte fått den uppmärksamhet det borde fått i de stora tidningarna. Heder dock åt Yngve Sunesson på Skånska Dagbladets ledarsida, som två gånger refererar till numret. Det är utmärkt att liberalerna i centern bekymrar sig över liberalismen. Tonen i Liberal Debatt är på sina håll mycket kritisk till Folkpartiet. ”Med sådana vänner behöver L inga fiender”, skriver Sunesson (14 jan.).
Den stora essän i Liberal Debatt är skriven av gamle partiledaren Bengt Westerberg. Han diskuterar tre utmaningar för liberalismen: miljöfrågan, jämlikheten och identitetspolitiken. Den senare är ständigt kritiserad av liberala ledarskribenter. Jämlikheten, av Westerberg kallad rättvisa, är ett problem för socialliberaler. Isobel Hadley-Kamptz fördjupar frågan på ett bra sätt och varnar för en skrämmande utveckling. Och miljöfrågan är en central fråga för alla moderna människor. Det var väl miljöpartiets upptäckt att den inte kunde lösas med hjälp av de traditionella ideologierna. Däremot kräver den ju ett förhållningssätt från de traditionella ideologierna.
Men det är en befrielse att höra Per Svenssons upprörda stämma. All den liberalism, som alla verkliga liberaler är överens om, måste uppbådas mot den utmaning som den tilltagande auktoritära nationalismen just nu sprider över Europa. Striden står mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler, för att tala med SD:s Mattias Karlsson. Detta är ingen svartmålning av SD, det är deras egna ord. Liberalismen och liberalismens fiender.
Och vad vi ser är liberaler som börjar sväva på målet när det gäller de allra mest fundamentala av de liberala och humanitära värderingarna. Och är det inte ett tecken i skyn att när folkpartiet liberalerna blir alltmer populistiskt och allt mindre liberalt så byter de bort namnet Folkpartiet, såsom alltför avslöjande. Och betonar namnet Liberalerna, om det var någon som skulle tro något annat.
Jan Björklund borde naturligtvis bort, ju förr, dess hellre. Men jag är rädd att han långa maktinnehav åstadkommit betydande skador. De som varit hans nära medarbetare kan knappast ha undgått att påverkas. Länge hade jag förhoppningar på Jasenko Selimovics, Liberalernas kulturella alibi, som han kallades i en replik till hans senaste artikel i DN. Men just denna artikel gjorde att han förlorade mitt förtroende. Många s.k. liberaler vacklar just nu och slår sig för bröstet över att de vacklade i tid. Å andra sidan verkar ju Moderaterna just nu i färd med att städa ut Reinfeldt-arvet. Var Reinfeldt för liberal och humanistisk för att vara en bra högerledare, så kunde man ju tänka sig det omvända när Björklund går. Kan Moderaterna städa ut liberalismen och humanismen kunde väl Liberalerna städa ut antiliberalismen och den auktoritära populismen. Liberal Debatt sviker åtminstone inte.
21 jan. 16

Författarreflektion

Jag tänker på min och Per Lindströms bok Två Lund. Jag var mycket glad när jag förstod att den skulle bli verklighet. Christina Bergil, min hustru, som kommit ut med tre böcker varnade mig för att det inte skulle bli så roligt som jag trodde. Hennes erfarenheter var inte så goda. Människor behandlade hennes böcker med genans och undvikanden och bland kritiker hade hon växlande lycka. Eftersom jag själv finner dessa böcker lysande, delade jag hennes sorg. Dock är det svåra böcker, känslomässigt svåra, i en tid som ropar efter lättläst och underhållande. Att hennes första bok ”Sju vita vargar i ett träd” med sin underskruvande ironi inte gick hem hos kritikerna, må så vara. Den ser mer anspråkslös ut än den är. Den andra boken ”Den jag var innan” blev en kritikersuccé (fast DN teg och Sydsvenskan sågade). Den tredje ”Något så vackert” som kom på ett litet förlag, fick också goda recensioner. Dock recenserades hon bara i malmöpressen. Och i två landsortstidningar. Samt Kyrkans Tidning.
Själv tycker jag inte att jag har något att frukta, ty jag har skrivit för de döda. En bok om Lund ter sig inte omedelbart intressant utomlunds. Tidigare har det funnits gott om nostalgiska lundensare i uppsvensk press. Ty tiden är viktigare än platsen. Jag minns en westerbergare jag skrev i Dackekuriren och som uppskattades av min chefredaktör Åke Edwardsson, på grund av dess distans. ”Det är klart jag vet var bokcaféet ligger. Det var ju där Frans G. Bengtsson satt och spelade schack”. En westerbergare som skrevs i medvetandet om hur otroligt ointressant Frans G. Bengtsson var för den unga marxistiska 60- och 70-talsgenerationen. Ingenting kunde vara mossigare än Lundatraditionen.
Och det är i den jag levt i ett helt liv. En privat och inåtvänd borgerlig anarkist gick sina egna vägar.
Sedan dess har många vindar svept. En generation upptäckte att all denna fördjupning i de marxistiska källskrifterna var till ingen nytta. Och de revolutionära åren är nu själva föremål för nostalgi.
Och Lund har förlorat mycket av sin särprägel. Sydsveriges universitet, motvikten mot Uppsala. Nu är Lund ett av många lärosäten. Utbildning skapar ingen självkänsla, det gör endast bildning. Alla framåtsträvande journalister, även kulturjournalister, avskyr det mossiga. Som vår vidunderlige Tegnér säger: ”Hundraårig mossa betäcker hjältens ben”.
Den finns en engelsk senviktorian som skrivit en dikt om en avliden oxfordakademiker. Han är expert på Times dödsannonser, så när han själv dör blir dessa dödsannonser meningslösa, inklusive hans egen. På något sätt delar jag väl hans dilemma. Den generation jag distanserar mig från är nu den allra äldsta. Och den unga generationen har ingenting annat än sin intelligens, sin osäkerhet och sina röda kinder. Och google i stället för bildning.
20 jan. 16

Om debatter

För att säga det rent ut: Jag är måttligt imponerad. Vad skall man säga om en tid när kultureliten läser kvalitetsdeckare och ser lysande TV-serier? Medan lite mer anspråkslösa människor läser sämre deckare och ser lite mindre kvalificerade TV-serier. Om de nu läser något alls och inte i stället tittar på rent skräp. Är det för hårda ord att tala om kulturförfall?
Debatten tycker jag dock är bra. Inte alla debatter, men tillräckligt många. Jag saknar inte de stora lysande och dominerande namnen. Karisma och position har aldrig ökat tyngden hos ett argument. Nutiden har god förmåga att välja viktiga debattämnen. Jag kan inte se att man tänker påfallande sämre än vad man gjorde på de stora giganternas tid. Bildning och intresse för väsentligheter, viljan att på djupet anstränga sig, kan variera med tiden. Intelligensen däremot är tämligen konstant. Om den inte rent av ökar.
Den senaste debatten om Köln, Kalmar och Stockholm tycker jag emellertid är usel. Våldtäkt och rån är rimligen inte representativt för någon kultur, utan en kriminell urspårning. Det är naturligtvis ett helt riktigt påstående att machokultur, patriarkalism och moral- och kulturkonservatism, har en starkare ställning i vissa kulturer i än andra. Lika sant är det att den existerar överallt. Detta kan man diskutera, men kanske inte i samband med de aktuella urartningarna.
Och man bör komma ihåg att kvinnoförakt och förnedringskultur inte är detsamma som patriarkalism. Det finns patriarkala kulturer där man har den största respekt för kvinnan. Hon låses i stället genom att upphöjas och särskiljas. Jag anser också att kultur- och moralkonservatism i god mening bör sakna patriarkala inslag. Men det finns ett samband mellan de tre olika företeelserna.
Låt mig erinra om att näthatet är ett utmärkt exempel på kvinnoförakt och att det har kopplingar till högerextremismen. Alltså. Samma kultur- och moralkonservatism, här som där. Är det svensk kultur? Ja, det är väl en svensk särkultur. Och i det här fallet gör samma överslag i det tarvligaste kvinnoförakt.
Så. Det enda man kan lära av detta debatt, är att bekämpa machokulturen. Som jag påpekade, det spelar ingen roll om detta är en ganska liten minoritet, om den är tillräckligt stor för att förgifta ett vanligt kvinnoliv. Mot patriarkalism och konservatism skall vi argumentera. Förnedringsbeteenden och kränkningar skall vi beivra. Kladdare kan inte accepteras i någon kultur, näthatare inte heller.
Ibland undrar jag om man inte hellre säger provokativa halvsanningar i debatten. För att debatten skall kunna hållas igång. Och inte konstlösa sanningar som kunde skapa klarhet.
20 jan.16

Lidforss-arvet

Jag skrev i fredags om Hasse Alfredsons En ond man. Och hur han försökte placera in en av sina huvudpersoner i Fakirens studentlivsroman ”Mannen med två huvuden”. Personen i fråga, seminaristen Strömgren, kan kanske delvis vara inspirerad av Adolf Strömstedt, nietzscheanen i kretsen. Men det intressanta är att Alfredsons romanfigur Strömgren blir nazist. Han påstår att han kände Bengt Lidforss, berättar Alfredson. Men Lidforss förnekade det.
Det är ett intressant spår, ett brunt spår. Den unge gubben, föreningen, som både Lidforss och Fakiren tillhörde, kan närmast betraktas som en kulturradikal krets. Liberal, alltså, och socialdemokratisk. Kopplingen till socialdemokratin blir starkare när Axel Danielsson kommer till Malmö, blir nära vän med Bengt Lidforss, vilken också ansluter sig till socialdemokratin. Bengt Lidforss är biolog, darwinist och antisemit. Bland de unga gubbarna finns Alfred Petrén, mannen bakom tvångssteriliseringarna. Och här finns ju rasbiologiska resonemang.
Hur skall man förklara det? Hur kommer det sig att dåtidens radikaler är föregångare till reaktionärer? Det är ganska enkelt. Det här är människor som gör uppror mot ett kristet-konservativt etablissemang. Nietzsche är definitivt en radikal i denna mening. Försöken att ersätta ett kristet moraliserande med en lidelsefri vetenskaplig hållning är naturligtvis ett led i en emancipatorisk, radikal hållning. Den naturliga sexualiteten. Det blir alltså en vetenskaplighet, stödd på biologin. Och överför man darwinismen på samhället så hamnar man i socialdarwinism. Den biologiskt starkares rätt över den svagare. En vanlig nationalsocialistisk hållning. Vetenskaplighet i stället för sentimentalitet och humanism. Denna rädsla för kladdiga mänskliga känslor fanns också inom marxistiska riktningar. Utan andra jämförelser i övrigt. Men här finns drömmen om att ersätta moralism med vetenskaplighet.
Man kan säga, högerradikalismen är också en form av radikalism, som tillsammans med vänsterradikalismen står mot den tidens konservatism. Först senare klarnar bilden, högerradikalismen är den konservativa revolutionen, den yttersta högern. I Bengt Lidforss vetenskapliga spår verkar i Lund Herman Nilsson – Ehle, som mycket riktigt var nazisympatisör.
Det har förekommit åtskilliga försök att komma åt socialdemokratin, man har jämfört folkhemmet med nazismen (Maciej Zaremba). Det där tror jag är en gravt felaktig analys. Vilsegången här tror jag beror på att socialdemokratin i likhet med andra demokratiska partier hade respekt på vetenskapen, det som då allmänt uppfattades som vetenskap. Det är ingenting som man kan ge socialdemokratin exklusivt skulden för. Problemet var att den inte på denna punkt opponerade mot det borgerliga tänkandet. Och fördomarna mot romer och andra avvikare, var förstås parti - och ideologiöverskridande. Så är det, oavsett vilken tradition vi tillhör, vi kan inte skylla på andra.
Senast han skrev om det försökte Olle Svenning i Aftonbladet skylla på liberalerna. Det tror jag är lika vilsegånget.
Men alltså. Försöken att ersätta kristen moral med (biologisk) vetenskaplighet. Gäller det en så central punkt som medkänslan med de svaga, är en humanism, som inte på denna punkt opponerar mot kristendomen, vida att föredra. Det finns kusliga inslag i denna radikala lundatradition. Det är lika bra vi ser det med öppna ögon.
18 jan.16

Äldre inlägg

Nyare inlägg