Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Om Joe Hill

Så kommer Göran Greiders bok om Joe Hill. ”Greider pekar ut Joe Hill som homosexuell” är Dala-Demokratens förvånande rubrik över recensionen (12 sept.). Det låter inkvisitorisk i vår upplysta tid. Som om det vore en anklagelse.
I själva verket är Göran Greiders hypotes intressant. Det finns inga som helst belägg för denna hypotes så varför då alls framföra den? Frågar sig recensenten, Carsten Palmaer, som själv försöker en gissning. Greiders syfte är att ”knö in Joe Hill i en frihetskamp som berör dagens svenska vänster djupare än frågorna om yttrandefrihet, lön och arbetstid”.
Tror jag knappast. Man vet alltså inte varför Joe Hill teg i stället för att åberopa sig på ett alibi. Och hypotesen har hittills varit att han ville skydda den kvinna han varit tillsammans med. Hon hade just brutit sin förlovning med en annan man. Det fanns alltså en rival till Joe Hill och det var han som tillfogat Joe Hill den skottskada, som var ett indicium i rättegången mot honom. Han blev nämligen fälld och avrättad för ett rånmord, som han med all sannolikhet inte haft något att göra med.
Nu kommer Greider med en ny hypotes som intuitivt ter sig lika sannolik som den hallstämplade, kanske sannolikare. Någonting var det som gjorde att Hill teg. Varför han teg vet man inte och kan inte belägga. Men man vill ju gärna ha en förklaring. Greider levererar en alternativ förklaring. Och den ter sig fullt rimlig.
Mannen var inte en rival utan en älskare. Den förlovade flickan upptäcker det homosexuella förhållandet och hon slår upp förlovningen. Joe Hills skäl att hålla tyst blir då så mycket starkare. Joe Hill skulle hur som helst bli straffad och älskaren skulle inte bara bli skandaliserad utan också straffad. Och skammen måste ha varit skyhög, med tanke på den allmänna homofobin. En dams heder var visserligen värd att skydda, men bortsett från tidens många förstockade moralister, så ter det sig som en romantisk historia. Och det kan knappast ha kastat någon skugga över rörelsen IWW. Joe Hill hade att välja mellan att bli martyr eller att dra skam över sig själv och rörelsen.
Man får tro vad man vill. Men Greiders förtjänst är att han pekat på möjligheten att det var så här i stället.
16 sept. 15

Ställ ut en väktare

Så bra att denna bok kom ut! Och att den kom ut just nu när så mycket är igenkännligt.
Jag syftar på Harper Lees ”Ställ ut en väktare”. Men den är knappast den förbittrade uppgörelse med falska auktoriteter och inskränkt sydstatsrasism som jag föreställde mig. Jag trodde att här kom sanningen. I stället för det porträtt av fadern, som en rakryggad frihetskämpe, i en rasistisk småstad, som finns i hennes mästerverk Dödssynden.
Ty ”Ställ ut en väktare” har naturligtvis inte fullt ut samma karaktär av mästerverk som ”Dödssynden”. Men det är en bra bok, jämfört med allt annat. Och det är en helt annan bok, det finns inga händelser som skildras dubbelt. Det är en lycka att få ännu några roande glimtar från en magisk barndom. Men mest handlar det om en 23-årings besvikelse på sin far och sin barndomsmiljö. Hon ser någonting som hon inte har sett eller anat. Frågan :”Har det varit så hela tiden fast jag inte sett det?” är naturligtvis fel ställd. Allting förändras nämligen och i krislägen kommer nya personlighetsdrag till uttryck. Det är en teoretisk fråga huruvida de uppstår eller alltid har funnits latent.
Det går inte att helhjärtat sympatisera med författaren men de invändningar man har är intressanta och relevanta för vår tid. Huvudpersonen är nämligen en halvhjärtad liberal. Problemet för henne är att hon är präglad av sin barndomsmiljö. Hon är rasande på den, men ändå inte fri ifrån den. Hon säger i diskussion med reaktionärerna, i en bisats, som en självklar sak, att hon naturligtvis aldrig skulle kunna gifta sig med en svart. Däremot har hon ingen svårighet att bryta klassbarriären, vilket hennes farbror och faster inte heller kan tänka sig. ”Gift dig med din egen sort, inte med en fattig vit!”
Men hennes hållning, när hon faktiskt tar diskussionen med rasåtskillnadens försvarare, präglas i grunden av en bundenhet till dem, som hon inte helt förmår göra upp med. Vem känner inte igen det där från dagens diskussioner. ”Visst är de fascister, men det är ju våra fascister. Och i alla fall mindre fascister än era fascister!” Visst var Fritz Clausen nazist, men det skall inte komma någon djävla svensk och kritisera honom!
Så romanen präglas av försoning. Scout har fått sin rättskänsla av sin far och denna rättskänsla leder till hennes antirasism, med de brister den än kan ha. Och fadern är tillräckligt mycket amerikansk individualist för att bejaka auktoritetsupproret. Han tar inte på något sätt intryck av hennes argument, men han kan bejaka upproret som en frihetshandling och ett brott med den osunda förgudningen. Varför försvarade han en gång en svart man vid en rättegång? Av ren känsla för att rätt skall vara rätt, inte på grund av demokratiska eller liberala anfäktelser. Uppenbarligen.
Nyligen skrev någon i Dagens Nyheter att en oöverensstämmelse mellan de båda böckerna är ett tecken på att Harper Lee egentligen inte ville att Ställ ut en väktare skulle komma ut (Mats Bergstrand 1 sept.) Annars hade hon rättat den detaljen. Hon är gammal och lurad. Men det är inte så säkert. Om hon tvekat ett helt liv med att ge ut boken, om hon hon ett långt liv avråtts av starka krafter i sin omgivning, har den omarbetning som annars varit given inte blivit av. Utan tvekan blir den antirasistiska appellen starkare i Dödssynden genom att den svarte mannen, trots alla den rättsinnige advokatens bemötanden, ändå blir fälld. Den krackelerande fadersauktoriteten i Ställ ut en väktare behöver åtminstone det till sitt försvar att han lyckades få den svarte mannen frikänd.
Men själv kan jag inte låta bli att fundera över om förlagets refusering av den första boken också hade ideologiska skäl. Mitt i den svarta kampen var det inte helt bra med ett vitt sydstatsperspektiv hur skenbart antirasistiskt det än var. Ty det är en mycket bra bok. Det finns många mellanlägen mellan mästerverk och refusering.
Och besvikelsen på auktoriteter man litat på känns också kusligt väl igen, här och nu. Tidsläget förändras, Sverigedemokraterna växer. Plötsligt börjar tidningar och skribenter man litat på, säga konstiga saker. Det känns inte precis som att förlora en god och älskande fadersfigur. Men det är tillräckligt beklämmande.
15 sept. 15

Häpnadsväckande Skytte

Göran Skytte skrev något synnerligen märkligt i Dagen i fredags (11 sept.). Han antyder att rasiststämpeln ofta används när det inte är befogat och berättar därefter följande historia.
En vinterdag, när det är mycket blåsigt, skall Göran Skytte åka med bussen. Han kommer med sin rollator, bussen står inne, men dörrarna är stängda. Bussföraren ber på sin bönematta. Göran Skytte knackar på fönstret och vill in. Detta gör bussföraren upprörd och när han avslutat bönen öppnar han dörren och skriker att Skytte är rasist och anmäler honom för polisen. Målet avskrivs givetvis men Skytte får rådet att inte berätta om detta i media. För då kommer han att stämplas som rasist.
Jag skulle inte drömma om att anklaga Skytte för rasism. Däremot är det något annat som starkt chockerar mig. En kristen människa, som har så lite respekt för religionsutövning. Jag förstår att det blåste kallt men till och med en förhärdad hedning som jag, skulle ju dra sig för att störa en bedjande människa. Är Skytte så pass sekulariserad att han med ett överseende leende accepterar vilka störningar som helst när han själv ber och har gudstjänst. För det kan väl inte vara så att han är så till den grad egocentrisk att det handlar om min religion och andras vidskepelse? Hur kan en kristen människa ha så lite respekt för religion?
Jag har aldrig varit med om att en busschaufför ägnat sig åt bön. Däremot ofta att man inte öppnat dörrarna för att det inte varit tid att öppna. Av inget skäl alls, bara av svensk rigiditet. Det händer för all del rätt ofta att busschaufförer bryter reglerna av ren hygglighet, väntar när man kommer rusande några sekunder för sent, släpper in en i bussen i förtid, när det blåser kallt. Men försök förebrå den som håller på regeln, för att hen håller på regeln. Vissa busschaufförer är hyggliga, andra inte, så enkelt är det. Och det har ingenting med etnicitet att göra. Ofta är invandrade busschaufförer mänskligare och mindre regelstyrda. Och har närmare till ett leende. Men inte alltid.
Så jag är lite förundrad över Göran Skytte. Mycket skall man kunna anklaga mig för, men aldrig för att störa en annan människas religionsutövning, borde ju vara ett måtto för varje troende. Men när Skytte berättar detta är det som om den tanken överhuvudtaget inte slagit honom.
14 sept.15

Johanssons variant

Anders Johansson i Aftonbladet (9 sept.) har sin egen variant när det gäller att punktera godheten. Erik Helmerson och Kristofer Ahlström i DN (8 sept.) hade ju valt godheten och värjer sig mot cynismen. Själv skrev jag i ett blogginlägg (9 sept.) att den som låtsas vara fri från hyckleri är den egentlige hycklaren. Man prålar med att inte vara hycklare för att dölja att man i själva verket inte ens vill visa vanlig anständighet. Man anklagar andra för hyckleri när man själv är det verklige hycklaren.
Johanssons variant är roligare. Här är inte kritiken att opinionsbildning utan handling är tom och meningslös. Det är givetvis inte sant, ord påverkar. Även om handling är ännu bättre. Men det är inte bristen på handling som är problemet för Johansson.
Det som krävs är i stället en socialistisk analys och förklaring av samtidsskeendet. Eftersom socialismen är sann följer logiskt att varje liberal talar mot bättre vetande. Denna Johanssons hypotes leder till hans föreställning att liberaler är cyniker. Ty så dumma kan de ju inte vara att de inte delar Johanssons förklaringsmodell. Det är förmodligen den gamla föreställningen om marxismens vetenskaplighet som spökar hos Johansson. Här behövs inga moraliska val – det är bara borgerlig privatsentimentalitet – här finns i stället den strikta vetenskapliga förklaringen som befriar människan från förvetenskapligt grums. ”Sluta grina” har tidningen mycket riktigt satt som rubrik på hans artikel. Den förklaring som Johansson ser är naturligtvis i alldeles för komplicerad för att redogöras för i kort kulturartikel. Men Johansson antyder att det handlar något om inte bara ”Assad-regimens grymhet, utan också om USA:s krig mot terrorismen, Irakkriget, Guantanámo, Israrels Palestinapolitik, eller för den delen Sveriges militära insatser i Afghanistan.”
Det finns de som tror att de kändisar som undertecknat uppropet bara gjort det för att befrämja sina karriärer. Det är mycket möjligt men förtar ju inget av den opinionsbildande verkan uppropet kan ha. Själv tror jag inte att Johansson skrivit sin artikel för att påverka, utan för att få applåder av de sina. Att anklaga liberaler för att vara liberaler är inte särskilt klyftigt. Man förstår att det känns förargligt att inte alla har Johanssons verklighetsbild eller delar hans förklaringsmodell. Men det är också egentligen ointressant för honom. Här kan han storståtligt gå mot strömmen samtidigt som han kan få applåder av det egna laget. Då räcker det ju med att antyda sammanhang. Att utveckla dem kanske skulle avslöja logiska brister och att kopplingarna inte är så självklara. Och varför göra det när man kan få sköna applåder av dem som vill höra just detta.
11 sept. 15

Lysande av Unger

När jag var på Lundagårds jubileum senast, det var i majus, hittade jag en bok som en av de gamla redaktörerna nyligen skrivit, ”Ordet är fritt- mycket fritt”. Jag öppnade den med tillbörlig skepsis men hittade mycket i den som var lysande. Det förvånade mig knappast, ty författaren var Sven Unger. Jag hade råkat hamna vid samma bord, jubiléet 1995, och han och Stellan Sundahl satt och kastade kvicka repliker till varandra. Det var underhållning av samma klass som jag upplevde 1980 då Låppan Hagander och Gunnar Fredriksson samtalade. Men då nöjde sig Gunnar Fredriksson med att le sitt gåtfulla leende medan Låppan Hagander producerade den ena myten om Gunnar Fredriksson mer halsbrytande än den andra. Unger – Sandahl hade en snabbare humor och var ett mer jämbördigt diskussionspar. Sedan minns jag att Sven Unger var med i ett av Stellan Sundahls ”Snacka om nyheter”. När jag möter gamla lundensare citerar de gärna Ungers travesti på studentsången ”Sjung om studentens lycklige far”.
Boken består alltså av aforismer, av vilka en del är tänkvärt dubbelbottnade en del bara roliga. Denna bok är uppenbarligen skriven av en man som tycker om att tänka, som tycker om att leka med orden, som har sinne på tillvarons absurditeter. Låter detta för svårt vill jag trösta med att en del är enbart roligt. Vad tror ni t.ex. de, som vill bli medlemmar av Svenska Kennelklubben gör? Som exempel på en ganska enkel humor, som jag finner oemotståndligt lustig. Man behöver alltså inte ha legat i Lund för att uppskatta denna bok. Men det hjälper.
Sven Unger var en kort period chefredaktör för Lundagård men han hann aldrig utge något nummer. Smålands Nation hade tagits över av vänstern och man lyckades lansera ett radikalt kårparti, Progressiv Studentfront, som faktiskt erövrade makten. Sven Unger var en glad gosse, oberoende opolitisk, som han karaktäriserade sig själv, men han var son till högerns ledande kåsör den mycket mörkblå Gunnar Unger, signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet. Det var naturligtvis en belastning. Men det skall sägas att vid den här tiden räckte det med att vara en studentikos skämtare för att anses reaktionär. Per Lysander hade varit hans företrädare som redaktör för Lundagård. Och Sven Unger talade varmt för Q-versen och andra studentikosa traditioner. Han var naturligtvis otänkbar för en segrande vänster. I stället lanserades Karin Månsson som hade suttit i Per Lysanders redaktion och senare blev kulturredaktör först för Ny Dag och därefter för Arbetarbladet i Gävle.
Men inte heller hon fick tillträda ty högern återtog makten. Och så blev det Rolf Erics som blev redaktör. Men han tog med Sven Unger i redaktionen.
Själv skrev jag följande vers till Dackekuriren. ”Katten Felix var en katt som skapades av Unger, för länge sen, nu åter glatt den unga högern sjunger. En ungersven en annan quatt på nytt till liv vill väcka, och med sitt jam i högernatt han söker oss förskräcka. Nej, käre vän, läs hellre oss, fast knappast geniala, så tänder vi små tankebloss och är smått radikala.” Quatten är förstås den gipskatt i Lundagårdsredaktionens fönster som sägs ha diktat de anonyma Q-verserna.
Denna dikt refuserades av Dackekurirens redaktion, som skrev en annan dikt som var enklare, mer hårdslående och rakt på sak. Där man t.ex. inte behövde känna till att Katten Felix var Gunnar Ungers nom de guerre i högertidskriften Obs på 40- och 50-talet. Ej heller ha några andra esoteriska kunskaper.
10 sept. 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg