Visar inlägg från november 2015

Tillbaka till bloggens startsida

SD-dilemmat

Det fanns en artikel på Expressens debattsida i torsdags (12 nov.) som jag började läsa med de allra största förhoppningar. Men där jag blev en smula besviken. Jag tror jag fann analysen riktig men lösningarna torftiga. Den var skriven av författaren Camilla Sten och handlade om hur fruktlös kampen mot SD varit. Ett parti som trots all moralism och alla hårda angrepp fortsätter att växa.
Hennes tes är alltså att de hittillsvarande angreppen inte har haft någon större effekt, och däri har hon rätt. Som botemedel har hon ingenting annat att föreslå än att ta SD-väljarnas problem på allvar.
Då måste vi först göra en distinktion. Det är inte samma sak att vara främlingsfientlig som att sätta sina egna intressen först. Om man kallar det senare för egoism eller sund självbevarelsedrift torde vara en värdering. Det beror på om man gillar eller åtminstone accepterar denna hållning eller inte. Somliga människor vill inte öppna sina hjärtan men det betyder inte automatiskt att de har etniska fördomar eller är intoleranta mot avvikande beteende. De lever bara efter principen: Var och en är sig själv närmast!
Nu kan man sprida främlingsfientlighet genom att koppla den samman med egoismen. Känslan dominerar över förnuftet hos de flesta människor. Det är därför argumentation har begränsad effekt. Missnöje är en mycket stark känsla och att hitta en syndabock för missnöjet är känslomässigt tillfredsställande. Liksom enkla förklaringar känns bättre än komplicerade. SD erbjuder en syndabock och en enkel förklaring på problem som är reella. Vad kan man göra åt det?
Problemen med sjuka, gamla och handikappade. Men nedlagd landsbygd. Är det problem, brister i samhället, som nonchaleras av alla utom SD? Knappast. I slutpläderingen vid varje partiledardebatt inför varje riksdagsval kommer alla tänkbara samhällsproblem upp i ljuset. Men. Om ett främlingsfientligt parti har intresse av att lyfta fram problem som de kan skylla på invandrarna, så blir dessa problem naturligtvis framlyfta med en ovanlig kraft. Och eftersom känslor är viktigare en förnuft så gör det mindre att man har fel både om orsaker och lösningar. Det är tillfredsställande nog att någon understryker problemens vikt.
Allting är relativt. Vem bryr sig om en halt gubbe, när världen brinner, när människor får sina barn mördade, när de traumatiseras av krig? Men den halte gubben tänker bara på sig själv. Han vill bli sedd och förstådd.
De framgångsrika och smarta bryr sig inte mycket om de marginaliserade. Men även de icke-marginaliserade kan leva efter principen: Var och en är sig själv närmast. Missnöjespartier växer vid socialt missnöje. Men även den som inte har anledning att vara missnöjd kan vara det och är det ofta. Det var väl därför Fredrik Reinfeldts ärlighet var så provocerande. Du kanske skall göra detta även om det strider mot ditt egenintresse.
Det är naturligtvis en god sak om man kan erkänna samhällets brister och understryka dem. Och försöka förklara vad de beror på och vad man kan göra åt dem. Men en enkel förklaring och en syndabock har ett känslomässigt överläge. Det kommer man knappast ifrån.
16 nov. 15

Strukturell rasism

Jag har längre funderat på vad det ofta använda uttrycket ”strukturell rasism” betyder. Jag kan i viss mån förstå ett holistisk tänkande, att helheten är mer än sina ingående delar. Det som finns förutom delarna, är ju relationen mellan delarna. Livet skulle med det tänkandet bli mer än summan av sina ögonblick.
Men i det här fallet? Väl förmodligen att människor med ett utländskt namn diskrimineras när det gäller att få jobb och bostad trots att det inte finns någon medveten rasism. Man ser till resultatet, inte till intentionen. Men det är ett otillfredsställande resonemang, som beslöjar och förskönar. Om det förhåller sig så, måste man utreda varför. Kan det vara fråga om något annat än omedveten rasism eller medveten men förnekad rasism? Båda dessa formuleringar är ju oerhört mycket mera klargörande än strukturell rasism. Och återför frågan till individens ansvar.
Är någon omedveten rasist så borde hen kunna upptäcka det. Titta nu, du känner ingen ovilja mot den svarte, men när du skall välja mellan svart och vit så väljer du ofta den vite. Handlar det om psykiska strukturer så är det ju för den enskilde inte omöjligt att få syn på dem. Om denna reflex blir medveten kan den bekämpas.
Här kommer naturligtvis in i bilden föreställningen om andras fördomar. Eftersom andra är fördomsfulla blir det konflikter. Man vill inte ta risken att någon utlöser fördomar. Då är det dock fördomarna som är problemet, de måste trotsas för att de skall kunna försvinna. Det kan betyda att ta ett kortsiktigt problem för att lösa ett långsiktigt. Blir det bråk är det rasisten som är problemet, inte den rasifierade. Men den rasifierade är lättare att identifiera.
Det är alltså viktigt att föra frågan tillbaka till det personliga ansvaret. Att tala om strukturer kan ge en ansvarsbefrielse. Jag har inget ansvar för min rasism, den är rent strukturell. Och: jag är som alla andra, jag skiljer inte ut mig genom min rasism. Jag tror det är farligt att resonera för det sättet.
13 nov.15

Maskerad moralkonservatism

En besynnerlig artikel i Dagens etc. (9 nov.) av Hanna Alvage, lämnar mig ingen ro. Några behjärtade personer har beslutat att göra en film med feministisk pornografi. ”Som vi har längtat”, utbrister artikelförfattaren ironiskt. Här undrar man förstås vilka som åsyftas med detta ironiska vi. Är det alla kvinnor eller är det Hanna och hennes närmaste kompis? Är påstående avsett att vara empiriskt – ingen kvinna har faktiskt längtat efter pornografi. Eller normativt – ingen kvinna borde längta efter pornografi?
Det jag finner besynnerligt är att ingenstans i artikeln nämns det sexuella begäret. Man skall generellt inte dra några vittgående slutsatser av vad en skribent inte skriver om. Hana Alvage kan mycket väl vara medveten om att sexuellt begär existerar även om hon till äventyrs inte skulle ha något själv. Hon tycker bara inte det hör hit. Men är det inte konstigt att skriva om pornografi, som väl ändå måste bygga på hypotesen att människor har sexuella begär, sexuell nyfikenhet, sexuell fantasi som man gärna vill se stimulerad? När man läser artikeln är det som att möta en asexuell människa, kanske från någon annan planet, som på rent förnuftsmässiga grunder häpnar över att människor alls kan ägna sig åt samlag. Helt obegripligt, det ser ju ut som en flodhästs dödskamp!
Men kan man skriva om pornografi utan att räkna med att det finns ett sexuellt begär? Hos, skall vi uttrycka det försiktigt, vissa människor. De feministiska pornograferna har insett detta och att man inte kan bekämpa sexualiteten eller den sexuella nyfikenheten. Men erbjuda något bättre. Lust utan negativa inslag.
Men det är möjligt att Hanna Alvage ser det sexuella begäret både hos sig själv och hos andra. Hon är bara svårt dogmatisk. I henne fall kan man inte tala om fast rotade tankevanor, det är mer en bundenhet till en attityd, en jargong. ”Porren och kapitalismen kopulerar” skriver Hanna Alvage. Feministisk eller inte, tydligen. Det beror på att i ett kapitalistiskt samhällssystem har alla kroppar ett pris och är det tillräckligt lågt blir kroppen en vara, påstår Hanna Alvage. Det senare förvånar då ju en vara kan vara mycket dyrare än en tjänst. Ty det är ju inte kroppar som säljs ens i prostitutionen utan sexuella tjänster. Det retliga med feministisk porr tycks vara att det fördunklar det samband som är tydligt i den kommersiella porren. Det samband som finns med klass, kön, etnicitet och social utsatthet, nämligen. Fördunklar utan att upphäva, tydligen.
Men hur är det med övriga tjänster i tjänstesamhället. Ett affärsbiträde säljer sin kropp i den meningen att hen får gå och hämta skruv. Och all kommersialism handlar på något sätt om ekonomisk makt. Större och mindre köpkraft. Det som förundrar mig är att man särbehandlar sexualiteten.
Annars är hennes sex små ironiska punkter inte mycket att säga om. På två punkter har hon rätt. Att någonting funnits alltid betyder inte att det måste bestå. Och den estetiska bedömningen utesluter inte en samtidig moralisk och humanitär bedömning. Att det är säljande att kalla något för feminism hindrar däremot inte att det faktisk kan vara något mer än byte av ord. Skulle det ändå likna traditionell porr betyder det väl bara att traditionell porr i långa stycken är invändningsfri. Men det obehagliga har man tagit bort.
Katter som plågas och stympas kan aldrig vara lyckliga, säger Hanna Alvage, i analogi med tesen om den lyckliga horan. Där rör hon okänsligt vid ett smärtsamt problem. Jag tänker då inte på lyckliga horor, som finns och är oproblematiska. Utan hur man skall handskas med självskadebeteenden. När har jag rätt att säga att jag begriper bättre än min medmänniska vad som är bra för henne? Och när det är frågan om självskadebeteenden och inte om skadade människors försök att göra det bästa möjliga av sina liv?
12 nov.15

Lika för lika

Oisin Cantwell i Aftonbladet (26 okt) försöker diskutera en intressant fråga i sin spalt på sista sidan. Tydligen försöker han besvara en fråga som han ofta fått från SD -sympatisörer. Varför kan man inte jämställa nedhuggningen på IKEA i Västerås med skolskjutningarna i Trollhättan? Varför mäter man med olika mått?
Intressant är också varför man ställer frågan. Förmodligen bottnar det i att man känner sig omyndig. Varför kan myndigheter och besservissrar aldrig vara rättvisa? Varför är det alltid vi som är rasisterna? Varför är det alltid andra det är synd om? Varför tänker ingen på oss? Det ligger något barnsligt, något omyndigt, i den hållningen, något av förorättade skolelever. I stället för att fråga: Vad är mitt ansvar som medmänniska? Vad följer av att jag oförtjänt har blivit född i ett välfärdsland? (det är knappast rimlig att känna skuld över detta, men bör leda till en viss ödmjukhet).
Men över till sakfrågan. Fallen har ju både likheter och skillnader. I Västerås-fallet ser man ju ett tydligt hämndmotiv föranlett av en enskild händelse. Han har blivit utvisad och vill hämnas. Det är svenska myndigheter som utvisat honom därför väljer han ut några som ser svenska ut. Mord är vidrigt. Att mörda en tjänsteman för i demokratisk ordning fattade beslut är groteskt. Att ge medborgarna i en representativ demokrati ansvar för myndigheternas beslut är en rasismliknande generalisering. Alla inser att varje medborgare inte kan göras ansvarig för varje myndighetsbeslut, att mörda medborgare är att ge sig på oskyldiga. Att välja ut medborgare med svensk utseende är ren rasism.
Kan man tänka sig att en Lundin Petterson och en Behring Breivik också inspirerades av hämndkänslor över enskilda händelser? Mycket väl. Myndigheter har makt, kan man invända, invandrare är inte människor med den största medborgarmakten. Men man kan naturligtvis bli mobbad i skolan och det kan föranleda ett livslångt grupphat. Kanske dominerar avund och missunnsamhet som motiv till främlingsfientligheten men hämndkänslor kan förekomma.
Säkert har Cantwell rätt i att det är hetsen, ideologin, som skiljer. Behring Breivik och Petterson Lundin var ensamvargar som inspirerades av andra röster. Just hatkören bidrog till att deras galenskap tog sig just detta uttryck. Mannen i Västerås hämnades en personlig kränkning, han kunde inte se sig som representant för någon grupp. Han kunde inte ens tro sig göra saken bättre för andra asylsökande. Men Peter Manks och Lasermannen kunde tro att de hade en viss opinion bakom sig. En agitation som utlöser hemska dåd är inte skuldfri.
11 nov.15

Lundberg och vänstern

Jag har inte så mycket att säga om Johan Lundbergs artikel i Expressen (28 okt.) om vänstertendensen i modern svensk teater. Dels råder man inte bot på vänsterns enögdhet genom att vara lika enögd från andra hållet. Dels är det ju så att står man själv långt till höger så ter sig världen vänsterdominerad. Ju mer höger man själv är, dess mer vänster blir alla andra. Ändå har han inte helt fel. I synnerhet inte när han byter spår i sin andra artikel (5 nov.).
Själv minns jag den tid när vänstern verkligen var vänster och dominerade kulturlivet. Vad är det att vara vänster idag? Jo, att vara politiskt korrekt. Det vill säga att ha alldeles självklara liberala och humana värderingar. Vara antirasist, feminist, antihomofob. Ändå skiljer sig vänstern på något sätt från liberalerna. Hur då? Jo, genom att vara hyperkorrekt. Precis som man förr skulle vara vänstrast och utdöma all annan vänster som revisionistisk. Här har man funnit sin nisch.
Men i stort sett är det väl inte så mycket att bråka om. Lite trist bara med människor som ägnar sig åt ett beskäftigt felfinneri i stället för att ta sig an stora frågor och verkliga problem. Men det är som det är.
Nå, för att återgå till Lundberg så är det underligt att höra att han finner det vara vänstervridet att se en Tingsten på scenen. Det skulle chockerat dem som kring 68, Karl Vennberg och andra, som såg Tingsten som liberalernas svar på kamrat Stalin. Tingsten var en mycket hängiven antikommunist. Borgerligare kan det inte bli. Jag vet att det finns högermänniskor som vill ge honom skulden för 68, men det är så vitt jag förstår så grumligt tänkt att det kan betraktas som historieförfalskning. Men det är tydligen Per Wirtén det är fel på. Det finns en annan biografi som Johan Lundberg tycker är bättre. Men när gubben äntligen kommer upp på scenen så är det småaktigt att gaffla om det.
Och jag betvivlar att Sven Stolpe är viktig i något avseende. Att vi liberaler kände igen en genuint auktoritär och antiliberal moralist är en sak. Lundberg kan ju fundera på varför den anständiga högern inte heller stod ut med honom.
Ola Larsmos uppgörelse med fascismen är väl prisvärd. Det är ett faktum att de gamla tyskvännerna aldrig skamstämplades och i de flesta fall kunde lita på en barmhärtig glömska. Till skillnad mot 68-kommunisterna som alltid med rätta blivit påminta om sitt förflutna. Erik Anners betraktades som högerpartiets chefsideolog i början av 60-talet. Gunnar Biörck fick inleda den s.k. Biörck-debatten i Svenska Dagbladet 1966. Det var en stort moral- och kulturkonservativ uppgörelse med den liberala kulturradikalismen. Sedan kan man skrika åt vänsterpartiet att rensa upp bland liken i garderoben.
Nu var Högerpartiet ett konservativt parti. Det var Nationalsocialisterna också. Det var antisemitismen och demokratiföraktet som skilde dem från den anständiga högern. Det är därför inte så konstigt att det finns kopplingar. Dagens moderater är efterföljare till det gamla högerpartiet men att en ny ideologi, liberalismen, kommit in i bilden, skapar förvirring. På kapten Bohmans tid var väl ändå de båda ideologierna ganska jämställda inom partiet, men sedan dess har liberalismen varit den dominerande ideologin. Detta skapar förvirring, också högt uppsatta moderater vet inte riktigt vilka de skall betrakta som sina historiska föregångare. Vilken tradition tillhör man?
I varje fall torde det vara ett hederssak att utreda partiets historia. Hur främmande man numera än känner sig inför gammaldags konservatism.
Nu tycks det vara Ax-son Johnsson som är det skumma. Också detta förtjänar att belysas. Det är inte infamt att vilja göra det. Långt mindre handlar det om vänstermonopol. Utan om demokratisk renhållning. Det borde vara en hederssak för Lundberg att vara främst på barrikaderna. I stället för att fnysa när någon annan tar på sig uppgiften.
Nå, när jag diskuterade kultursynen med andra borgare under den tid då vänstern verkligen dominerade sa man att den borgerliga människan var mer intresserad av det komplicerade än av agitation. Det som kallades borgerligt själsliv. Klassikerna: Shakespeare, Tjechov, Ibsen. Och Lundberg är lite grann inne på samma sak i sin andra artikel, där han talar om ”snackisar”. Beskäftig trivialitet och aktualitetsjakt dominerar i stället för existentiellt allvar. Men det är liksom ingen vits att bemöta den med beskäftig trivialitet med andra ideologiska förtecken. Johan Lundberg och hans vapendragare Johan Hakelius (AB 5 nov.) får tänka på att vara lite mer upphöjda.
10 nov.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg