Lars Westerbergs Blogg

Det förs i tidningen Dagen en förvirrad debatt om Kristdemokraterna längre har rätt att kalla sig kristna. Kanske borde de byta namn? Det har lett till det förvånade resultatet att Pekka Mellergård som håller i yxan (14 okt.) och anser att KD gått för långt åt höger för att få kalla sig kristna, får instämmande från alla de som anser att KD är för liberalt för att kalla sig kristet.
Det hela är naturligtvis nonsens. Lewi Pethus ursprungliga tanke var förstås att ett moralkonservativt parti var ovanligt kristet – moralkonservatismen benämndes på den tiden ”de kristna värderna” - och om partiet inte hade några åsikter om något annat, t.ex. i plånboksfrågorna, så kunde partiet varken klassificeras som höger eller vänster. Och det är sant om man inte menar att moralkonservatism är en viktig del av konservatismen och konservatism är en mer traditionell högerhållning än något annat.
Men ett politisk parti måste förr eller senare välja sida. KD valde att bli ett borgerligt parti. Det blev man väl inte mer eller mindre kristet av men gjorde det omöjligt att undgå höger – vänsterskalan.
Däremot är det ett faktum att moralkonservatismen har tonats ner och nästan försvunnit. KD är alltså inte längre ett kristet parti, om moralkonservatism är kristendom. Men är det det? Ja, om man menar att den enda sanna kristendomen är bibelfundamentalism/bibeltraditionalism. Annars inte. Allt fler inser moralkonservatismens negativa potential. Att den är ett hinder för sann humanitet och medmänsklighet.
Men om det inte är detta som är kristendom vad skulle då det kristna vara hos det kristna partiet. Just detta förstås att vädja till väljarnas offervilja och medmänsklighet i stället för att som alla andra partier vädja till väljarnas ekonomiska intressen. Kanske har man av och till försökt detta efter fattig förmåga. Även om Fredrik Reinfeldts öppna hjärtan att det tydligaste exemplet i svensk partipolitik.
Den förvirrade Mellergård menar att man kan vara kristen utan att rösta på KD. Det ligger inget monopolanspråk i beteckningen, försäkrar KD-ledningen i en svarsreplik (21 okt.). Problemet är väl snaraste det omvända. Beteckningen tenderar att stöta bort icke-kristna. Många muslimer är t.ex. ytterst moralisk medvetna. Och gillar inte heller sekularisering.
KD-ledningen viftar med naturrätten. Jag är lite osäker på vad den innebär, om det innebär något mer än att etiken är objektivt grundad. En insändare tycks mena att den är en objektivt grundad moralkonservatism. I så fall har KD-ledningen en del att förklara.
När man talar om en kristen människosyn och etik kan man fråga sig i vilket avseende den skiljer sig från icke-kristna partiers människosyn och etik. Moralkonservatism är åtminstone ett ställningstagande.
Alltnog, Mellergårds ursprungliga drapa tycks mig vara ett skott i luften. Upphävandet av DÖ är ett löftesbrott, behandlingen av Jacob Forssmed ett brott mot den gyllene regeln, att skåla i champagne mycket olämpligt ur kristen synpunkt. I sitt andra inlägg (27 okt.) är han tacksam och förvånad över att han tas så mycket på allvar. Det förstår man ju.
Visst kan man tycka illa om KD:s högersväng, upphävandet av DÖ, Nato-entusiasmen och liknande. Men det torde vara irrelevant för frågan huruvida KD är ett kristet parti.
30 okt.15
 
Bloggen tar nu en veckas höstlov. Nästa blogg måndagen 9 nov.

Ledarskribenten Joel Halldorf på tidningen Dagen är, som sagt, en person som tänker. Nu har han levererat några förslag på strukturella förändringar av samhället för att förbättra integrationen. (28 okt.). Naturligtvis lyckas han inte lösa ett så svårlöst problem, men hans tankar tål ändå att diskuteras.
Han utgår från Henrik Berggrens och Lars Trädårdhs idé att staten är stark för att kunna garantera medborgarnas oberoende och individualism. Och så ser han två områden där staten behöver stärka sin ställning. Det gäller polisens effektivitet i hela samhället. Och skolans kvalitet, som bör vara hög och jämn.
Det där kan ju vara en god tanke men har inte så fruktansvärt mycket med integration att göra. Viljan till polisiär effektivitet i alla bostadsområden och rörande alla typer av brott är förstås ett medel mot att människor och områden förslummas. Och en jämlik och framgångsrik skola leder till att klassklyftor inte permanentas. Åtminstone inte på grund av skolsystemet.
Av mer direkt relevans är det han säger om samhällets inställning till täta gemenskaper. Sådana sociala grupper kan öka hemkänslan på ett sätt som ett opersonligt samhälle inte kan göra. Den eventuella misstron mot sådana grupper beror nog på att man är vaksam på den fara för individens frihet de kan utgöra.
Samhället varken kan heller bör påverka någon till att välja bort en sådan miljö. Men friheten att välja bort måste på något sätt garanteras. Och det är ju inte helt lätt eftersom det innefattar de myndigas oundvikliga makt över de omyndiga. Jag har flera gånger diskuterat det problemet.
Jag tror att det största problemet här är att det sekulära samhället har så svårt att handskas med avvikelser. Man gör motstånd mot insikten att det faktiskt är möjligt att leva utan konsensus i så gott som alla frågor. Och det förstärks av att man tror sig värderingsfri och förnuftig. Det man tror vara värderingsfrihet är ofta nog vaneblindhet och konventionalism. Förnuftig, rationell och vetenskaplig är man för visso. Men tanken att människor kan ha värden som de sätter högre än förnuftet, tycks vara en svår tanke. Det är bra att vara förnuftig men att förguda förnuftet är bara fyrkantighet. En måttlig form av oförnuft kan man faktiskt tillåta människor att hålla sig med. Om de tycker så. Insåg man detta skulle mycken blåögd indignation försvinna och integrationen gå smärtfriare.
Men naturligtvis är det stora problemet pengar och bostäder. Och pengar genom bidrag är en nödlösning. Pengar genom arbete – helst kreativt arbete – är en väg in i samhället.
29 okt.15

Det är svårt att avstå från att kommentera Jennifer Wegerups spalt i Aftonbladet (24 okt.). Hon berättar om mogna kvinnors sexuella längtan efter unga män. Man drömmer om unga killar som är sexuellt outtröttliga. Ung man- äldre kvinna är ju en mycket bättre kombination än äldre man- ung kvinna, konstaterar de. Och det är ju helt rätt.
Jennifer Wegerup själv känner väl en del av detta sug men föredrar äldre män på grund av den intellektuella utmaningen. Tanken är väl att den äldre mannens intellektuella mognad för henne är en lustväckare.
Det där kan jag i viss mån förstå. Det handlar om att inte nöja sig med ren sexualitet. När man stiger upp ur sängen måste man kunna prata med varandra. Livet är inte bara samlag utan också samtal. Dumhet är synnerligen erotiskt avtändande. Söker man något mer än en underbar natt ställer man andra krav. Lusten är viktig men kärleken viktigare. Att bli sedd och förstådd.
Men jag gillar kvinnor som utan hyckleri bejakar sin sexualitet. Och jag tror obetingat på unga mäns sexuella vitalitet. Jag har däremot en smula svårt att tro på äldre mäns ökande intellektuella mognad. I det fallet är det nog mycket individuellt.
Det är inte bara den sexuella vitaliteten som är störst när man är ung. Jag minns min ungdoms intellektuella entusiasm och upptäckarglädje. Den intellektuella horisonten vidgade sig ständigt. Och det var så förfärligt att inte kunna dela den med någon.
Men det är inte otroligt att vitaliteten gör en något självupptagen. Man blir så entusiastisk att det minskar den sociala lyhördheten. Länge längtade jag efter någon som representerade någon för mig främmande idétradition, som skulle öppna nya horisonter för mig. En på det sättet erotiserad idétradition tycktes mig vara en spännande stimulans och utmaning.
Men att reducera någon till att vara representant för idéer är naturligtvis inte bra. Det är tryggare att sätta sig in i idéer utan denna stimulans. Det gör det sedan lättare att se hur en människa individuellt förhåller sig till sin idétradition. Först då kan man se individen.
Och det finns alltså en risk för att man dränker människor med sin entusiasm. Att man är så berusad av sina upptäckter att man inte kan lyssna. Och det är nog värre än om den sexuella entusiasmen gör en mindre erotiskt lyhörd. En Hamlet i sängen är inte vidare. Så jag kan bara önska de äldre kvinnorna villiga unga män.
Jag tänker på Harpagon i Molières Den girige. Tjänsteflickan Frostine inbillar honom att hans tillkommande har en speciell svaghet för äldre män. Hon avvisade till och med en friare när han avslöjade att han inte var mer än femtiosex år genom att han inte behövde ta på sig glasögonen när han skulle underteckna äktenskapskontraktet. ”Sannerligen om jag varit kvinna så skulle jag aldrig ha älskat unga herrar”, utbrister Harpagon instämmande. Det tycker jag är en underbar scen.
28 okt.15

Man kan inte låta bli att le när en politics master och utredare i Aftonbladet (23 okt.) undersöker borgerliga tidningar och finner en snabb förändring i synen på invandring.
Le därför han belägger något som länge varit föremål för debatt. Dagens Industri, Expressen och Göteborgs - Posten har kritiserats från vänster och av en behjärtad liberal trio (Per Svensson, Ola Larsmo, Håkan Holmberg) och även Svenska Dagbladet har ifrågasatts. Och det är just dessa tidningar han undersökt. Dagens Nyheter har inte förändrats konstaterar utredaren och hade han tagit med Sydsvenskan hade han hittat ytterligare en ståndaktig. Hans undersökning bekräftar alltså vad alla redan vet.
Återstår den mer intrikata uppgiften att tolka vad denna förändring verkligen innebär när det gäller den enskilda tidningen. Och se det i samband med de förändringarna inom de borgerliga partierna. KD och moderaterna har ju nyligen varit på tapeten. Moderaternas förändringar kan ju komma att påverka Svenska Dagbladet och kanske Göteborgs – Posten. KD:s förflyttningar kommer dock knappast i sig att påverka tidningen Dagen. Den har numera inte alls det intima förhållande till partiet som den hade på Lewi Pethrus tid. DÖ tycks vara sågat och en sniknare ton har blivit riktningsgivande inom moderaterna. Vi får se vad som händer på Svenska Dagbladet. Än så länge är det en bra analys att det finns en spänning mellan Tove Lifvendahl å ena sidan och Ivan Arpi och Per Gudmundson å den andra.
Intressant är också de förändrade tidningarnas reträtt efter kritiken. Man söker bättre argument för sina positionsförändringar. Ann-Charlotte Marteus i Expressen (20 okt.) har hittat frasen att staten i första hand har ansvar för sina medborgare och Amanda Bjökman i Dagens Nyheter (22 okt.) har en smula svårt att handskas med det argumentet. Det låter onekligen bestickande. Men menar man att staten det är vi kan ju Marteus fras omskrivas att vi i första hand har ansvar för oss själva, vilket inte låter lika moraliskt. Det blir plötsligt ett gruppegoistiskt påstående.
Nu kan ju inte medborgarna utan vidare identifieras med sin stat, sambanden torde vara mer intrikata. Här finns ett demokratisk samband naturligtvis, vi röstar fram våra politiker och med lagar och politiska beslut konstitueras staten. Men politikerna sviker ibland sina vallöften och det är i sin ordning. Den indirekta demokratin bygger på förtroende. Det är inte stormöten om varje enskilt beslut. En tro på människors lika värde torde också vara inbyggt i demokratin. Varför måste den som är satt att försvara dessa värderingar känna ett större ansvar för mig än hen känner för de utifrån kommande?
Själv tror jag dock att om en fungerade välfärdsstat bryter samman under trycket av flyktingströmmar så är det på sikt destruktivt också ur altruistisk synpunkt. När människor reser sig ur fattigdom och krigskaos behövs stater som fungerar väl. I min ungdom fanns apokalyptiska stämningar med tanke på svälten och fattigdomen. Men lösningen var varken u-hjälp eller världsrevolution. Men att alltfler stater reste sig och började fungera. Därför är det viktigt att fungerande stater fortsätter att fungera.
Men man bör undvika alarmism. Och i stället för att diskutera om det eventuellt finns en gräns för generositeten, komma med konkreta förslag för att få det att fungera bättre. Allt kan inte ligga på Sverige och Tyskland, ett ogint Europa måste påverkas. Man får vara stilla och måttlig. Och beträffande den svenska samhället bör man inte låta det bästa stå i vägen för det möjliga. Avkall på några i och för sig vällovliga regler kan bli nödvändigt för att skapa möjligheter för de inkommande. Landet med den största välviljan fungerar lite för perfekt för att vara ett bra invandrarland.
Johan Hakelius hade poänger i går (26 okt.) i sin spalt i Aftonbladet som nog trots allt kan föranleda vissa invändningar. Han ser det som att den svenska åsiktskorridoren plötsligt svänger. Det som tidigare var upprörande att säga är nu alla överens om. Det var länge tabu att diskutera volymer nu gör etablissemanget just det i bästa samförstånd. Det är lika stark konsensus som förr, bara en annan konsensus. Det är roligt och bestickande framställt, som så ofta hos Hakelius.
Men det finns skäl till förändringen. När Reinfeldt talade om öppna hjärtan handlade det bara att ett år avstå från standardhöjning. Sedan blev hans uttalade en symbol för allmän generositet i flyktingfrågan. Att alls sätta någon gräns för generositeten var alarmism och maskerad främlingsfientlighet. Jag tror att jag var ganska ensam om att påpeka att främlingsfientlighet är en sak, egoism en annan. Man kunde naturligtvis tänka sig en situation där välfärdssamhället stod inför sitt sammanbrott och försöka bedöma den situationen etiskt. Kunde man försvara sin rätt till ett fungerade välfärdssamhälle med annat än egoistiska skäl? Den frågan kvarstår även om jag tidigt var inne på mina resonemang ovan om att ett sammanbrott för en välfärdsstat också ur altruistisk synpunkt var destruktiv.
Det som ändrats är naturligtvis verklighetsbilden. Det som sågs som alarmism tycks numera, under händelsernas tryck, betraktas som sanning. Man kunde inte förutse flyktingströmmens omfattning och de övriga Europas brist på ansvar. Men jag vet inte. Kanske borde Hakelius misstänka åsiktskorridoren – eller låt oss snarare tala om svensk konsensus – också när den krumbuktar sig i för honom rätt riktning. Det som är allmän sanning idag kan om tio år se sig djupt konstigt. Välfärdssamhället klarar kanske mer än man tror. Omöjligheten handlar kanske mer om rigiditet och fantasilöshet.
27 okt.15

Mörker och förskräckelse. Det är vad man känner inför skolskjutningar och brinnande flyktingförläggningar. Det är vanligt att skylla SD:s framgångar på oro, men här finns det verkligen anledning att oroa sig.
”Varför ses islamitiska terrordåd som ideologisk inspirerade medan rasistiska terrordåd anses bero på personlig galenskap?” är en fråga som ofta ställs från vänsterhåll. Jag vill inte heller göra denna skillnad mellan islamistiska och rasistiska terrordåd. Men jag menar att den personliga galenskapen i båda fallen är betydande. Ingen som vuxit upp i ett tryggt välfärdsland dödar sina medmänniskor utan mycket grava störningar, det är näst intill definitoriskt sant. Man har invänt mot mig att IS är en internationell rörelse. Och det är klart att i krig kan man mörda utan galenskap, det är situationen som är galen. Men om någon i vår del av världen ansluter sig till IS och mördar i deras namn så är hen lika galen och störd som en galen rasist. Det gör ingen vanlig och trygg muslimsk pojke.
Och naturligtvis triggas de bindgalna av politisk hets. Störningarna och galenskapen gör dem väldigt mottagliga för detta. Därför har de som hetsar en betydande skuld. Denna grupp hetsare är en intressant grupp, psykologiskt sett. Förstår de vad de säger?
Hur uppstår denna brist på empati, denna brist på verklighetssinne? Varken ren dumhet eller ideologisk förblindelse förklarar detta.
Petter Larsson gör ett behjärtat försök att i Sydsvenskan (23 okt.) sätta in terrordådet i ett större politiskt klimatologisk sammanhang. Jag uppskattar hans ambition. Om man bara minns att sambanden är indirekta och avlägsna. Hur långt SD står från sina ideologiska rötter är svårt att bedöma. De försöker distansera sig, och det måste man uppskatta, men misslyckas ideligen. Det är lite besvärligt att ha ett Janus-ansikte, ett utåt och ett inåt. Man måste säga usch när någon jublar över våldet men inte ett så kraftfullt usch att vederbörande avviker högerut.
Och den borgerliga pressens allt större benägenhet för att ta SD på allvar? Deras alltmer alarmistiska ton när det gäller integrationsproblemet? Här står man inför ett annat problem än problemet med galningar som triggas av rasister till höger om SD och av SD:s framgångar. Här blir sambanden långt mera indirekta. SD kan känna att de håller på att komma in i värmen genom förskjutningar i samtalsklimatet. Och SD:s framgångar kan i sin tur trigga galningar. Ungefär så.
Kanske har SD nu en möjlighet att bevisa uppriktigheten i sin nolltolerans mot rasism. Inte bara genom att pliktskyldigt ta avstånd från den aktuella skolskjutningen utan göra det med verklig indignation. Den som begår fruktansvärda handlingar måste veta att hen är ensam. Hetsarna kan man inte göra så mycket åt, deras uppenbara brist på medmänsklighet gör att deras grad av tillräknelighet låter sig betvivlas. Annat är det med ett riksdagsparti som har anspråk på att vara demokratiskt. De måste nog välja och vara tydliga.
26 okt.15