Lars Westerbergs Blogg

Det finns två mycket märkvärdiga lundensiska författare som levde tämligen obemärkta och nu är nästan helt bortglömda. Men som det fortfarande är viktigt att läsa.
De hade båda rötterna i Småland. Den ena i öster och den andra i väster. De var båda problematiska, den ene hade bekymmer med sin pessimism, den andre med sin misantropi. Det skiljer elva år på dem, så den ene debuterade på 20-talet och dog 1950, den andra på 30-talet och dog 1960. Ingen av dem blev 60 år gammal.
Men den ene levde ett vindlande liv, den andre blev tidigt trött och sjuk. De kom båda från landet men den ene var bondson, den andre var prästson. Och båda hade i någon mening svårt med sig själva. Och båda är de suveräna novellister.
Den äldre är Sigfrid Lindström, kallad Tristan, den yngre John Karlzén. Tristan har visserligen skrivit dikter, en del sådana som kommit in i antologier. Men mest har han skrivit noveller och korta betraktelser. Han var nära vän med Hjalmar Gullberg, Ivar Harrie och Frans G. Bengtsson. Och med Olle Holmberg som skrivit en lysande biografi över honom. Han ansågs i kretsen kring tidningen Lundagård som dess samvete, han djupa bas manade dem alltid till besinning. Och hans språkliga observans kunde inte ha varit större.
Prästson alltså, från Vrå i Småland som ligger oerhört nära hallandsgränsen. Han gick i skolan i Halmstad och bodde där tidvis på äldre dagar (”de onda ögonens stad”). Han var skolkamrat och nära vän med filosofen Alf Ahlberg. Men hur var det med hans pessimism och hans självbild? Ja, han kallade sig alltså Tristan och det var väl en dubbel självironi. Han såg sig själv som en trist person men samtidigt personifierade väl det gloriösa och romantiska riddarnamnet hans karaktär av Don Quijote. I en lätt maskerad självbiografisk novell skriver han om en kvinna som har Isolde som andranamn. Hon lever ett trist och trivialt liv och är inte ens särskilt sympatisk. Men hon vill att det på hennes gravsten ingenting annat skall stå än Isolde. Så kan den som går förbi drömma henne vacker och romantisk.
I ett ofta citerad dikt av Tristan Lindstöm ”Ikaros” handlar det om en himmelsfärd som slutar i en gödselstad, ”och hur jag tvättar mig hur snygg jag gör mig så bär jag liksom med mig gödsellukt.” Det är en ovanligt brutal gestaltning av kontrasten mellan den konstnärliga berusningen och den hårda verkligheten.
Hans bästa novell är den korta Mardröm. Han drömmer att han går en barfrostnatt i sin hemstad. Men han hittar inte längre och hans minne fungerar inte. Det han inte längre ser glömmer han bort. Kvarteren liksom utplånas när han lämnar dem. Och han får tanken att han är ensam kvar och alla andra döda sedan hundra år. Han springer, men han kommer inte ut ur staden. Och till sist hör han ett barn gråta ”stilla, översiggivet och hopplöst”.
Jag ser att jag får fortsätta med John Karlzén i morgon. Så kan det gå. Man kan inte lyckas med allt.
30 sept. 15

Igår skrev jag om gemensamma referensers betydelse för kommunikationen. Det leder mig till en svårare fråga med anledning av vad Erik Helmerson skrev på DN:s ledarsida i fredags (24 sept.). Det var ett trevligt kåseri med anledning av Kalle Linds bok om humor från höger. Det var naturligtvis i sig en nostalgisk njutning att påminnas om skribenter och skämtare från förr. Men jag erinrar mig den artikel jag fick refuserad av Erik Wijk på satirtidningen Egget. Som handlade om omöjligheten av att skriva satir. Men där gick gränsen också för den hädiska satirtidningen. Mycket kunde den ifrågasätta men inte sin egen verksamhet.
Vad jag där diskuterade var alltså möjligheten att använda sig av satir, karikatyr och förlöjligande utan att hamna i översitteri. Måste man inte alltid vädja till konsensus med publiken i denna typ av verksamhet. Alla stå upp- komiker har idag lärt sig läxan: Vad händer om jag väcker vrede, inte skatt? Hur kan man skämta mot sin publik?
Det är lite paradoxalt eftersom all komik bygger på det oväntade. Att vara på gränsen, att ta risker, uppskattas alltid. Därför borde det alltför banalt bekräftande inte gå hem. Och gör det väl inte heller. Självironi däremot uppskattas. När Hipp Hipp parodierar det svenska i mötet med invandrarna är det genialt. Och naturligtvis svårt att klassificera som vänster- eller högerhumor.
Så vad är roligt och för vem? Hur förlöjligar man utan att förlöjliga det udda? Och hur blir man rolig utan att bli rolig bara bland de införstådda? 50-talets högerhumor var inte så kul. Den är faktiskt bättre nu. Kal de Mumma var en vänlig och inte särskilt reaktionär person. Hans humor byggde i huvudsak på skattekverulans och tämligen harmlösa personpåhopp. Man tänkte på Karl Gerhard som hade varit politisk på ett mycket meningsfullare sätt. Och på den opolitiske Povel Ramel, som var så mycket roligare.
Intressant är ju jämförelsen mellan Gunnar Unger och Stig Ahlgren båda verksamma i Svenska Dagbladet. De var väl till sist lika reaktionära, men Ahlgren var fruktansvärt mycket roligare. Och det berodde på att Gunnar Unger var en genuin högertyp, en auktoritär personlighet. Och det är svårt att tänka sig att skämten från en auktoritär kan bli annat än översittaraktiga. Medan Ahlgren som börjat som vänsterman förblev rolig. Och det går fortfarande att vara rolig från höger. Mats Johansson var rolig under sin tid på Svenska Dagbladet. Enmannainstitutionen Johan Hakelius är fenomenal. Han är visserligen ensam, men han uppväger en hel del.
Erik Helmerson tror att det finns en ”kränkthetsrädsla” att driva med. Jo, det kan man göra mycket snyggt, hans egen anekdot om kvinnan som faller i vattnet är ett roligt exempel. Men där finns ju faran att få applåder från fel håll (rasister, sexister). Kanske gör det inte så mycket. Tids nog kan man nog kränka dem också.
Man kan också fundera på varför Hasseåtage gick hem så bra i alla läger. Själv upplevde jag deras milda humanism som en befriande kontrast till den militanta vänstern. Hade de verkat i dagens högerklimat hade de bedömts annorlunda.
Sedan tror jag på munterhet och gott humör. Kommer det in en ton av hätskhet är det förödande. Liksom när det verkar lite skolgårdsmobbing, gängjargong som riktar sig mot dem utanför gänget.
29 sept.15

När jag var ung längtade jag mycket efter någon att hålla av. Eller snarare efter att få gensvar. En nära vän intalade mig att min karaktär av heltidsintellektuell gjorde det svårt för mig socialt. Något låg det väl i detta. Nu är det inte så konstigt att vara intellektuell, kan man tycka, i synnerhet inte i studentmiljö. Någon debatt om kulturmannen fanns inte då. Det hade kanske motverkat min tendens att se mig som ett stackars omöjligt original, det som senare kom att kallas nörd.
Men en del låg det i vad min vän sa. För att kunna kommunicera måste man vara lite lik den man vill kommunicera med. Så småningom kom jag underfund med att för den oattraktive var det en fördel att ha specialintressen. Den om vill bli älskad av alla bör inte vara för inflippad på ett område, den som vill bli älskad av någon däremot.
Jag läser i Margaret Michtells ”Borta med vinden” Scarlett O' Haras reaktion på två älskande som samtalar om Dickens och Thackeray. ”Vilken idiotisk replik att säga till en man”. Och jag tänker på Goethes Werther när han tar Lottes hand och säger det enda ordet ”Klopstock”. Eftersom de har samma referenser behövs det inte mer. Han behöver inte ens förklara vilket ställe hos den nu bortglömda författaren han syftar på.
Idag kan man överföra resonemangen på den offentliga debatten, den som förs i medierna, och den som äger rum på nätet. Komma med i debatten gör man genom att tala om det som engagerar många. Den som väljer mer udda samtalsämnen når naturligtvis endast en mindre grupp.
Bengt Ohlsson skrev i DN i lördagsbilaga (26 sept.) om Sara Lidman. Hennes förakt för den amerikanska kulturen och för populärkulturen utestängde henne från mycket. Jo, men livet är kort och vi måste välja. Hur viktigt är det att kunna kommunicera med sina samtida? Mitt val har varit att följa dagens debatt men mest läsa klassisk litteratur. Litteraturen får ge mig tidlösheten, distansen till samtiden. Mediedebatten får tillfredsställa min lust att leva här och nu, av att inte vara avstängd. Så långt är det väl rätt klart. Men amerikaniseringen och popkulturen besvärar mig något. Jag tvivlar inte på att det finns betydande kvaliteter att hämta här. Men har inriktningen på detektivromaner, TV-serier och populärkultur verkligen gjort samtidsdebatten intelligentare? Allt detta måste ju ställas i relation till vad man väljer bort, till vad man inte hinner med.
Var och en får naturligtvis välja för sig, men det är inte helt roligt att bli en främling i tiden, att bara kunna kommunicera med de döda. Jag valde i min ungdom att se fransk och tysk film framför amerikansk. Jag missade säkert en del men jag såg en och annan amerikansk film som fick god kritik. Mera sällan tyckte jag att det var verkligt väsentlig film. Jag hade alltid mer och säga, kunde göra intressantare analyser av europeisk film. Det gör att jag sedan dess har misstanken att samtiden nöjer sig med det som är bra, i stället för att söka det som är verkligt bra.
28 sept.15

Ingen av Fredmans epistlar finner jag så grandios som Karon i luren tutar. Det börjar med storm över dödsfloden Styx. Det är ett romantiskt stormlandskap som tecknas, månen lyser ödsligt, döden stormar fram i ett rasande tempo, all kontroll är borta. Men gnissel och tjut nalkas likpaulunen, sängen, som är dödsbädden. Kusligheten kunde inte vara större.
Så är det i första strofen. I den andra står sångaren på krogen, det är där han väntar på den ankommande dödsfärjan. Det gäller att utbedja sig en färdknäpp när man nu skall bege sig ut på den sista resan. Tyvärr är det han redan tagit på kredit, eventuellt betalt, redan fulltecknat på den talva när förtäringen står upptecknad. Och han försöker få delar av det redan konsumerade bortstruket så att pengarna skall räcka till en sista flaska. Den gamla hatten är knappast värd någonting och avvisas som betalning av de barska krögarna.
Dock har han öl till tröst när han skriver sitt testamente. De kläder han lämnar efter sig är i lika dåligt skick som hans kropp. Han är tårögd, med hängande huvud och alla kläderna är trasiga. Det är en kroggäst i förfall.
Och så är dödsfärjan framme. Rätt nu står han mitt i båten. Och skäcken är alldeles naken.
Blixt, norrsken, dunder och fasa
runt kring om skyarna rasa.
Karlavagnen välver,
glimmar och skälver,
stjärnorna slockna,
stränderna tjockna,
tills i den svarta skuggan inga himlar syns.
Mitt kval begynns.........
God natt, madame.
 
Från dödsskräck till utslocknande. Det återstår bara att ta avsked. Jag tycker att denna epistel rymmer en oerhörd dramatik, med sin stegrade dödsskräck. Och måste vara tacksam för en dramatiskt lagd sångare. Till skillnad från ”Ack, du min moder” där det pessimistiska grubblet i rännstenen försvinner när krogen öppnar, har denna epistel inga humoristiska flyktvägar. Trots att sångaren som vanligt befinner sig på krogen och som vanligt är upptagen med det triviala bekymret att få kredit är denna epitel utan nåd. Döden har aldrig känts så kuslig och påträngande hos Bellman. Och det vill inte säga lite.
25 sept.15

Adam Cwejman på Göteborgs-Postens ledarsida har sjunkit i min aktning. Det är så beklämmande med det ynkliga självförsvar människor kan mobilisera. Nu försöker den beklagansvärde mannen hitta på att den senaste tidens liberala kritik av förmenta liberaler bottnar i en önskan att få kärlek från vänstern (22 sept). Men liberalernas förfall är lättast att avslöja om man själv är liberal. Var och en som kallar sig liberal är nämligen inte automatiskt liberal. Ord är inte bara värderande utan har även ett sakligt innehåll. Det finns bara ett sätt att värja sig mot anklagelsen att vara en dålig liberal och det är genom oavlåtlig kamp för friheten. Cwejman har så vitt jag vet inte varit utsatt för kritiken att vara en dålig liberal, men den ledarsida på vilken han medverkar har onekligen stått i skottgluggen.
Liberalerna står i en destruktiv relation till vänstern, hittar Cwejman på. De saknar självförtroende och vill bli älskade. För den som känner till dessa kritiserande liberaler något, är det en skrattretande tanke. Jag blir rätt munter vid tanken på att Håkan Holmberg skulle vilja bli älskad av vänstern. Det var ändå ett långskott, Cwejman!
Så där kan man maskera liberalernas verkliga problem. Att många etablerade liberaler numera tycker att liberal skall betyda konservativ. Och att man inte ens drar sig för att flirta med högerpopulismen. Vem är det egentligen som till varje pris vill bli älskad? Och som framhärdar i att förråda liberalismen i hopp om att vinna valframgångar. Man förstår att vissa fantomsmärtor i den förlorade själen skapar behov av bortförklaringar.
24 sept.15