Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Sektstämplad

Det där med sekt är tydligen något alldeles särskilt känsligt. Din onormala sekt och min normala etablerade kyrka. Det som föranleder den reflektionen är att den eljest förnuftige ledarskribenten på Dagen (jo, det finns sådana) Joel Halldorf har överreagerat på Anna Lindmans program ”Den enda sanna vägen” (14 okt.). Det är hennes fråga: ”Har du kontakt med Gud och kan du förmedla Guds vilja till församlingen? Är du kallad av Gud att vara ledare?”
Detta känner Joel Halldorf som en insinuant fråga. Varje kristen ledare måste nämligen svara ja på den frågan. Menar Halldorf.
Ja, det beror väl på hur man tolkar den. Att det finns en kristen livstolkning och att en ledare alltid bör vara beredd att säga sin uppfattning, baserad på Bibel och teologiskt tänkande, är en sak. En helt annan sak om hen tror att hen vid sidan av dessa källor har en direktkontakt med Gud, som ger anvisning om alla församlingsmedlemmars konkreta val. Också i icke-etiska frågor. Då börjar det plötsligt likna magi.
Det handlar alltså om att ta emot, tolka och förmedla direkta budskap från Gud. Och det är något helt annat än att vara kristen ledare i största allmänhet. Och naturligtvis i denna verksamhet känna sig ledd av Gud.
Jag har ofta påtalat faran med denna typ av teologi, med hänvisning till Knutby.
Det är inte alltid lätt att ställa entydiga frågor. Så mycket mer som man förväntar sig att allmänheten inte är särskilt teologiskt kunnig. Jag tror att Joel Halldorf har en del att fundera på. Det där med att Gud hör bön är naturligtvis inte nödvändigtvis så upprörande, om man därav kan hämta styrka och hopp. Men om man menar att man tvärsäkert kan avgöra vilka mänskliga handlingar som följer av Guds vilja, även om det inte kan underbyggas etiskt, så har man en farlig teologi. Vilket Knutby visar. Sedan må denna teologi vara hur allmänt omfattad som helst.
Halldorf tycka ana detta. Gör gärna ett program som driver tesen att all religion är tokig extremism. Utbrister han harmset. Det vore åtminstone hederligt. I stället för att sektstämpla.
Och så tar han upp våld och extremism. Det är viktigt att man inte förväxlar fundamentalism och dogmatism med våldsbenägenhet. Det finns många frågor att ställa kring religion. Men det är inte helt lätt att ställa dem tydligt. Och Dagens ledarskribenter bör betänka att eftertanke och självkritik är bättre än stingslighet.
16 okt.15

Efter DÖ-läget

Jag läste för rätt länge sedan någon som skrev att gränsen inte går mellan rasister och icke-rasister. Utan mellan de som är rädda och oroliga och de som inte är det. Det är en typisk eufemistisk beskrivning. Ett uttryck för en oförmåga att tro på att många svenskar inte är överens om, ”det vi alla är överens om”. Den svenska konflikträdslan som tar sig uttryck i en tro att alla konflikter beror på missförstånd. Eftersom alla menar väl.
Däremot tycks det ligga något i beskrivningen när det gäller svenska ledarskribenter. Anna Dahlberg på Expressen och Alice Teodorescu på Göteborgs - Posten tycks mena att integrationsproblemen är stora. Det är på den punkten de skiljer sig från sina kollegor. Åtminstone är det den bild man får när de nu har tvingats till försvar och till en ökad tydlighet för att undvika missförstånd. Det som återstår är en skillnad i verklighetsbeskrivning. Då är alltså frågan om de är onödigt alarmistiska eller bara mer realistiska och uppriktiga än sina kollegor. Att det är problematiskt med integration förnekas av ingen. Men frågan är hur gigantiskt problemet är.
PM Nilsson på Dagens Industri lämnar jag tills vidare därhän, liksom Ivan Arpi och Per Gudmundsson på Svenska Dagbladet. Sannolikt har Aftonbladet rätt i att det råder en viss spänning mellan dem och Tove Lifvendahl. Det är svårt att veta vad det blir av det hela när man jämkat färdigt.
Vad det betyder att DÖ skjutits i sank, vet man väl ännu inte riktigt. Det var en garant för att fronten mot Sverigedemokraterna kunde upprätthållas. Men den kan kanske upprätthållas DÖ förutan. Det borde ge utrymme för överenskommelser över blockgränserna. Problemet är kanske att småpartierna inte längre gör mycket till eller från. Och då är det bara de två stora partierna som måste ena sig mot det tredje. Och det torde låsa situationen ännu mer. Ännu har inte socialdemokratin och moderaterna identiska program. Och det torde vara viktigare än någonsin att framhävda de små skillnader som återstår.
Jag vill nog gärna dra en lans för abortmotståndaren som kämpar för sitt samvete. Det är klart att man ligger sämre till, vid tjänstetillsättning, om man inte kan utföra alla uppgifter. Att alla kan göra allt är bekvämt, men kanske inte helt nödvändigt. Att kasta bort en god kraft bara av det skälet är kanske inte riktigt förnuftigt. Att göra vissa religiösa undantag blir kanske nödvändigt i en mångkulturell värld. Om man inte vill slösa med mänskliga resurser. En rigiditet i förnuftets namn, att regler måste följas, tycks mig ofta spegla intolerans och fantasilöshet.
15 okt.15

Död författare

Var Henning Mankell en stor författare? Jag vet inte. Jag har nämligen aldrig läst honom. Jo, ett verk har jag faktiskt läst ”Hunden som sprang mot en stjärna”. Den tyckte jag i och för sig var bra, den har stannat i mitt minne som sorgsen och magisk. Men det är inte så sällan jag stöter på svenska ungdomsromaner som går direkt till hjärtat. Det händer mindre ofta när det gäller den samtida svenska vuxenlitteraturen. Detta säger förmodligen mer om mig och mindre om den samtida litteraturen (som jag generellt läser med viss sparsamhet). ”Hunden” är alltså inte ensam om att vara anmärkningsvärt bra.
Men om resten vet jag inget. Inte ens smygvägen att ha sett något filmatiserat på TV. Min misstro mot vänsterpopulismen är naturligtvis stor. Att se tecken och mönster, att ha en molande känsla av att det är något fel på samhället, är suggestivt och något som många känner igen. Politisk depression, som det kallas. Men det är först när det konkretiseras som man kan ta ställning.
Men jag gladde mig åt Jan Guillous nekrolog i Aftonbladets minnesbilaga igår. Han hade hört några intellektuella diskutera i radio. De talade om Henning Mankell som teaterman, eftersom teater är finare än deckare. Han skrev inte plakatteater, menade en av dem. Jo, det var precis vad han gjorde, menade Guillou. Plakatteater är bara högerns nedvärderande ord för den politiskt engagerade teatern. Mankell var en sann 68. Han bör inte förvanskas för att få del av någon finhet. Det är en ganska befriande hållning.
När någon dör vill man ju gärna inkludera. Men det är faktiskt ärligare att erkänna det kontroversiella.
Om Henning Mankell hade fötts tio år tidigare hade han kanske blivit en fin författare, resonerar Guillou vidare. Rent av akademabel. Nu räddades han av 68 från detta hemska öde. Liksom Guillou själv gjorde, kan man tillägga.
Så jag funderar ännu en gång på mina generationskamrater. Hur konstig måste inte nutiden te sig för dem? Jag tycker också att opinionsklimatet är besynnerligt men det tyckte jag redan 68. Man hånade den gamla borgerliga kulturtraditionen, det var en förtjänst att vara okunnig om den. Sedan hittade man den populistiska idén om ”folkets kultur”. Då började man gräva fram ur historien bortglömda proletärförfattare av typen Maria Sandel. Det var patetiskt och någon likhet har det väl med sverigedemokraternas lika patetiska försök att hitta något svenskt. Det verkliga folkets kultur var naturligtvis den amerikanska populärkulturen. Och det var ju den som kom att segra. Kom att slå ut både finkultur och ”folkets kultur”. Men vänstern kom att ta över detektivromanerna. I den allmänna omvärderingen av alla värden, kunde Sjöwall/Wahlöö fördomsfritt testa genren. Och sedan kunde andra fortsätta den traditionen. Och bli lästa av alla. Finns det numera en kulturell klasskillnad är det väl mellan de som läser deckare och de som inte läser alls.
Att vara akademabel är nog det mest revolterande man kan vara idag. ”De få som ännu gläds åt diktarorden, de irrar skingrade omkring på jorden”. Det kan ni googla om ni har lust. Men jag kan avslöja så mycket att citatet inte kommer från Karl Marx. Så generationskamraterna tycker kanske inte det är lönt och nutida intellektuella tycker kanske det är hugget som stucket.
7 okt.15

Bloggen tar nu en välbehövlig paus. Jag reser till Berlin. Nästa blogginlägg torsdagen 15 oktober

Absurd lyrikvän

Så intervjuas Bertil Pettersson av Jonas Ellerström i Lyrikvännen. Intervjun fokuserar på ett litet fragment av ett stort livsbygge. Lyriskt livsbygge, är det utan tvivel, men genregränser, liksom andra gränser är främmande för denne man. Idéer, nyskapande idéer, har flödat genom detta huvud, en del har blivit dikt, en del konst och en del har inte kunnat realiseras. De senare beskriver han i boken Haverier (2006) och eftersom det är en mycket lyckad bok kan den betraktas som självupphävande (förutom att den naturligtvis är värdefull som dokumentation, den enda dokumentation som finns). En del av hans konst har haft till syfte att utplåna sig själv och där är ju utplåningen inget exempel på haveri utan på att han har lyckats. Så genomfört absurdistiskt är det.
Kreativiteten har varit enorm. Och det är detta som intresserar Ellerström. Bertil Pettersson skrev nämligen ett par diktsamlingar under namnet Margaretha Malm och en gång, 1966, i Lyrikvännen förekom han under namnet Björn Johan Janzon. Denna lek tycks främst vara orsakad av ett för stort kreativt flöde, namnet Bertil Pettersson, räckte inte till för så många dikter. Det handlar alltså inte om att sätta gränser mellan olika pseudonyma författarskap, att uttrycka något annat som Margaretha Malm, än som Bertil Pettersson. Däremot kan man, om man så vill, se det som ett medvetande om det godtyckliga i alla författarnamn. Det kreativa flödet finns, men vad är subjektet? Precis som utplåningen ingår i våra villkor, gör kanske också namnlösheten?
Bara en gång finns ett undantag. Min favoritdiktsamling ”Koltrastens morgon”. Den borde aldrig blivit skriven. Det är en sak att inte lyckas förverkliga en konstnärlig idé, att i den meningen skapa haverier, en helt annan sak är att lyckas. Och därefter finna resultatet motbjudande. Man kan inte heller i efterhand utplåna det. Man kan skriva en parodi på sin egen diktsamling, ”Kontrastens morgon”, men det förändrar ju egentligen ingenting. Men kanske skrevs ”Koltrastens morgon” i själva verket av någon annan?
Och Bertil Pettersson talar också lätt förklenande om sin verksamhet som radiounderhållare tillsammans med Lasse O' Månsson. Men det är svårt att låta bli att vara begåvad, om man nu är det. Sannolikt präglade denna humor den tänkande delen av den svenska ungdomen. Jag tror att dess betydelse är underskattad. Att det Bertil Pettersson skrivit och gjort med större allvar och kraft är ännu mer underskattat, förändrar egentligen inte detta.
Det är svårt att klassificera Bertil Pettersson. Och det är som det skall vara. Förr eller senare kommer man att upptäcka den oryggliga konsekvensen i detta konstnärskap, där glömskan och utplåningen finns inbyggd. Att höra ett enstaka ”hurra!” från fel håll och av fel anledning, betyder bara att man haft rätt när man satsat på absurdismen. Medan den svenska litteratur- och konstkritiken så här långt har havererat.
6 okt.15

Svår debatt

Det pågår en debatt om en film om Henry Ascher där det tycks mig en smula svårt att ta ställning. Filmen har nämligen beskyllts för att vara antisemitisk. Medan försvararna menar att den bara är israelkritisk.
På samma dag (1 okt.) varierar Yael Feiler i Göteborgs – Posten och Charlotte Wiberg i Expressen samma tanke. Det antisemitiska är uttalandet: ”Det finns två sorters judar: de som säger: ”Det här skall aldrig hända oss igen” och de som säger: ”det här skall aldrig hända någon igen”. Detta skulle alltså vara ett antisemitiskt uttalande.
Varför? Därför att det skiljer på goda och dåliga judar. Och de som håller på Israel är dåliga. ”Det är just där som israelkritik möter antisemitism”, säger Yael Feiler. ”Israel blir i den analysen också en måttstock som varje jude skall bedömas efter”, säger Charlotte Wiberg.
Underförstår det att Israel sysslar med något som är jämförbart med förintelsen? Det är en hårdragen men inte orimlig tolkning. Ingenting bör ju nämligen jämföras med förintelsen. Men att vara rabiat israelkritisk är inte detsamma som att vara antisemit. Återstår om man kan kalla den antisemit, som tycker att förintelsen kan jämföra med annat politiskt övervåld. Det beror ju också på hur man preciserar jämförelsen. Detta är exakt detsamma som förintelsen eller detta liknar förintelsen i något avseende.
Naturligtvis är varje proisrael ansvarig för Israels politik. Och hen har att försvara denna politik, inte undvika frågan. Men självklart kan man undvika att ta ställning. Liksom man kan vara för Israels existens och det Israeliska samhället men ytterst kritisk till dess politik.
Är en människa ond som tar fel politisk ställning? Ja, man får väl ta med jämnmod att man är ond i sina meningsmotståndares ögon. Att till och med ett stillsamt försvar, ”det är ganska komplicerat”, kan leda till häftiga fördömanden. Om man flyttar blicken till andra konflikthärdar i världen ser man att det är nödvändigt att resonera analogt. Ett halvhjärtat försvar för Putin eller Assad torde väcka större indignation än ett halvhjärtat försvar för Israel. Och sedan blir det ett faktum att det är bättre att ha empati med andra än att ha empati med sig själv. ”Alla dessa flyktingar, men vem tänker på mig som är gammal och handikappad”. Vem håller inte med åldringen om att det inte är roligt att vara gammal och handikappad heller. Att påstå att det vore bättre att han inte lät sin egen situation överskugga allt annat, är väl knappast att påstå att han är ond.
Och åtminstone i så måtto är filmen en motståndshandling mot antisemitism som den visar att etnicitet inte måste avgöra det politiska ställningstagandet.
5 okt. 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg