Visar inlägg från juli 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Syndabocken

Jag har läst om ”Syndabocken” av August Strindberg. Det tillhör min tidigaste strindbergläsning under realskole- och gymnasietiden. Jag läste Strindberg och förvandlades från konservativ till radikal. Och då är jag 14-15 år. Och det blir en frihetlig, trotsande, radikalism. Det kunde sedan aldrig bli auktoritär kollektivism för min del. Man sväljer en del i ungdomen men Strindbergs kvinnosyn tycktes mig korkad redan då. Och jag fann honom mycket större som dramatiker än som prosaförfattare. Den sene Strindbergs religiositet fann jag fascinerande – ett uttryck för genialitet – liksom Ingmar Bergmans filmer, som jag började se så fort jag var barntillåten, var geniala och fascinerande. Men man svalde som sagt mycket, reaktionära drag hos Vilhelm Moberg t.ex. Man hade ännu kvar en viss formbarhet och hos författarna fann man ändå mycket större vishet än hos sin omgivning. Beredskapen för motläsningar var ännu inte stor. Och den som ännu inte är färdig behöver inte bekymra sig om konsekvens.
Jag har Taklagsöl och Syndabocken i en häftad volym från 1920-talet. Jag minns att jag på radio hörde någon tala om Taklagsöl som ett bortglömt mästerverk. Det var så jag kom att läsa dem. Någon gång, långt senare, fick jag veta att krögaren Åke Hans från Lund var porträtterad i Syndabocken. Jag tog för givet att det var huvudpersonen Libotz, men fick sedan höra att det var krögaren Askanius, som hade Åke Hans som förebild. I mitt minne var han bara en osympatisk biperson. Och jag har sedan alltid tänkt att Syndabocken utspelar sig i Lund.
Men går man till källorna så klarnar det. Syndabocken utspelar sig i en liten östgötastad, norr om Holaveden och med en nerlagd hälsobrunn. Det tyder ju på Motala, som enligt min uppslagsbok ligger 15 kilometer från Medevi. Annars så ligger ju Vadstena och Skänninge närmare Holaveden. Askanius spelar en ganska stor roll i romanen, kan väl beskrivas som en av de tre huvudpersonerna. Osympatisk är han, men inte helt och hållet. Hans krog med trädgården och trivseln är utan vidare Åke Hans i Lund och det Grand Hotell som byggs som en hotfull konkurrent, byggdes i Lund vid den här tiden. Restaurangen Åke Hans var ännu i full gång när jag kom till Lund, jag har varit där på min systers bröllopsfest. Den fantastiska trädgården har jag sett men knappast mer, fast den så ofta apostroferas i gamla lundaskildringar. Restaurangen hette Norden på Strindbergs tid men kallades Åke Hans efter krögaren Åke Hansson. Sedan hette den Industrirestaurangen ett bra tag. Men när jag kom till Lund hette den verkligen Åke Hans och annonserade sig som strindbergskrogen med traditioner. Jag vill minnas att man hade belysande citat ur Ockulta dagboken, där Strindberg tydligt förnam makterna genom gåtfulla knackningar i krogens tak. Strindberg var nästan daglig gäst från sin ankomst till Lund 1896 och fram till 1998. Meddelar Bengt Karlsson i sin auktoritativa bok om Lunds krogar. Syndabocken är ingen oäven bok om den goda viljans chanslöshet mot den illvilliga förtalet. Hållningen känns igen från dramerna efter Inferno.
24 juli 15

Guds godhet

För en månad sedan bloggade jag om Etty Hillesums religiösa tänkande. Jag läste hennes krigsdagböcker – hon var en av dem som dog i lägren - ”Det förstörda livet”. Tidigare hade jag läst Ylva Eggehorns bok om Hillesum och Dietrich Bonhoeffer. ”Att ta ansvar för Gud”. Och det ger naturligtvis upphov till en del existentiella funderingar.
Jag tänker också på den debatt i Dagen som för några månader sedan initierades av Martin Lembke. Och som länge gav eko på Dagens insändarsida. Hur svårt det tycks vara att tänka sig en Gud som inte är allsmäktig. Hur mycket lättare det tycks vara för många människor att tvivla på Guds kärleksfullhet än att tvivla på Guds allmakt. Detta tror jag säger något om människans psykologi som går långt utöver den religiösa området. Att makt är så mycket attraktivare än humanitet. Att rädsla, behovet av beskydd och säkerhet, kan vara starkare än längtan efter godhet och rättvisa.
Eggehorn citerar Bonhoeffer: ”Det kan vara så, att många människor längtar efter att bli trälar. Men kan kyrkan någonsin understödja att sådan längtan”.
Det tycker jag är en viktig fråga. Och det stämmer med min förmodan att det nyvaknade intresset för religion bland intellektuella också kan ha ett inslag av trälalängtan. Jag säger inte att detta är det dominerande motivet hos de flesta som nu på nytt intresserar sig för religion. Men det är dumt att inte se att det nya intresset för religion på sina håll kan innehålla också detta.
Ann Heberlein hade för några år sedan en intressant artikel i Dagens Nyheter. Hon resonerade ungefär på följande sätt. Gud finns och han är allsmäktig. Detta är objektivt sant. Han är också allgod, men där kan människan förfalla till önsketänkande. Människan vill att Gud skall vara god, i den vanliga mänskliga betydelsen. Men hur kan vi veta det?
Hennes senaste bok är väl en reträtt och en uppgörelse med sådana inslag i gudsrelationen.
Det som oroar mig här är alltså att rädsla, längtan efter trygghet och beskydd, är starkare än godheten. Beträffande Guds godhet börjar man i stället mumla. Verkar Gud inte god - och mycket ont har ju den allsmäktige tillåtit - så beror det på vår mänskliga begränsning. Gud är god i en djupare mening och därför skiljer sig hans godhet från det människor menar med begreppet. Alla som läst semantik förstår att detta är ett bedrägeri. Ord har ingen egentlig mening. God betyder det som vi människor kommit överens om att det skall betyda. Det är ingen idé att laborera med någon icke-mänsklig betydelse. I så fall bör vi använda ett nytt ord för denna icke-mänskliga betydelse. Och då blir det ett bedrägeri att påstå att den allsmäktige är allgod.
Men jag funderar också på den mänskliga sexualiteten, främst den kvinnliga. Jag delar den moderna uppfattningen att allt med sexualitet och mentalt kön är konstruktion och konvention. När jag talar om kvinnlighet och manlighet menar jag ingenting annat än de konstruktioner och konventioner vi internaliserat. Den kvinna man inte föds till, utan den man blivit.
Etty Hillesum blir kär i sin psykoterapeut. Det är uppenbart att hon finner hans sinnlighet frånstötande men hans sakliga auktoritet tilldragande. Det brottas med varandra och Etty Hillesum vinner och spräcker hans läpp. ”All min inre spänning och hopsparade styrka bröt fram, och där låg han, fysiskt och liksom psykiskt slagen till marken”. Vi känner alla till att fysisk aktivitet kan lätta på inre spänningar. Och en del av hans attraktion är den sakliga frånvaron av erotiska inslag i hans hållning i denna rätt intima situation. Det skapar liksom utrymme för hennes egen erotiska upplevelse.
Men hon talar också om ”när jag låg hårt fastklämd i hans armar och äntligen var tämjd”. Det är själva maktutövningen som är erotisk attraktiv. Och frånvaron av sinnlighet är en förutsättning för denna attraktion.
Etty Hillesum skriver ”Hela mitt liv har jag tänkt att om bara någon ville komma och ta hand om mig och verkligen intressera sig för mig – jag verkar så säker och klarar mig ju ensam, men jag skulle så förskräckligt gärna överlämna mig till någon”. Detta är vad hon söker hos männen och så småningom hos Gud. Det känns i hennes fall som en platonsk stege, något analogt till det Sokrates berättar om kärlekens stadier i Symposion.
Men detta kan också ge upphov till reflektioner över manlig och kvinnlig sexualitet. Att frånvaron av påträngande manlig sexualitet kan vara en förutsättning för kvinnan att bejaka sin egen. I varje fall var det så förr. Kanske är detta den psykologiska grunden till 70-talsfeminsternas oklara användning av begreppet ”sexualobjekt”? Mycket tyder dock på att detta är ett övervunnet stadium. Och att detta skapar en del generationsproblem mellan äldre och yngre feminister.
22 juli 15

Kvinnor och sex

Charlotte Wiberg hade en alldeles utmärkt sexualliberal artikel i Sydsvenskan i söndags (19 juli). Det är inte första gången hon på ett förtjänstfullt sätt gör upp med fördomar, också fördomar av helt annat slag har råkat illa ut hos Charlotte Wiberg. Det håller jag henne räkning för. Nå, alltså, Charlotte Wiberg gillar sexualitet. Därför känner hon möjligen en smula reserverad inför den asexuella präktig som vill avsexualisera de kvinnliga brösten, genom att göra de nakna brösten lika naturliga som en mans nakna överkropp.
Men avsexualisering är inte något enbart dåligt. Den sexualisering som hämtar sin spänning hos tabun som är skapade ur sexualfientlighet och prydhet och kanske rent ur kvinnohat eller kvinnoskräck kostar för mycket. Det är ganska praktiskt att vara av med prydheten, även om det kanske både på gott och ont minskar den sexuella spänningen mellan könen. Eller om man ligger åt det hållet inom könen.
Människor utan rädsla för sin sexualitet behöver inte ständigt tänka på den. Men ibland vill man tänka på den och ibland ger den sig till känna ändå. Kanske är den värld bättre där kvinnobröst inte alltid och nödvändigtvis sänder vibrationer av sexuell lust till den det vederbör (alla som tänder på kvinnor). Medan den som vill ha dessa vibrationer får ökade möjligheter vid ett generöst exponerande. Vem vill inte både väcka lust och ha lust?
Och vad det gäller det besynnerliga tabut mot offentlig ammande, så tycker jag att de pryda borde skämmas och anlägga ett barnperspektiv.
Så jag kan inte se annat än att de som vill befria bröstvårtorna representerar en sund feminism. Jag tror att den 70-tals feminism, som nog fortfarande har hegemonin trots allt fler motröster, bars av kvinnor som så starkt hade internaliserat en patriarkal moralkonservatism att de upplevde den som ett kvinnointresse. Felsynen förstärktes av att de flesta män vid den här tiden var manschauvinister, så också sexualliberalerna. Och den ökade sexuella friheten gav den bara mer spelrum. Men det var manschauvinismen som var dålig, inte den ökande sexuella friheten. Så tror åtminstone jag. Och det är en logisk analys utifrån min sexualsyn.
21 juli 15

Harper Lees motiv

Det finns en gåta som många grubblar över. Harper Lee skrev bok i början av 60-talet, To Kill a Mockingbird, som blev en världssuccé och som även filmades. I Sverige föll den länge i glömska tills allt fler återvände till den och fann den vara ett mästerverk. I USA har dess ställning uppenbarligen varit obruten. Däremot har författaren inte skrivit något mera.
Men , så plötsligt, på hennes ålders dagar kommer det en ny bok. Det visar sig dock att den nya boken är skriven tidigare, före succéboken. Den är den bok som förlaget inte var riktigt nöjt med. Det föreslog henne i stället att skriva en annan bok. Några barndomsminnen skymtade i manuskriptet. Det skulle man kunna göra en ny bok av.
Det gjorde författarinnan och det blev alltså en lysande bok.
Men varför ger hon nu ut det gamla manuskriptet av den bok som inte höll. Är hon gammal och senil och vet inte vad hon gör?
Men jag tycker inte att det är så konstigt. DN publicerade ett utdrag i lördags. Psykologiskt är det lätt att förstå. Och det är också lätt att förstå vad som åstadkommit en livslång blockering. Förutom det ruskiga att tvingas leva upp till en så våldsam succé.
Ty det här är ju sanningen. En emotionell och våldsam uppgörelse med hemstadens och familjens rasism. Det är svårt att bevara sin konstnärliga balans när man är alltför upprörd. Men psykologisk kan det vara en nödvändig och befriande uppgörelse. När barndomens hjältar demaskeras.
Men för all del. Man kan skriva en bok ur barnets perspektiv, om hur man en gång uppfattade sin far. Och det blir en fantastisk berättelse, läsarna älskar den och den rättrådige fadern vinner allas hjärtan. Det blir en stark berättelse mot rasismen.
Och vad händer sedan? Den gamla, refuserade boken, ligger där. Troligen förknippas den av många skäl med en viss olust. Den var ju ett litterärt misslyckande. Samtidigt var den ju sanningen. Som nu blir svår att säga av många skäl. Läsarna har redan fastnat i sina illusioner. Det är inte heller lätt att lyckas litterärt med något som man misslyckats med. Hur kan man få distans till så starka emotioner? Och ändå, detta borde på något sätt komma ut, annars har man ju levat sitt liv i lögn. Så kan man tänka sig att manuskriptet fick ligga, förknippat med olust, och effektivt förhindrade andra böcker att bli skrivna.
Och så blir hon gammal. Låt vara att det inte är någon riktigt bra bok, låt vara att det skadar mitt anseende. Innan jag dör vill jag att sanningen skall komma fram. Det var så jag egentligen upplevde det, när jag ställde min barndom illusioner, mot mina vuxna insikter. Befrielsen i att berätta detta måste jag få. Nu är jag gammal och alla döda, även min syster som så länge skyddat mig. Håll till godo!
20 juli 15

Renegatförsvar

Göran Rosenbergs utbrott i Expressens igår var roande (16 juli). Han är synnerligen förargad på Maria Schottenius för hennes recension av David Brolins ”Omprövningar” i Dagens Nyheter. Men varför är han egentligen så arg? Han förnekar att Moderna Tider varit en högertidskrift, som var utpräglat USA-vänlig. Man stödde bara USA, när USA hade rätt. Det är dock en stor skillnad mot den gamla vänstern som aldrig stödde USA. ”Till skillnad från de andra 'renegaterna' som David Brolin benämner dem, kom Göran Rosenberg senare att stanna vid en socialliberal hållning”, skriver emellertid Schottenius. Det tyder väl på att hon ser Moderna Tider som den första, inte så långtgående, steget högerut.
Och snyggt såg det inte ut. Jan Stenbeck köpte ett antal renommerade vänsterintellektuella. Människor som hade status i vänsterintellektuella kretsar. Högerintellektuella hade inte kunnat påverka och dessutom hade de knappast den intellektuella statusen. Jag kritiserade när det begav sig ständigt Moderna Tider, och skälen var moraliska. Det har jag senare delvis ångrat. Det var utan tvekan en tidskrift med kvalitet. Man kan ju ha intressanta synpunkter, även om man saknar ryggrad. Jag kände mig väl delvis lurad, eftersom jag alltid tyckt att vänstern hade fel, men aldrig tvivlat på uppriktigheten i deras tvärsäkerhet.
Men nog tyder raseriet hos Göran Rosenberg på dåligt samvete. Han kunde ju ha ändrat mening mer stillsamt och med anspråklös blygsamhet. Låt oss välvilligt tro att Rosenbergs kranka blekhet och Stenbecks pengar bara av en slump råkade sammanfalla. Men ändå. Bör man låta en figur som Jan Stenbeck profitera på ens kranka blekhet?
Opinionsbildning handlar om makt. David Brolin kan man naturligtvis tiga ihjäl. Men när Maria Schottenius flyttat debatten till DN:s kultursida är den utvägen stängd. Jag gissar att vi kommer att få se en helt parad av ömma tår.
17 juli 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg