Visar inlägg från december 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Unike Sjöberg

Jag åkte till Helsingborg för att fira Birger Sjöbergs 130- årsdag. Det var utomordentligt roligt. En ung serietecknare Malin Biller har gjort en serieversion av Kvartetten som sprängdes.
Hon intervjuades av sin förläggare. Men i övrigt var Peter Harryson där och trubaduren Jan-Olof Andersson. Jag kan bara gratulera Birger Sjöberg till att ha sådana interpreter. Man tog vara på poängerna.
Så Birger Sjöberg var starkt närvarande. Vilken suverän författare han är! Peter Fällmar Andersson i Helsingborgs Dagblad som samma dag (6 dec.) skriver om honom berättar att han förenar Taube, Piraten och Gunnar Ekelöf i en person. Det är fyndigt sammanfattat på ett sätt som genast måste göra den fåkunnige intresserad. Att exemplifiera med av alla kända och älskade författarskap – de som bara känner Ekelöf genom hörsägen vet i alla fall att han är modernist och som sådan svårtillgänglig – måste skapa en prisvärd nyfikenhet på Birger Sjöberg. Exakta är naturligtvis inga jämförelser och skillnaden till de tre nämnda får man upptäcka efterhand. Men som introduktion är det svårslagbart.
Det tycks mig som om Birger Sjöberg är mycket underskattad i vår tid. Själv bekymrar jag mig mest för Fridas visor. Kraften hos Kriser och kransar tycks mig svårfrånkomlig. Birger Sjöberg, den försynte, hämmade och nedtryckte, romantikern som kvinnorna fann skrattretande omanlig, har nått sin yttersta punkt. Här är det existentiella allvaret lika stort som hos Dostojevskij och Ingmar Bergman. Och för denna förtvivlan måste realismen och den förbindliga viljan att kommunicera snällt och begripligt vika. Ändå tycks man inte på något självklart sätt räkna Sjöberg till de stora modernisterna. Kanske är han för udda för att räknas in i en tradition.
Nå, Kriser och kransar lever av sin egen kraft. Och Kvartetten som sprängdes är en rolig bok. Den har inte Piratens svärta eller sinne för det groteska. Det är en snällare roman. Godmodig som Dickens, fast Dickens är vassare än sitt rykte. Men Kvartetten är tillräckligt rolig för ha potential för en större publik. Det är inte så gott om humoristiska romaner. Peter Fällmar Andersson pekar mycket riktigt på det tidlösa hos Backlund och Stoltz, stadens ledighetskomitté som med suverän sakkunskap kommenterar skeendet utan att någonsin ingripa. Vi är många som kan känna igen oss.
Men Frida? Länge talade man om Bellman, Sjöberg och Taube, som den stora svenska trubadurtraditionen. Numera tänker man snarare Bellman, Taube och Cornelis. Sjöberg verkar lite udda i sammanhanget. Än en gång är han solitären.
Den han verkligen är besläktad med är Alfred Vestlund i det klassiska Grönköping. Och den oscarianska småstad som Sjöberg ägnar all sin dubbelbottnade ironi och sin betydande nostalgi, finns inte längre. Gör det Frida obehövlig?
Knappast, men det skapar svårigheter. Det kräver ett mått av historisk inlevelse.
Jag tror att denna historiska inlevelse alltid är nödvändig för att rätt förstå klassikerna. Alltför få inser att vägen till det tidlösa går genom tiden. ”Den kunde ha varit skriven idag”, säger den glade allsångaren. Men det tidlösa hos Sjöberg är det mångbottnade. Det finns inga småstäder med övermaga pretentioner längre, det skulle vara Stockholm i så fall, som får sin självkänsla av att vara störst i provinsen Sverige. Sjöbergs hållning liknar väl mest den ironiska kärlek som några av oss idag kan känna för Sverige.
9 dec. 15

Triangel

Åsa Beckman skrev i lördags (5 dec.) i DN om de många böcker som kvinnor skrivit om triangelförhållanden. Och hon saknade böcker av män som behandlar samma frågor. Själv brukar jag alltid avstå från att moralisera i sådana frågor. Vem har egentligen skuld? Det är alltid en kränkning att bli bortvald. Men så länge man respekterar människors fria val (ett nej är ett nej) så måste man nog för konsekvensens skull respektera det över hela linjen. Uppriktighet är en god sak men kan ju också vara ett sätt att göra en annan människa illa. Motiverat av en oförmåga att i hemlighet bära sin egen skuld. Och kanske har den könsliga snedbalansen bland författarna också bidragit till mannens dåliga rykte. Den som bedrar sin hustru har skuld, den som inte tydligt väljer sin älskarinna framför sin hustru, har också skuld. Får den bedragne äkta mannen skylla sig själv och är kravet att välja mellan man och älskare inte lika viktigt att ställa? Kan man nästan börja fråga sig.
Det är naturligtvis något konstigt med idén om monogami. Våra känslor räcker ju för många och erotiken skapar inte något unikt känsloområde. När man läser Lena Andersson kan man få känslan att att hennes Ester menar: Döljer du vad du verkligen känner är du feg och en hycklare. Visar du det däremot, har du kommunicerat ett löfte. Hur du än förhåller dig till mig är det fel.
Nej, moralisera över andra bör man ej göra. Däremot bör man känna sitt eget moraliska ansvar. Känslor kan vara starka, känslor kan förändras, det är en otrygghet vi alla måste leva med. Lusten kan vara stark, vår bundenhet likaså. Hur lever man utan svek? Det spontana står i viss mån i motsättning till det genomtänkta och genomkända. Och vad bör man ha för samvete gentemot rivalen? Att skvallra för rivalen när man inte längre har något hopp om att vinna – som Lena Anderssons Ester Nilsson gör – ter sig inte alldeles glasklart som en akt av systerlig lojalitet,
Jag hade en gång en förbindelse med en gift kvinna. Själv var jag fri och obunden. Jag insåg den moraliska problematiken, men om hon valde mig kunde jag inte moralisera över det valet. Jag fick i stället försöka förstå hennes konflikt. Och stödja henne så gott det gick.
Det hör till saken att jag inte drömde om äktenskap och barn. Vad jag längtade efter var en kommunikation på djupet, att förstå och bli förstådd. Och efter varaktighet, kontinuitet. Att sväva omkring utan känslomässig förankring hos en annan människa tycktes mig fasansfullt. Erotik tycktes mig symbolisera ett överskridande av en integritetsgräns. Man har kommit nära den som accepterar denna närhet. När det väl skedde kändes som ett genombrott. Det hör till ödets ironi att jag då skrev en mycket vacker dikt till henne. Den dikten fick hon aldrig se.
Det var en annan moralisk problematik som plågade mig. Hennes barn. Det värsta som kan hända ett barn är föräldrarnas skilsmässa. Sådana var de föreställningar hos mig, som formats under min barndom på 50-talet. Därför gällde det att inte slå sönder detta äktenskap. Och hur skulle jag kunna undvika det? Jag trodde inte att ett förhållande kunde hemlighållas i längden. Och av vad hon berättade om sin man förstod jag att krav på skilsmässa kunde betraktas som en mild reaktion från hans sida. ”Han slår ihjäl mig”, var hennes formulering.
Så när det tog slut – det var hon som bröt, därför förblev min dikt oläst – accepterade jag det som något oundvikligt. Jag gick in i mörkret. Och sedan den dagen har jag tänkt att det är viktigt att våga ta på sig lidande.
8 dec.15

Så här är det

Har ni märkt att ordet ”realism” allt oftare används för att maskera moraliska och ideologiska ställningstaganden?
Det är i själva verket en intressant tid. Länge kritiserades Expressens och Göteborgs-Postens och i någon mån Svenska Dagbladets ledarskribenter för att firta med SD. Kritiken kom från Per Svensson, Ola Larsmo och Håkan Holmberg på Upsala Nya. Men också Dagens Nyheters och Sydsvenskans ledarsidor gick på den linjen. Så kom regeringens flyktingstopp. ”Vi fick rätt”, utropade de tidigare fördömda. ”Ni anade inte vad som skulle komma”. Och: ”varför kritiserar ni inte regeringen, som ni förr kritiserade oss?”. Även SD tycker naturligtvis att de har fått rätt.
Men vad är det man fått rätt i? Var det någon som förutsåg den akuta situation som vi har hamnat i? Den som gjorde det, var i så fall bättre på att förutsäga framtiden än andra, så långt är det rätt. Men som jag minns det var det väl mest hypotetiskt. Vi kan hamna i en sådan situation och vad gör vi då?
Det kunde vi onekligen och jag försökte diskutera vad man skulle göra om denna hypotetiska situation inträffade. Jag har alltid varit noga med att skilja främlingsfientlighet från egoism även om de i praktiken ofta sammanfaller. Att tycka illa om främlingen därför att han är främling är en sak. Att inte vilja dela med sig, att se till sitt eget bästa, en helt annan. Att skilja det ena motivet från det andra kan vara svårt. Det är också stor skillnad mellan att inte vilja dela med sig alls. Och att i en situation när allt ställs på sin spets hellre offra medmänniskan än sig själv.
Och det var ju det det handlade om. Välfärdssamhällets befarade undergång. Det var lite skumt att tala om detta när situationen inte tedde sig akut. Men visst: ett akut läge kunde inträffa, låt oss diskutera vad som gäller då.
Att rädda sig själv på andras bekostnad kan aldrig försvaras moraliskt. Men min egen diskussion gick ut på att det på sikt inte var någon vinst för mänskligheten att fungerande samhällen kollapsade.
Det nuvarande flyktingstoppet motiveras väl inte av att vår välfärd annars riskerar att bryta samman. Hjulen kommer att rulla, julklappar kommer att köpas som vanligt för ohyggliga summor. Inte ont i det, julklappar är nämligen också hjulklappar. Flyktingstoppet är motiverat av praktiska skäl. Just nu kan vi inte administrera en sådan flyktingström. Vi får ta en paus i invandringen. Man kan säkert kritisera regeringen. Men på illvilja eller en moralisk kovändning beror det säkert inte regeringsbesluten.
Så jag tror att de kritiserade ledarsidorna drar för stora växlar på regeringens reträtt. Men det känns naturligtvis skönt att inte behöva tänka på sitt eget svek. Varken Expressen eller Göteborgs – Posten är några SD-organ. Det har alltså uttryck sig mycket försiktigt och efter kritiken retirerade de till mera hållbara positioner. Det är utifrån dessa reträttpositioner de tycker sig ha fått rätt. Alltså: vi har aldrig menat något annat än detta och i detta har vi fått rätt.
Intressant är också Richard Swartz kolumn i lördags i Dagens Nyheter (5 dec.). Det är utmärkt när människor kastar masken och blir tydliga. Man förstår den gamla Svenska Dagbladet- skribentens längtan tillbaka till 50-talets Svenska Dagbladet. Med Gunnar Unger och Allan Hernelius. Ty vad han säger är det samma som salig Unger: konservatism är realism, liberalism är utopism. Redan då försökte man förblanda bör med är. Vår ställningstagande för nationalism och inskränkthet, baserar sig på människans natur. Det har inget med moraliska val att göra.
Tiden går fram och tillbaka. Gunnar Unger är på banan igen. Vi får ta striden på nytt.
7 dec.15

Rasism?

Soran Ismail har gjort ett TV-program som blivit mycket uppmärksammat. Jag har inte sett det, men det har överallt fått beröm (se t.ex. Csaba Bene Perlenberg i Kvällsposten 1 dec.). Jag har hört berättas att man har ett mycket klyftigt test som blottar den strukturella rasismen. En man sågar upp ett cykellås. Han får vara i fred med sin sysselsättning, eftersom människor utgår från att cykeln är hans egen och att han tappat nyckeln. Det vill säga, han får vara i fred om han är vit. Är det däremot en svart man som sågar blir han misstänkt för att vara cykeltjuv. Man har ju goda skäl för båda förmodandena och kan lätt tro att valet är helt färgblint: jag hade reagerat på samma sätt, oavsett vem som sågar. Men de flesta reagerar alltså inte på samma sätt.
Fredrik Virtanen i Aftonbladet (21 nov.) blir så till sig av detta att han finner att ingenting är naturligare än rasism. Virtanen är alltså en man, som modigt vågar gå till rätta med sig själv. Men är han så modig egentligen? Jag tillåter mig ändå ett visst tvivel på att vi alla är rasister. Rasism är ingenting som vi utan vidare borde byta ut till ett neutralt ord, t.ex. äpple. Så mycket mer som det är vad alla rasifierade vill höra. Äntligen någon som säger det vi alltid har påstått: att alla är rasister.
Också den som har komplex för sin näsa kan känna det som en befrielse att höra att man verkligen tänker på hens näsa. Att säga att ingen egentligen tycker den är särskilt påfallande eller värt någon reaktion ter sig hycklande och lögnaktigt.
Ty det är naturligtvis delvis en fråga om hur man vill definiera. Vad Virtanen vill säga är att vi alla spontant är rasister men att vår eftertanke får oss att inse det fördomsfulla och korkade. Vilket naturligtvis inte hindrar att vi ibland tänker efter för lite, som cykelexemplet visar. Jag tycker det då är fel att kalla dessa impulser som vi alla har för rasism. Det är naturligtvis riktigt att människor har en rad tvivelaktiga impulser innan kontroll och eftertanke sätter in. Det kan vara plötsliga våldsfantasier, inhumant förakt för svaghet eller fulhet och liknande. Illviljans impulser att skada våra medmänniskor. Sådant är inte mycket att ta på allvar.
Det menar Virtanen också. Det är därför han säger att det inte är så farligt att vara rasist. Och tycker att man kan byta ut ordet rasist mot ett neutralt ord om ordet rasist provocerar. Men problemet försvinner om man i stället skiljer rasism från rasistiska impulser. Det vill säga endast använder ordet rasism för det som finns efter det att medvetande och eftertanke gjort sitt. Förekomsten av spontana inhumana impulser, t.ex. av rasistisk art, är inte så svåra att erkänna.
Men ordet rasism bör endast användas om det medvetna och genomtänkta. Vad man skall kalla det när eftertanken inte rår på impulsen, som i cykelexemplet, är en öppen fråga.
Jag tror alltså att det är en trivialisering att byta ut ordet rasism mot ordet äpple, som Virtanen föreslår. Rasism är inte vilket äpple som helst. Läs också Adam Svanells befriande kolumn i Svenska Dagbladet igår (3 dec.). Här har vi en man som inte vill bagatellisera den verkliga rasismen och som liksom jag tycker att man skall kalla en katt för en katt.
4 dec.15

Nerkletad debatt?

För mig framstår det som viktigt att kalla en katt för en katt. Och skall vi lära något av historien så måste det vara tillåtet att dra historiska paralleller. Jag han inte se varför det skall tabueras. ”Det här får man väl inte säga här i landet” har varit en ältad fras med tvivelaktig sanning. Nu föreslår man i stället nya tabun. Fast vi har ett riksdagsparti som bevisligen har sina rötter i nationalsocialism får vissa idésamband inte diskuteras. Det är nämligen så oerhört kränkande.
Peter Kadhammar i Aftonbladet skrev en artikel mot nerkletandet av meningsmotståndare som fått positiv respons på många håll (25 nov.). Invektiv är naturligtvis alltid meningslösa. Men att det skulle vara så kränkande att kalla Widar Andersson för vår tid Allan Vougt kan jag inte se. Allan Vougt var en anständig socialdemokrat, chefredaktör på en av rörelsen centrala tidningar, som tyckte att man kunde se nyanserat på nazityskland. Som många andra vid den här tiden. Det är först eftervärlden som har dömt honom.
Att förmoda att en debattör vars åsikter man ogillar på liknande sätt kommer att stå sig slätt inför eftervärldens dom kan väl knappast vara att gå över gränsen.
Varför kan man kalla en person kommunist men inte nazist, frågar sig Peter Kadhammar. Kamrat Stalin har ju inget litet brottsregister. Den som tycker det är kränkande att kalla någon kommunist är själv McCathyist, menar Kadhammar.
Möjligen handlar det om att nazistens följder är vad som kommer i minnet, medan kommunismens följder i vissa fall ter sig mindre svåra. Nazism är Auschwitz. Men kommunism är inte nödvändigtvis Gulag.
Men att beskylla någon för att dela en del – kanske de flesta – av nationalsocialismens idéer är något annat än att mena att hen vore i stånd att vara lägerkommendant och judeutrotare. Och det är faktiskt ett idésamband som vi hela tiden måste diskutera.
Peter Kadhammars artikel slutar i ett försvar för det fria ordet. Om man vet att man kan ge uttryck för sina åsikter utan att bli nerkletad har friheten ökat. Ökad frihet genom ökande självcensur, alltså. Med är det inte bättre att friheten vinns genom att människor lär sig att vara uppriktiga och kontroversiella. Och inte önskar censur ens av sina meningsmotståndare. Kadhammar är alltså inte någon talesman för fri debatt. Han vill, helt i tidens anda, ersätta den ena censuren med den andra.
3 dec.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg