Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Madons illusioner

Den eljest så intelligenta Sakine Madon hade en besynnerlig kolumn på Expressens ledarsida i lördags (9 maj). Dagens Nyheter förekom mig i går på ledarplats med befogade invändningar (11 maj).
Nå, det gäller alltså Anita Goldmans påhopp på en annons från Humanisterna. Sakine Madon talar om missförståndsproffsen. Men människan i annonsen som påstås vara missförstådd säger faktiskt så här: ”Att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer. Religionsfriheten bör gälla alla oavsett ålder”.
Det är illa språkligt uttryckt. Vaddå, stämpla? Men den rimliga tolkningen är: ”Att uppfostra barn i en viss livåskådning är en kränkning”. Men så skall det inte alls tolkas, säger Sakine Madon och föreslår en mer osannolik tolkning. Vars konsekvenser är lika absurda, ja, absurdare.
Det handlar i stället om hur samhället bör förhålla sig. Samhället bör behandla barn som livsåskådningsmässigt blanka. Fast de inte är det.
Här kommer den gamla drömmen om den oindoktrinerade människan tillbaka.
Några laestadianska barn kämpade för rätten att slippa dansa på skolgymnastiken. Men det handlar ju om föräldrarnas övertygelse, säger Sakine Madon. ”Barn kommer inte av sig själva på att det är omoraliskt att dansa.”
Av sig själva? Jag tror inte Sakine Madon är liberal av sig själv. Jag hoppas och tror att det beror på Adam Smith, Jeremy Bentham och John Stuart Mill. Vad betyder det att tycka något av sig själv? Spontant så där, bara för att det är naturligt? Barn är oftast osjälvständigare än vuxna, men ofta mer fanatiska. Av sig själv är man ingenting. Eller hur tror Sakine Madon att man blir människa? Vi kommer fram till våra åskådningar genom ett självständigt bearbetande av skilda impulser, vi svarar på den miljö som har format oss. Eller har Sakine Madon någon annan hypotes?
Att strunta i vad barn tycker och känner, bara för att man tror att det beror på föräldrainflytande, är inte att respektera barn. Det är den verkliga omyndighetsförklaringen. Eftersom jag anser att du är osjälvständig betyder det inget vad du tycker.
Lätt är det inte att avgöra när man tycker att föräldrar utestänger sina barn från möjligheter, kunskap och inflytelser. Man får sannolikt bedöma från fall till fall och leva med att det är svårbedömbart.
Det är uppenbart att den stackars människan i annonsen inte uttryckte något som Humanisterna vid närmare eftertanke vill stå för. Man hade väl kunnat se det som ett olycksfall i arbetet och gått vidare. Både Christer Sturmark och Sakine Madon har ju förklarat vad Humanisterna verkligen menar. Olyckligtvis faller Sakine Madon i samma fallgrop på nytt. Det tycks vara en outrotligt sekulär fördom. Andra människor är indoktrinerade i sina ideologier. Endast den sekulariserade människan är naturlig och rationell och fungerar självständigt och oberoende av sin miljö.
”Oh, nej” säger Sakine Madon förmodligen. ”Det menar jag inte. Nu är missförståndsproffsen framme igen.” Men om man inte menar detta bör man inte resonera som om man gjorde det. Man har ett visst ansvar.
12 maj 15
 
Ingen blogg i morgon på grund av resa till Desden. Bloggen är tillbaka måndagen 18 maj.

Vi måste tala om Stalin

Det är märkligt vad debatten om andra världskriget har gått i stå. Gång på gång upprepar man samma argument. Åsa Linderborg går på i ullstrumporna. (Aftonbladet 8 maj). Det är en väldig massa ord men hon besvarar inte vad hon borde besvara. ”Den damen bedyrar för mycket, tycker jag”.
Är det hennes mening att münchenöverenskommelsen är likvärdig med nonagressionspakten? Menar hon verkligen att det är samma sak? Menar hon att Stalin var en mycket mindre skurk än Hitler? Medan Churchill är en lika stor skurk som Stalin? Är det detta hon menar bör hon säga det rent ut och inte maskera det.
Sedan är det detta med logiken. ”Med andra ord menar Fröberg Idling i likhet med de andra borgerliga debattörerna att Sovjet under Stalin var en lika ondskefull regim som Tyskland under Hitler. Hans slutsats, som han försiktigt undviker att öppen artikulera, blir att det då var hugget som stucket vilken sida som vann andra världskriget”. Kan ingen upplysa Linderborg om att detta är ett logiskt felslut?
Av att två personer är lika stora skurkar följer inte att de är lika farliga skurkar. Den farligaste mördaren behöver inte vara den störste skurken, det säger enkel logik. Även om de är moraliskt likvärdiga kan det vara mer ödesdigert att den ene är på fri fot. Alltså, av att Stalin och Hitler var lika stora skurkar följer inte att det var likgiltigt vem av dem som vann andra världskriget.
Själv misstänker jag att detta fatala logiska felslut beror på att vetenskapliga historiker inte har den logiska och vetenskapsteoretiska skolning som de borde ha. Jag misstänker att bristen inte ligger hos Åsa Linderborg, ty jag tror att hon säger det hon säger i god tro, utan i den vetenskapliga skolning hon fått.
I övrigt är det inte mycket att säga. Har hon de exotiska värderingar jag misstänker att hon har, så har hon. Jag skulle bara vilja ha dem klart uttalande. Och här kan man verkligen tala om en historisk omvärdering. Kamrat Stalin var ingen Hitler och i stort sett inte sämre än andra. När det gäller att försvara vänstern och sin familjetradition så kan man tydligen betrakta de förfärligaste brott utan att darra på manschetten. Var och en väljer hur mycket människa hon vill vara.
Att det är en förtjänst att Sovjet och USA vann andra världskriget är något annat att påstå än att man bör känna tacksamhet. Det är löjligt att känna tacksamhet mot realpolitiker, som drivs av sitt nationella egenintresse. Det är en infantil historiesyn. Sedan undrar jag vad förtjänst betyder. Moralisk förtjänst? Eller bara att resultatet blev bra (mindre katastrofalt)?
Hitlers fanatiska och besatta folkmördande är i särklass. Sedan är det en annan sak att många människor förmodligen fick det värre under Stalin än under Hitler. Det handlar om två slaktare. Det är min värdering och jag sticker inte under stol med den. Sovjetunionens vidare öden förtjänar att begrundas. Men aldrig någonsin har det haft en så demonisk ledare som kamrat Stalin. Inte på långa tag. Kulturrevolutionen och kamrat Mao var långt större skurkar än betongrumporna i Kreml. Det trodde inte studentrevolutionärerna, men så var det. Och antisemitismen i Sovjet nådde aldrig hitlerska höjder. Men jag kan försäkra att den var ytterst besvärande.
11 maj 15

Spöket Lambertz

Gamla debatter blir som nya, skrev jag igår. Och det mest uppseendeväckande är väl Göran Lambertz som aldrig ger sig.
Tonen i bemötandet av Göran Lambertz är också nu en annan i media. Allt fler tycks beredda att ge honom en chans eller åtminstone bemöta honom hövligt. Och varför inte? Han är i varje fall inte debattfeg och vänlig i sin framtoning. Om argumenten är desamma, så tycks mediakollektivet måna om sin ton. Jesús Alcalá i Gotha media (se t.ex. Smålandsposten 5 maj) är direkt uppskattande, Fredrik Sjöberg i Svenska Dagbladet (5 maj) berömmer Lambertz för hans mod. Lambertz har en del pedagogiska problem, säger Ulrika Knutson i Göteborgs-Posten (6 maj) moderligt bekymrad.
Det är mycket som gjort denna debatt svårgenomskådlig. Jag önskar att man kunde tala mer klarspråk. Det har inte begåtts någon rättsskandal, hävdar Göran Lambertz. Jo, men det har det uppenbarligen. Thomas Quick har dömts och frikänts och det kan logiskt sett inte vara korrekt båda gångerna. Antingen var det en rättsskandal att döma honom eller så var det en rättsskandal att frikänna honom. Det senare menar tydligen Lambertz. Jag önskar att han kunde säga det rent ut.
Den andra konstigheten är att både Lambertz och hans motståndare menar att ett erkännande knappast är juridiskt relevant. Människor erkänner både det ena och det andra, säger Leif G.W. Persson. Det vet domare och jurister och tar ingen hänsyn till sådant. Men vad spelar det då för roll att psykologsekten fick Thomas Quick att erkänna? Vad blir det gigantiska avslöjandet av det stora konspirationen då av? Om det erkännande, som konspirationen lyckades driva fram, saknar juridisk betydelse. Jag tror för all del att det är de lagklokas hyckleri och skryt. Så alldeles betydelselöst kan jag inte tro att ett erkännande är.
En annan sak som förvillar debatten är den juridiska principen att den som har frikänts skall betraktas som oskyldig. Har han t.ex. frikänts av brist på bevis, kan man ju ändå ha goda skäl att tro att han faktiskt gjort det han anklagats för. Detta juridiska pryderi, hur befogat det än är, bidrar inte till ökad klarhet, utan gör det svårare att följa diskussionen. Enligt vilket språkbruk menar du att han är skyldig respektive oskyldig?
Men för att återgå till psykologsekten. Fick inte psykologernas övertygelse polisen att använda oortodoxa metoder för sitt sökande efter bevis? Jo, men det är konstigt att anklaga polis och jurister för att de litar på sina psykologiska experter. Rättspsykologerna representerar den vetenskapliga expertisen. Och de talar om för polisen att med vanliga metoder får man ingenting fram. Låt oss pröva en ny metod! Vad kan polisen då säga annat än: Varför inte? Strunt samma hur vi får fram bevisen. Det är hur övertygande de visar sig vara som betyder något.
Vore det bra om poliser och jurister med hänvisning till sunt bondförstånd hade åsikter i vetenskaper där de är lekmän? Ansvaret för att denna sekt hade fått sin maktposition kan säkert pådyvlas någon. I denna synnerligen viktiga maktposition borde naturligtvis endast vetenskapligt oomstridda idéer vara styrande. Men det kan knappast vara jurister och poliser som det åligger denna vetenskapskritik.
Den springande punkten – och den enda som skulle behövas diskuteras - är alltså bevisvärderingen. Är de indicier man fått fram tillräckligt starka för att fälla Thomas Quick?
Här borde Göran Lambertz ha lagt allt sitt krut. Han ordar om hur starka bevisen är, men har hittills inte lyckats lägga fram något som är det minsta övertygande. Det är den stora mängden av indicier som är avgörande och jag kan inte lägga fram alla, kan han visserligen hävda. Och det har han, så vitt jag minns, också gjort. Men i alla fall. Det är ju detta han borde ägna sin energi. Utförligt diskutera sina starkaste bevis och indicier, vad som invänts mot dem och varför invändningarna inte håller. Men hittills har jag inte sett något som tillnärmelsevis skulle övertyga mig.
8 maj 15

Gamla debatter

Gamla debatter blir som nya. I den stora debatten om Sovjets roll under andra världskriget framträder ännu några röster. Peter Fröberg Idling i Expressen är djupt kränkt (5 maj). Han har blivit kallad liberal fast han är frihetlig socialist. Man får en stark känsla av att han känner sig förtalad fast han menar väl. Det är fler än Sovjetunionen som tycker sig vara otacksamt behandlade. Själv skulle jag vilja säga: Håll inte på så där och var kränkta! Argumentera!
En tapper man i Flamman, Jesper Weithz, ondgör sig över historisk oärliga liberaler (30 april). Man försöker göra stalinism lika med kommunism, säger han. Och han skall tala om ohederlighet. Ställer man frågan om man skall vara tacksam mot Sovjetunionen för dess insats under andra världskriget så varken kan eller bör man bortse från att Sovjetunionen just då leddes av sin i särklass största förbrytare. Oviljan att vara tacksam behöver alltså inte bottna i antikommunism eller antisovjetism (det finns goda skäl till båda, men det är en annan sak). Just i det här fallet är det relevant huruvida man är antistalinist eller inte. Att påstå något annat är ohederligt. Det kan väl inte vara så rysligt svårt att förstå, Jesper Weithz!Om det nu är dumhet som är åkomman, inte ohederlighet.
Jag noterar dock att Jan Guillou när han skriver om vietnamkriget (Aftonbladet 3 maj) minns de etablerade liberalernas förblindelse och vad den berodde på. Tacksamhet mot USA på grund av dess insats i andra världskriget, nämligen. Det är kanske inte så bra med denna typ av tacksamhet? Vidare noterar jag Guillous formulering: ”Den borgerliga och socialdemokratiska propagandan hade fått alldeles för många av oss att tro att vi var kommunister.......” Så märkligt! Det var bara som de trodde att de var kommunister! Och jag som hela tiden tyckte att de lät så övertygade. Där har man för att man av rent hederlighet aldrig ifrågasatta uppriktigheten i deras övertygelse. Otack är världens lön!
7 maj 15

Goldman och humanisterna

När Anita Goldman skall reagera mot ett naivt uttalande från Humanisterna tar hon i så hon blir blå (DN 5 maj). Det är dumt att polemisera mot en usel tänkare när man inte tänker bättre själv.
Det som får Anita Goldman att reagera är följande: ”Att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer. Religionsfriheten bör gälla för alla, oavsett ålder.”
Det är naturligtvis naivt och hänger samman med att vi inte föds vuxna. Och att ingen människa är sin egen orsak. Individens frihet kan inte garanteras förrän det finns någon individ som kan vara fri. Vi har vår genuppsättning och blir till i samspel med vår miljö. Att valfriheten börjar i vaggan är en utopisk dröm. ”Jag tycker du skall få välja själv om jag skall byta blöja på dig”.
Barnet inser självt sin brist på erfarenhet och när det börjat tänka så frågar det sina föräldrar. ”Hur är det? Hur hänger världen samman?” Att lämna världen otolkad är nog inte så bra. Det kan skapa undran och ångest. Utan man ger barnet sin tolkning. I väntan på att det skall upptäcka att det finns andra tolkningar. Att vara vag och undvikande är det sämsta.
Anita Goldman tror att detta har något att göra med idén om människan som ett oskrivet blad. Snarare är det väl idén att man föds färdig och beslutskapabel. Det totalitära idén är väl att det är staten som skall indoktrinera barnet i stället för föräldrarna. Den unga humanistens dröm är väl snarare idén om den oindoktrinerade människan.
Bör man misstro föräldrarna eller staten så länge det inte finns någon individ som kan vara fri? Båda naturligtvis. I en totalitär stat är naturligtvis staten den stora boven, familjen kan vara en motvikt. I en demokratisk stat? I en demokratisk stat övervakas staten så att den inte sviker demokratin. En viss procent av familjerna däremot präglas naturligtvis av förtryck och auktoritär ideologisk indoktrinering. Att föräldrar påverkar sina barn finner en demokratisk stat i sin ordning eller i varje fall oundvikligt. Men det finns gränser. Man får inte slå sina barn, inte isolera dem från alla impulser, inte stänga av dem från kunskap.
Är religionen något bra eller dåligt? Är det en kränkning att växa upp i ett religiöst hem? Nej, inte en större kränkning än att växa upp i ett sekulärt hem. Kränkningen är kanske att växa upp överhuvud taget. Och inte kunna hålla sig blank tills den dag det är dags att välja.
Sverige är extremt sekulariserat, säger Anita Goldman. Tja, man har inte bevisat att avvikelsen är negativ bara genom att konstatera att den finns. Anita Goldmans skräck för att den demokratiska staten skulle förvandlas till totalitär och bryta sig in i hemmen förefaller överdriven. Att det finns sekteristiska och förtryckande hem är för en liberal och demokrat ett större problem. Och svårt att komma åt.
6 maj 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg