Lars Westerbergs Blogg

Ja, jo. Jag tänker på något Erik Helmerson skrev i DN förra veckan (26 juni). Han reagerade på en kolumnist i Expressen, Bilan Osman, som hade använt ordet ”västerländsk” om de som fördomsfullt ifrågasätter rätten att bära slöja. Detta är inte alls västerländskt, menade Helmerson. Det västerländska är i stället att alltid respektera individens valfrihet, att försvara valfriheten mot tvånget.
Här tycker jag han på ett egendomligt sätt representerar den lättkränkthet och det ordmärkeri han – och hans ledarsida – annars bekämpar. Den västerländska ideologin är förvisso demokratismen och den liberala respekt för friheten som den förutsätter. Slöjmotståndet hämtar däremot sin näring ur etniska fördomar. Eftersom det inte är vår sed är det en sämre sed. Men det är skillnad på värderingar och västerländska seder och bruk. Hur lätt tror man inte att alla västerländska seder och bruk är överlägsna ur frihetens synpunkt. Men en del är bara vana. Den demokrat, som vill trycka på andra sina vanor sviker samtidigt sina värderingar.
Men västerländska vanor och konventioner finns. Det är rimligt att varna för att konventioner kan fördunkla tänkandet.
Naturligtvis söker man argument för något som egentligen är etnocentrism. Det vanligaste argumentet är att slöjan i sig är kvinnoförtryckande. Den som bär slöjan - frivilligt – symboliserar förtrycket. Det kan lika lite accepteras som nazisymboler.
Det är ungefär lika klyftigt som att förbjuda kristna kors. Därför att även kristendomen kan användas förtryckande. Nazismens ideologi är unik därför att den inte symboliserar någonting annat än förtryck och inhumanitet. Detta skiljer det från allt som låter sig diskuteras inom de demokratiska ramarna.
Det sägs att slöjan speglar en kvinnosyn. Jag tror mycket mer det speglar en sexualsyn. Och trots att jag är extrem sexualliberal har jag aldrig betraktat kultur- och moralkonservativa som någon sorts nazister. Den liberalism som vill förbjuda sina motståndare är inte mycket till liberalism.
Men även om slöjbrukets uppkomst och motivering handlar om sexualitet så tror jag knappast att slöjbärarna tänker på det. För dem uttrycker slöjan i stället fromhet och tillhörighet.
Nå, detta tycker Erik Helmerson och alla andra tänkande människor. Vad jag ville påminna om är att etnocentriska fördomar finns också i väst. Att det demokratiska tänkandet styr de tänkande demokraterna och att de tänkande demokraterna förhoppningsvis är fler än de fördomsfulla, är en annan sak. Talet om det västerländska syftar hos Bilan Osman rimligtvis på de västerländska fördomarna. Därför bör man inte bli kränkt i onödan.
30 juni 15

Ja, så var det ännu en intervju med kulturkvinnan Ebba Witt – Brattström (Aftonbladet 28 juni). Och hon är synbart förtjust i att stå i rampljuset. Tack vare att Knausgård gjorde debatten till en världshändelse.
Stor sak i det. Jag unnar var och en all möjlig uppmärksamhet. Så när hon påstår att Horace Engdahl inte stod ut med att de delade en första sida i Månadsjournalen, så är det kanske sant, men han tycks i varje fall inte vara ensam om åkomman. Och jag kan tänka mig många andra skäl att reagera mot en bild på ”Kulturens kungapar”. Det upplevdes kanske som en vulgarisering och intimisering även om jag själv knappast skulle vara så fin i kanten.
Men det jag egentligen ville säga handlar om den officiella bilden av Ebba och Horace. Vad som händer privat i ett äktenskap, kan man som utomstående inte veta och det angår en inte. Att en skilsmässa skapar ömsesidig bitterhet är oundvikligt och var och en har naturligtvis rätt till sin subjektiva bild. Men den officiella bilden?
Ebba Witt – Brattström skrev i Kvinnobulletinen. Denna feminism kunde ses som en del av vänstern, även om man där betonade kön, som de värsta liberaler. Men förutsättningen för att man skulle få göra det, var att man kopplade kön till klass. På så sätt kunde feminismen bli socialistisk. Ebba Witt- Brattström blev doktor på Moa Martinsson. Det var den politiska, proletära litteratursynen – tydligt förenad med ett kvinnoperspektiv.
Horace Engdahl, den patetiska figuren, kom i sina trasiga jeans till Ebba Witt – Brattström, berättar intervjun, och hade inte förstått att hans artiklar måste vara läsbara. Men vi som läste Kris såg den som en reaktion mot en populistisk litteratursyn. Det var en svårläst tidskrift, men intelligent. Den som skriver för ”the happy few” gör det sannolikt inte av oförmåga. Horace Engdahl var denna riktnings store kritiker och inte Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet. Vilket bekräftades när Horace Engdahl blev Dagens Nyheters chefskritiker. Hans originella doktorsavhandling skriven som en essä väckte beundran och uppmärksamhet. Invalet i Svenska Akademin var bara logiskt.
Naturligtvis reagerade många mot att han var alltför high brow, Björn Nilsson i Expressen t.ex. Men någon patetisk figur var han sannerligen inte. Snarare det årtiondets ledande intellektuell. Senare när han slipat av elitismen och visade han sig vara både underhållande och pedagogisk. Få har större förmåga att engagera envar för litteraturen. Detta uppnådde han med eller utan hjälp från Ebba Witt – Brattström.
Det är allt jag har att säga. Och får väl sluta med att moderligheten är en förbannelse för kvinnan och en fälla att se upp med. Och sannolikt en ännu större förbannelse för de män som drabbas av den.
29 juni 15

Jag tänker på något som Horace Engdahl sa i en intervju i Aftonbladet i söndags. Lena Andersson frågar honom vad han menar med att jagsvaga människor är svåra att umgås med. Han tycker det är jobbigt att ha att göra med människor som har dålig självkänsla, är bekräftelsesökande och lättsårade.
Själva problemet förstår jag väl. Men det är uppenbart att han använder ordet jagsvag på annat sätt än jag brukar göra. Jagsvag är för mig en sak, dålig självkänsla en annan. Med jagsvag menar jag personer utan kärna och linje och som därför blir otydliga och vacklande. Bristande självkänsla, som ofta tar sig uttryck i kompensatorisk självhävdelse, tycks mig vara något annat. Även om företeelserna för all del ofta är sammankopplade. Jag kan tänka mig en person som är osäker på sitt eget värde men likväl har en mycket fast kärna.
Bristande självkänsla gör det också svårt att vara generös mot andra, en tendens till avund är i stället den typiska hållningen. Vilket kan förklara varför jag upplever generositeten som mycket större i det akademiska Lund än i gemena småstäder. När det gäller direkt konkurrens om akademiska positioner faller naturligtvis denna generositet bort. Men det finns inte den där oviljan att alls se med uppskattning på sina medmänniskor.
Bristen på generositet tycks mig vara det värsta liksom den kompensatoriska självhävdelse som i värsta fall slår över i översitteri. Bekräftelse kan man alltid ge, i varje fall om man själv är rimligt generös. Ser man med välvilja på sina medmänniskor finns det alltid något man kan bekräfta. Och att undvika att såra kräver en viss eftertanke och varsamhet. Det är förstås enklare när tanke- och ordflödet inte behöver stoppas upp av dylikt. Men några krav måste man ju också ställa på sig själv.
Självhävdelse är en typisk manlig egenskap. Själv blir jag mycket provocerad av det när jag möter det hos småpojkar. Medan hustrun mest tycker det är gulligt. Det tror jag handlar om att man provoceras mer av det egna könets avarter. Jag har själv varit en liten pojke som vuxit upp med andra små pojkar. Jag gissar att motsatsen gäller beträffande våra reaktioner på små flickor. Att hustrun här mer provoceras av kvinnlig larvighet, koketteri och fåfänga, medan jag mest finner den näpen.
26 juni 15

Förre biskopen Bengt Wadensjö har skrivit en ypperlig artikel i senaste Svensk Kyrkotidning. Ypperlig skall här inte förstås som invändningsfri men väsentlig, angelägen och intressant.
Han beskriver moderna människors längtan efter andlighet och deras existentiella ångest. Och hur föga kyrkans traditionella teologi är ett svar på detta sökande och en bot för denna ångest.
Det behövs alltså en teologisk översyn. Många människor förknippar Gud med underkastelse och förtryck snarare än med befrielse. Därför att man fått sina föreställningar från en förlegad förkunnelse. Därav behovet av förnyelse.
”Det gamla är inte fel, och det finns de som med allt rätt älskar det, men det gamla ger inte längre ett autentiskt liv”, skriver Wadensjö. ”Vad då 'autentiskt' och 'autentiskt' för vem?”, kan man fråga. Är inte sanningen snarare den att vissa i religionen söker underkastelse snarare än befrielse. Själva brukar de tala om befrielse genom underkastelse. ”Lydnad” kan vara ett honörsord för många. Tro en man, som dagligen läser Dagen. Alla som vet något om psykologi vet att lydnad under auktoriteter kan ge gott samvete och undanröja tvivel, grubbel och beslutsångest. Det är bara för emanciperade människor – och låt oss hoppas att de idag är överlägset flest – som detta är en stötesten. För andra är det själva poängen.
Stor sak i det. Låt oss hålla oss till emanciperade människans situation. ”Synd- skuld-nåd-konceptet spelar idag en underordnad roll”, konstaterar Wadensjö insiktsfullt. Och föreslår följande syndabekännelse: ”Jag stressad, splittrad människa, som inte hinner det jag vill, och som känner skuld för att jag inte ger den tid jag borde till mina barn, vänner och föräldrar.....” Och så ber man om befrielse från detta. Så är det: att inte räcka till i kärlek, mest därför att man inte orkar fokusera på det väsentliga. Det är sannerligen en modern problematik.
Wadensjö diskuterar sedan gudsbilden, missionsbefallningen, synen på döden och – reinkarnationen. Det senare kanske mest som ett försök till öppenhet, en vilja att inte avfärda andra andliga erfarenheter rak av. Det står naturligtvis i en viss spänning till nödvändigheten av att vara tydlig med sitt eget alternativ.
Missionsbefallningen tycks mig förlegad och poänglös, eftersom ökad kristen tro inte nödvändigtvis ökar kärleken i världen eller ens lyckan hos individerna. Dessutom skapar den snarast hat och konfrontation – eller kan göra det – i en mångkulturell värld. ”Är vi mogna att gå från sanningsmonopol till samtalande dialog?” frågar Wadensjö retoriskt.
Beträffande Gudsbilden är jag mer tveksam till de wadensjöska resonemangen. Han talar om ”nådehavet” och nödvändigheten att rensa ut all antropomorfism. ”Någon har invänt att det är svårt att ha en relation till ett hav, man behöver en person. Jag svarar att då är det något som är fel. Skall vi göra Gud efter våra sinnens begränsningar? Är Gud vår avbild eller är vi Guds avbild? Kan man rätt av negligera Jesu ord om att Gud är ande? Är Gud ande finns Gud inte som person någonstans.”
Men den invändning som Wadensjö avvisar har ju mycket som talar för sig. Allt tal om Gud är ju metaforiskt. Är Gud varken han eller hon eller hen, som Wadensjö så riktigt konstaterar, så är Gud inte heller ett hav. Det är bara en bild. Inte en personlighet i mänsklig mening mera något som strömmar och omsluter. Men alltså något man kan samtala med och ha en relation till. Där liknar Gud mer en medmänniska än ett opersonligt hav.
”Det betyder att man kan döda människor men inte idéer”, säger Wadensjö om döden. Det låter som ett avvisande av det individuella fortlevandet efter döden. Medan evigheten tillhör kärleken, allt det som bygger gudsriket. Den som varit med att bygga, tillhör i en mening evigheten. För att uttrycka mig mera fromlande än biskopen själv.
Låt mig så här på sommaren sluta med en dikt av Piet Hein.
 
Min Muse och min Lyre- lad oss sammen
vandre bort!
Livet är så endeligt, Sommaren er så kort.
Over en Tot Gröftegrönt (en tuva dikesgrönt) staar Himmelvaelvet buet (böjt)
Den der vill ha evighet maa söge den i Nuet.
 
Tiden blir till ingenting, og Öjeblikket langt.
Markernes Kammiledoft (kamomilldoft) gemmer på så mangt.
Solen lys är ladet med en overjordisk Viden (vetande) -
Det der gis af Evighet gaar vinkelret paa Tiden.
 
Den som kan sin Wittgenstein känner igen tanken.
 
25 juni 15

Jag läser Etty Hillesums dagböcker från 1941 och häpnar över hur modern hon är. För den fåkunnige kan jag tala om att hon var en religiöst inspirerad personlighet som dog i koncentrationsläger. Men ännu har jag inte kommit så långt i boken, än så länge diskuterar hon bara kärleksproblem och existentiella problem. Och det är här man tycker sig höra ekon av debatterna kring Knausgård och Stig Larsson.
Om att skiva självbiografiskt skriver hon: ”Om jag bara kan lära mig att skriva patetiskt, att skriva ner allt precis som det känns inom mig och när jag skrivit av mig allt det patetiska och överdrivna kanske jag äntligen kan bli mig själv”. Just det, det första är att trotsa sina egna tabun, att skriva även det - och just det - som får människor att rynka på näsan. Själv tycker jag det är angeläget att nå fram till denna ärlighet. Det här är kanske skämmigt, men det är så jag känner.
Jag tror det är därför man upplever en sådan lättnad när man läser Knausgård. Hans politiskt och mänskligt inkorrekta rapporter. De skall inte tolkas som åsikter som Knausgård vill stå för. Å andra sidan blir Knausgård själv väldigt förvånad när hans åsikter inte betraktas som litteratur. Där har han, precis som de som missförstår honom, svårt att skilja det ena från det andra.
Men i hillesumcitatet finns också insikten att man kan befria sig från känslor genom att uttrycka dem. Och att i själva överdriften ligger en befrielse.
Och Stig Larsson? ”Så fort jag träffar en man tänker jag genast på hur han skulle vara som sexualpartner”. Tänkvärt för de som ojat sig över Stig Larssons människosyn. Det var ju precis det som Ida Therén invände mot Ebba Witt-Brattstöm när hon intervjuade henne för Dagens Etc. Då trodde jag att hon hade en mer modern frigjordhet än Witt - Brattström. Men Etty Hillesum kände på det sättet redan 41.
När man läser följande citat kan man i stället fråga varför hon inte kommit längre. ”Det är typiskt att vi alltid vill vara åtrådda av männen, att det alltid är den högsta bekräftelsen på att vi är kvinnor”. Men så tänker man på att det är 1941. Barbro Backbergers och Betty Friedans böcker om det förkrympta kvinnoidealet kom i mitten på 60-talet, men Etty Hillesum såg redan problemet. Att tiden och männen var sådana är inte Etty Hillesums fel. Mer än i någon tid är människorna idag bekräftelsesökande. Och på den tiden var naturligtvis den lättaste vägen för en kvinna att få bekräftelse just detta att vara sexuellt attraktiv. Det är det kanske fortfarande men det finns också andra alternativ. Men förbannelsen att vilja ha bekräftelse från omvärlden är naturligtvis tidlös och oberoende av kön.
24 juni 15