Lars Westerbergs Blogg

Man blir lite förvånad. Först skriver en habil författare en serie böcker som läses enormt. Därför att människor är tillräckligt förflackade för att inte läsa något bättre. Sedan tar det slut eftersom författaren är död redan innan böckerna kommer ut.
Då ger man i uppdrag till en annan underhållningsförfattare att fortsätta verket. Man tar ett säkert kort, en person vars främsta merit är en fantastisk förmåga att föreställa sig hur en fotbollsspelare skulle prata, om han pratade. Förlaget gnuggar händerna och tänker på stora vinster. Och ingen får veta något om boken innan den kommer ut.
Då ställs naturligtvis de stora frågorna. Är det rätt att låta en skicklig underhållningsförfattare imiteras av en annan skicklig underhållningsförfattare? Kanske lika skicklig, men i varje fall inte samma.
Och man ser att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet recenserar Kerstin Ekman i stället på förstadagen. Och tycker att det är en liten seger, tills man förstår att det inte handlar om respekt för den viktiga litteraturen. Det handlar i stället om respekt för något som man på de stora tidningarna har den yttersta respekt för. Det handlar alltså om ledande kritikers respekt för ledande kritiker. En ledande kritiker måste vara väl förberedd när hen skriver sina epokgörande artiklar. På så kort tid kan man inte för sin självrespekts skull hasta fram något. Då skulle ju den skicklige underhållningsförfattarens skickliga efterföljare inte få det grannlaga och riktningsgivande smakomdöme som han förtjänar. Och hur skulle det då gå med de stora tidningarnas anseende?
31 aug.15

Jag kan inte neka mig att citera ur Staffan Bergstens företal till Northanger Abbey, som jag skrev om igår. Det är tydligen skrivet 1993, inte 1893, som man skulle kunna tro, och det gör det lite märkligt. Volymen ingår i något som heter Helikon bibiloteket.
Nå, företalet avslutas med följande ord: ”Jane Austen kunde eller ville inte dölja sitt skarpa intellekt tillräckligt väl för att bli konventionellt gift, och därigenom gick hon miste om den fullgångna erotiska kärleken som personlig erfarenhet. Denna brist kan göra hennes människoskildring psykologiskt begränsad men skänkte i gengäld inte bara frihet att skriva utan också en tankens klarhet och en stilens svalka som behållit sin ungdomliga fräschör genom två hundra år. Ogift och barnlös i verkliga livet blev Jane Austen den engelska kvinnoromanens föderska och moder”.
Det är elakt nog att citera detta och eftersom det är en gammal man som har skrivit det, bör vi le hult. Men visst är det en fascinerande sexualsyn. Vad som menas med den fullgångna erotiska kärleken kan man fundera på. Coitus? Orgasm? Utlösning hos motparten? Ett erotiskt liv, som man i största allmänhet upplever som tillfredsställande? Men det som fascinerar är ju författarens tro på att erotiska erfarenheter på ett avgörande sätt förändrar människor. Där kan jag faktiskt tänka mig att det finns ogenomtänkta läsare som i mildare form delar Bergstens fördomar. Själv tror jag inte att erotiska erfarenheter betyder ett dugg. I synnerhet inte om man koncentrerar sig på att uppnå fullgångenhet (vilken av definitionerna man än väljer) och nöjer sig med det. Men att erfarenheten skulle öka spännvidden i ens psykologiska insikter men minska tankens klarhet, när man väl sätter sig vid skrivbordet, är det väl ingen som tror.
Nåja, den avslutande raden har en betydande charm. Det är en sådan där elegabel formulering som de gamla litteraturhistoriska mästarna älskade. Sådant som gjorde mig munter till sinnes när jag som ung filosof kom i kontakt med litteraturvetenskapen.
28 aug.15

Jag bestämde mig för att läsa om Jane Austens romaner. Jag läser sällan om böcker, men Jane Austen var ju en sent förvärvad favoritförfattare. Medan de tidiga läsupplevelserna stannar i minnet för livet är det bekymmersamt med de sena minnena. Dessutom hade jag svårt att skilja hennes romaner från varandra. Jane Austen själv var oförliknelig, det fanns en Jane Austen-värld, men det var inte lika tydligt för mig vad som utmärkte de enskilda verken. Jag behövde alltså göra en insats, läsa om dem någorlunda samlat och skriva om dem. Jag beslöt att lämna Emma utanför, hennes mest mångbottnat satiriska roman, eftersom jag inte hade så svårt att skilja den från mängden. Och i stället läsa Sanditon för första gången, som till en del – en alltför ringa del, visade det sig - var skriven av Jane Austen.
Och nu har jag kommit fram till den sista boken, Northanger Abbey. Det är framför allt en parodisk roman, en skälmroman, en pikaresk. Det första utkastet gjordes mycket tidigt, kanske var det det första hon skrev. Hennes syfte var att driva med en vanlig romangenre och hon verkar ha startat utan större ambitioner än så. Det har gjort människoskildringen lite ytlig och intrigen lite enkel. Hennes hjältinna är inte osympatisk, men dum och naiv. Det är lämpligt för det parodiska ändamålet, sådan är huvudfiguren ofta i en pikareskroman. När hennes älskade Henry driver med henne och upprepar alla klichéerna i en skräckroman, är man inte långt från Tage Danielssons råd till arkitekter som bygger hus där folk mördas. Den står i hans debutbok ”Bok”. Och genom att antyda den perfekta miljön kan han parodiera alla den traditionella pusseldeckarens klichéer. På samma sätt beskriver Henry huset dit de är på väg som den perfekta miljön för en gotisk skräckroman. Och driver med hjältinnas litterärt styrda förväntningar.
Greppet är också medvetet distanserat. Läsaren ser nu att det bara är några sidor kvar av boken och förstår då att det lyckliga slutet närmar sig. Kan hon, till exempel, uttrycka sig. Och då är det mer en romanparodi än en roman.
Man kan alltså lugnt roas av Nothanger Abbey, men något stor Jane Ausen-roman är det inte. Men man kan tänka sig att det var så det började. Det här gick ju bra, det här kunde man fördjupa. Sedan skulle hon skriva intressantare, klokare och mer gripande kärleksintriger. Och människorna skulle upphöra att vara handlingens marionetter och bli mångbottnade och med ironisk skarpsyn tecknade gestalter. Eviga gestalter men fullt igenkännliga från verkligheten.
27 aug.15

Jag går min årliga sommarvandring i Lund med de litterära sällskapen. Det är något som jag uppskattar mycket. Sällskapen är en fyra Skåne, man kan nämligen gå med i fyra sällskap och betala för tre. Och ett par gånger varje sommar ordnar man sådana vandringar till platser som betytt något för dessa författare.
Det är alltså Fakiren, Frans G. Bengtsson, Frank Heller och Hjalmar Gullberg. Men varför inte Fritjof Nilsson, Piraten, som ju mer naturligen sluter sig till sällskapet? Ja, han var från början med i gänget, men Piraten-sällskapet drog sig ur. Och har nu ersatts av Hjalmar Gullberg.
Detta är lysande. Vägledarna Frank Orton, från Frank Heller- sällskapet, och Fredirk Tersmeden, från Fakiren-sällskapet, är de bästa av vägledare. Genuint och oansträngt lundensiska i sig själva och med mängder utdrag från lundaförfattare som gör sig ypperligt också i korta citat. Och som det i bästa fall blir när man tenterar, det blir kunskaper över. Man känner alltså också miljöerna i det gamla Lund.
Det blir alltså våldsamt roligt och mycket, mycket karaktäristiskt för hemstaden. Det enda som bekymrar mig är att så få har hittat dit. Jag tänker på alla gamla lundensare som varje sommar besöker sin ungdoms stad. Men vännerna är döda och husen ter sig som kulisser. Hittar de dessa vandringar får de ju något av tonen från det eviga Lund. Och reser, föreställer jag mig, lyckligare hem till de platser är de är nödsakade att framsläpa sina dagar.
Och jag tänker också på ordinära uppsvenskar, från Uppsala eller så. Som vagt har kommit i kontakt med Piraten eller Sten Broman och tänkt att Lund kanske är rätt roligt. Då borde de gå denna stadsvandring och få ovedersägliga bevis. Det finns ambitiösa människor som är intresserade också av det de inte känner till. Här är den hjälpande handen.
Själv längtade jag hela min lundatid efter sällskap för mina favoritförfattare. Men det dröjde ända till min exil i Alingsås innan det kom igång. Fakirensällskapet gick jag med i så fort jag återflyttat. Så småningom också i Frans G. Bengtsson-sällskapet men där råkade jag genom försumlighet falla ur. Men när jag fick möjlighet att gå in i alla fyra tvekade jag inte en sekund.
Hjalmar Gullberg är inte främst känd som humorist. Men han skrev den berömda revyvisan Skånska slott och herresäten, tillsammans med Bengt Hjelmqvist, som Edvard Persson sjöng på Hipp. Gullberg är en stor existentiell diktare men det gick alltså inte utan att vara rolig. Det gör det aldrig i Lund. Tage Erlander säger i sina memoarer att han tror att det var Hjalmar Gullberg som skrev den s.k. Q-versen i Lundagård till hans ära. Den bättre informerade vet att det var Bengt Hjelmqvist.
Frank Heller diskuterades när vi efter vandringen åt Sten Bromans köttbullar på Grand (så avslutas varje vandring). Jag minns att Janne Molander, när han vid 60-talets mitt introducerade sin TV- berättelse i fyra avsnitt, själv ifrågasatte rimligheten i att ägna en nästan bortglömd äventyrsförfattare så mycken uppmärksamhet. Det är gått 50 år sedan dess och det har varit ytterligare 50 år av glömska. Men Frank Heller är unik. Ingen författare har denna livskänsla. Det är livets första morgon, allt är klart och tydligt, äventyret börjar och den nytra, optimistiska tonen ger dig ny lust att leva. Du fylls av munterhet. Ingen annan författare verkar så.
Mer kan naturligtvis sägas om Frank Heller. Om hans bildning och stilistiska briljans, om hans intriger som närmast ligger på Ture Sventon-nivå. Hans allusioner, som verkar kryptiska för en nutida läsare, var inte alls särskilt märkvärdiga för hans bildade samtida. En kollega till min pappa, en enkel veterinär, brukade tala om det hästuppammande Tierp. Vem citerar idag ansträngningslöst Homeros om man inte är litteraturvetare?
Fakiren är också rätt bortglömd. Men läser man honom känner man igen Hipp hipp och Povel Ramel. Läser man Albert Engström känner man bara igen pilsnerfilmen. Det var Fakiren som var Sveriges förste moderne humorist.
26 aug. 15

Jag funderar på det där med Jesus som den enda vägen till Gud. Det är en fråga, som just nu efter en artikel på DN Debatt, debatteras mellan kristna. Den enda sidan vill tona ner den kristna exklusiviteten och manar till religionsdialog. Den andra sidan bejakar religionsdialog men vill betona exklusiviteten och varnar för synkretism, religionsblandning.
Men jag undrar vad vägen till Gud betyder. Uppenbarligen tror såväl judar som muslimer som kristna på Gud. Och i rimlighetens namn på samma gud. Om Gud existerar objektivt kan man hävda att också de icke-abrahamitiska religionerna tror på samma gud. Man har känt Guds objektiva närvaro, anat det gudomliga, även om man sedan byggt en helt galen tro på denna aning. Men så tunt är inte sambandet när det gäller de abrahamitiska religionerna. Att tro på samma gud borde vara ett viktigt föreningsband. Religionerna skiljer sig åt och man har inte samma gudsbild. Det har uppenbarligen inte alla kristna heller.
Nå, men att Gud blivit människa i Jesus Kristus tror bara de kristna. Vad betyder den skillnaden? Ja, gudsbilden blir tydligare och begripligare och mer konkret. Hur kan man förstå en Gud om man inte sett honom som människa? Man kan tycka att den som inte tror på Guds lidande som människa har missat något väsentligt. Men Gud kan man tro på ändå. Och på kärlek och medmänsklighet.
Men när man värnar exklusivitet, varnar för synkretism, tycks man mena något mera. Inte bara: ”Du tror på samma gud som jag, men det är mycket du inte fattat. Du handikappar dig själv genom att inte se Jesus. Men gör förmodligen så gott du kan utifrån dina utgångspunkter”. Utan: ”Du är mig djupt främmande. Det finns ett måste som du inte uppfyller”. Här är det måhända mycket som spökar. Auktoritetstro (”Det står i Bibeln”). Och när man i sanningens namn erkänner att kristna, judar och muslimer tror på samma Gud, så måste man hitta någon annan avgörande skillnad. ”Den enda vägen till Gud”, säger man då, lite dunkelt. Det liknar den gamla sekterismen. Det finns en skillnad mellan de som tror på Jesu gudom och de som inte gör det, därom är alla överens. Men hur viktig är skillnaden och vad får den för konsekvenser? Var får överhuvud skillnader i försanthållanden för konsekvenser?
25 aug.15