Lars Westerbergs Blogg

Med anledning av det ofta framförda kravet från kristna traditionalister att kyrkan borde våga hävda sin egenart har jag funderat en del. Det gäller uttrycket ”Jesus är den enda vägen till Gud”. Så brukar man nämligen formulera det exklusivitetsanspråk som man anser att kyrkan borde hävda.
Men vad betyder det? Låt mig föreslå två alternativa tolkningar som verkar rimliga. a. Man tror inte på Gud om man inte tror på Jesus. b. Man får en felaktig gudsbild om man inte tror på Jesus.
Det första tolkningen verkar ju egendomlig. Det låter sig ju tänkas att en människa kan tro på Gud utan att tro på Jesus. Förutom att det exkluderar judar och muslimer så exkluderar det många inom den kristna traditionen, t.ex. Viktor Rydberg. Det är ju något helt annat att säga att den som inte tror på Kristus är inte kristen och att säga att den som inte tror på Jesus, tror överhuvudtaget inte på Gud. Vad är det då judar och muslimer tror på?
Väljer man den andra tolkningen får man andra svårigheter. Såväl gudsbilderna och kristusbilderna divergerar kraftigt också mellan kristna inbördes. Jag förmodar att Koranens Jesus anses ointressant. Är Jesus inte gudomlig så blir jesusbilden irrelevant för gudsbilden. Hur man då skall betrakta människor inom den kristna traditionen som förnekar Jesu gudom men betraktar honom som en idealmänniska, tål också att fundera på. En god människa med mycket av Gud, men inte Gud.
De som med emfas hävdar att Jesus är den enda vägen till Gud, vet naturligtvis vad det betyder. Det vore roligt om de förklarade det för en tänkande allmänhet.
30 nov 15

Stefan Löfven har fått mycket på skallen för att han sagt att vi varit naiva när det gäller terrorbekämpningen. Alice Teodorescu skrev t.ex. i Göteborgs – Posten i lördags (21 nov.) att man inte varit naiv utan feg och ansvarslös. Hon påpekar mycket riktigt att det kan verka sympatiskt att vara naiv och oskuldsfull, att ha för mycket tillit, och att det därför kan fungera som en eufemism. Men jag tycker också hon blandar ihop saker och ting. Den svenska naiviteten ligger på många plan.
Man har inte riktigt vant sig vid en förändrad värld. Att leva i globaliseringen, som en del av Europa. Det betyder att vi inte längre kan vara ett tryggt litet välfärdsland, utmärkande oss för vår goda vilja. Det är inte längre möjligt att visa god vilja i en liten idyll på behörigt avstånd från världen. Flyktingarna kommer i stora mängder, tiggarna sitter utanför Coop. Om Sverige vill vara förebild måste det ta på sig hela Europas ansvar. Och det är naturligtvis orimligt. Vi måste alltså ansluta oss till en gemensam europeisk linje. Om denna linje i sin tur inte kan förhandlas fram utan vi får den här tävlingen om att vara bäst och sämst bör Sverige naturligtvis ligga i framkant. Men det enda rimliga är väl förhandlingar annars kan några länder helt undvika att ta ansvar. Vår handlingsfrihet är alltså inte som förr. Världens välstånd är orättvist fördelat, kunde vi förr säga och tryggt tillägga, att det kan vi kanske inte göra så mycket åt. Nu är världen här och nu ställs saker och ting på sin spets.
Man skall naturligtvis akta sig för panik. Har man levt många decennier med svensk debatt, vet man att det som en tid betraktas som allmänna meningen och orubbliga sanningar, tio år senare kan verka som galenskap. Opinionsbildare känner situationens allvar och ropar ansvarsfull ut sina varningar mot samtiden. Men vad ser man när röken skingrats?
Nå Stefan Löfven talade om den speciella naivitet som gällde terroristhotet. Alice Teodorescu talar om den konflikträdsla som gjort att man inte riktigt våga diskutera värdekollisioner. Därför att detta kunde betraktas som kulturförtryck. Man har inte kritiserat kultur- och moralkonservatism och haft svårt att säga ifrån också när det handlat om rent förtryck. Men kanske är grogrunden för politisk islam dock en annan fråga. Att se Sverige just och även i detta fall som vänligt och tryggt, vilande utanför världen.
27 nov. 15

Vad skall man egentligen säga om Folkpartiets namnbyte till liberalerna. Jag har avstått från att skriva om ämnet därför att jag tycker att min kommentar är för förutsägbar. Men något kan jag kanske ändå tillföra.
Folkpartiledaren säger att folkpartiet inte är ensamt om att företräda liberalismen. Men i vårt parti sitter liberalismen i vårt dna. Det är bra sagt, fast det är fel.
Politiska ideologier sitter nämligen inte i dna. Om det vore så väl att människor och partier hade liberalismen i sitt dna, så vore världen bättre. Men ett parti kan ha liberala traditioner och det har ju onekligen folkpartiet. Och att man har det i sitt namn betyder ett erkännande av dessa traditioner. Det blir samtidigt en förpliktelse, som man kan svika eller uppfylla. Sviker man så blir det tydligt om man har det som sitt namn. Det är en god tydlighet.
Jag har läst i socialdemokratisk press att man anser att partiet borde heta nyliberalerna i stället. Det är inget bra förslag. Heter man socialliberalerna eller nyliberalerna så blir det ännu svårare att vara trogen. Medan det uppenbart är svårt nog att vara trogen liberalismen. Dessutom tycker jag att det är en imbecill kommentar. Sedan moderaterna blev liberaler kan vänstern inte längre skilja nyliberalism från konservatism. Höger som höger, tänker de ideologiskt förblindade.
Själv ser jag Folkpartiet som ett konservativt parti. Högerpopulistiska språktestkrav och det som kallas kravliberalism, men snarare är en form av konservatism. Jag vet att politik är det möjligas konst och det kanske är obilligt att kräva en alltför stor konsekvens. Men dock. Ett liberal parti borde vara kemiskt fritt från konservatism och högerpopulism borde inte få förekomma i något sammanhang med anspråk på tankeverksamhet.
Nåväl, nu heter partiet Liberalerna och det förpliktar. Byt partiledare och vädra kraftfullt ut. Än kan Liberalerna bli ett liberalt parti.
26 nov 15

I måndags skrev jag ett blogginlägg om terrorismen. Jag hamnade där delvis vid sidan av den svenska debatten. Det brukar ju vara så att tankar som inte är användbara i de polemiska gängstriderna upplevs som ointressanta. Vänstern brukar ju beskylla högern för att inte se det ideologiska mönstret när det gäller rasistiska brott. Man talar hellre om ensamma galningar och söker individuella förklaringar. I själva verket, menar vänstern, är rasistiska brott lika ideologiskt motiverade som islamistiska.
Även jag tycker att man skall jämställa rasistisk och islamistisk terror. Men jag söker i båda fallen individuella förklaringar. Givetvis i kombination med ideologiska, men den individuella förklaringen är alltid viktig och grundläggande. Om jag förstått saken rätt är jag ganska ensam om att söka i denna riktning.
Men det är svårt och kanske tänker jag fel. Det kan också vara vanskligt att göra tankar tydliga, gardera sig mot missförstånd, innan man tänkt färdigt. Den pedagogiskt, kommunikativa aspekten blir måhända lidande.
Frågan alltså: Vad är det som gör att en människa dehumaniseras och blir mördare? Inte bara mördare i hastigt mod utan en medveten mördare av människor man inte känner. Att man släcker livet på människor som inte personligen gjort en det minsta ont.
En aspekt som jag bortsåg från var krigets dehumaniserade inverkan. Även om jag har svårt att tro på en ideologisk förblindelse så stark att den ensam gör en människa till en mördare av okända medmänniskor, så kan jag tänka mig att den kan få honom att gå ut i ett krig som han tror är rättfärdigt. När man sedan återvänder från kriget är man kanske mogen för att spränga civila människor i luften.
25 nov. 15

Margaret Mitchells Borta med vinden är inte någon ointressant roman. Jag har alltid trott att den var en romantisk, bedrövlig missroman ( det senare förmodligen ett misogynt uttryck). Men jag finner dess människoporträtt intressanta, även om jag inte svär på att det är psykologisk realism. Det finns, som i en del av den klassiska litteraturen, Dickens t.ex., vissa förhöjda personlighetsdrag. Om Dickens gestalter brukar det ju sägas: De liknar inte vanliga dödliga, de liknar de odödliga.
Intressantast och mest sammansatt är Rett Butler. Han påminner om John Silver i Skattkammarön. En skurk alltså, men en skurk som kan verka väldigt sympatisk och som faktisk delvis är det också. En man med en genomskådande cynism, brutal, hänsynslös, men med en genuin förståelse för barn. Sydstaterna sviker han i inbördeskriget, men i nederlagets stund är han lojal. Han ställer upp först när det är tid att dela deras nederlag. Och Scarlett O'Hara älskar han.
Scarlett O'Hara är också en cynisk skurk. Hon är mycket hycklande, envis och kallt egoistisk. Och med förträngningsmekanismer som fungerar. Psykologisk är hon helt visst idiot och förljugenheten är så stor att den väl inte alltid är medveten. Det förefaller som om författarinnan är ambivalent till sina protagonister. Avståndstagande och ironisk, åtminstone till Scarlett O'Hara, men också motvilligt charmerad och beundrande. Och jag tror att hon lyckas överföra denna fascination till läsaren. Långt före dokusåpornas tid förstod Margaret Mitchell fascinationen när den envist egoistiska hänsynslösheten får människor att flyta ovanpå.
Kärlekskvadraten har något att göra med kropp och själ. Ashley Wilkes söker sig till en likasinnad, sin kusin Melanie. Men förblir fysiskt dragen till Scarlett O'Hara, fascinerad, bländad. Ser han vem hon är? Antagligen idealiserar han henne. Det är lätt hänt när man vill tänka gott om människor.
Med Scarlett O'Hara är det tvärtom. Ashley är hennes ideal, fast det är Rett Butler som ser och förstår henne. Hon dras alltså till någon som hon inte förstår. Hans idealisering smickrar hennes fåfänga. Och hon märker att han åtrår henne. Allt detta binder henne. Den bovarnas gemenskap hon kunde ha med Rett Butler är inte nog för henne. Det är Ashley hon älskar. Först i boken avslutande kapitel faller fjällen från hennes ögon.
Melanie är som sagt en själsfrände till Ashley. Hon är den konsekvent goda människan. Scarlett tycker att hon är enfaldig. Att hon förklarar bort Scarletts dåliga sidor och missförstår hennes motiv. Men hon är inte enfaldig, hon ser ganska klart på människorna. Förtjänsterna hos en människa väger alltid tyngre för Melanie än felen. Och inte heller Scarlett O'Hara är alltigenom dålig. Det är genom hennes egenskaper som Melanie och Ashley klarar livet. Deras aristokratiska livsstil har störtat i gruset, sydstaterna blir efter inbördeskriget aldrig vad de varit. Och för den nya världen är de dåligt anpassade. Men tack vare Scarlett så går de inte under.
Nej, något romantisk verk är inte Borta med vinden. Däremot är det bitvis melodramatiskt. Och helt visst tänkvärt.
24 nov. 15