Lars Westerbergs Blogg

Alla dessa konstiga debatter. Denna oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt och att hellre känna sig kränkt än förstå komplikationer.
Jo, patriarkatet finns överallt. Men patriarkatet är starkare inom vissa kulturer. Kriminalitet och våldtäkt är rimligtvis inte representativa för någon kultur. Psykopati och urspårningar drabbar individer i alla kulturer. Återstår alltså kopplingen mellan en kulturs kvinnosyn och dessa urspårningar. Ju sämre kvinnosyn i gemen, ju starkare patriarkalism, desto större statistisk sannolikhet för urspårningar. Är detta tanken hos dem som vill framhålla kulturfaktorer?
Och varför talar ingen om sexualsyn? Det är den kvinnliga sexualiteten som gör att kvinnan inte längre är värd respekt eller kan kräva integritet. Kyska kvinnor möts med respekt. Visst handlar det om kvinnosyn, så till vida som den manliga sexualiteten inte är diskrediterande, men den kvinnliga är det. Det handlar dock inte bara om att kvinnan har fräckheten att ha lust, utan att hon har fräckheten att väcka mannens lust. Där har vi projiceringen som ligger bakom mycket kvinnoförakt.
Det här med rasism är också intressant. Jag påpekade det tidigt. Rasbiologin hade sin tid i rasismens historia. Redan Per Engdahl såg, genast efter kriget, att den var körd med Hitler. Underlägsna kulturer var det smartare att tala om. Vi fick en kulturrasism. Som alla förstår är den äldre än rasbiologin, rasbiologin var försöket att vetenskapliggöra florerande fördomar. När ingen längre tror på den vetenskapen får man ju återgå till fördomarna. Människor är ju så vana att förknippa rasism med biologi, att kopplar man bort biologin kan man bevara föraktet och fördomarna. Det kan ju omöjligt vara rasism eftersom man inte längre tror att någon är dömd av sin biologi.
Ann Heberlein tycks fortfarande tro att har man inte fördomar mot någon på grund av etnicitet så är man inte heller rasist. Hon tycks alltså helt bortse från kulturrasismen,
Nå, vad jag tidigt påpekade var att här fanns ett dilemma. Man kan inte klara sig utan begreppet kulturrasism. Men var går då gränsen mellan kulturrasism och legitim kulturkritik? För patriarkatet måste ju kunna kritiseras i alla kulturer, och ju starkare ställning det har, desto starkare måste det kunna kritiseras. Liksom alla barbariska seder och bruk. Vissa värderingar är bättre än andra. Demokratiska värderingar är t.ex. bättre än auktoritära. De emancipatoriska krafterna verkar överallt och det som Sverigedemokraterna prisar som svensk kultur är emancipatoriska framgångar som i vårt land vunnits i bitter kamp med kulturkonservatismen.
Läste ni för övrigt Leif Lewins debattinlägg i Svenska Dagbladet igår (28 jan.)? Han föreslår att Alliansen bör söka stöd hos sverigedemokraterna. Här är det väl ändå en gräns som överträds. Att bita huvudet av skammen, skulle man kunna kalla det. Professorns argumentering saknar inte drag av komik. Nu när vi har ett flyktingsstopp, kan vi väl lika gärna samarbeta med sverigedemokraterna. Visserligen är våra motiveringar annorlunda än sverigedemokraternas, men genom att vi i praktiken för samma politik, så kanske det ändå skapats förutsättningar för samarbete.
Ja, det kan man tycka. När vi nu ändå sitter till bords med trollen så är det väl lika bra att löpa hela linan ut. Alltför länge har vi låtit samvetets bud tygla våra maktambitioner. Det är dags att sluta med det. Kanske kommer Leif Lewin i framtiden att få beröm för att han var den förste som tydligt och uppriktigt sa det.
29 jan.16

I övrigt läser man nu rätt ofta i mer högerorienterade tidningar analysen att SD:s framgångar beror på att man isolerat dem och inte velat tala med dem (se t.ex. Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet 24 jan.16). Den analysen tror jag inte ett ögonblick på, jag vill gärna säga det nu, när den ännu åtnjuter en viss popularitet och människor ännu inte slutat tro på den. Den blir inte sannare för att den upprepas, men allt som skrivs påpekar och det som sägs ofta påverkar mer. Att de främlingsfientliga partierna gått fram också i länder där de mötts med betydligt större förståelse, blir då gåtfullt. Möjligen kan man gissa att de får större konkurrens om andra partier för samma politik. Men om de förlorar på konkurrensen eller om det bara förstärker trenden är osäkert.
Jag tror att främlingsfientligheten växer därför att främlingen är en så bra syndabock. Både för befogat politiskt missnöje och för privata tillkortakommanden. Det finns ingen lika konkret och enkel förklaring till alla missförhållanden. Även den som inte spontant är främlingsfientligt har upplysts av Sverigedemokraterna om att denna verkligt goda cigarr finns. Och jag tror att sverigedemokraterna växer p.g.a. sina framgångar. Det kan inte vara helt oanständigt att ha en åsikt som så många omfattar, vad man än säger i tidningarna. Mängden väljare förvånar också Sverigedemokraternas motståndare. Men i stället för att anständiggöra det oanständiga så har de svårt att tro att Sverigedemokraternas väljare menar allvar. Det måste vara något annat än främlingsfientlighet som triggar dem. När de är så många!
28 jan.16

I söndags hade Sydsvenskan (intervjuare Filip Yifter- Svensson) en intervju med Ebba Witt-Brattström som var mycket avslöjande. Det är bara att läsa innantill.
”Problemet med upphöjelse är ju att det måste vara någon annan därnere. Och där hamnade jag”. Tydligare kan man inte säga att jag står inte ut med att någon annan är framgångsrikare än jag. I synnerhet inte om det är en närstående person, kan man tänka.
Varför inte i stället vara generös? Att glädja sig över sina vänner och sina närmastes framgångar. ”Vilka små sinnen” som han sa, den gamle kulturmannen August Strindberg.
Å andra sidan verkar följande onödigt misstänksamt. Witt-Brattström påstår att Horace Engdahls glädje över att bli medlem av akademin vittnar om att det var det han hela tiden stävade efter. Han var en karriärist som alla andra. Men det är stor skillnad att streberaktigt stäva efter ett mål och att bli glad och tacksam när man får ett erkännande. Att inte bli det tycks mig närmast otacksamt och falskt blygsamt. Att knuffa sig fram är inget man förknippar med Horace Engdahl. Kan det röra sig om en projicering?
Däremot tycker jag inte det är riktigt hederligt att publicera en text under falskt namn. Ty av intervjun framgår det att en text om Elin Wägner skriven i Horace Engdahls namn egentligen är skriven av Ebba Witt – Brattström. Där tycker jag både Horace och Ebba bör skämmas. Själv har jag bara lånat ut mitt namn två gånger. En gång i Liberal Debatt till en regimkritiker i ett östland som annars hade kunna råka illa ut. Och en gång till en westerbergare i Dackekuriren som skrevs av en student som trodde att han var för illa sedd av de styrande för att få in skämtet.
Att männen i tidskriften Kris var elitära esteter är riktigt. Däremot var de inte mera antifeministiska än marxisterna. Grupp 8 och dylika rörelser verkade inom vänstern men de ledande manliga kamraterna valde att bortse från dem. Den kvinnliga bekännelselitteraturen stämplades som alltför individualistisk och trivial. Konkret fick man endast vara om man speglade proletära miljöer. Nå, kvinnorna är halva mänskligheten och man fann på uttrycket ”det personliga är politiskt”. Det kan hända att feminismen hade haft lättare att kämpa sig fram i ett annat kulturklimat än det som skulle efterträda vänsterns under 80 -talet. Nyliberalismen erövrade ledarsidorna och poststrukturalismen kultursidorna.
27 jan. 16

Jag beskrev i bloggen igår att jag blev hänvisad till att läsa den gamla skräckklassikern Dracula av Bram Stoker. ”Frankensteins monster” och ”Doktor Jekyll och Mr Hyde” har jag redan läst och de tillhör på ett mer självklart sätt de litterära klassikerna. Men Dracula var rolig att läsa. Det var som att läsa Conan Doyle när det är som mest dimmigt och kusligt. Ett ohjälpligt drag av 1800-tal tycker jag ökar läsglädjen.
Erotiskt är det naturligtvis upplysande. Mannens skräck för kvinnans sexualitet. Kvinnor är hur bra som helst, bara de inte är liderliga. Den kvinnliga huvudpersonen är en idealgestalt, förnuftig, skarpsinnig, god och hängiven. Det är sexualiteten som gör kvinnan problematisk. Den vidriga liderligheten är bild av vampyren. Sällan har en gammal sexualradikal så tydligt fått demonstrerat för sig att det är den ofria inställningen till sexualiteten som uttrycker misogynin och leder till misogyni.
Själv har jag sett Murnaus Nosferatu och Werner Herzogs lysande pastisch på denna film. Man borde inte bråka med gamla mästerverk men Herzog gör samma film, bara med moderna resurser. Det är mer som en gammal klassiker som får ny lyster genom en modern översättning. Jag minns naturligtvis inte filmerna i detalj men det tycks som om de följer den litterära förlagan troget. Fast jag minns inte riktigt hur filmerna slutar. När fyra män och en kvinna går på vampyrjakt i slutet av boken kan man associera till Jules Vernes hurtiga äventyrare.
Hjältinnan har råkat ut för vampyren och har därefter ett märke i pannan. Det gör att hon i tankarna kan följa vampyren. Under hypnos kan hon vid solnedgång och soluppgång gå in i den sovande vampyren. Det är svårt att inte tänka på förbindelsen mellan Voldemort och Harry Potter.
26 jan.16

Medan jag tänkte på annat kom vintern. Jag läser Bram Stokers Dracula.
Egentligen var jag på jakt efter annat. ”Vilette” av Charlotte Brontë, mycket omskriven eftersom den kommit i nytryck. Jag förstod att det var en alldeles för het bok för att den ännu skulle vara möjlig att låna. Jag försökte med Stefan Zweigs Världen av igår och hoppades att den svalnat tillräckligt för att vara åtkomlig. Jag minns att de osannolikt beläste Crister Enander tidigt talade om den, före alla trender, och jag tecknade mig redan då den till minnes, för att läsa vid lämpligt tillfälle. Men så kom filmen The Grand Budapest Hotel av Wes Anderson och tidningarna började skriva monomant om Zweigs bok. Så det är först nu jag har återfått mitt hopp om att den skall vara tillgänglig. Men icke, sa Nicke, sa Broman.
Jag har läst en roman av Stefan Zweig. Sannolikt ”Förvandlingens rus”, när jag en gång reste till Österrike. Jag satt i den lilla alpbyn Westendorf och läste den. Jag fann den mycket underhållande och intelligent.
Två betydande europeiska kulturpersonligheter dör nästan samtidigt. Den franske författaren Michel Tournier och den italienske regissören Ettore Scola. Tournier blev ett stort namn i generationen efter den nya franska romanen. En berättande epiker som skrivit den märkliga romanen Älvakungen. En berättare orienterad mot tysk litteratur, det är förstås Goethes berömda dikt som ligger bakom. Det var något nytt. Och han verkade ensam på parnassen, Patrick Modiano hade inte samma tyngd. Ansågs det. Men det var Modiano som vann i längden, även om nobelpriset överraskade. Medan många kanske idag har svårt att placera Tournier.
Ettore Scola känner jag varmt för. Och jag undrar lite över att man ändå tvekar att placera honom bland de stora italienska regissörerna. Stor är han, men inte så stor som Fellini eller Pasolini eller ens Antonioni. Dessutom är det delvis andra verk som jag har fäst mig vid än de som nu ställs i första rummet. Kärlekspassionen är för mig ett av filmhistoriens mästerverk. Ingenting i italiensk film har gjort så starkt intryck på mig. Den som finner den alltför gräll, alltför yvigt romantiskt, har missat att just det är poängen. ”Fula, skitiga och elaka” är en underbar film. Man sätter i halsen av alla groteska överdrifter, den är underbart rolig i all sin bottenlösa brutalitet och hemskhet. Detta är kanske inte filmhistoriens bästa film, men kanske den mest särpräglade. En alldeles särskilt dag är däremot en lågmäld film. Men den är på sitt stillsamma vis lysande. Resten av Scolas produktion har lämnat mig mer likgiltig. Men med tre sådana filmer borde han tillhöra de stora.
25 jan. 16