Visar inlägg från augusti 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Verkliga liberaler

Det har ett betydande psykologiskt intresse att just nu iaktta ett antal liberala ledarskribenter. Nu efter Per Svenssons och Ola Larsmos angrepp. Vi är vana att se dem upphöjda, förnuftiga och utredande. Inte alls vänsterns vrede och känslosamhet. Och så plötslig är de ur balans. Vrider sig som maskar. Pratar om många saker samtidigt, gör irrationella kopplingar. Upphöjdheten är i ett slag försvunnen.
Sakfrågorna har jag redan utrett. (Se min blogg 20 aug.). Inte mycket mer att kommentera om det. Intressant är dock Hanne Kjöllers tal om realister och idealister (DN 22 aug.). Vad betyder det dunkla ordet ”realist” i det här fallet. Varför är det mer realistiskt att vara gruppegoist än att vara altruist? Det skulle ju kunna finnas argument för detta. Att ett raserat svenskt välstånd vore destruktivt inte bara för svenskarnas skull. Precis som det sannolikt var bra för världen att Sverige höll sig utanför andra världskriget. Att världen alltså behöver fungerande nationella ekonomier.
Allt detta förutsätter naturligtvis att man går med på en verklighetsbeskrivning som aldrig gestaltats i klara ord, men antyds med den dunkla termen realism. Att en alltför stor generositet skulle få det svenska samhället att kollapsa. Och hur nära denna gräns just nu är. Först när man nått den gränsen blir idealismen, vilket är ett annat ord för moralisk anständighet, ett verkligt hot.
Denna fråga kan man ju undvika. Och i stället prata om något annat och inte fullt så känsligt. Som att hitta vägar att förbättra integrationspolitiken. Som att framhålla som Erik Helmerson gör i DN igår (23 aug.) att förtryck av individen måste beivras, och att ”det är minsann inte bara vi” är en dålig ursäkt. I stället för att ropa att man är rasifierad har man att ta itu med förtrycket. Det är individens plikt som medborgare och det finns inga ursäkter för att låta bli. Vem du än är och varifrån du än kommer.
Nå, jag hoppas att de kritiserade ledarskribenterna lugnar ner sig. Och att frestelsen att anpassa sig till det sämsta i tiden har fått sig en törn. Att man i fortsättningen måste bevisa att alla anklagelser för maktopportunism är obefogade. Svensson, Larsmo och Håkan Holmberg på Upsala Nya står långtifrån ensamma. Liberaler, som verkar i landsortspressen och ännu inte har så höga positioner att de därav kan bli förvillade, säger samma sak. Strängt taget är det ju de som är de verkliga liberalerna.
24 aug. 15

Kristen moral?

”Om Gud inte fanns vore allt tillåtet”, menade Dostojevskij. Men så är det väl knappast. Upplysta som vi är vet vi bättre än Dostojevskij. Det är inte så sällan vi hör representanter för det sekulära samhället stolt orda om sin värdegrund.
Den bålde religionsfilosofen Martin Lembke skrev nyligen något intressant i Dagen (18 aug.) Hans sympatiska plädering för att KD inte skall kämpa för att kriminalisera homoadoptioner får en oväntad konsekvens.
”Inte alla synder bör förbjudas i lag”, menar Lembke. I detta instämmer i princip också helt sekulariserade människor. Fast de hellre uttrycker det som att allt som är omoraliskt inte bör vara olagligt. Man bör inte ha lagar mot smärre oegentligheter.
Lembkes poäng är att om vi anser att samhället bör vara sekulärt – inte teokratiskt – så bör man inte tvinga på människor specifikt kristna värderingar lagstiftningsvägen. Är det religionsfrihet så är det.
Men vad är kristen moral? Så här uttrycker sig Lembke: ”För att nalkas ett svar, ponera att Gud inte finns. Då finns inte heller ingen gudomlig avsikt, inga gudagivna befallningar, ingen objektiv helighet, inga hinsides konsekvenser.
Vem av oss skulle då drista sig att försöka argumentera för att homoadoptioner likväl borde kriminaliseras? Varför vore det en viktig eller ens rimlig fråga överhuvudtaget? På vilka allmänetiska grunder skulle vi resonera?”
Detta tycker jag är intressant. Allmänetiska resonemang stöder alltså inte alls den kristna moralen på alla punkter. Det finns kristna värdringar som helt och hållet baserar sig på auktoritetstro. Som inte kan motiveras medmänskligt eller förnuftigt. Som kanske till och med strider mot förnuft och medmänsklighet. Strider mot det som vi människor kallar det goda.
Det ger ju ett väldigt starkt skäl att inte tro på Gud. Blir du kristen får du tro mycket som inte har stöd i medmänsklighet och förnuft. Tro på det du rimligen kallar det onda. Ty det är ju inte bara oberättigad kriminalisering som är något ont. Också vissa människors oberättigade avståndstagande och fördömande är ju något ont.
Det finns människor med en stark längtan efter att tro. Så är det, även om motsatsen måhända är vanligare. Men för människor med denna längtan kan det finnas intellektuella svårigheter att tro på Gud. Guds existens förefaller helt enkelt osannolik. Länge har detta varit debattfrågan mellan kristna och ateister. För mig tycks den moraliska frågan väga tyngre. För att bli kristen (av Lembkes typ) måste du sluta vara god. Du måste i stället på vissa punkter vara icke-god, kanske ond. Där förnuft och medmänsklighet måste ersättas med en auktoritetstro som pläderar för sådant som du alltid ansett som ont. Det är en rätt hemsk tanke. För en hypotes som redan intellektuellt ter sig rätt skakig, som inte ter sig omedelbart sannolik, skall du alltså förneka det du anser vara rätt och förnuftigt. Är det inte en moralisk plikt att avvisa denna form av kristendom?
21 aug.15

Larsmo går ini debatten

Nu går också Ola Larsmo in i debatten (DN 19 aug). Det var både väntat och välkommet. Det är viktigt med en kritik, som inte kan misstänkas för att vilja ta partipolitiska poäng, av borgerlighetens vacklande hållning Det gäller att rädda liberalismens anseende. Heder åt Per Svensson och Ola Larsmo.
Läget är ännu inte desperat och det gäller att hålla huvudet kallt. Ola Larsmo lyfter med rätta fram Håkan Holmberg i Upsala Nya som en bra kraft. Och i den liberala landsortspressen finns det gott om liberala krafter med energisk vakthållning. Frågan är vad som händer med dessa personer när de tas om hand av de större tidningarna.
Sedan är naturligtvis inte allt som skrivs uttryck för främlingsfientlighet eller tolerans mot intoleransen. Att diskutera hur integrationspolitiken skall förbättras är ingen eftergivenhet mot SD. Det är en viktig diskussion att föra, inte för SD:s skull, utan för invandrarnas. Jobben är förstås a och o. Det är inte lätt för ett demokratiskt, jämlikt och trygghetsgaranterat samhälle att handskas med människor som kommer utifrån. Det är inte orimligt för den nykomne att på en gång känna sig överbeskyddad och berövad sina möjligheter. Det är svårt att orka älska sitt nya land och att vara riktigt nyfiken på det, när man starkt saknar det land som man varit tvungen att lämna. Och så mötas av all denna kontroll och registrering. Språkundervisning kan det nog inte satsas för mycket på, även om ett bra arbete är långt centralare. Och en bra fråga att fundera på för oss infödda hur man egentligen pedagogiskt och värdeneutralt förklarar våra grundvärderingar.
Ett annat problem är hur man handskas med auktoritära och konservativa ideologier. Här måste också toleransen ha sina gränser. Också den som avviker från sekulariserade och liberala värderingar måste ha sin demokratiska frihet. Men rätten att förtrycka måste alltid förnekas. Om individer utsätts för majoritetsförtyck är det individerna som skall försvaras. Det är alltså inte orimligt att diskutera vad som kan hända i invandrargrupper t.ex. i förorterna.
Inte heller är det fel att reagera när man bekämpar antidemokraterna med antidemokratiska metoder. Det är ingen idé att försvara demokratin om man samtidigt förråder den. Att konstatera detta har ingenting att göra med att närma sig de antidemokratiska krafterna.
Och noga taget är det skillnad mellan främlingsfientlighet och gruppegoism. Talet om volymer handlar om gruppegoism. Det är alltså en tvivelaktig diskussion i synnerhet om man dunkelt hävdar att den är moraliskt försvarbar. Och i stället för gruppegoism talar om realism och ansvar.
Men utan tvekan finns glidningen. Jag är inte så förvånad över Svenska Dagbladet. Man har ju anat att det fanns en dold kritik av Reinfeldt inom moderaterna och man har ju fruktat att den skulle bryta fram när borgerligheten förlorat sin ryggrad. Det har snarast gått bättre än väntat. Att Dagens Industri gått i spetsen för försumpningen är inte heller överraskade, men att det är en f.d. politisk redaktör på Expressen, som kommit att profilera den, är det sannerligen. Och att denna farsot spritt sig till Expressen. Anna Dahlberg säger att hon låg vaken på nätterna när hon skrivit sina kontroversiella ledare. Det är ett sätt att väcka sympati, men händer alltid när man skriver något kontroversiellt, vare sig det är bra eller dåligt. Kritiken av Göteborgs-Posten finner jag lite överdriven men jag har inte lusläst ledarsidan. Förargelsen över att den gått till höger kan ha färgat omdömena. Så där kan jag egentligen varken fria eller fälla. Jag har dok svårt att tro att Adam Cwejman och Susanna Birgersson (som nyss var på DN) har skrivit något verkligt föregripligt. De måste vara Alice Teodorescu själv då. Och kontroversiell brukar hon ju vara. Men har hon verkligen flirtat med främlingsfientligheten?
Läs för övrigt Tove Lifvendahls replik i DN idag (20 aug.). Hennes kritiserade artikel var i bästa fall exempel på Perlenberg-sjukan (se min blogg 17 aug.). Man har goda intentioner men glider i tanken. Då får man skylla sig själv om man anser sig missförstådd. Detta speciella vansinnesdåd har ingenting med integrationspolitik att göra. Eller med kulturkrockar. Eller någon annat som man kan ha synpunkter på. Och det ligger något djupt problematiskt att antyda samband som inte finns.
20 aug. 15

Två böcker av Harper Lee

Jag återvänder till debatten om Harper Lees nya bok. Med förvåning läste jag Karin Nykvists analys i Sydsvenskan (9 aug). Och jag har vissa invändningar också mot Maria Hambergs recension i Dala – Demokraten (13 aug.)
Först Karin Nykvist, som talar om att man dödat ett mästerverk genom publiceringen av den nya boken. Men är det att förstå vad litteratur är? Ett mästerverk förblir väl ett mästerverk oavsett vilka andra böcker som skrivs och publiceras. Har man ens rätt att betrakta en person som förekommer i två böcker som samma person. Är inte det vetenskapliga förhållningssättet att säga att i bok A. framstår hen så, i bok B. däremot så. Och blir ”Ställ ut en väktare” en sämre bok av att ”Dödssynden” är bättre. Och kan inte ”Ställ ut en väktare” vara en sannare bok?
Ja, det är väl vad Maria Hamberg menar. Hon har alltså förståelse för Harper Lees behov av sin senkomna uppgörelse (se min blogg 20 juli). Men här moraliserar hon för mycket. Varför är Dödssynden förljugen eller hycklande? En författare hämtar sitt stoff ur verkligheten, men eftersom det är fiktion hen sysslar med, har hen inga skyldigheter mot verkligheten. Boken behöver inte, i denna mening, vara sann. Men den bör vara sannolik, inte göra idyll av misären, glorifiera uppenbara skurkar och liknande. Och detta har ju faktiskt hänt, Atticus Finchs förebild försvarade den svarte mannen. Och åttaåringens blick på sin pappa är också sant återgiven.
I ”Ställ ut en väktare” får man en vidare kontext. Atticus försvarade den svarte inte av antirasism utan av respekt för juridiken. Som vuxen ser Scout att han har mindre sympatiska sidor. Och boken ger en annan och mindre hoppfull bild av sydstatsmiljön.
Skall man alltså se det så att förlaget lockade/tvingade Harper Lee att skriva en mer insmickrande och förljugen bok. Jag menar att berättelsen vann på en begränsning av perspektivet. Och att det var själva barndomen som inspirerade Harper Lee till bokens betvingande magi. Genom att berätta en enda historia, lyckas hon också förtäta och fördjupa.
Så förljugen är den väl knappast. Den blev, med rätta, en klassiker. Och det kan hända att den fick goda politiska konsekvenser. Den tar fasta på det goda i Atticus Finch gärning och skapar en förebild för progressiv vit kamp för de svarta. Men eftersom verkligheten är motsägelsefull så kan ”Ställ ut en väktare” fungera som ett korrektiv. Även om den inte är något mästerverk. All litteratur kan inte vara uppbygglig. Den ger kanske en sannare helhetsbild, berättar om de demoner som Harper Lee faktiskt en gång såg och avskydde.
19 aug.15

Upprörande Amnesty

En morgon läser jag i DN Elsa Kugelbergs kommentar till Amnestys beslut att avstå från att försöka kriminalisera sexköp och sexarbete (13 aug.). Elsa Kugelberg resonerar sakligt och lidelsefritt. Det känns en smula förunderligt. Allt som jag sagt hela livet, starkt emotionellt och i opinionsmässigt underläge, kan nu sägas från vår mest officiösa kateder.
Känslotrycket finns på den andra kanten. Den kristna reaktionen, företrädd av tidningen Dagen och Elisabet Sandlund, är förstås synnerligen upprörd. Redan i januari 2014 varnade vi Amnesty för att föra en sådan politik. Detta kommer att ge Amnesty ett trovärdighetsproblem, menar hon.
Också tidningen ETC går i taket. ”Amnesty har svikit all världens kvinnor”, skriver chefredaktören Andreas Gustavsson. ”Därmed har Amnesty förverkat mitt förtroende. Jag vet att jag inte är ensam”. Nej, det vore väl konstigt om nu all världens kvinnor är svikna. Och jag har redan berättat om hans åsiktsfrände Elisabet Sandlund.
Gustavsson argumenterar knappast vilket man inte gärna gör när man räknar med gemensamma värdringar. På två punkter har Amnesty satt sig upp mot knäsatta svenska värderingar. Det räcker med att påpeka detta och indigneras.
Jag förstår indignationen. Det går nämligen väldigt djupt, ty det handlar om sexualsyn. En förnekad sexualsyn och det gör det inte mindre känsligt. Man förnekar inte någon speciell sexualsyn, man förnekar att man överhuvudtaget har någon sexualsyn. ”Jag har ingen sexualsyn alls, utan bara den som alla människor fullt naturligt och spontant har.”, så brukar man på den kanten resonera. Det är svårt att diskutera med sådana människor.
Vad talar man om i stället? Andreas Gustavsson viftar med jämnställdhetsargumentet. Men synen på prostitution måste ju gälla även homosexuell prostitution. Hur kan det då vara fråga om könsjämlikhet? Det handlar rimligen i stället om huruvida sexuella tjänster skall kunna köpas och säljas. Det är nog inte Amnesty som har svårt för logiken.
Att förbjuda prostitution är som att förbjuda tiggeri. Det konstaterade redan Bo Rothstein, när han ville förbjuda tiggeri. Vi andra inser att man inte hjälper genom att förbjuda möjligheter. Men det är naturligtvis inte bra om tiggeri eller prostitution är enda utvägen. Det är fattigdomen och underläget som borde hävas. Inte möjligheter som borde stängas.
18 aug.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg