Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Stolpe och Lund

För någon månad sedan var jag och lyssnade på Svante Nordin som talade i Frans G. Bengtsson-sällskapet. Nordin har nyligen skrivit en stor biografi om Sven Stolpe så ämnet var givet: Frans G. Bengtsson och Sven Stolpe. Det blir ju också ett möte mellan Uppsala och Lund.
Sven Stolpe avskydde Lund. Varför? Svante Nordin förklaring är att Sven Stolpe uppfattade Lund som ett centrum för ofruktbar bildning. Det lärda, men okreativa. Det är förmodligen vad han sa, men jag tror att hans lundafobi bottnade mycket djupare. Jag tror det var den lundensiska ironin som sårade honom. En sofistikerad distans som han inte riktigt begrep sig på. Kulturradikaler som Ivar Harrie och Olle Holmberg var hans svurna antagonister. Också Hedenius retade sig på Lund. Det var någon sorts uppsaliensk fyrkantighet som aldrig riktigt kunde försonas med lundensiskt snille och behag. Stolpe och Hedenius avskydde varandra, en ene kristen och kulturkonservativ, den andre ateist och kulturradikal. Men någon sorts enkelhet i tanke, livshållning och känsla gjorde att de båda avskydde Lund.
Men Stolpe ogillade inte alla lundensare. En i Lund avvikande figur som Åke Ohlmarks kom han bra överens med. Ohlmarks var konservativ, sentimental, överströmmande. Och mycket rolig. Där fanns inte någon lundensisk lömskhet, som kunde besvära Stolpe. Till Frans G. Bengtsson fanns det väl en större distans. Bengtsson trivdes väl med sina lundensiska vänner, så kulturradikaler de var. Själv var Bengtsson konservativ, estet och fjärran från vetenskapligt pedanteri. Den kritiska och radikala weibullskolan i historievetenskapen avskydde han. Av Weibulls läser jag bara frökatalogerna, brukade han säga. Men han var antiklerikal och avskydde känslosamhet. Även Sven Stolpe var en kraftnatur och man kan väl säga en smula uppblåst. Frans G. Bengtssons yverborenhet var av ett annat, skånskt och lundensiskt, slag. Gärna den dräpande överdriften, den drastiska formuleringen. Men ändå med en sorts ironisk distans. Stolpe var en mer enkel polemiker.
Hur Stolpe blev Sven Stolpe har jag inte riktigt klart för mig. Hans stridbarhet och tvärsäkerhet var väl medfödd. Men från början önskade han väl vara en man i tiden, den unga litteraturens ledare och banérförare. Han är väl en av förebilderna, kanske den viktigaste, till doktor Tidström i Hjalmar Gullbergs ”Ensamstående bildad herre”. Det var i slutet av sin bana som Stolpe blev denne reaktionäre häcklare av det svenska kulturklimatet. ”Det var när vi, rödskäggen, började uppträda”, antydde Svante Nordin. Men Stolpes antipod var snarare en tidigare generation liberaler och kulturradikaler. Han var en ensam kristet-konservativ bjässe, som slog vilt omkring sig. Och uppnådde därigenom en viss popularitet. Goda formuleringar, som kan förstås utan alltför stor tankemöda, går ofta hem. Ibland har jag tyckt att Stolpes öde liknar Jan Myrdals. Själv är jag på gott och ont försvuren till den lundensiska traditionen. Även om en större lundensare, Allan Fagerström, påvisade klart olundensiska drag hos mig. Men detta må vara en diskussion mellan metafysiker.
22 maj 15

Knausgård och Sverige

Det är inte svårt att förutsäga att Karl Ove Knausgårds stora artikel i Dagens Nyheter 20 maj kommer att generera mycket prat. Hans kritik av det svenska debattklimatet tål nog att diskuteras. När man själv sitter i detta debattklimat, kan man väl tycka, att det är synd att de mest extrema yttringarna skall föranleda diagnoser om hur vi har det. Ebba Witt-Brattström är så att säga ett annan problem än det svenska debattklimatet.
Allt är inte litteratur. När man debatterar bör man alltid sträva efter entydighet och tydlighet. Förvirring och fördunklande är ingen förtjänst. Förtjänstfullt däremot att göra tankar klarare. Här råder rationaliteten. Litteraturen å andra sidan bör sträva efter mångtydighet, att med frihet och djärv hänsynslöshet undersöka det förbjudna, komma åt det som den rationella diskussionen inte förmår. Knausgård har rätt i att man i Sverige har svårt att förstå och acceptera litteraturens roll. Men han tycks göra det omvända, förvandla allt till litteratur. När det gäller idé- och moraldisskussion bör man tvärtom sträva efter klarhet.
Vad skall man säga om det svenska debattklimatet? Präglas det av hat och rädsla? Tja, åkomman är väl inte fullt så sinister. En svensk är rättrådig och förnuftig och har väl en ambition att vara perfekt. För lite humor och för stor självrättfärdighet. Det finns också en betydande konformism i detta land. Därför blir en svensk oerhört indignerad på avvikande åsikter. Det är i sin ordning att vilja argumentera för sin sak. Men varför behöver man bli så fruktansvärt indignerad? Det har jag ofta frågat mig. Kanske är det känslans hämnd mot den anspända förnuftigheten.
Tyvärr gör Knausgård misstaget att tro att när man påvisar att någon har nazistiska idéer så har man också påstått att hen skulle vara i stånd till massmord. Men det är människor som dödar, inte idéer. Men ett samband finns. Därför är det inte harmlöst att ha fascistiska idéer. Det är dock skillnad på att vara nazist och att vara en nazistisk mördare.
Knausgård är en stor författare och det vore barockt att kalla honom fascist. Han har genomfört en beundransvärt uppriktig självanalys och han har en mycket spännande analys av fascismen. Många stora författare har varit fascister eller på annat sätt varit ideologiskt obehagliga. De har likväl varit stora författare, värda att lyssna till och en källa till kunskap. Knausgård är värd att lyssna till utan att vara fascist. Jag tvingar mig till barnslig tydlighet för att det inte skall uppstå några missförstånd. Däremot är han reaktionär på vissa punkter. När man läser den enligt min mening störste av författare Dostojevskij får man naturligtvis gräla på honom för hans idéer. Hans storhet, människokännedom och medlidande gör honom naturligtvis inte immun mot idékritik.
Det djärva har sitt pris. Knausgård är en känslig människa, inte alls avskärmad och osårbar. Man blir snarare ängslig av en sådan vidöppenhet och så stor sårbarhet. Men jag känner igen det hos mig själv, det är som någon sorts fjäril mot ljuset. ”Och ger ditt hjärta med gamla sår till pris åt pöbel och drängar”, som det heter hos Bo Bergman.
Vad återstår att säga. Det kräver också sitt mod och sin uppriktighet att kalla en katt för en katt och en fascist för en fascist. Och en reaktionär för en reaktionär, även om det sårar. Det svenska debattklimatet har sina sidor men det har också sina fördelar. De svenskar debattörer, som just nu är föremål för Ebba Witt-Brattströms härskartekniker har säkert svårt att se henne som en typiskt representant för svenska debattklimatet. Ändå är det inte orimligt, om man ser det utifrån, att se henne som ett extremt uttryck för svensk debatt. Den svenska debatten är full av självhävdelse och positioneringar. Kanske finns det andra debattklimat som är fria från sådant. Men inget jag känner till. Intoleransen och konformismen är väl större i Sverige. Men detta konstaterande betyder inte i sig att det är något fel på de rådande idéerna.
Och läs gärna Karin Nykvist i Sydsvenskan idag. Något säger det om det svenska debatten att man blir glatt överraskad när en vettig människa säger något vettigt.
21 maj 15

Gamla debatter

Så kommer jag hem från Tyskland och finner att samma gamla debatter pågår. Göran Lambertz har tydligen satt sin sista potatis. Att Thomas Quick pekade ut den plats där spårhunden reagerade, tycks falla på att spårhunden var först. Och att Quick fick reda på detta. Sedan är det ju lätt att hitta på förklaringar till att man ingenting hittar. Lambertz envishet är dock intressant. Kanske säger det något om människan.
Jan Guillou (AB 17 maj) är upprörd på Kerstin Ekman. Han har aldrig påstått att man i Sverige under andra världskriget var okunnig om koncentrationslägren, bara om förintelselägren. Det är naturligtvis en avgörande skillnad och han har helt rätt i att det är vad han påstått som bör diskuteras. Tyvärr är det ju vanligt att man använder de båda beteckningarna synonymt. Att man säger koncentrationsläger och menar förintelseläger. Det är ett minst sagt slappt språkbruk och det bör inte drabba Guillou. Även om avsikten inte var så ond som den verkar.
Jag håller med honom om att saken inte är så klar som den kan tyckas. Hur mycket information man än kan påvisa ur svenska medier, är det en central fråga hur spridd informationen var och hur framlyft. Dessutom är vi ett litet konsensusland, därför är det rätt väsentligt vad man skrev på ledarplats. Om där stod: Det här är något oerhört, det här bör ni reagera på, detta är fasansfulla och sensationella uppgifter. Dessutom var det ju krig och då gör människor faktiskt klokt i att vara skeptiska mot alla uppgifter, det pågår ju ett propagandakrig. Kanske gör också egen oro och egna försakelser att man blir mindre benägen att lyssna. Och det finns en inneboende osannolikhet i förintelselägren – denna galenskap var bottenlöst, monstruös, ofattbar - som gör att man i det lägsta tvivlar, suspenderar sitt omdöme tills krigsdimman lättat.
Och som jag tidigare påpekat: frågan är inte så avgörande. Alla visste tillräckligt om nazismen ändå. När man öppnade förintelselägren var det bara en bekräftelse på galenskapen och dess logiska kulmen. När jag en gång diskuterade det med en journalist som hade varit verksam på Stockholms Tidningen var mitt argument just detta. Kristallnatten var ju känd, varför reagerade man inte då? Det är ju ändå över alla rimliga gränser.
Jag minns när Sovjetväldet föll och mycket blottades. Jag minns att jag sa: varför är alla så förvånade? Detta har vi ju hela tiden vetat. Och fick svaret: Jamen, så till den grad.
Sören Sommelius hade en högintressant artikel i Helsingborgs Dagblad (5 maj) som tyvärr inte publicerades i Sydsvenskan. Helsingborgs Dagblad var en av de tyskvänliga tidningarna under kriget och Sommelius tassar försiktigt ner i arkivet för att se hur hans pappa förhöll sig. Ett intressant uttalade citerar han från tiden för fredsslutet. ”Att Hitler var identisk med Uppenbarelsebokens bekanta vilddjur är det kanske ändå något för tidigt att fastslå”. Skriver alltså Helsingborgs Dagblad vid fredsslutet efter att ha konstaterat att Hitler var skyldig till krig och förtryck. Alltså: Nåja, vi hade fel men så till den grad fel skall vi väl ändå inte tro att vi hade.
Man får koma ihåg att svensk opinion befinner sig i rörelse under andra världskriget. Och den svänger inte bara på grund av krigslyckans växlingar. Vad judarnas öde inte lyckades åstadkomma i svensk opinion åstadkommer ockupationen av Danmark och Norge. Man skall inte ge sig på Skandinavien, inte ens Skandinaviens judar. Alltför nazisympatiserande chefredaktörer på såväl Aftonbladet som Helsingborgs Dagblad avpolletteras vid den här tiden. Det är ju intressant vad som skrev före 1940. Det vore intressant om Sören Sommelius oftare tassade ner i källaren.
20 maj 15

Intellektuella idoler

Mina två bloggar om Vilgot Sjömans självbiografiska romaner, har fått mig att fundera mer allmänt på intellektuella idoler. Jag lämnar den privata osjälvständighet som finnas i relationer och funderar över offentliga auktoriteter.
Fredrik Böök hade ett oerhört inflytande. Han var chefskritiker i den stora och ansedda kulturtidningen Svenska Dagbladet. Böök hade efterträtt Oscar Levertin och alltså övertagit en maktposition som det litterära 1890-talet hade befäst medan det ännu var ungt och radikalt. Strindberg och Heidenstam stod båda i opposition till Svenska Akademien och Carl David af Wirsén. Det var först efter strindbergsfejden som man förstod att Strindberg var vänster och Heidenstam höger. Och Heidenstams vapendragare Fredrik Böök fick alltså överta chefskritikerpositionen efter Heidenstams vapenbroder Levertin.
Böök var inte någon dum person och en mycket bra stilist. Men man kan inte förneka att han ofta blev ett språkrör för den mest inskränkta småborgerliga moralism. Om Heinrich Mann säger han bl.a. ”Hos honom är den moraliska indignationen, pacifismen och internationalismen löst påklistrade, och därunder döljer sig ingenting annat än giftig hätskhet, fräck perversitet, den artistiska övermänniskans sjuka förbittring mot alla borgerliga moralbegrepp.” ”Sin paradoxala tillspetsning fick Heinrich Manns författarskap, som alltid rört sig på gränsen till det illvilliga landsförräderiet, då han 1933 med Der Hass, salvelsefullt angrep hatet – själv den hätskaste och hatfullaste av alla tyska skriftställare”.
Det är svårt att rätt kunna bedöma Bööks maktposition. Det fanns en bildad, bokköpande allmänhet, som inte var överdrivet avantgardistisk och som applåderade Böök. Samtidigt ledde ju hans motstånd mot den moderna litteraturen till att generationer av unga författare blev hans motståndare. Vilken makt har en inflytelserik bromskloss?
Efter andra världskriget försvann Böök ur bilden på grund av sin tyskvänlighet under världskriget. 50-talets idoler var Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius, som verkade i den kulturradikala Dagens Nyheter. Jag kan förstå att många, som vuxit upp i auktoritära kristna miljöer, hälsade Hedenius som en befriare. När jag själv började läsa filosofi fann jag att hans kristendomskritik var närmast allmängods inom den analytiska filosofin. Men Hedenius förde ut dessa argument till allmänheten och framstod därför som häpnadsväckande skarpsinnig. Egendomligt nog blev dessa frigörare själva auktoriteter för många. Jag hörde under det progressiva 60-talet en ung docent i juridik, Carl Martin Roos, vittna om att Hedenius, inte längre var hans idol. ”Jag kan inte göra så mycket åt det”, svarade Hedenius och tycktes mena att så var livets gång. Själv trodde jag förstås att om man överskattade Hedenius berodde det bara på den vetenskapliga filosofins överlägsenhet över den tomma kulturdebatten.
60-talets idoler var Jan Myrdal och Sara Lidman. Sara Lidman var den moraliskt rena, den helgonlika predikanten. Hon kanaliserade det moraliska engagemang som vietnamkriget väck hos många. Jan Myrdal representerade en intellektuell tvärsäkerhet som den framväxande vänstern behövde. Här var det ingen darrande indignation, här var det brutala förnuftiga argument. ”Jag hyser den största respekt för Jan Myrdal” (Olof Lagercrantz) ”För var dag som går blir Jan Myrdal alltmer nödvändig” (Rune Pär Olofsson). Myrdal vågade dra ut konsekvenserna av det nya som fyllde många sinnen. Det var många som förväxlade Jan Myrdals språkliga klarhet och tveklöshet med logisk och intellektuell förmåga. Själv läste jag hans kolumner i Aftonbladet och tog mig åt huvudet. Denne man beundras av en helt generation för sitt intellekt!
Sedan bildade de båda försångarna var sin sekt. Tills allt rann ut i sanden. Och de intellektuella har därefter aldrig återtagit sin position i debatten.
I dag kan man också se unga akademiska besserwissrar som liknar den gamla sekterismen. Men det finns inte längre några högt beundrande sektledare. Och det är i varje fall ett framsteg. Å andra sidan tycker jag mig spåra dagisbarnet rätt att slippa bli kränkt hur fel det än har. Det är inte starka eller svaga argument utan känslorna som är avgörande. Och dokusåpadeltagarens ambition att vara den skickligaste maktspelaren. Det är att vinna som är viktigt inte att kunna tro på och för sig själv kunna motivera sin hållning.
19 maj 15

Hemmets hjärna

Jag skrev för några veckor sedan om Vilgot Sjömans självbiografiska romaner Linus och Jeanna och Linus utan Jeanna.
Det fanns ett påstående i det blogginlägget som jag nog behövde motivera bättre och som jag lovade att återkomma till. Det gällde förhållanden när den ena parten blir ideologisk ledare för den andra. I Sjömans fall var det kvinnan som var den ideologiskt styrande, men vanligen brukar det vara mannen, konstaterade jag. Men kanske hade den upproriska och antiauktoritära anda som präglade 68 gjort sådana parförhållanden ovanligare. Det var mitt kontroversiella förmodande.
Många fnyser säkert och menar att studentvänstern hade samma patriarkala mönster som världen i övrigt. Själv tycker jag mig minnas en tid när ”klass” var det dominerade mantrat. Att komma stickande med ”kön” var borgerliga tanters sätt att blanda bort korten. Kulturradikala liberaler hade väl inte direkt fel när de talade om fri sexualitet och om kvinnans rättigheter. Men det var definitivt att skrapa på ytan.
Men Grupp 8 bildades redan 68, om jag inte misstar mig. Och det var definitivt en strömning inom vänstern. Klass var viktigt, men kön var lika viktigt, kanske viktigare. Och sexualliberalismen var en patriarkal idé, bestämde man sig för.
Men hur såg vänstern ut? Den hade udd mot individualismen, var kollektiv och solidarisk. Individen skulle tjäna massorna, inte sig själv. Detta var principen men naturligtvis dominerade de starka personligheterna. Jag tror, utan att karikera, att det blev ganska komplicerade maktförhållanden. Och att i en rörelse där offertanken är så stark – här gäller inte borgerlig individualism utan solidaritet med arbetarklassen- blir det svårt att hävda sin självständighet. Den som i gruppen bäst inser arbetarklassens intressen får naturligtvis en betydande makt.
Så långt handlar det om det politiska och inte om det privata. Men också inom vänstern hade man privata relationer. Min tanke var väl att själva idén om upproret borde minska dominansen.
Jämlika blir man kanske först när den ena parten inte vet bättre. Och att man accepterar oenighet. Både Christina och jag har en misstro mot alltför tidiga äktenskap. Tror att varje människa behöver ett ögonblick av ensamhet, när hon lämnat hemmet och ännu inte är relaterad till någon. Och kanske är det så. Eller det kanske handlar om en inre process, när man finner sig själv, alldeles oberoende av vilka relationer man har. Säkert är det mycket individuellt.
Nå, detta om privata relationer. Jag skall återkomma till mästertänkare som präglat hela intellektuella generationer. Det kan man inte längre känna igen i 2010-talet. Medan grupper och likriktning inom grupper och maktförhållanden inom grupper betyder mer än någonsin, saknar en offentlighet för alla, vilket är förutsättning för mästertänkare och generationsprofeter.
18 maj 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg