Visar inlägg från juni 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Tecken i tiden

Minervas uggla flyger först i skymningen. Samtidigt som de främlingsfientliga (sverigedemokraterna) växer, ökar också toleransen mot dem. Man vänjer sig och de normaliseras.
Och vänsterpopulisterna börjar diskutera nationalism i Aftonbladet. Fib kulturfrontarna prisar på nytt sina gamla ideal. På 70-talet räckte det med att påpeka likheterna med högerpopulismen för att föra en slagkraftig polemik mot dem. Patrioter, folkromantiker, nationella socialister, vad liknade detta? Numera är väl stämningen mera: Låt oss ta vara på det goda hos högerpopulismen. Värre är den inte. Det finns en sund kärna, oklart hur stor, som kan bilda stommen i en vänsterpopulism. Då kommer folket att belöna folkets sanna vänner.
Men numera har Jan Myrdals gamla idé om att anpassa sig måttligt till högerextremismen och därigenom ta udden av den, spritt också till en del borgerliga ledarskribenter. Fingrarna är i luften, vart blåser vinden? Länge aspirerade Folkpartiet på rollen som Sverigedemokraterna light. Frågan är dock om KD inte med sin nya partiledare hinner först. Låt oss se om den traditionella moral- och kulturkonservatismen kan kompletteras med nationalism? Sara Skyttedals resonemang om tacksamhet ger ju en kall kåre efter ryggraden. Så vitt jag förstår tror hon på ärvda förtjänster. Hon finner det rättvist att hon har det bra eftersom hon biologiskt stammar från välfärdssamhällets uppbyggare. Maria Küchen talar hellre om att det är imperialismen och kolonialismen som åstadkommit västs välstånd. Moraliskt sett är dock situationen den att vi har haft tur att födas i ett rikt land och att vi bör betänka att världens välstånd är orättvis fördelat. Blott däri ligger vårt moraliska ansvar. Vare sig fädrens skuld eller deras förtjänster har något med oss att göra. Det är biologistisk mystik att tro det.
Och talet om cykloper och åsiktskorridor? Det är inget konstigt med att det finns majoriteter och minoriteter, att några normer blir tongivande. Som Emanuel Karlsten nyligen påpekade i Göteborgs-Posten, finns det inga förbjudna åsikter. Det finns både yttrandefrihet och frihet att säga emot. Företräder man en åsikt som ogillas av många är det naturligtvis mindre angenämt, än att företräda åsikter som gillas av alla. Men man börjar tala om en åsiktskorridor, som utestänger vissa åsikter, först när de förment utestängda åsikterna börjar få sin egen autostrada. Lyckligtvis är denna väg ännu något smalare än den humanistiska vägen. Men den bräddas oroväckande. En viss form av konventionstryck kan man inte undvika i något samtalsklimat. Men det är bra så länge konventionerna är någorlunda anständiga. Konventionstrycket består ju oavsett vilka konventioner som är rådande. Det man söker är inte friheten från konventioner utan uttryckets användare vill blott ersätta dem med andra konventioner. Den som hittat på uttrycket har ett visst ansvar för dess vilseledande karaktär.
23 juni 15

Lögnaren

Jag läser om Martin A. Hansens ”Lögnaren”. Jag läste den första gången våren 66 ty den ingick i min danska kurs. Jag minns att jag inte förstod den och att den inte engagerade mig mycket. Men att alla var överens om att det var en stor roman.
Jag undrar hur man ser på den idag? Den är så gott som okänd i Sverige, men jag undrar om den i Danmark fortfarande betraktas som en stor klassiker. Johannes V. Jensen läser jag då och då om i dansk press, men vem pratade senast om Martin A. Hansen? Å andra sidan, om man läser svensk press, så verkar både Harry Martinsson och Pär Lagerkvist rätt bortglömda. Mer bortglömda än de egentligen är.
Lögnaren är en spännande roman. Och i viss mån svårtolkad. Hållningen är humanistisk och bondekonservativ. Den är kritisk mot mondän ytlighet. Och den har en mycket känslig och stämningsrik naturskildring. Där skriver han bättre än någon svensk och överträffas endast av Knut Hamsun. Riktigt så smärtsamt vackert blir det aldrig, men inte långt ifrån.
Men moralen? Den riktar sig mot modern lyckomoral och ställer den i motsättning till en regelstyrd pliktmoral. Det är mindre korkat än det låter. I praktiken handlar det mer om att låta medmänsklighet och altruism väga tyngre än ett egoistiskt sökande efter den egna lyckan. Den hållningen, den hållning man kan moraliskt försvara inför sig själv, kan bära en genom det lidande som den naturligtvis kan resultera i.
Det är god moral. Men det skulle tett sig väl enkelt om det inte samtidigt vore tvivlets och självprövningens roman. Därav bokens titel. Den bedårande unga kvinnan är uppenbart intresserad av huvudpersonen men han tänker på hennes lille son och hennes man, som också är hans vän. Hon har visserligen redan svikit sin man för en annan, en ingenjör, den nya tidens man. Men han förefaller också på något sätt avverkad i romanhandlingens nu. Men huvudpersonen avstår här från sina möjligheter.
Bakom ligger en djupare skuldhistoria. Hennes man och en kamrat har gett sig ut i storm med en båt och kamraten omkom. Mannen själv överlever, men återvänder liksom knäckt, full av skuld för att han inte lyckats rädda sin kamrat. Det är början till att den unga hustrun vänder sig bort, mannen är sig inte längre lik.
Så småningom får man klart för sig att huvudperson kunde avrått dem från att gå ut med båten, men i stället eggat dem. Motivet tycks förfärande uppenbart.
Och huvudpersonen känner sig hela tiden anfäktad. Ondskan hotar honom. Han ser sig själv som en lögnare och en djupt tvivelaktig figur. Och det ger naturligtvis möjligheter till de mest skiljaktiga tolkningar. Han får aldrig sin Annemarie. När han äntligen inser att det inte är något svek mot vännen har hon redan bestämt sig för hans rival, ingenjören. Han kommer för sent.
Man kan ju tycka att hon har skäl tröttna på att bli avvisad. Att den kärlek som behöver moralisk sanktion ter sig alltför försiktig. Vem är det som sviker vem, egentligen?
17 juni 15
 
Bloggen tar midsommarfritt. Ingen blogg i morgon. Nästa blogg: tisdagen 23 juni 15.

Schabloner om Vennberg

Det är sorgligt att se en höger bli offer för sitt eget förtal. Mattias Bred har en ledare i Smålandsposten (13 juni) om Karl Vennberg. Den är förstås föranledd av den kritik Olle Svenning i Aftonbladet riktat mot Lars Gustafsson i Expressen. Gustafsson hade talat om ”nazisten Karl Vennberg”. Även Mattias Bred har i en tidigare ledare (jag tror jag såg den i Gotlands Allehanda) använt samma formulering.
Det finns en del att diskutera om nazismen och Karl Vennberg. Redan Karl-Erik Lagerlöf uppmärksammar den i ”Den unge Karl Vennberg” 1967. Därefter har man hittat den av Vennberg översatta dikten i ”Den svenske nationalsocialisten” 42, som Bred refererar till. Bred lägger till att Vennberg även skrev egna dikter till ”Den svenske nationalsocialisten”. Och att Vennberg försvarade bokbålet och Hitlers ockupationer. Dessa senare uppgifter känner jag inte till och skulle gärna vilja ha dem belagda. Men inte ens detta material tycker jag är tillräckligt för att kunna tala om ”nazisten Karl Vennberg”. Jag tycker mer det låter som ”akkordens ånd” och undfallenhet mot Hitler. Som kunde finnas också på socialdemokratiska ledarsidor. Det bör skarpt kritiseras, men kritiseras för vad det är.
Karl Vennberg var en man som hela livet vacklade mellan tro och skepsis. Att han imponerades av nazismen, som han alltid imponerades av stark tro, är typiskt. Det var just detta att Hitler gett det tyska folket något att tro på, som han finner viktigt. Men det tycks ha varit en rätt ytlig attraktion. Även den som tycker att det är principiellt bra med tro, måste till sist fråga sig vad man bör tro på. Och i Vennbergs fall blev det socialismen.
Man kan se det också 1968. Hur dubbelt det var. Hur han sympatiserade med de unga revolutionärerna, hur han imponerades av Sara Lidman och förmodligen till en början också av Jan Myrdal. För den gamle tredje ståndpunktaren var åsiktsklimatet en befrielse. Men hur ropar man ”Halleluja” och är skeptisk samtidigt? Det blev mycket kluvet. Den motsägelsefulla trosvissheten. Vilket ju underlättades av att Innerspalten skrevs anonymt. Personliga suckar och infama ironier. Här pratade tiden med alla dess motsägelser.
Och Lars Gustafsson och Jan Myrdal blev snart personliga fiender till Karl Vennberg. Liksom det fanns en spänning till Alvar Alsterdahl i Arbetet. ”Innerspaltens små skitord”, kommer jag ihåg att Alsterdahl skrev.
Men jag tycker det är svagt av högern att förenkla Karl Vennbergs förhållande till nazismen - som ter sig rätt bagatellartat – till ”nazisten Karl Vennberg”. Hans kommunism däremot och andra antiliberala drag låter sig bättre diskuteras. Det kan ju hända att hans förmenta försvar för bokbålet, bottnade i en bristande respekt för yttrandefriheten. Och försvaret av ockupationerna i Hitler-Stalin-pakten. Då är det stalinism snarare än nazism.
Vad som var påfallande var hur ofta han under 60-talet beklagade sig över ”Tingstens Sverige”. På 50-talet fanns det inga möjligheter för kristendom och marxism. Över Sverige vilade den kulturradikala liberalismen och ingen vågade säga emot Herbert Tingsten. Det blev 60 –talets bild av 50 -talet.
Om tredje ståndpunkten kan man säga mycket och helt neutral var den väl inte. Det nya var att kritiken mot väst måste skärpas och mot öst kunde den tonas ner. Jag undrar om Tingsten hade så orätt när han talade om halvkommunism. Var det verkligen så att Vennberg i den debatten beskyllde Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg för nazism? Att han inte gjorde det senare vet jag. Belägg Bred!
Däremot var han naturligtvis oerhört kritisk. Johnsons Uppsala-tal beskrevs som en horrör. Och Vennberg drog gärna fram nazister. Rütger Esséns dotter misstänkliggjordes på grund av släktskapen och inte bara för sina idéer. Handelstidningen fick kritik för att ha publicerat filosofidocenten Ryding, som var engdahlare. Här har vi ett Günther Grass-mysterium. Man gick gärna med yxan trots att man själv hade saker i garderoben.
16 juni 15

Religion och sexualitet

Jag sysslar just nu med den nederländska religiösa personligheten Etty Hillesum. Jag har börjat läsa hennes krigsdagböcker – hon var en av dem som dog i lägren - ”Det förstörda livet”. Straxt före läste jag Ylva Eggehorns bok om Hillesum och Bonhoeffer. ”Att ta ansvar för Gud”. Och det ger naturligtvis upphov till en del existentiella funderingar.
Jag tänker också på den debatt i Dagen som initierades av Martin Lembke. Och som fortfarande ger eko på Dagens insändarsida. Hur svårt det tycks vara att tänka sig en Gud som inte är allsmäktig. Hur mycket lättare det tycks vara för många människor att tvivla på Guds kärleksfullhet än att tvivla på Guds allmakt. Detta tror jag säger något om människans psykologi som går långt utöver den religiösa området. Att makt är så mycket attraktivare än humanitet. Att rädsla, behovet av beskydd och säkerhet, kan vara starkare än längtan efter godhet och rättvisa.
Eggehorn citerar Bonhoeffer: ”Det kan vara så, att många människor längtar efter att bli trälar. Men kan kyrkan någonsin understödja att sådan längtan”.
Det tycker jag är en viktig fråga. Och det stämmer med min förmodan att det nyvaknade intresset för religion bland intellektuella också kan ha ett inslag av trälalängtan. Jag säger inte att detta är dominerande. Men det är dumt att inte se att det nya intresset för religion på sina håll också kan innehålla detta.
Ann Heberlein hade för några år sedan en intressant artikel i Dagens Nyheter. Hon resonerade ungefär så. Gud finns och han är allsmäktig. Detta är objektivt sant. Han är också allgod, men där kan människan förfalla till önsketänkande. Människan vill att Gud skall vara god, i den vanliga mänskliga betydelsen. Men hur kan vi veta det?
Hennes senaste bok är väl en reträtt och en uppgörelse med sådana inslag i gudsrelationen.
Det som oroar mig här är alltså att rädsla, längtan efter trygghet och beskydd, är starkare än godheten. Beträffande Guds godhet börjar man i stället mumla. Verkar Gud inte god - och mycket ont har ju den allsmäktige tillåtit - så beror det på vår mänskliga begränsning. Gud är god i djupare mening. Alla som läst semantik förstår att detta är ett bedrägeri. Ord har ingen egentlig mening. God betyder det som vi människor kommit överens om att det skall betyda. Det är ingen idé att laborera med någon icke-mänsklig betydelse. I så fall bör vi använda ett nytt ord för denna icke-mänskliga betydelse. Och då blir det ett bedrägeri att påstå att den allsmäktige är allgod.
Men jag funderar också på den mänskliga sexualiteten, främst den kvinnliga. Jag delar den moderna uppfattningen att allt med sexualitet och mentalt kön är konstruktion och konvention. När jag talar om kvinnlighet och manlighet menar jag ingenting annat än de konstruktioner och konventioner vi internaliserat. Den kvinna man inte föds till, utan den man blivit.
Etty Hillesum blir kär i sin psykoterapeut. Det är uppenbart att hon finner hans sinnlighet frånstötande men hans sakliga auktoritet tilldragande. Det brottas med varandra och Eddy Hillesum vinner och spräcker hans läpp. ”All min inre spänning och hopsparade styrka bröt fram, och där låg han, fysiskt och liksom psykiskt slagen till marken”. Vi känner alla till att fysisk aktivitet kan lätta på inre spänningar. Och en del av hans attraktion är den sakliga frånvaron av erotiska inslag i hans hållning i denna rätt intima situation. Det skapar liksom utrymme för hennes egen erotiska upplevelse.
Men hon talar också om ”när jag låg hårt fastklämd i hans armar och äntligen var tämjd”. Det är själva maktutövningen som är erotisk attraktiv. Och frånvaron av sinnlighet är en förutsättning för denna attraktion.
Etty Hillesum skriver ”Hela mitt liv har jag tänkt att om bara någon ville komma och ta hand om mig och verkligen intressera sig för mig – jag verkar så säker och klarar mig ju ensam, men jag skulle så förskräckligt gärna överlämna mig till någon”. Detta är vad hon söker hos männen och så småningom hos Gud. Det känns i hennes fall som en platonsk stege, något analogt till det Sokrates berättar om kärlekens stadier i Symposion.
Men detta kan också ge upphov till reflektioner över manlig och kvinnlig sexualitet. Att frånvaron av påträngande manlig sexualitet kan vara en förutsättning för kvinnan att bejaka sin egen. I varje fall var det så förr. Kanske är detta den psykiska grunden till 70-talsfeminsternas oklara användning av begreppet ”sexualobjekt”? Mycket tyder dock på att detta är ett övervunnet stadium. Och att detta skapar en del generationsproblem mellan äldre och yngre feminister.
15 maj 15

En svensk indignation

Debatten om bråken på förortsbiblioteken visar något intressant. Ledar – och kultursidor är fulla av indignerade inlägg. Tycker någon det är bra med bråk på biblioteken? Nej. Hur kan man diskutera något som alla är emot, kan man fråga sig? Men det är inte heller det man diskuterar.
Så här är det. När det händer saker som alla är emot, bilar brinner, inbrotten ökar, skadegörelsen tilltar et.c. så vänder man sig till ansvariga personer. De förväntas inte precis ha någon lösning på problemet, något så över förmåga begär man inte. Men deras uppdrag då är att säga: ”Det här är absolut oacceptabelt, det här ser vi mycket allvarligt på. Javisst, detta borde inte få förekomma.” Det är visserligen totalt poänglöst att säga något sådant om man inte har någon lösning på problemet. Men säger man inte, så så bryter indignationsstormen lös. Vi känner starkt att detta är fel, var god och håll med oss! Kasta stolar så där, det kan man väl inte låta folk göra!
Denna folkliga opinion artikuleras av de intelligentaste ledarskribenter. Ty människor känner starkt: Det är inte bra med samhällsproblem! Man borde lösa dem!
12 juni 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg