Visar inlägg från november 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Terroristrädsla

Vad skall man säga om rädslan för terrorism? Det är ju så många andra olyckor som hotar oss, sjukdomar, trafikdöd. Vad är egentligen skillnaden? Att det är någon – några – som medvetet försöker skada oss. Det är något speciellt med olyckor som har förövare, hur otillräkneliga och oundvikliga de än kan synas. Vår rädsla kopplas omedelbart samman med ett inslag av våldsam indignation och aggression. En längtan efter hämnd och straff.
Vad skiljer en terrorist från en vanlig gangster? Ja, när det gäller en vanlig brottsling har vi ingenting annat att tillgripa än psykologiska förklaringar. När det gäller terroristen tillkommer ett ideologiskt moment. För egen del har jag ofta varnat för att överbetona det ideologiska momentet. Jag tror psykologin alltid är grundläggande men den ingår naturligtvis i ett mönster av sociala förklaringar och ideologisk påverkan. Men jag förstår tendensen att koncentrera sig på ideologiska förklaringar. Det är alltid lättare att förstå ett tänkande – även ett förvirrat tänkande – än att förstå en persons känslovärld. Varför beter de sig omänskligt? Hur kan man begripa en personlighetsstörning?
Det är uppenbart att rättspsykiatrin diskuterar sjukt och frisk på ett sätt som kan vara förvirrande för lekmannen. Hur kan man förklara utövare av omänskliga handlingar som fullt normala? Uppenbarligen har det något att göra med att man undersöker förövarens viljefrihet. Det är bara när människor inte vet vad de gör som det blir orimligt att döma dem. Det knepiga begreppet personlighetsstörning används ofta, förövaren är frisk, men personlighetsstörd. Och då kan man ju fundera på begreppet inre ofrihet. Ingen människa är sin egen orsak. Vi formas av arv och miljö, d.v.s. våra livserfarenheter. Men vi blir tidigt i livet subjekt, börjar interagera med omvärlden. Jag anar att här finns filosofiskt olösta problem om skuld och frihet. Det saknas i varje fall lösningar – gissar jag – som är konklusiva.
Det är enklare att angripa onda ideologier. Och nöja sig med att betrakta förövarna som onda och hjärntvättade. Man kan blir för sofistikerad när man söker förklara också. Vid inlevelse gäller det inte bara att tillägga dem den galenskap, ofta av ideologisk art, som vi andra är fria från. Utan också inse att mycket handlar om brist. Vad är den mänsklighet som vi andra har, vad är det för en brist, som ideologin måste ersätta? Tänk er en auktoritär uppfostran i kombination med en främmande och fientlig omgivning. Och så brist på redskap att handskas med sin situation. Det skapar en grogrund för att lockas av onda ideologier som utlöser eländet.
Jag tänker mig att vänstertänkare finner min förklaring intressant. Så är det med patetiska liberaler som inte använder det världspolitiska skeendet som förklaring. Frågan är dock vilken förklaring som har det största förklaringsvärdet. Min eller er.
23 nov.15

Vad Astrid sa om kriget

Jag har alltid tyckt att det är förträffligt att läsa recensioner. Jag har tänkt att om man läser många recensioner, när det gäller intressanta böcker alla anmälningar man får tag i, får man ett gott underlag för att bedöma boken. Det är min erfarenhet när jag i ungdomen ibland läste debattböcker, att det ingenting gav utöver vad jag redan läst i tidningarna. Den intressanta poängen hade redan nått fram till mig.
Men när det gäller Astrid Lindgrens krigsdagböcker blev jag vilseledd. På en mycket central punkt. Åsa Linderborg i Aftonbladet ledde en debatt om borgerlighetens bristande tacksamhet mot Sovjetunionen för att det besegrade Nazityskland. I det sammanhanget hade det ju varit intressant att få veta vad Astrid Lindgren stod i frågan om Tyskland – Sovjet. Endast Per Svensson i Sydsvenskan bidrog med ett intressant citat där Astrid Lindgren säger ”att nu vågar man snart inte önska Tysklands nederlag längre, för nu har ryssarna börjat röra på sig igen”.
När sedan Göran Kastlund i Dala – Demokraten i en senkommen recension (20 juli) helt korrekt påpekar att Astrid Lindgren önskar att Tyskland segrar mot Sovjetunionen, så undrade jag om han har övertolkat det av Svensson anförda citatet eller om han hade fler belägg. Det har han, ser jag, när jag nu läser själva boken. Astrid Lindgren säger uttryckligen att man måste hålla på England mot Tyskland, men på Tyskland mot Sovjet. Recensionerna kom annars den 7 maj, så Kastlunds recension inflyter över två månader senare. Och på denna centrala punkt – och som är högintressant genom en pågående debatt – är jag så lite informerad att jag misstänker Kastlund för övertolkning. En formulering som ”snart inte längre” kan ju tolkas som ett underförstått ”fast det gör man ju ändå fortfarande”.
Varför lyftes inte detta fram av recensenterna. Vad det för att ingen skugga skulle falla på Astrid? Eller var det förbiseende? Att hon var mot båda odjuren var det väsentliga, men i ljuset av den pågående debatten, var det ju ändå högintressant med valet mellan pest och kolera. Jag tror att det var en miss, men att alla missar utom Per Svensson, som dessutom kunde valt ett tydligare citat, är ändå anmärkningsvärt.
20 nov.15

Daeshs teologi

Gårdagens blogg om Daesh (18 nov) borde nog kompletteras. Och jag bör väl också säga att Daesh är detsamma som IS. Terroristerna själva gillar inte denna beteckning, vilket är skäl nog att använda den. De lär vilja skära tungan av dem som använder den. Beteckningen har nämligen en fatal likhet med ord som betyder ”trampa ner” och ”trångsynt”. Så man förstår att det är lite känsligt.
Däremot är det inte sant att Daesh saknar teologiskt tänkande. Islamologen Richard Lagervall redogjorde för detta i Sydsvenskan (16 nov) och Håkan Holmberg i Upsala Nya ger samma redogörelse dagen efter (17 nov.) Intressant av just teologiska skäl är att de anser att al-Mahdi, den rättledde, kommer att träda ner på jorden för att tillsammans med Jesus leda de goda krafterna mot de onda, vilka leds av al – Dajjal, Satan. Det blir alltså slutstriden på den yttersta dagen.
Det där ter sig ju väldigt konstigt och knappast renlärigt ur någon religions synpunkt. Men lite intressant med tanke på att traditionella kristna i den inomkristna debatten, hävdar att även om muslimer och kristna tror på samma gud, så är Jesus den enda vägen till Gud. Kanske borde de byta uttryckssätt och säga att Bibeln är enda vägen till Gud.
Det är naturligtvis mycket i denna teologiska föreställning som för lekmannen ter sig obegripligt. Vem är al -Madhi? Och vad betyder det att han stiger ner till jorden? Kan människor alltså uppstå från de döda? Eller gäller det blott i apokalypsens dagar? Om nu Jesus är med och slåss för Daesh, så verkar han inte vara någon bra förebild. Gudsbilder kan variera, Jesus-bilder också tydligen. Nå, skilda religioner är skilda religioner. Intressantare är förstås att gudsbilderna varierar också inom kristendomen. Vad betyder det egentligen när man säger: Vi tror på samma Gud men har olika tolkningar av honom. En stor skillnad mellan kristendom och islam är förstås att Jesus inte är gudomlig inom islam. En jesusbild är för den kristne också en gudsbild.
19 nov.15

Arpi slinter

Ivar Arpi hade en ledare i Svenska Dagbladet i går (17 nov.) som nog kan göras till föremål för vissa invändningar. Han skriver mycket bra att man inte är för radikal islamism för att man försvarar muslimer mot absurda anklagelser. Och inte heller är man islamofob för att man ser det stora hotet från radikal islam.
Så långt har han helt rätt och det är bedrövligt att det skall behöva framhållas. Men sedan brister hans egen förmåga att göra självklara distinktioner.
Han säger att islam har ett problem med radikal islamism. Men varför skulle det vara ett problem just för islam? Den radikala islamismen stöder sig i någon mening på islam. Men är det ett värre problem än kristna har med Behring Breivik galna korstågsfantasier? Man kan knappast hindra att galningar anknyter sina våldsfantasier till existerande religioner. Finns här verkligen en teologi hos Daesh som är så sammanhängande att den kan tas på allvar? Jag ser hos Ronnie Sandahl i Aftonbladet (17 nov.) att 57 muslimska stater har pekat ut Daesh som ”en ärkefiende till mänskligheten i stort”. Jag gläder mig åt det totala i denna formulering och det tycks mig sammanfatta vad det handlar om.
Men åter till Arpi. Han pekar på att fundamentalism och fientlighet mot andra grupper inte är så ovanligt bland muslimer i västvärlden. Och så säger han: ” Utifrån dessa svar kan man inte avgöra stödet för radikal islamism, men attityderna säger något om grogrunden för den bland svenska muslimer”. Det torde vara ett tankefel. Fundamentalism och fördomsfullhet är en sak och militant radikalism än annan. Det är ingalunda säkert att de har något samband. Fundamentalism är kanske snarare ett skydd mot radikal islamism. Anser man att det bara finns en tolkning av islam så torde man ha lättare att stå emot allsköns politiserande villoläror. Antisemitism och homofobi är allvarliga problem men kanske inte så relevanta i det här sammanhanget. Misstron mot väst däremot kan möjligen i stegrad form leda till politisk radikalisering. Men den kan ju inte heller hämta något stöd i källorna.
Men även om vi bortser från terrorismen så är moralkonservatism och fördomsfullhet naturligtvis problem. Jag har ofta påpekat att envar måste välja. Man kan inte hävda att det är oproblematiskt att vara from muslim och en helt vanlig svensk. När värderingar kolliderar så måste man välja. Antingen är man mer moral- och kulturkonservativ än vad de flesta sekulariserade är (men sverigedemokraterna blir fler och fler) eller mer liberal än de flesta muslimer. Det är fegt att mörka värdekonflikter, bekvämast att låtsas att de inte finns.
Nå, det är alltså beklagligt att Arpi gör detta tankefel, när hans syfte just är att göra upp med vanliga generaliseringar och tankefel.
18 nov.15

Bok om Lund

Varför var jag borta från mitt bloggande en hel vecka härförleden? Plötsligt händer något oförutsebart. Jag skriver på en bok om Lund. Det kan sägas nu när jag tror att den faktisk kommer att utges. Blir den verklighet är det bland det roligaste som hänt mig.
Det händer mycket på lundagårdsjubileerna. 1980 blev jag erbjuden av Gustaf von Platen att skriva på Svenska Dagbladets kultursida. Femton år och ett långt desillusionerande skrivarliv senare, 1995, släpade jag mig till ett nytt jubileum. Jag var inte längre ung och lovande och jag hade redan min framtid bakom mig. Min tillvaro på Expressen blev kort, jag trodde jag skulle platsa bättre bland dess liberaler än bland de gamla herrarna på Svenskan, där ännu Leif Carlson och Per Erik Wahlund var aktiva. Därför valde jag Expressen och där jag inte blev långvarig. Men 1995 hade jag hunnit härja i radions kulturkvart och gjort mig till ovän med åtskilliga gamla lundagårdsmän, bl.a. Gustaf von Platen. Jag väntade mig inget gott 1995. Men till min oerhörda lycka och förvåning blev jag av Per T. Ohlsson erbjuden att bli kolumnist på Sydsvenskan ledarsida. Och det förblev jag sedan i tolv år. Därefter går tiden och jag framlever idag ett stilla pensionärsliv som bloggare. Och så nu 2015 föreslår Per Lindström att vi kan göra en bok om Lund tillsammans. Jag förstår inte omedelbart att det är en lysande möjlighet. Tänker att behovet av ännu en bok om Lund inte kan vara stort.
Men så blir det junius och jag börjar tänka. Tänker att det enda jag behöver fråga mig är om det är möjligt för mig att skriva något om Lund. Jag minns vad jag brukade säga till Lena Brundenius när hon två år i rad lät mig tala om Lund den siste april. ”Det är som att bjuda en gammal alkoholist på sprit.” Men jag har aldrig trott på oskrivna texter. Om det är möjligt visar sig blott genom att försöka.
Så skriver jag på och ser att det är möjligt. Då kan jag meddela Per att jag för min del är intresserad. Bäst att jag gör det genast så han inte glömmer bort det eller blir upptagen av andra projekt. Jag söker honom på telefon men han ringer inte tillbaka. Då skriver jag ett vykort så öppet formulerat att han lätt kan backa ur. Mycket säger man i hastigt mod på fester och eftertankens kranka blekhet kan få en att hesitera. Men han säger sig vara intresserad och vi kan träffas i slutet av sommaren. Uppmuntrad av detta skriver jag ett stycke till. Det är tänkt att han skall stå för fotomaterialet men hur förhållandet mellan text och bild skall vara har han inte preciserat. Dunkelt föresvävar mig hur han under Lundagårdstiden brukade ge mig en bild som jag skulle skriva en reflektion över. I så fall är mitt ensamma skrivande alldeles förfelat. Jag skriver bara mer och mer. Och vad har jag nu för utrymme för bildkommentarer? Smärtsamt vore det att rasera allt jag skrivit. Det är heller ingen rolig tanke att behöva skära ner.
Men när jag mailar mina textsjok har han inget att invända. Hans eget bildmaterial visar ett annat Lund än mitt, mer spännande och uppdaterat. Jag kallar honom för en eftertankens realist, det gäller att stanna till inför verkligheten. Hans bilder kommer att få många att tänka efter, just denna förundran över Lund är ny. Mina texter kommer att få många gamla läsare och känna igen sig. Eventuellt nya läsare kommer väl mest att känna sig förbryllade. Så har det alltid varit. Man måste vänja sig vid mina tonfall, innan man förstår vad jag säger.
17 nov.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg