Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Fakirenbiografi

Så kommer den då äntligen, Carlhåkan Larséns biografi över Axel Wallengren, Falstaff, fakir. En sådan har jag saknat i hela mitt liv. Och detta är verkligen den bok som jag har drömt om.
Författaren frågade mig för några år sedan, när han gjort en kort presentation av fakiren, om jag lärt mig något nytt. Det där är en fråga som är fel ställd, antyder att man blir blasé om man kan för mycket. I stället är det tvärtom. Ju mer man vet desto ivrigare söker man efter nya detaljer och perspektiv. Och i det här boken finns det mycket som berikar. Men säkert är det en bok som fungerar lika bra för den fåkunnige.
Bostadsorter och skolor intresserar väl bara den lundafanatiske. Men för mig har det stor betydelse att Fakiren inte bara gick på Katedralskolan utan även på Spyken. Vad fick honom att byta skola? Spyken var ju länge en speciell skola, en studentfabrik för de rika, en möjlighet för fattiga med stipendier eller annat understöd. Vad det var för en typ av skola på Fakirens tid, undrar jag mycket. Att han var elva år innan han kom till Tommegapsgatan var ju också en nyhet för mig. Han hade flera adresser dessförinnan.
Hans båda kotterivänner Emil Kléen och Bengt Lidforss hade båda syfilis. Jag har alltid trott att fakiren klarade sig. Men av biografin framkommer det att han hade venerisk smitta. Det är inte mer preciserat än så. Man tycka att frågan är en privatsak, utan betydelse för liv och skrivande. Men vad syfilis beträffar var det en livskatastrof, man var dödsdömd och pestsmittad, på ett sätt som inte kunde undgå att prägla hela livet.
Carlhåkan Larsén uppehåller sig mycket vid den allvarlige poeten Axel Wallengren. Det seriösa författarskapet tog Wallengren själv mer på allvar än det humoristiska. ”Mannen med två huvuden” kallar Larsén sin biografi och det är också namnet på Wallengrens studentlivroman. Skall man göra rättvisa åt Wallengren måste man syssla med båda sidorna. Men i en tid när Lethe dränker också de största andar kan det förefalla lite perifert att syssla med poeten Axel Wallengren. De stora klassiska skånska diktarna är Ola Hansson och Vilhelm Ekelund. Axel Wallengren och hans nära vän Emil Kléen är en sorts mellanled.
Det är ju som Sveriges förste moderne humorist som Falstaff, fakir är stor. Povel Ramel är en portalgestalt för den moderna humorn. ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa”, sa de stora ryska författarna. Det samma kunde alla stora nutida svenska humorister säga ”Vi har alla krupit fram ur Povel Ramels kokosnöt.” Genom de rottrådar som går från Fakiren till Ramel, blir den tidigt döde Wallengren till en viktigare gestalt än de rödmosiga revymakare och bondkomiker som överröstade honom i flera decennier.
Men det är alltid svårt med litterära valfrändskaper. Alla svenska författare liknar varandra i det att de skriver på svenska. Och inget författarskap är totalt likt något annat. Därför har alla klassificeringar ett drag av godtycke, det beror på vilka stildrag man finner konstituerande. När Larsén ägnar slutsidorna åt att polemisera mot mitt försök att bringa ordning i kaos måste man reagera med ett kraftfullt jaså. När Larsén finner Nils Hasselskog mycket fakirisk kan jag bara ställa mig frågande. Om det mest kännetecknande är de branta associationsbanorna ter sig Hasselskog som en mycket mer konventionell humorist. Svårare är det att avgränsa fakiren från den absurda humorn, typ OA eller Blå tummen. Men jag tycker inte det är alldeles samma sak.
Stor sak i det. Det är lite förvånande att Larsén hävdar att Mårdberg i Anna Brantings Staden är ett porträtt av Emil Kléen. Lennart Leopold i ”Skönhetsdyrkare och socialdemokrat” är lika övertygad om att det är ett porträtt av Bengt Lidforss. Jag tror att de båda har rätt. Besöket hemma hos Brantings kan knappast vara ett besök av Fakiren och Lidforss. Och när Anna Branting flyr till Lund från sin otrogne man så är det uppenbart Lidforss som tar hand om henne. Att en gestalt har två förebilder är ju ingenting ovanligt. I en episod hämtar Mårdberggestalten inspiration från Emil Kléen, i en annan från Bengt Lidforss. Men möjligt är förstås att någon av biograferna misstar sig.
Albert Engström knölaktiga påhopp på ludabohèmen kopplar Larsén utan vidare samman med Fakir-kretsen. Men jag tror att Bengt Lidforss blev den kontroversielle gestalt han var efter Kléens och Fakirens död. Han var yngre än de båda andra och det skall mycket till för att ungdomsglädjen skrämmer i en stad som Lund. Det är när Lidforss är tillbaka i Lund som docent som han ter sig skrämmande. Varför det? Därför att han då är äldre och samlar unga män omkring sig till namnlösa orgier. Det var en mycket vilt liv. Men homofobin är nyckelordet när det gäller Lidforss dåliga rykte.
Lidforss blev inte svaret skyldig. ”Den som yrkesnarr så bekante mannen” för att karaktärisera Engström, tycker jag är en vacker lundensisk formulering. Engström ångrade sig sedan. Det är lätt att gå för långt i sedlig indignation.
Spänningen mellan Wallengren och Lidforss skulle också vara förtjänt av en utredning. Uppenbarligen hade de vissa reservationer mot varandra, medan båda stod nära Kléen. Visst var Wallengren dekadent, men jag tänker på det drömmande och romantiska hos honom. Han benägenhet för att bli generad och rodna. Lidforss fann hans studentlivsroman knoddän och Anna Branting fann honom fåfäng. Lidforss odlade hädelsen och råheten, det grinar nihilistiskt om honom. Vilhelm Ekelund sa efter brytningen att Bengt Lidforss föraktade alla människor, mest sig själv. Det är intressant att spekulera över om inte Lidforss råheter ibland blev lite för mycket för den vekare Wallengren.
Som sagt, en biografi som väcker många tankar och ju mer man vet på förhand desto gladare blir man av allt man får veta. Ibland hämmas Larsén av sin ambition till vetenskaplighet, en lång utredning av olika typer av humor är bara trist. Men här finns tillräckligt mycket nöjsamt. Gläd dig Fakiren-läsare!
22 okt.15

Politisk helgonbiografi

I min barndom kom jag över en roman med nationalsocialistisk tendens. Jag var elva/tolv år och en van läsare av bigglesböcker. Så någon risk för att jag skulle byta sympatier förelåg inte. Jag fick den av en aningslös tant, en veterinäränka, som skulle flytta och därför gav bort ett antal böcker. Förmodligen var hon helt ovetande om vad hon gav bort.
Den kom ut i Sverige 1933 och är skriven av en viss Hanns Heinz Ewers. Jag har läst någonstans att han räknas som den bäste, minst dålige, av de tyska rent nationalsocialistiska författarna. Då bortser man naturligtvis från de stora författare som ansågs nazismen närstående och något besmittade. Gerhard Hauptman och Ernst Jünger. I Frankrike brukar man ju räkna med tre, med den bindgalne Celine, som den ende som är riktigt ihågkommen.
Men Ewers är en snäll partiförfattare. Och den här boken är en hyllning till den tidige martyren Horst Wessel, som mördades av kommunisterna. Jag tror att denna bok i mycket har präglat min bild av de nazistiska idéerna. Och när jag nu läser om den är det ett par saker jag finner intressanta.
Antisemitismen spelar så gott som ingen roll i boken. Det citeras ett par grovt antisemitiska sånger riktade mot Berlins polischef. Denna centrala del av ideologin lyser annars med sin frånvaro. De nazistiska koryféerna hyllas på ett ytligt sätt. Det är deras utstrålning det talas om, dr Goebbels lysande och besjälade ögon. Och att Horst Wessel har dubbelt prästerligt arv poängteras flera gånger. Kommunisterna är i grunden fina grabbar som blivit vilseförda och skall vinnas över till nationalsocialismen. Värst är de dekadenta och homosexuella, slöddret och avskummet på Kurfürstendamm, som Horst genom turister kommer i kontakt med. Det är detta som behöver rensas upp.
Ändå, när han kommer i kontakt med en stackars prostituerad, så tänker Horst att hon ju ändå är en tysk flicka och tar henne under sina vingars skugga och försöker få henne att avstå från sitt yrke. Och där utspelar sig ett embryo till ideologisk diskussion när Horst blir kritiserad av sina partikamrater i SA. Diskussionen finns med för att visa att Horst är en sann anhängare av jämlikhet som lyssnar på sina partikamrater. Men argumentet är att han förfallit till kristet medlidande.
Grundhållningen är hela tiden svärmisk nationalism och den religiösa tonen är påfallande. Som sig bör i en helgonbiografi.
Horst Wessel är student. Men lik vilken 68 som helst beslutar han sig för att proletarisera sig. Han blir alltså chaufför och gatuarbetare och agiterar på sina arbetsplatser. Det är en diskussion med en kommunist som får honom att inse att det är detta han måste göra. Han framhåller för kommunisten det bisarra i att säga sig kämpa för mänskligheten när man i första hand kämpar för sin klass. Och kommunisten svarar honom att han som student aldrig kan förstå proletärerna. På den punkten inser han att kommunisten har rätt. Därför proletariserar han sig. Alla måste vara lika, det skall inte finnas studenter och proletärer, utan bara tyskar.
Det är riktigt att SA representerade nationalsocialistiska vänstern, som blev utrensad under de långa knivarnas natt.
Detta alltså om mannen som skrev den nazistiska kampsången och på ett tidigt stadium blev offer för gatustriderna mellan kommunister och nazister. Våldet skildras som något så självklart att man aldrig reflekterar över att man dödar människor.
Annars har historieskrivningen varierat beträffande vad som verkligen hände, när Horst Wessel dog. Dock lär den nazistiska vara korrekt såtillvida som att kommunisterna ringde på Horst Wessels dörr och sköt ner honom. Inte heller detta skildras med någon indignation utan som något man måste räkna med i kampen. Däremot står väl uppfattning mot uppfattning när det gäller föreställningen att Horst Wessel försörjde sig som hallick. Eller om han, som här, försökte rädda en prostituerad från att gå under i träsket. Hon är också här f.d. kommunist som spionerar för nationalsocialisterna.
Horst Wessel framställs alltså i första hand som tysknationell. Det kan vara både sant och taktiskt. Det fanns flera tysknationella falanger och det gällde att övertyga om att nationalsocialismen var den falang som de tysknationella borde satsa på. På samma sätt hoppades man fortfarande vinna över kommunister och de borde inte på det här stadiet demoniseras. Det man främst betvivlar i denna helgonbiografi är att man kan ha så mycket renhjärtenhet, insikt och mognad, när man ägnar sig åt gatustrider. Den infantila äventyrslust och brutalitet som måste ha funnits har den idealistiske författaren tydligen bortsett från.
22 okt.15

Samvetsdistansering

Ja, det är tydligen detta som sker. Moderaterna befriar sig från Fredrik Reinfeldt. Det får man förstå. Reinfeldt var borgerlighetens samvete och det är mycket obekvämt att ha ett samvete. Henrik L Barvå i Nya Wermlands - Tidningen jublar (19 okt.) ”Ett ordentligt avsteg från Fredrik Reinfeltds naiva och idealistiska 'öppna era hjärtan' – politik”, skriver han belåtet.
Det är inte utan att man känner igen de gamla moderaterna. Direktör Bergfeldt som sa: ”Det var det finaste jag hört sedan jag konfirmerades!” har fått stryka på foten för den groggfryntlige Tyko, som säger :”Jamen, den är ju min” och tror att alla som ger bort någonting frivilligt är kommunister. I en tid när vänstern alltid svartmålade borgerligheten anade den klarsynte humanisten Tage Danielsson att en person som Fredrik Reinfeldt faktiskt var möjlig. Nu tycks han dock övervunnen.
Och Blondinbella spärrar upp ögonen av förvåning (Expressen 20 okt.) Skall detta vara moderaterna? Jag tror att jag röstar på Centern i stället.
Jo, tiggeriförbud är givetvis inte någon liberal tanke. Och inte en restriktiv invandrarpolitik heller. Samtidigt diskuterar man ett slut på alkoholmonopolet. Hur går det ihop?
Konservatismen tilltar, men liberalismen är inte helt övergiven. De sanna liberalerna gör klok i att övergå till Centern. Jag ser i ett kort citat att Viktor Barth -Kron tycker att frågan har relevans för Folkpartiet. Han måste ha följt med dåligt. Numera har Folkpartiet ingenting med liberalism att göra, Blondinbella är bättre informerad.
Men det som nu händer i moderaterna har nog inte så mycket med liberalism eller konservatism att göra. Förmodligen är det blott en seger för principen ”var och en är sig själv närmast”. I stället för altruistiska förvillelser. Det är på inget vis xenofobi. Men eftersom all idealism är bannlyst som naiv är det heller inte någon garanti för ett motstånd mot xenofobin. Egoism alltså. Det nationalsocialistiska samhället hade på sin tid också sina medlöpare, som utan att på minsta sätt dela idéerna, såg till sina egna intressen. Utan alla jämförelser i övrigt.
21 okt.15

Högerförnuft

Anne - Marie Pålsson har skrivit en ganska obehaglig artikel i Sydsvenskan (19 okt.15). Den är, kan man säga, ett moderat angrepp på Fredrik Reinfeldt. Det är den cyniska och gnälliga gammalhögern som kommer till tals. Hon gillar inte det där med ”öppna hjärtan”. Och man kan väl göra lite olika bedömningar. Men det är något väsentligt som saknas i Anne – Marie Pålssons resonemang.
Reinfeldt har varit en bromskloss för ett förnuftets genombrott, menar Pålsson och hon spekulerar lite onödigt över om Reinfeldts drevs av äkta övertygelse eller ägnade sig åt cyniskt maktspel. Ty det kan man aldrig veta något om och är därför en onödig halv insinuation.
Men låt mig ta två citat. ” Den benhårda strävan att inte göra någon eftergift åt SD kom att väga tyngre än viljan att söka en lösning på Sveriges akuta läge. En illustration av politik när den är som sämst, när prestige styr i stället för förnuft.”
Det visar just på vad som saknas i Anne – Marie Pålsson artikel, vad som ligger utanför hennes föreställningsvärld. Man förstår att prestige är en synnerligen bekant företeelse för docenten. Men byt ut ordet prestige mot den term som saknas i docentens artikel, förmodligen för att den är en obekant företeelse. Nämligen ordet och företeelsen moral.
För flyktingfrågan är framför allt en moralisk fråga. Moralen kan möjligen ibland komma i konflikt med förnuftiga avvägningar. Men för man resonemang utan att ta hänsyn till detta faktor hamnar man vilse. Som människa, som politiker.
Det andra citatet är Anne – Marie Pålssons avslutning och det kastar ett ljus också över det första. ”MP:s politik har visat sig vara ohållbar och SD kan inte ges monopol på flyktingfrågan”. Något sådant monopol har naturligtvis SD aldrig haft, hela motståndet mot SD har bottnat i att vi andra haft en annan uppfattning än SD i denna fråga. Så jag undrar vilket SD - monopol det är som skall brytas. Monopolet på främlingsfientlighet, eller bara monopolet på en restriktiv invandringspolitik? Något av detta är det Anne – Marie Pålsson avser.
Den prestigebundne kan bekämpa SD och inte unna dem några som helst monopol. Den förnuftige inser att det inte är SD som skall bekämpas, utan SD:s politik. Genom att överta SD:s politik kan man säkert få SD att tappa luft. Men vad är poängen med det? Tja, det vore kanske en prestigevinst för SD:s motståndare och en prestigeförlust för SD. Men ingenting annat vore vunnet.
20 okt. 15

Dagens repliker

Redan samma dag som jag publicerade min fredagsblogg (16 okt.) kommer replik och kontrareplik i tidningen Dagen. Joel Halldorf på ledarsidan hade kritiserat TV-serien ”Den enda sanna vägen”. Det handlade om en fråga till pastorer som säger sig veta Guds vilja. Joel Halldorf skriver nu följande om vad man skulle gjort i stället för att sektstämpla och ställa impertinenta frågor:
”...tror jag snarare man behöver belysa det hermeneutiska samspelet i ett sammanhang. Det vill säga samspelet mellan pastor, församling, andra kyrkor, traditionen, praktiker, stadgar, helig skrift och så vidare. När det uppstår obalans här, kan det uppstå något som liknar det ni kallar 'sekterism'.”
Vad han menar är alltså att en pastor som förkunnar Guds vilja måste ha något som balanserar honom. Men vad hade profeterna tyckt om sådana resonemang? Guds vilja är ingen fråga om demokrati. Varken personer med upphöjd ställning inom en församling eller betryggande majoriteter måste nödvändigtvis ha rätt mot den enskilde. Man löser ingenting genom att tro att det är en fråga om maktbalans.
Det enda är att uppge ”kommando-teologin”. Gud yttrar sig genom sin Bibel och genom att vara en besinningsfaktor i människans tänkande. Men han ger här och nu inga direkta order eller anvisningar som måste uttolkas. Det är den enda vägen ut ur Knutby-fällan.
Göran Skytte har samma dag i samma Dagen en välmenande opinionsyttring. Han är kritisk till biskop Eva Brunne, men försöker komma till rätta med dem som kallar henne ”Muslimhora”. Det är oartigt framhåller Skytte, men det är också kontraproduktiv. Därför att det skrämmer bort alla seriösa meningsfränder. Och han erbjuder sig att skola dessa debattörer till att argumentera mer konstruktivt.
Då utgår han från att de som slänger ur sig invektiv, verkligen vill påverka sina medmänniskor. Men det tror jag är en missuppfattning. Det är aggression, makt och självhävdelse som ligger bakom. Det är en mildare form av att slå någon på käften. Och vill man slå någon på käften så påverkas man inte så mycket av påpekandet att det är kontraproduktiv. Främlingsfientligheten är viktig men inte så viktig som det känslobehov den fyller. Och känslobehovet är att låta sin frustration ta sig uttryck i vrede. Straffa och skada den som har fel åsikt. Det kan ingen argumentation kompensera.
Men kanske tror Skytte inte på allvar att hans propå kommer att leda till något. Kanske är det bara ett försök att ge honom själv alibi. Nu har han markerat avstånd till näthatarnivån, på ett konstruktivt sätt. Nu kan han fortsätta sin argumentation.
19 okt. 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg