Visar inlägg från september 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Nordin och Stolpe

Är Sven Stolpe ett värdigt föremål för en biografi? Det är möjligen en dum fråga. Det räcker väl med att man har funderat över honom för att det skall bli intressant. Hur kunde det komma sig att denne nyanslöst dogmatiske moralist i sin ungdom uppfattades som vindflöjel? Vad fanns linjen i hans liv och vilka åsiktsbyten gjorde han?
Jag har alltså läst Svante Nordins nyutkomna biografi. Men Svante Nordin hjälper en inte mycket med att analysera. Han berättar neutralt och nyktert om hur Stolpe uppfattade sig själv och uppfattades av andra. Man får hans livsberättelse helt enkelt. Analysen får man göra själv.
Psykologiskt är säkert Stolpes bundenhet till fadern avgörande. Fadern var torr, humorlös och pedantisk och mycket krävande. Och han gör sig skyldig till ett svek genom att lämna familjen. Och hos Sven Stolpe ser man känslomänniskans uppror mot det sterila pedanteriet och samtidigt insikten om att principer aldrig kan bli nog fasta. Här har vi mycket av det som vägleder honom i livet.
Aggressiv självhävdelse är ett annat karaktäristiskt drag och den subjektivitet som följer därav. Att det kan handla om kompenserad jagsvaghet är inte otänkbart. Och uppenbarligen är han auktoritär och söker auktoritet. Hans religion handlar väldigt mycket om att finna ”en norm, en lag, en måttstock för sitt liv”. För att citera den Stolpe närstående Bertil Malmberg.
Det han hela tiden, mycket deciderat, är emot är de totalitära systemen, nazismen och kommunismen. Varför är en auktoritär människa emot auktoritära system? Två förklaringar gives. De representerar fel sorts auktoritet. De är båda mer eller mindre antikristna. Och dessutom kan man tänka sig att de är alltför auktoritära också för en genuint auktoritär människa som Stolpe. Även om han inte har den sanne liberalens respekt för andras frihet kan ett visst mått av yttrandefrihet vara bra, åtminstone för egen del. Om man känner sin egen egensinnighet.
Ett annat drag har Stolpe gemensamt med nazismen och många andra riktningar. Nämligen ett mått av antiintellektualism. Det är därför jag tror att liberalismen, kulturradikalismen, ateismen, hela tiden var Stolpes huvudfiende, trots allt prat om ”rödskäggen”. Positivismen, den akademiska akribin, det kritiska tänkandet.
Främst som det tog sig uttryck i Lund. Även Ingemar Hedenius var kritisk till de lundensiska kulturradikalerna, fann dem lärdomshögfärdiga, noga med att formulera sig elegant, mångtydiga och onödigt spirituella. Den intellektuella hederligheten krävde en viss enkelhet. Också Stolpe älskar det som är enkelt och rakt på sak. Men han är generellt mot den torra intellektualismen. Vilja och känsla spelar mycket större roll för honom. Liksom för John Landquist och Bergson och det litterära 10-talet. Och liksom för nazisterna.
Han börjar alltså som ung student, aggressivt självhävdande, med ambitionen att bli sin litterära generations talesman. Det betyder front mot den gråa akademismen. Men också mot en idylliserande borgerlighet typ Böök och Österling.
Det är tre värderingar han kämpar för enligt Svante Nordin: livstro, en ny äktenskapsuppfattning och internationalism. Svek han någon av dem senare i livet? Ja, det skulle väl vara den nya äktenskapsuppfattningen. Jag anar inte vad det kan betyda och Nordin hjälper mig inte. Men jag gissar att den måste vara något radikalt. Åtminstone ett accepterande av samboskap (stockholmsäktenskap) och skilsmässor. Mer avancerat vågar jag inte tro att det var. Men det är ändå något som står i stark kontrast till den sene Stolpe.
Internationalism anses ju inte vara något konservativ värdering. Hos den sene Stolpe står detta inte heller i motsättning till nationalism. Han inser de stora kulturländernas överlägsenhet och han betonar det ständigt. Han avskyr den härskande kulturradikalismen i det svenska kulturklimatet (”Jag lämnar den stinkande tundran”). Detta kan förenas med en stor patriotism och kärlek till nationen och nationallitteraturen (”Om jag vore en liten dansk skulle jag skämmas för vår historia. Men nu är jag svensk. Karl XII och Gustaf Adolf, de var ju bjässar”)
Intressantast är förstås ”livstron”. Stolpe ser den representerad hos Pär Lagerkvist och Erik Blomberg. Det är ett sådant vagt begrepp, att det nästan trotsar tolkning. Om man inte låter det betyda ateism, att man tror på människan och livet i stället för på Gud. Men Stolpe menar att livstro är fullt förenligt med kristendom. Vad är det då? Kan det ha att göra med den där antiintellektualismen? Känsla och vilja, i stället för förnuft. Pär Lagerkvist är ju en katastrof som tänkare.
När livstron hos de fem unga övergår till en sexualdyrkande primitivism så är Stolpe deciderat emot. Här är han redan moralisten. Men han försvarar Agnes von Krusenstjerna och han har svaghet för D.H. Lawrence. Hatet mot den torra förnuftsakademismen är här starkare än moralismen.
Men sedan blir det alltså MRA och ortodox katolicism. Den Sven Stolpe vi minns. Den akterseglade konservative.
Karl Vennberg skrev om ”Tingstens Sverige”, då de liberala kulturradikalerna härskade och förtryckte kristna och marxister. Förtryck är ett starkt ord, men han hade väl rätt i att det var en mycket stark hegemoni. Att marxisterna tar över hegemonin från liberalerna är svårt att rätt bedöma från ytterhögerhåll. Visserligen var det den kristna vänstern som främst kom in i värmen, men en och annan revolutionär kombinerade sitt politiska engagemang med en reaktionär teologi. Detta såg naturligtvis aldrig Sven Stolpe. För honom var det samma kulturradikaler i den nya vänstern, bara förvärrade av att de nu försvarade ett fasansfull system. Svante Nordin citerar en betäckande kommentar om Jan Myrdal från Sven Stolpes sida. Stolpe har helt missat att maoisterna var nationalister och moralkonservativa. ”De måste ha ändrat sig”, säger han förvånat.
Nå, inte heller Svante Nordin menar att Stolpe är någon betydande författare. Han når inte ens upp till 10-talisternas blygsamma standard. Och som kulturperson? Han är intellektuellt ytlig. Han har starka känslor som är både intensiva och varaktiga. Han har en längtan efter enkelhet och en tendens till svart-vitt seende. Starka värderingar är inget att skämmas för. Den som tänkt igenom sin hållning är alltid värd viss respekt var hen än hamnar. Men hos Stolpe finner jag en brist på genomtänkt livshållning. Därför blir hans främsta talang förmågan att formulera underhållande invektiv.
23 sept.15

Nazism och ondska

Jag funderar på nytt över människors inställning till Sverigedemokraterna. Det finns en gammal anekdot. Ett par föräldrar går med sitt lilla barn på en film, som visar hur de tidigaste kristna kastades till lejonen. Det är förstås en hemsk scen och det lilla barnet börjar gråta. Föräldrarna söker trösta och barnet hulkar: Det lilla lejonet fick ingen kristen!
Så kan det också vara. Det var inget fel med empatin men den riktade sig åt ett oväntat håll. På samma sätt upplever många Sverigedemokraterna som mobbade och demoniserade. Varför vill inga samarbeta med dem, fast de är demokratiskt valda? Det är nämligen oerhört mycket lättare att känna igen sig i en sverigedemokrat än i en främling. Därför riktar sig empatin mot det lilla lejonet.
Något har det också att göra med brist på historisk förståelse. Skolklasser och konfirmandgrupper informeras nitiskt om nazisternas brott. Vi skickar dem till koncentrationslägren och låter dem se den rena ondskan. Och den har de ingen svårighet att se. Nazism är ondska och det är obegripligt att den kunde ha några anhängare. Detta är den rena, obegripliga ondskan.
Så är det för människor som växer upp idag. Men även i vårt land sympatiserade vissa människor med nazismen. När utrotningslägren blev kända sa man först: ”Detta har troligtvis inte hänt” och sedan: ”Detta hade vi i varje fall ingen aning om. Från det här tar jag avstånd, jag är ingen ond människa”. ”Men se vilken ondska era idéer kan föra till!” kunde man svarat. Jo, på den tiden var kopplingen mellan idéer och ondska ännu uppenbar.
Och där tror jag det har brustit. Varje nutida svensk vet att nazismen är ondska och känner nazismens brott. Men hur är det med förståelsen av idésambanden? Den är nog inte alltid så stor hos gemene man.
Efter kriget var skulden och skammen stor över koncentrationslägren. Alla idéer som vagt kunde associeras med nazism var tabuerade. Jag tror det också drabbade kultur- och moralkonservatismen, även om jag inte tror att det är hela förklaringen till dessa värderingars marginalisering. Om nazismen var en backlash mot moderniteten, så är det väl naturligt att moderniteten fortsätter sitt segertåg, när denna reaktionära våg visar sig ha varit förfelad. Men förskräckelsen över minsta idésamröre med nazismen kan också ha bidragit.
Det är alltså inte helt bra om ondska och nazism blir synonyma begrepp. När man påpekar idésamband tycker den som får dessa påpekanden att hen har anledning att känna sig kränkt. ”Du har beskyllt mig för ondska! Jag vet att det inte är sant, eftersom jag aldrig skulle kunna bli lägerkommendant.” Det kan till och med leda till frågan: ”Varför får man inte ha nationalsocialistiska värderingar här i landet utan att behöva bli stämplad som nazist”. Så illa uttrycker sig ingen men det är ofta andemeningen. En vägran att erkänna sina värderingar som nationalsocialistiska eftersom man aldrig riktigt förstått vad nazism är, vet bara att det är ondska.
Därför är det fruktbart att konkretisera. Tala om missunnsamhet, egoism, kulturfördomar, syndabockstänkande snarare än ondska. Människor vägrar att se sig som onda men är beredda att medge att de inte är fullkomliga. Man kan en viss förståelse för människor, som säger nej, när man kräver en godhet av dem, som de inte tycker att de orkar med. Var och en är sig själv närmast, det gäller i första hand mig och de mina. Men det är viktigt att detta inte maskeras bakom fraser.
22 sept.15

Fallet Bred

Mathias Bred i Smålandsposten har skrivit en häpnadsväckande ledare (18 sept). Man undrar om han har klantat sig eller bara är utstuderad. Han vill nämligen frita Svensk Näringsliv från anklagelsen att stå nära SD. Det är en honnett ambition men hans argument har en betydande rekylverkan.
Ty hur är det? Företagarna har intresse av större invandring. På så sätt får den billig arbetskraft och då hjälper det också till att hålla de inhemska lönerna nere. Det hela handlar om de välbeställdas möjlighet att effektivt sko sig på de mindre välbeställda. Så kom inte att påstå att näringslivet är främlingsfientligt! Jo, mannen argumenterar ungefär så.
Så resonerar Mathias Bred alltså med berått mod. Och det är ju detsamma som att säga att de som kritiserade Fredrik Reinfeldt för hans öppna hjärtan hade rätt. Det var inte alls något uttryck för humanism och fördomsfrihet och en insikt om att alla svenskar, oberoende av klass, efter måttet av sin förmåga, borde offra och avstå. Då handlade det än så länge blott om att avstå från att höja sin standard, att årligen få det bättre. Enstaka cyniska kritiker menade att det inte alls var något offer från de välbeställdas sida, tvärtom de tjänade på att lättare kunna exploatera de fattiga. Och nu medger Mathias Bred att detta var en korrekt analys. Tro inte på humanism och att bekämpa fördomar! Det handlar om intresset som inte ljuger.
Man undrar alltså om mannen bara har försagt sig eller om det är mer inpiskat än så. Det är kanske en smartare variant av Marika Formgren- avvikelse. Han vet ju att när det börjar lukta brunt om ens skriverier så drivs man ut ur salongerna. Då får man vara smartare än så. Och ge goda argument för SD, medan han låtsas försvara Svensk Näringsliv mot anklagelsen för SD-samröre. Han torde emellertid lätt bli genomskådad, vad som än brister hos högerintelligentsian så inte är det skarpsinnet och briljansen. Så får han inte respass för det här så har han förmodligen vidtalat ett helt gäng som låtsas lika oskyldiga. Jag håller ögonen på er, kära killar och tjejer!
21 sept. 15

Debattens värde

Kanske gäller det att ta ett halvt steg tillbaka och fundera. Det centrala för en skribent är att bevara sin frihet. Jag har ofta undrat vad åsikter har för betydelse för oss, hur de hänger samman med självhävdelse. Detta att säga sin mening tycks vara ett starkt behov. Jag som levt hela mitt liv i tyckarbranschen, i varje fall en alltför stor del, bör fråga mig vad detta säger om mig själv.
Lust att påverka? Men egentligen är det inte så starkt hos mig. Jag har vissa liberaloida drag i min personlighet som drar i motsatt riktning: ”Jag tycker detta, andra får tycka vad de vill.” Tankeväckande resonemang? Ja, kanske. Kanske vill jag vara en av de många, motstridiga, rösterna, som hjälper människor att orientera sig. Jag anstränger mig för att mitt bidrag till den gemensamma tankepoolen skall bli så bra som möjligt.
Men varför är detta att framföra sin oförytterliga mening så starkt hos många människor? Hellre än att berätta om sig själv, sitt liv, sina minnen, vill man hävda en ståndpunkt. Det är på ett annat sätt stimulerande och livgivande. Säkert har det en koppling till självhävdelse, i så fall i en mycket vid betydelse av detta ord. Hänger samman med människans lust att prestera och skapa. Verklighetsiakttagelser, livsfilosofiska resonemang, ger inte samma kick. Säkert är det individuellt. Men för väldigt många människor är detta att framföra en åsikt ytterst viktigt och laddat med starka känslor.
Jag skrev i går om mitt kvinnoproblem i ungdomen. Jag lyssnade ivrigt efter kvinnliga röster i debatten. Försökte tänka mig in i och förstå. Det som sas var ofta plågsamt, verkade överdrivet och främmande. Men det var de enda kvinnoröster som trängde in i min vardag. Manschauvinister hade jag ingen svårighet att avfärda, jag var ju själv man.
Jag tänker naturligtvis på tidsandan, flockmentaliteten. Och på känslorna som styr resonemangen. Hur människors känslor präglas av det som legitimeras av tiden. Att man intensivast känner den indignation, som berättigas av tiden. Tiden bestämmer vad som är normalt och legitimt och människors reaktioner bestäms av det. Man blir inte särskilt kränkt av det förtryck som ännu ingen har ifrågasatt.
Jag har ofta påpekat att det gäller att vara galen i tidens riktning. Den galenskap som går på tvärs mot tiden avfärdas med ett skratt. Men om någon drar ut tidens tankelinjer i det absurda, anses det högintressant. Någon vågar modigt ta konsekvensen av vad alla tänker.
18 sept.15

Unga kärleksproblem

En gång var jag en ensam student, som skrev i studentpressen. Jag hade problem med mina kontakter med det motsatta könet. Detta var också det dominerande i mina skriverier. Och det var ett initialt problem, problemet låg redan i portgången. Det var den första kontakten som var värst. Är man mycket distanserad och mycket asocial, blir det rimligen så.
Det fanns också en ärlighet, en ovilja att spela spelet. All kontakt måste börja i ytan och i bästa fall gradvis fördjupas. Min brist på attraktion var naturligtvis inget hjärnspöke. Det var så. Men jag är övertygad om att min vilja till uppriktighet gjorde det värre för mig. Att alltid spela med öppna kort. Att aldrig tänka taktiskt när det var fråga om avgörande känslor.
Ensamheten gör en mer oförmögen att kommunicera. Den skapar också en alltför stor längtan, som fördunklar omdömet och rimligen ter sig skrämmande och patetisk. Dessutom är erfarenhet av människor en källa till kunskap. Att sakna den är ödesdigert hur bra man än tänker och hur stor ens psykologiska fantasi än är. Man anar inte fullt ut hur olik medmänniskan kan vara en själv. Långt innan jag hört talas om Simone de Beauvoir utgick jag från att själen inte hade något kön. Det är inte heller någon riktigt bra utgångspunkt när man skall tolka sina medmänniskor. Nämligen om man bortser från att miljön är lika viktigt som arvet, lika mycket vi själva. Att de formande krafterna är mycket starka. Viljan och förmågan att göra upp med det som format en, kan vara bristfälligare än viljan och förmågan att modifiera sina arvsanlag.
Så tror man att alla människor liknar en (eller snarare ibland bortser från hur olika det kan vara) och tror att det inte finns något kvinnoperspektiv, så hamnar man långt från verkligheten.
Vad är det för fel på ärlighet? Inte alltid så bra om man dessutom har en tendens att önsketänka, en längtan som fördunklar ens omdöme. Du möter en kvinna och tänker: ”Hon, kanske hon? Jo, absolut, det är hon. Här är den syster och själsfrände som jag har längtat efter”. Och sedan säger man det till en förvånad medmänniska, som inte hunnit tänka något alls om en. Då har man genast definierat sig som en som det är klokt att hålla på avstånd. ”Skulle jag mot förmodan upptäcka något hoppfullt hos honom så är det inga problem. Om inte, så gäller det att hålla honom på avstånd och undvika att väcka falska förhoppningar.” Lägg därtill nervositet och blockeringar i kommunikationen som är svåra också för motparten. Den avspändhet som behövs för att grundlägga en social kontakt finns inte.
Det sägs att den tyste pojken, låter ana dolda djup, som kan vara lockande att pejla. Många har vittnat om besvikelsen när tystnaden bara dolde tomhet. Och faktiskt denna upptäckt är en betydande risk. Varför lägga ner oändlig möda på ett så osäkert resultat.
En del av problemet löstes genom att jag skrev. Jag tror inte man kan undgå att bli missförstådd, hur tydlig och uppriktig man än försöker vara. Hustrun vittnar om att hon hade illusioner om mig. Detta undgick hon inte trots att hon ingenting missförstod och med all säkerhet var en läsare unik i sin inlevelse och sitt skarpsinne. Men jag lyckades tveklöst visa att det fanns något mer än ren tomhet.
17 sept.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg