Lars Westerbergs Blogg

Så är det julafton i morgon. Tradition och konsumtion. Men för några gör sig kristendomen påmint.
Länge tänkte jag att det är påsken som är det stora kristna högtiden, det där med julen måste vara en missuppfattning. Jesu död och uppståndelse mot Jesu födelse. Födelsen är ju bara den nödvändiga begynnelsen för en väg som leder till den stora segern och förändringen. Men numera tänker jag att detta att Gud blir människa är ett lika stort mirakel och leder till lika svåra teologiska frågor.
Två frågor om födelsen. Varför blir Gud människa? Och varför väljer han denna tid att födas i? Den senare frågan har så vitt jag förstår inte upplevts som särskilt angelägen.
Frågorna om döden och uppståndelsen ställs oftare. Varför dör Jesus på korset? Vad är det som händer vid uppståndelsen, hur konkret skall man tolka det? Och vad är dess metafysiska betydelse? Vad förändras?
Varför blir Gud människa? För att människan syndat och måste straffas. Men eftersom Gud är kärleksfull vill han inte straffa människan. Då löser han problemet genom att själv bli människa och straffa sig själv.
Detta är den besynnerliga försoningsläran. Det vore bra mycket klokare att bara låta bli att straffa.
Men om detta inte är poängen med människoblivandet, vad är det då? Är det att lära känna människornas nöd, att erfara hur det är att vara en maktlös, lidande människa? Inte behöver en allvetande Gud någon erfarenhet. Men för människan kan det göra skillnad. Den allsmäktige – allsmäktig i den meningen att det goda han representerar kommer att segra – den allsmäktige guden har en gång varit lika eländig som jag. Det går att säga: Det gör ingen skillnad. Hans lidande hjälper inte mig. Men själv har jag, trots att jag är ateist, inte svårt att förstå att det kan kännas som ett tröst och ett hopp. Hur illa det än är har den allsmäktige guden - rent konkret - upplevt detsamma. Samma hopplöshet och maktlöshet. Jag har del i honom och vi kommer att vinna.
Och döden och uppståndelsen? Det är en symbol för hoppet och segern. Det spelar inte så stor roll vad som konkret hände. Jesus framhärdade i kärlek och någonting förändrades för alltid.
Många ägnar sig åt bibeltolkning. Men om det skulle finnas en sann kärna i Bibeln, så är Bibeln själv en tolkning. Någonting händer och de mycket mänskliga evangelieförfattarna skriver från sin tidshorisont ner sin tolkning. Bibeln är Guds ord sägs det ibland. I en mening är Bibeln skriven av Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Det förnekas av ingen. I vilken mening är det då Guds ord?
Det finns en vördnad för Jesu tid och för de första kristna. Men varför skulle de första kristna vara bättre kristna än alla senare kristna? Är det för att Gud valde att födas i den bästa av tider? Människan går alltid vilse, men det här var en tid där hon var mindre vilse än någonsin.
Det kan vara sådana resonemang som outtalat ligger bakom många traditionalisters teologi. Allt Jesus inte opponerar mot i samtiden får han anses ha godtagit. Och själv är han ofelbar. Hur det nu går ihop med att han var sann människa? Det bygger i sin tur på halvgudhypotesen. Han delar människans yttre villkor men förblir allsmäktig, allvis och allvetande. Människoblivandet är egentligen fejk.
Den rimligare hypotesen är att det inte var något särskilt med Jesu tid, den var varken bättre eller sämre en andra tider. Min hypotes är att Gud ville bli människa så fort som möjligt. På Jesu tid hade mänskligheten nått en nivå som möjliggjorde en uppfattning av hans människoliv som kunde tolkas och omtolkas av kommande släkten. Bättre och bättre tolkningar med människosläktets ökande insikter. Ännu äldre tider hade haft svårt att se inte bara som i en spegel, utan till obegriplighet förvanskat.
Julens budskap tolkas både av Dickens och av Karl-Bertil moraliskt. Och visst, kärleken ställer sina krav. Men här finns också ett hopp och ett glatt budskap. God Jul, alla troende och hedningar!
23 dec.15
 
Bloggen tar nu jullov. Tillbaka 4 januari.
GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Vi närmar oss julglädjen och det får mig att fundera. Jag brukar säga att mänsklighetens problem är lidandet, både det egna och andras. Det är därför som kristendomen och buddhismen är relevanta religioner. Därför de svarar båda – fast på olika sätt – på mänsklighetens grundfråga.
Lyckan är däremot inget problem, brukar jag hävda. Den ställer i grunden inga frågor. Förbittras den så förbittras den av falska skuldkänslor. Varför skall jag vara lycklig, när andra är olyckliga? Och så är det åter olyckan som är problemet.
Men så tänker jag på den julglädje som kan vara en fasa för många barn. Den spritdränkta julglädje som kan slå över. Det börjar måhända så bra i gemytlighetens och festlighetens tecken. Och så förvandlas det till fasa.
Nu är ju exalterad glädje något annat än lycka. Jag tänker också på de bipolära där glädjen egentligen inte alls är någon glädje. Utan snarare ett desperat försök att hålla sorg och depression på avstånd.
Måste man då varna för all glädje som går till överdrift? Jag är inte så säker på det. Jämntjockheten behöver inte vara ett ideal. Troligen behöver vi ett mått av extas och inspirerade ögonblick, av rus. Det är inte helt lätt att balansera och hur man lyckas med det är en fråga om levnadskonst. Medan lidandets tunga fråga är: ”Hur står vi ut med andras lidande och vårt eget?”, tycks frågan hur vi balanserar vår egen exaltation, så att den inte skadar vare sig oss själva eller vår omgivning, vara en fråga av anspråkslösare dignitet.
För små barn är föräldrarna en trygghet. Man måste kunna lita på att de är igenkännliga. Vi har alla erfarenhet av små barn som blir förtvivlade när mamma byter frisyr. Därför kan också en lätt ångest uppstå när föräldrarna på grund av salongsberusning inte är alldeles sig själva. Och då är man ändå långt från de ruskiga bråk som kan förvandla ett barns julafton till ett helvete.
Själv har jag egentligen bara positiva erfarenheter av brännvin. Min far hade gott ölsinne. Han tog dagligen två snapsar till maten. Han var hela tiden igenkännligt berusad. Han var mest vanlig när han inte var fullt nykter. Gemytlig, glad, berättande. Tvärsäker och temperamentsfull i diskussionerna. Jag tror att ingen av mina föräldrar hade några dolda djup. Den hemska sanningen av ”in vino veritas” (i vinet sanningen) gällde inte för dem. De var inte tillräckligt sofistikerade för att bära några masker. Jularna var trevliga. Jag har svårt att förklara varför jag blev nykterist. Det handlar kanske om den livsrädsla som gjort att jag alltid är ytterligt försiktig.
22 dec. 15

Malin Ullgrens artikel i DN (16 dec.) om Charlotte Brontë väcker en del funderingar hos mig. Jag kommer att tänka på mina egna obesvarade kärlekar. Hur de dominerade mitt inre liv, ”så lite verklighet som kan förfinas till en stark inre känsla”, för att citera Malin Ullgren.
Jag var naturligtvis pinsamt medveten om förhållande mellan verklighet och fantasi. Vad har jag egentligen förstått av henne, vad ser jag i stället?
Det är lätt för en filosof som stött på problemet om vad man egentligen kan veta om andras medvetanden, att hamna i total skepticism. Gemenskap är egentligen en fiktion, två parallella fantasier som i bästa fall är synkroniserade. Jag diktar dig och du diktar mig och vi diktar en gemenskap. Numera tror jag inte att man behöver vara fullt så skeptisk. Det är själva alienationen som hänvisar en till privata fantasier. Även om det är sant att ingenting är helt säkert, när det gäller hur vi uppfattar vår medmänniska, så kan man ju tycka att man har en tillräcklig säkerhet. Men det ligger ju i den obesvarade kärlekens natur att man inte får se, man släpps inte in i verkligheten. Dessutom är det ju lite smickrande att bli glorifierad. Om man inte just här söker närhet har man inget intresse av att slå hål på falska bilder.
Det andra jag tänker är att systrarna Brontës tid var en tid när patriarkatet var starkt och självklart. Begåvade kvinnor hade mycket att kämpa mot. Själv har jag alltid funnit få saker väsentliga. Avståndet mellan väsentligt och oväsentligt, tycks mig större hos mig än hos de flesta människor. Därför förstår jag så väl glädjen över att bli sedd och förstådd. Och just när det gäller det, som betyder mest för en. ”Vad skulle krävts för att hon inte skulle ha blivit kär i honom”, säger Malin Ullgren om den man som såg Charlotte Brontës litterära begåvning.
21 dec.15

Nu diskuterar man i DN religionens roll och Islamiska Staten. 16 december fortsätter Erik Åsard den diskussion som påbörjats av Ann Heberlein (25 nov.). Eftersom DN är så central så förtjänar det att sägas att det bästa som sagts i frågan i svensk press har sagts av Håkan Holmberg i Upsala Nya. Och han stöder sig i sin tur på en fransk islamolog, Olivier Roy.
Alla debattörer är överens om att det inte är diskriminerade marginalgruppers protest i första hand. Det är inte förtrycket i förorterna som skapar IS. Däremot dominerar politiken över religionen hos Roy-Holmberg. Det handlar inte om radikalisering av islam utan om islamisering av radikalismen. Holmberg-Roy jämför med Baader-Meinhof och framhåller karaktären av generationsrevolt. Den marxistiska vågen bars också av en generationsrevolt och alla som talade i arbetarklassens namn hade inte rötterna i arbetarklassen. På samma sätt här, det är inte nödvändigtvis de mest underprivilegierade som är de mest militanta. Radikalismen består i att man förebrår sina närmaste för att inte lika militant och radikalt kämpa för flockens, gruppens, intressen. Och så skapar man en ideologi för dessa syften, som naturligtvis bygger på Islam. Men det är inte genom djupa Koran-studier man kommit fram till sin ideologi. Man skapar i stället, ofta med bristfälliga insikter i religionen, den ideologi man behöver.
Den ideologi man behöver, tror man naturligtvis på. Blint och fanatiskt därför den styrker ens blinda och fanatiska politiska militans. Bristande insikter och frånvaro av djupare reflektion gör det bara lättare att tro.
Nog är ett synsätt enligt dessa linjer oerhört mycket trovärdigare än de funderingar som Heberlein och Åsard presterar.
18 dec. 15

En mycket väsentlig artikel skrevs i Göteborgs – Posten den 2 december av Lars Trägårdh. Han är inte vem som helst. Den är han som skrivit den mycket uppmärksammade boken ”Är svensken människa?” tillsammans med Henrik Berggren. Uppenbarligen är hans slutsatser i artikeln obehagliga och svåra att komma till rätta med. Han menar att det finns en konflikt mellan den nationella välfärdsstaten och den internationella solidariteten. ”Nationalstater och medborgarskap förutsätter gränser och skillnader. Tanken om människors lika värde som är grunden för MR-idealen (mänskliga rättighetsidealen) står med andra ord i konflikt med medborgarskapsidealen. Våra skyldigheter mot en fattigpensionär i Malmö är väsensskilda från de vi har till flyktingar från Syrien.” ”All fungerande demokrati förblir än så länge nationell. Det är medborgare som röstar och betalar skatt”.
”Låt oss notera att de postnationella MR-entusiasterna också i viss mån är postdemokratiska. Likt miljökämpar uppfattar de sig själva som både bättre informerade och med högre moral.”
Kort sagt, vad Trägårdh menar är: medborgarna i första hand. Jag har velat citera honom utförligt och ordagrant för att så långt vara fair.
Han är tydligen var en svår nöt att knäcka. Niklas Orrenius i DN citerar honom (6 dec.). Men undviker att polemisera. ”Som nyhetsreporter vore det olämpligt att recensera hans politiska inspel”.
Nu gör Måns Wadensjö ett försök på Norrländska Socialdemokratens ledarsida. (14 dec.). Han avslutar med att skriva. ”Därför kan vi inte heller arbeta efter frågan 'mänskliga rättigheter eller medborgarpatriotism?'. De vi måste fråga oss är: 'Båda två – men hur?'
Det kan ju tyckas vara att låta frågan förbli olöst. Men Wadensjö har en del viktiga poänger. Mänskliga rättigheter ligger också till grund för den svenska demokratin, påpekar han, helt riktigt. Det hindrar ju inte att det ändå kan råda en motsättning. Två saker har samma grund, men man måste ändå välja.
En isolationistisk hållning skulle rycka undan grunden för vårt välstånd, argumenterar Wadensjö. Det är en tyngre och så vitt jag förstår ofrånkomlig invändning. Vi lever i en globaliserad verklighet, som en del av Europa. Vi är helt enkelt internationellt beroende och vårt EU-medlemskap är ett erkännande av detta beroende.
Alltså borde vi tro på en integrerat och demokratiserat EU. En gemensam EU-linje som vi försökte påverka i rätt riktning i flyktingfrågan, men vars gemensamma beslut vi sedan demokratiskt följde. Det vore väl ett anspråkslösare sätt att kämpa för mänskliga rättigheter.
Det tycks mig som om debatten fortfarande sökte gårdagens lösningar på dagens problem, som om den inte riktigt såg den värld som föreligger nu. Men det är troligtvis jag som är vilse i pannkakan.
17 dec.15