Lars Westerbergs Blogg

Jag gjorde i min blogg i förgår några självbiografiska anteckningar. Här kommer ytterligare några-
Jag minns hur grå min förpubertet var. Det handlade just om att det ställdes krav på mig i skolan, som jag inte kunde uppfylla. Och ingenting plågar mig ju så sm krav som jg inte kan uppfylla. Till själva skolarbetet hade jag en avspänd inställning. Inte ens min dyslexi bekymrade mig nämnvärt. Men jag skulle visa praktisk kompetens, cykla, simma, åka skidor och skridskor. Och jag skulle hitta i det lilla Sävsjö, klara mig själv. Hela denna blommande scoutvärld var mig främmande, den tycktes mig full av obestämda hot. Hur lycklig var jag inte över att bli äldre. Nu skulle tonvikten ligga på det teoretiska, nu skulle jag inte längre vara lika avvikande, nu skulle förhållandet till kamraterna bli ett annat. Men när jag var som lyckligast och mest förhoppningsfull tvingades jag att bryta upp. Att flytta från den ena lilla smålandsstaden till den andra, tycks ur ett lundensiskt perspektiv närmast komiskt i sin gigantiska betydelselöshet. Men då berövades jag något för alltid. Jag kan aldrig tänka på det utan att himmelsdjupt vemod. När man är vuxen kan man återfinna det förlorade. Man kan t.ex. som jag återvända till Lund från Alingsås. Men den betydelsefulla barndomen kan man inte retroaktivt ändra på. Kanske överdrev jag beroendet av barndomskamraten, som jag nu för alltid skildes från? Kanske var förhoppningen om en bättre skoltid illusorisk? Kanske var det största problemet att jag i tre år gick i baklås. Det var först när jag gått färdigt realskolan och min mamma dött som jag insåg att jag var utkastad i världen. Det hängde på hur jag ville förhålla mig i denna underliga värld. Stödd av den absurda humor som odlades av Bertil Pettersson och Lasse O`Månsson i radio började jag mitt liv som elevrådets ordförande. Jag uträttade därmed ingenting för andra men mycket för mig själv. Mitt arbete med detta genererade mycket glädje och en livslång vänskap. Men det var en ljusglimt i ett stort mörker. Jag minns min gymnasietid som en ständig konflikt med en krigstraumatiserad husföreståndarinna. Att livet inte kunde bli som vanligt när mamma var död, förstod jag ju. Men att det skulle bli så helvetiskt.
Men efter tre år är det dags för Lund. Jag är 20 år och en mycket ung man.
31 juli 15

Kjell Häglunds kritik av Jan Guillou (Expressen 28 juli) för dennes bristande research är kanske inte helt bra. Ännu ett inlägg i gängkriget, kan man sucka. Guillou har många fiender, som nu blir lyckliga och skadeglatt kan citera Häglund. Och vad kan vara mer drabbande för en journalist än att brista i research?
Man kan undra varför en person som jag själv, monomant inläst på den debatt, som förekommer i svenska massmedier, inte reagerade spontant på Jan Guillous påstående att endast icke -vita stämplats med termen terrorister, med ett ”jamen, det är ju inte sant!” Kan det ha något med frekvens att göra? Debatten är oöverskådlig och därför sägs nästan allting någonstans. Men man kunde ju vetenskapligt undersöka om
benämningen terrorist är lika vanlig på en svensk rasistmördare som på en, som mördar i Islams namn. För detta krävs naturligtvis något mer än research. Nämligen en vetenskaplig undersökning.
Stor sak i det. Men det centrala är att vi kommer bort från tanken att det viktiga är vad debattören X sa då och vad han använde för ord. Det viktiga är att alla bekämpar - och utan reservationer bekämpar! - mördande och terrorism.
Men det förstås roligare med debattartiklar som handlar om att era fascister i varje fall är värre än våra fascister. Våra fascister måste man ju ändå i någon mån förstå.
Jag ser att det är fler än jag som kräver intellektuell hederlighet av debatten. Elsa Kugelbergs reflektioner på Dagens Nyheters ledarsida (29 juli) över reaktionerna på Alice Teodorescus sommarprogram var synnerligen träffsäkra. ”Styv i korken” är den jag inte tycker om, ”kaxig” är den jag gillar.
Men det skulle kunna föras en intressant debatt om förtjänstmoral contra behovsmoral. Det saknade jag när Nina Björk läxade upp Patrik Engellau i DN häromsistens. Och det vanskliga i att mäta förtjänst. Moralisk förtjänst är rimligen inte att tjäna mycket pengar eller att lyckas. Utan vad man uträttar för sina medmänniskor. Och den helt avgörande faktorn när det gäller att få det bra torde vara att vara född i rätt land, i rätt sekel.
Och den är helt oberoende av förtjänst. Inte ens duktiga invandrare kan säga att de förtjänar detta. Hur duktiga de än har varit på att ta sig ur sitt ursprungliga förtryck, hur duktiga de sen har varit på att välja mottagarland och hur duktiga de sedan blev i det nya landet.
Per Svensson skriver i Sydsvenskan (29 juli) en förtjänstfull artikel om antisemitismen i Malmö. Han poängterar att det aldrig får bli legitimt att ”flytta hem varje tänkbar internationell konflikt till den egna gatan för att sedan projicera den på andra malmöbor”. För att stävja detta måste tas krafttag och ingen rädsla för att framstå som rasist får hämma detta. Det är inte förtryck att hindra människor från att förtrycka.
30 juli

Jag hade skrivit en latinsk sentens under mitt skolschema. ”Quod sis, esse velis, nihilque malis”. Den du är må du vilja vara, och ingenting må du hellre vilja vara. Under schemat hade jag klistrat upp min varning i tyska. När man hotades av underkänt fick man nämligen i den gamla bildningsskolan varningar.
I år fyller jag jämt. Jag funderar på att hålla tal till mig själv. Vad var det viktigaste, det mest präglande i mitt liv? Vad har jag för arv och för barndomsmiljö? Och vad hände sedan?
Jag läste i går Bengt Lidforss, där han försöker förklara det här med biologiskt arv. Rimligen en föråldrad beskrivning och inte så lämplig att läsa för den som är så biologiskt okunnig som jag. Jag har alltid tyckt mig mycket olik mina föräldrar och syskon och likheterna med syskonen tycks mig mest miljömässigt motiverade. Ängsligheten och den hjälplösheten tycks mig inlärd. I mitt fall förstärkt av rollen som lillebror. Min svartsyn och uppgivenhet skyller jag på en tidigt sjukhusvistelse. En tydligen illustration inför viljans vanmakt inför omständigheterna. Det minst dåliga är alltid att uthärda.
Lidforss säger att två ärvda egenskaper kan neutralisera varandra och att två ärvda egenskaper tillsammans kan bilda något nytt. Det är Lidforss förklaring till att två måttligt begåvade individer kan föda ett geni. Sammansmältning borde dock på något sätt vara beroende av ingredienserna, kan man tycka.
Nu ärver man väl noga taget aldrig egenskaper utan dispositioner och potentialer. Och geni torde väl handla om potential.
Jag tänker på dem jag älskar mest i livet. Och jag tänker på Lund och liberalismen. Jag är god ateist . Men kärleken till friheten har en religiös dimension och kärleken till Lund en metafysisk. Annika Borg skrev nyligen i Sydsvenskan (25 juli) att man tenderar att förväxla religion med andliga behov och existentiellt sökande. Men det är en definitionsfråga. Och om man med språket tycker det är viktigare att betona skillnader än likheter.
Det är också 50 år sedan jag kom till Lund. ”En mycket ung man” kallar Gustaf Hellström den del av sina memoarer som handlar om Lund. När jag tänker på mina första genanta terminer i Lund tänker jag på den gamle professorns ord ”Jag har också varit ung, yngre än de flesta” (var det Henrik Schück?). Men jag skyllde aldrig min förvirring och depression på Lund.
Vad jag alltid avskytt i livet är att ställas inför krav som jag inte kan klara. Hur skall jag kunna acceptera mig själv om ingen annan gör det? Hur skall jag kunna söka min glädje om min glädje betraktas som flykt från kraven? Jag minns att jag tidigt värjde mig mot mina föräldrars krav. Kanske är jag en människa som vägrat att låta sig socialiseras. Jag borde nog levt ensam eftersom någon alltid får betala priset för denna vägran. Det är kanske därför jag den här sommaren inte kan hitta min glädje.
29 juli 15

I tidningen Dagen kan man just nu iaktta en tydlig tendens till backlash. Den är inte entydig naturligtvis men de reaktionära inläggen blir allt fler på ledarplats, debattplats och i insändare. Det är en reaktion på modernare tänkesätt, en spasm, en dödsryckning.
Man diskuterar syndakatalog och kommer underfund med att det nog behövs en uppdaterad syndakatalog. Men utan syndakatalog klarar man sig inte. På ledarplats har redaktören upptäckt att feministerna är mot porr. Den gamla stämpeln av ”moraltant” och ”glädjedödare” kan därför inte längre klistras på kristna moralister. Det har tagit fyrtiofem år att upptäcka feministernas moralkonservatism för tidningen Dagen och det sker ungefär samtidigt som en stark inomfeministisk opinion börjar fråga sig om det faktiskt inte är så att majoritetsfeminismen är – och länge har varit - offer för moraltanteri. Det är inte lätt att vara uppdaterad för den som inte är ett världens barn.
En intressant debattartikel inflöt nyligen från Nässjö. Det är en pastor Emanuel Bratt som skriver en artikel full av vilja till ärlighet och med intressanta luckor i tänkandet. Hans insikter om människans plats i historien är begränsade. I stället styrs han av föråldrade och felaktiga tankeschabloner. Men låt oss titta på vad han säger.
Det finns bibelställen som man skyggar för som predikant. Dels därför att man anar att de har svårt att gå hem. Dels därför att man själv inte tycker om dem. Det kan vara sådant som att fädrens missgärningar skall drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led. Eller när Jesus uttryckligen säger att hans enda vänner är de som gör vad han befaller.
Varför tycker man illa om sådana texter? Man är för påverkad av vad samhället tycker om ont och gott. Det är ju tänkvärt att moderna människor har svårt för dessa texter när de inte på samma sätt var ett problem för människorna på Bibelns tid. Resonerar alltså pastorn.
Jo, så är det. Människan förvandlas med tiden, under historiens gång. Men samhället fanns också på Jesu tid, men ett annat samhälle. Människorna på den tiden var produkter av samma samhälle som bibelförfattarna själva, vilket underlättade förståelsen. De som lever i ett högindustrialiserat, tekniskt avancerad, kapitalistiskt samhälle har det annorlunda än de som lever i ett ökenlandskap för två tusen år sedan. Det är tvåtusen år av moraldiskussioner däremellan och dessa har i sin tur samverkat med skiftande samhällen och utvecklingsnivåer.
Men varför talar Bratt om samhället, när han menar de värderingar som präglar moderna människor? Man ser den gamla väckelsekristna tankefiguren. De kristna lever i upphöjd tidlöshet och utanför finns världens barn. En värld som vandlar sig och sällan kan bliva. Det gäller att inte låta umgänget med i världens barn besudla sig, inte påverkas av rösterna utanför kommuniteten.
Det är förstås en illusion. Alla människor är nersänkta i tiden, också de kristna traditionalisterna. De tror att de är fria från tidsbundenhet men har en bibeltolkning som på sin höjd är präglad av 1800-talet, ett århundrade lika tidsbundet som alla andra tider. Hur det var på Jesu tid vet vi inte riktigt, men Bratt skulle sannolikt bli förvånad om han kunde göra en tidsresa. Och detsamma gäller nog den kunnigaste historiker. Allt kan man inte se med aldrig så skarpsynt historisk fantasi.
Två frågor besvaras sällan av kristna traditionalister. Hur kan bibeln vara Guds ord, när man samtidigt medger att bibeln är skriven av människor? Och varför väljer Gud att komma till jorden just på Jesu tid? Han väljer en plats i tiden fast hans mål är tidlöshet. Och hur undviker Jesus och hans lärjungar den tidsbundenhet, som är ett närmast definitoriskt villkor för att vara människa. Är inte föreställningen om den tidsobundna människan bara högmod?
Och så detta med bibeltexter som är svåra att ta till sig. Det sätter ljuset på den grundläggande svagheten i bibeltron. Det handlar inte om att dessa texter är svårsmälta. Budskapet bör i ärlighetens namn vara: ”Du måste avstå från att vara demokrat, humanist och medmänniska, det är vad Gud kräver av dig.” Så ärligt uttrycks det sällan, men det är ju det det handlar om. Nå, är budskapet detta, blir det den anständiga människans plikt att tillbakavisa detta krav. Inte svårighet, inte svårsmält och det har ingenting med intellektuella betänkligheter att göra – utan handlar om moralisk plikt. Om den gamle ökenguden inte kunde höja sig över tiden utan bara ville för evigt tid konservera ökenfolkets tid så bör han avvisas.
28 juli 15

Återigen polariseras debatten när det gäller terrorismen. Judith Kiros senaste artikel i Dagens Nyheter är exempel på det (24 juli). Varför tar man inte det rasistiska våldet på lika stort allvar som våldet från muslimer? frågar hon sig. Vad är det egentligen vi försöker undvika genom att tala så tyst om högerextremismen? frågar hon vidare.
Johannes Forsberg i Expressen (23 juli) hade dagen före en förklaring. Att man väntar på mera information kan ibland vara en förklaring till att liberala ledarskribenter är tysta om rasistiska brott. Tänkande människor tar emellertid all sorts terrorism på allvar. Endast dumhögern drabbas av vänsterns kritik. En vänster, som ofta nog är dumvänster, när den raljerar med det islamistiska hotet.
Men, säger Forsberg. ”Sedan är det naturligt att jihadisterna uppmärksammas mer, när de med ofattbar grymhet krigar för att bygga ett fruktansvärt imperium, med hundratals svenskars hjälp”.
Det kan man fundera en del på. Var ligger eftertrycket? Är deras grymhet så mycket större än högerextremisternas? Är det mängden svenskar som är inblandade, som är det avgörande? Eller är det att man bygger ett imperium?
Grymheten kan väl komma på ett ut. Den internationella räckvidden är naturligtvis däremot en viktig faktor. Även högerextremismen är global, men har väl inte samma internationella nätverk. Men nog är högerextremismen ett större hot för svenska medborgare än vad IS är. Låt vara att hotet här främst drabbar en utvald minoritet. Så globalt tycks jihadismen vara viktigare, lokalt högerextremismen. Det hedrar kanske ledarskribenterna att de bedömer svenska problem som mindre viktiga än internationella.
En annan ofta hörd klagan från vänster är att psykologiska faktorer ofta används som förklaringar när det gäller högerextremistisk terrorism. Politiska förklaringar används däremot allmänt när det gäller islamistiska terrorister. Det är en rimlig kritik. Själv betonar jag alltid den individualpsykologiska förklaringen. Jag tycker inte att den används för mycket när det gäller det högerextrema våldet. Däremot borde den användas som huvudförklaring också vid annan terrorism. I båda fallen är naturligtvis den ideologiska förklaringen också och i lika hög grad relevant.
Blir man mördare är man i någon mening gravt störd. Mord är inget för gemene man. Vanliga muslimer är naturligtvis lika goda medborgare och vid lika sunda vätskor som vi andra. Och ingen störning verkar i ett vakuum. Bakom Behring Breivik står hela raden av rasistiska bakblåsare, bakom de störda unga männen deras ideologiska inspiratörer. Det dessutom rimligt att betrakta IS som högerextremistiskt. Bara den totala kollaps som identitetspolitiken medför kan leda vänstern till något sorts – låt oss hoppas villkorad - solidaritet. Icke-vit terrorism är med nödvändighet vänster, är väl tanken. Det är inte den aggressiva våldsförhärligande chauvinismen eller den auktoritära moralkonservativa intoleransen som för vänstern är avgörande utan det etniska ursprunget och den bruna hyn. Och så får viss högerextremism gälla för vänster.
En bra illustration till vår usla debatt gav Jan Guillou i Aftonbladet i går (26 juli). Så infantil är alltså debattnivån. Det viktiga är att själv vara bäst på att använda ordet terrorism på rätt sätt. Guillou måste ju vinna debattmatchen åt laget. Duktiga små pojkar nästan spräcker sina kortbyxor. Deras blossande kinder kunde väcka en vuxens ömhet om inte den stora, vida verkligheten vore så hemsk.
27 juli 15