Visar inlägg från december 2015

Tillbaka till bloggens startsida

För förnuftet?

Elisabeth Åsbrink hade en förvirrad – ganska känslostyrd – plädering för förnuftet i DN förra torsdagen (10 dec.). Det förvånade mig mycket eftersom jag alltid har tyckt att hon utstrålat en närmast överdriven kvinnlig empati. Så jag undrar vad hon egentligen menar och vart hon vill komma.
Jag kan förstå att hon är irriterad på vissa tendenser i tiden. Känslorna sitter mycket riktigt i högsätet. Fast ibland handlar det nog mer om en grasserade subjektivism än en grasserande känslokult. Det är vad just jag känner som inte kan ifrågasättas.
Men jag tror inte på att ställa känsla och förnuft mot varandra. Känsloföraktet har djupare och längre traditioner än känslokulten. I aldrig så vettiga värderingar är det känslomässiga momentet väl så stort som det förnuftiga. Man måste vara både genomtänkt och genomkänd.
En dansk, som säger en mycket underlig sak, citeras med gillande av Elisabeth Åsbrink. Han säger att de är fel att bemöta muslimska terrorister med muslimska argument. Därför att religion är oförnuft. De muslimska terroristerna skall bemötas med förnuft, och endast och allenast med förnuft. Hur förklarar man att det är fel att dräpa rent förnuftsmässigt? Det är en värdering med en sådans starka botten i känslan.
Jag minns att jag fann det konstigt när marxistiska sekterister i min ungdom medgav att det var otaktiskt att avrätta meningsmotståndare. Det var ju framför allt inhumant, tycktes det mig.
Jag tror det är viktigt att förstå hur en muslim tänker och känner. Kan man övertyga någon om att det inte ens enligt hens egna värderingar kan vara rätt att mörda, så har man uppnått något långt mer slagkraftigt än att påstå att det är fel utifrån våra värderingar. Varför tror Elisabeth Åsbrink att det senare skulle vara bättre?
Viktigt är förstås också att pedagogiskt förklara sina egna värderingar. Det går att ta seden dit man kommer, om man förstår logiken i reglerna och att de gäller oväldigt. Man kan ogilla det gällande systemet men förstår man att det är något mer än godtycklig chauvinism, så kan man acceptera det. Och argumentera mot det utifrån sin minoritetsposition.
Sedan är det väl tveksamt om man kan sätta likhetstecken mellan religion och oförnuft. Jag har svårt att se att det är så mycket oförnuftigare än mycket annat. Och jag tror att det stora problemet med den här landet är att respekten för förnuftet är så oerhört mycket starkare än respekten för individens frihet. Det är därför vi har så svårt att respektera våra medmänniskors oförnuft. Att en individ kan välja att inte alltid och i alla avseenden vara fullkomligt förnuftig.
Vad den kristna antisemitismen har i sammanhanget att göra förstår jag inte. Missionstanken gjorde det svårt för den att godta Hitlers mer vetenskapligt-biologiska antisemitism. Men antisemitism var det likväl och rasbiologin var väl aldrig vetenskapligt oomstridd. Men vad resonemanget har att göra med diskussionen om känsla och förnuft förstår jag inte.
16 dec.15

Fallet Expressen

I går försökte jag komma bakom fraserna. Att ”strukturförändringar” kan betyda allvarliga försämringar. Och att ”realism” kan betyda att värna sina egna intressen.
Är det så himla konstigt att jag i första hand tänker på mig själv när döda barn spolas upp på stranden? Vem vill ha en nation som försöker göra sig god?
Dylik frånvaro av hyckleri påstås gynna sverigedemokraterna. Kanske har man inte så stort förtroende för anständigheten? Får man välja utan dimridåer väljer man fel. Och kanske är det så.
Gick det att förutse flyktingkrisen? Frågade Dagens Nyheter. ”Ja”, svarar Anne Charlotte Marteus nu i Expressen (10 dec.). Expressens ledarsida var en av den få varnande rösterna. Så tidigt som i oktober larmade SKL, Sveriges kommuner och landsting, om kris i välfärden.
Redan i oktober? Men Expressen var långt tidigare. Man började tala om volymer och tak långt innan den fanns någon flyktingkris. Redan den 13 februari kom Anne Charlotte Marteus omvändelse. Jag var åsiktskorridoren, skrev hon, men det är jag inte längre. Och det var ingen flyktingskris som fick henne att ändra sig. Däremot var det en anpassning till hennes chef Anna Dahlberg, som varit ännu tidigare med de nya signalerna. Och allra först var dennas företrädare på tidningen som politiskt redaktör, PM Nilsson, nu verksam på Dagens Industri. Först PM Nilsson alltså, sedan hans efterträdare på Expressen Anna Dahlberg. Och sedan Anne Charlotte Marteus på Expressens ledarsida. Utan att förutse någon flyktingkris hävdade de att det måste hypotetiskt förekomma ett tak. Vi måste tala om volymer.
För detta blev de naturligtvis kritiserade av verkliga liberaler (läs Per Svensson, Ola Larsmo och Håkan Holmberg och åtskilliga ledarkolumnister i landsortspressen). Marteus blev då så desperat att hon använde sexistiska argument, som hon sedan förmodligen ångrat. Kvinnor är hjärtnupna och bara gråter inför lidande människor. Männen är mera prisvärt kallhjärtade och alltså mera realistiska och förnuftiga. Så desperat kan man bli när man måste försvara en sjuk sak.
I gårdagens blogg resonerade jag om dagens sakläge. I dag är mitt ärende ett annat. Jag har en moralisk fråga att ställa. Vad är en ledarskribent? Är det en vindflöjel som flammar stolt när tidsvinden och opinionen kommer i ryggen? Eller kan man förvänta sig någon heder?
15 dec.15

Försök till demaskering

Det är inte alltid lätt att se vad som sker i det som synes ske. Men ibland blir man rädd.
Rädd över Erik Helmersons belåtenhet i DN (11 dec.) över att man äntligen diskuterar immigrationspolitiken utan hänsyn till SD. I detta kan man kanske instämma. Bakgrunden är dock hans förtjusning över att de nynya moderaterna tar avstånd från Fredrik Reinfeldt och hans öppna hjärtan. I stället för att föreslå strukturförändringar vädjade Reinfeldt till moralen, menar man. Vilket var strutspolitik. Och i detta instämmer Helmerson. Et tu, Brute!
Och häri ligger knuten. Fredrik Virtanen i Aftonbladet har fått mycket på skallen för att han talade om invandringen, som om den inte behövde innebära uppoffringar. Reinfeldt var ärligare. Det kommer att innebära uppoffringar, men vi skall göra det ändå. Så är det väl rimligt att tolka hans öppna hjärtan.
Man är glad för Ola Andersson (7 dec.) och Mikael Byström i DN (10 dec. )och Per Svensson i Sydsvenskan (11 dec.) som står fast.
Susanna Sjöstedt i Dala-Demokraten (10 dec.) ger röst åt de socialdemokratiska gräsrötterna. Hon opponerar mot Virtanen och ger alltså Fredrik Reinfeldt rätt i så måtto att han ser att invandringen får konsekvenser. Men tillägger att om man måste förändra den svenska modellen så är det oacceptabelt. Alltså om uppoffringarna blir så stora så är det bättre att stänga flyktingarna ute. Det blir kontentan av vad hon säger.
Per Svensson har också med, lite försiktigt på slutet, att det nog krävs vissa strukturförändringar. Det tror alltså Susanne Sjöstedt också men finner dem oacceptabla. Hon talar om det ödesdigra i att ”vi från olika håll pressas att börja kompromissa om vilken välfärd, omsorg, levnadsstandard och arbetsrätt alla förtjänar”. ”Ska ersättningsnivåerna till asylsökande sänkas ytterligare, vilket vissa föreslår nu, ja då kommer snart kraven att socialbidragsnivåerna nog bör anpassas därefter”. Sänks bostadsstandarden för de inkommande kommer den också att sänkas för svenska låginkomsttagare. Kort sagt, försämringarna kommer också att drabba oss.
”Att klumpa ihop vanliga oroliga svenskar (och de är många) med uttalade rasister, ja det känns ju bara så himla korkat”, skriver Susanna Sjöstedt. Det har hon helt rätt i. Jag har hela tiden skilt rasister från egoister. Egoister i den meningen att de ser till sitt eget främst.
Tidigt såg också jag nödvändigheten av strukturförändringar. Men man bör ju ange hur dessa förändringar skall se ut. Det kan låta harmlöst med strukturförändringar, men är det inte. Så långt har Susanna Sjöstedt förvisso rätt. Det var säkert därför Reinfeldt inte föreslog några reformer.
Mycket riktigt säger en klok kolumnist i Sydsvenskan, Fairooz Tamimi (6 dec.), att vad som krävs är kreativitet. Columbi ägg är att hitta förändringar som löser problemet utan att alltför mycket går förlorat. Att den ekonomiska ojämlikheten ökar är givetvis inte önskvärt, men det är kanhända det pris som får betalas. Värre är det om ojämlikheten i makt ökar. Har man ett låglöneproletariat att spela med, får arbetstagarna svårt att hävda sig. Man kunde ju också ge sig på de mest välbeställda, men det lär ju ha fruktansvärda konsekvenser. Enligt vad sakförståndiga ekonomer sagt sedan 80-talet.
14 dec.15

Ur filosofiboken

Det är ganska egendomligt att läsa Carl - Göran Heidegrens utredning om de två filosofierna i senaste numret av Filosofisk Tidskrift. Därför att hans historiska överblick slutar just vid den tid jag tappade kontakten med filosofin. Så jag kan bara tänka: ”Jo, jo, så var det”. Så betraktade vi det hela och efter dessa riktlinjer undervisade vi sedan själva på gymnasiet. Jag tappade väl all kontakt med universitetet i början av 70-talet, då jag som avslutning tog fyra betyg i Teoretisk filosofi och all kontakt med skolan i slutet av 80-talet. Jag har alltså ingen aning om de senaste årtiondena. Men när jag försiktigt utfrågat min son, som läst filosofi i Uppsala, har jag fått en känsla av att mycket är annorlunda.
Men alltså, så var det. Man skilde först mellan vetenskaplig och ovetenskaplig filosofi. Och sedan ändrade man termerna till anglosachsisk och kontinental filosofi. Uppenbart finner Heidegren den senare terminologin mindre värdeladdad och sålunda ett framsteg i objektivitet. Men om den enda skillnaden är att man inte talar om vad man tycker redan i benämningen, så är ju vinsten måttlig.
Det vetenskapliga filosofin innefattade cambridgeskolan, uppsalafilosofin och wienkretsen (logiska empirister, logiska positivister). Dessa tre tyckte man hade likheter och så är det onekligen. Frågan är dock om inte uppsalaskolan skall betraktas som en svensk kuriositet, med obefintligt internationellt genomslag, som råkade ha vissa likheter med internationella strömningar. Den största vinsten var att Hägerströms och Phaléns lärjungar motståndslöst kunde anknyta till amerikanska och engelska filosofer. Den stilistiskt dunkle Hägerström, hans prosastil har jämförts med lim utrört med sågspån, kunde också ge upphov till farliga tolkningar. En framstående värdenihilist blev nazist - jurist, liksom mannen som åberopades av nazisterna i Tyskland, Carl Schmitt -, en annan bar en liknande tolkning in i socialdemokratin. Hedenius gör upp med dem i ”Om rätt och Moral”.
Så frågan är om inte uppsalafilosofin är ett sidospår, vars främsta förtjänst är att den länkade svenska filosofer till den anglosachsiska traditionen.
Hans Larsson-traditionen i Lund utgjorde ingen motvikt. Dess enda egenskap var ju att inte vara dogmatisk. Både Gunnar Aspelin och Alf Ahlberg är erkännsamma mot uppsalafilosofin i sina läroböcker. Man förhåller sig något öppnare och friare. Själv föll jag nästan omkull av förvåning när Sören Halldén, min professor i Lund, Ingemar Hedenii f.d. docent, uttryckte sin stora beundran för Hans Larsson, vid ett förtroligt samtal med mig. En uppsalafilosof med lundensiska böjelser!
Nå inte heller wienkretsen är rimligtvis anglosachsisk. Vore inte analytisk och icke-analytisk filosofi bättre beteckningar. Heidegren grubblar inte mycket över begreppet kontinental filosofi, men där är spännvidden säkert ännu större. Och man kan fråga sig om tysk och fransk filosofi rimligen kan sammanföras. Heidegger är naturligtvis pappa till Sartre och de andra franska existentialisterna. Men i övrigt? Hela indelningen verkar chauvinistisk. Å ena sidan vi, å andra sidan resten.
Heidegren har tittat i läroplanen för gymnasiet 1965. Den speglar naturligtvis den dåtida vetenskapliga situationen. Men ansträngde sig på svensk vis för att vara objektiv. Mina metodiklektorer i filosofi på Lärarhögskolan i Malmö 1972 var båda teologer. Och åtminstone en av de gångbara läroböckerna var skriven av religionsfilosofer. Det var inte överallt som metafysiken krossades.
Läroböckerna för gymnasiet var präglade av analytisk filosofi. I alla moment. Och valen av områden som skulle ingå i filosofiundervisningen var också analytiska val. Som sista moment fanns ett Moderna riktningar där den analytiska filosofin, marxismen, nythomismen och existentialismen, sidoställdes. När filosoficirkeln bildades i Lund, kring 1980, om jag minns rätt, var det ett försök att vidga intresseområdet till att även omfatta kontinental filosofi. Sedan dess tror jag alltså att det hänt mycket.
Själv var jag en trogen son av den analytiska filosofin och jag beundrade mina akademiska lärare. I en värld av full av tysk katederfilosofi (marxismen), godtyckligt estetiskt snobberi och konventionell moralkonservatism, var den analytiska filosofin en befrielse. Samtidigt var jag en utpräglad humanist och formallogik låg inte väl till för mig. Mina två uppsatser tog sin utgångspunkt i frankfurtskolan. Fast den senare- mycket misslyckad – var en maskerad sexualliberals försök att krossa metafysiken. Jag förvånade mig över Thomas Anderberg, som en gång skrev att han hade svårt att skiljas från kärleksromantiken. Samtidigt som hans fördomsfrihet var stor när det gällde frågor om liv och död, frågan om dödshjälp, där jag själv har en tendens att blekna.
Mitt intryck är att den icke-analytiska filosofin idag har en ganska stark ställning vid våra universitet. Om så är, är väl frågeställningen i någon mån överspelad.
11 dec.15

Om Två Lund

Så kommer boken Två Lund ut. Ni förstår själva, uppsverige skulle inte bry sig om det så var fråga om Tusen Lund. Det är med nödvändighet en begränsad bok av en begränsad författare. I begränsningen röjer sig mästaren, sägs det. I så fall är det ett mästerverk, ty ingen kan vara mer begränsad än jag.
Jag tänker på vad Kvällsposten skrev i ett ledarstick 1980. ”Lars Westerberg skriver kilometerlånga och ohyggligt självupptagna artiklar i Lundagård.” Och tidningen gratulerade sig själv till att ha sluppit mig som skribent.
Så efter att ha samlat mig i trettiofyra år kommer ett kåseri som var så långt, att det räckte till en hel bok. Kanske var det den där kilometern som hägrade. Även ett dåligt rykte vill man ju gärna leva upp till. Och naturligtvis är texten präglad av alla sin författares välbekanta lyten.
Så visst håller man andan. Hur skall detta gå? Att Per Lindström är en lysande fotograf ökar ju inte textens värde, även om det garanterar bokens. Fast jag vet, tystnad från de många och gensvar från de få. Så har det ju alltid varit. Jag brukade vända på Stendhal som sa att han skrev för ”the happy few”, de som var lyckliga nog att begripa. Själv skrev jag för ”the unhappy few”, de som var olyckliga nog att begripa. Och dubbeltydigheten var självklar, de som delade mitt elände och de som inte begrep bättre än att ta detta till sina hjärtan. Jag vet att de fanns och jag vet att de ännu finns. Något elände har jag inte längre att dela med mig av men jag hoppas att deras smak inte har förbättrats. Kanske är de numera ännu färre. Detta behöver jag inte frukta. Det enda jag behöver frukta är deras besvikelse. Må det bli deras tröst att de även får läsa en del om lundensiska förlorare. Kanske kan dubbelheten i detta, ändå ge texten en mening.
10 dec.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg