Lars Westerbergs Blogg

Jag skriver artiklar till tidningen i min gymnasiestad, Smålänningen i Ljungby. Naturligt nog har de präglats av mina minnen från det förflutna. Det har kommit mig att reflektera över minnet.
Det sägs att minnet är något fundamentalt för identiteten. Eftersom jag känner många människor med dåligt minne är det knappast något jag tror på. Att min egen identitet i hög grad beror av mitt minne är uppenbart. Jag var nostalgisk redan som barn, brukar jag lätt självironiskt konstatera. Jag började alltså tidigt titta tillbaka och det har jag fortsatt med. Jag lever i det förflutna, ja, nästan uteslutande i det förflutna. Det är antagligen en uttryck för en viss livsfeghet, livet blir lättare att analysera och handskas med, när man inte längre kan göra något åt det.
Jag tror att detta att minnas kan vara en väg till självkännedom. Medan andra som inte är så fruktansvärt intresserade av det förflutna är mera selektiva i vad de minns. Den tendens till självrättfärdigande vi alla bär på, gäller det att vara observant på. Vi minns oförrätter som andra tillfogat oss och glömmer de oförrätter vi tillfogat andra. Det flesta minns inte för att känna jaget utan för att stärka jaget. Ger minnet otillräcklig jagförstärkning lever man hellre i nuet.
Men den som vill lära känna sitt jag måste titta på hela sitt liv, inte bara på nuet.
Det är uppenbart att jag inte endast minns det angenäma. Men jag tänker att allt man minns är en del av livet. Därför ter sig också de negativa perioderna som viktiga.
Men om man inte bygger sin identitet genom minnet, hur bygger man den då? Jag tror att det finns mycket symbolisk identifiering. Man kan uppleva sig som smålänning, lungbybo eller som tillhörig en viss släkt. Man identifierar sig alltså med en del av yttervärlden. Troligen kan man utvidga eller krympa denna identitet efter behag. Många talar om klasskänsla och könsidentitet. Men problemet med en gruppidentitet är väl att det då också finns ett behov av att precisera sin säregenhet.
Det skulle alltså vara att inte bygga sin identitet på sina upplevelser utan på sina präglingar. Klass och kön präglar starkt. Det gör också familjen. Landskap och hemstäder nästan inte alls. Landskapsgränser är godtyckliga och Sverige är ett land utan starka regionala präglingar. Däremot är man präglad av om man vuxit upp i storstad, småstad eller på rena landsbygden.
Men präglingar och relationer tycks mig vara en osäker grund att bygga sin identitet på. Men varför inte egenskaper, åsikter och attityder. När vi frågar oss hur någon är, är det ju just egenskaperna vi försöker fastställa.
29 maj 15

En ny bok som borde vara av allra största intresse har recenserats ganska sparsamt. Jag har sett recensioner i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och nyligen kommenterades den på ledarplats i Dala-Demokraten. Men på grund av ämnets vikt tycker jag att uppmärksamheten har varit för klen. Själv är jag klart nyfiken.
Det handlar nämligen om omprövningar. Den kursändring som många ledande intellektuella i 60-tals vänstern ägnade sig åt. Det är sex intellektuella som studeras i detalj. Inte bara andra världskriget utan också 60- och 70-talen kan ju ge en del insikter.
Författaren heter David Brolin och boken ”Omprövningar”. Per Ahlmark skrev två omtalade böcker om vänsterns skuld. De hade stort värde som dokumentation. Men syftet var förstås politiskt. Jag förmodar att David Brolin är ute efter något annat. Vad händer med människor som tvingas revidera sina åsikter? Hur mycket sammanhang kan man upprätthålla? Hur djupgående förmår man göra upp med sig själv? Vad vi sett i vår tid är ju en helt generation av renegater. Hur mycket tycker man att man har anledning att ångra sig? Hur uppriktigt är åsiktsbytet och hur mycket tycker man att man bör anklaga sig själv för att man inte tänkte efter före? Vad blev det kvar av den djupa övertygelsen? Jag tänker på Helsingborgs Dagblads ord vid fredsslutet: ”Att Hitler personligen var identisk med Uppebarelsebokens bekanta vilddjur är det kanske ändå något för tidigt att definitivt fastslå”. Längre än så tyckte man sig inte just då behöva gå.
Jag tror – åtminstone tills vidare – att olika människor omprövar på olika sätt. Det kan finnas en vilja att bevara så mycket som möjligt av det gamla, likaväl som rasande aggression mot sina gamla åsikter. Man kan bevara sina attityder fast åsikterna är totalt förändrade. Gamla Skp-are hade ju många klassiska konservativa drag. De låter sig lätt behållas när socialismen är borta. Hos andra kan lojaliteten med Moskva leva kvar. Stalinisterna var ju arvtagare till den ryska imperialismen och när den ryska imperialismen numera är mer harmoniskt förenad med nationalistisk högerextremism kan en gammal igenkänning ändå bestämma lojaliteterna. Man är lojal med ett högerdrag därför att detta högerdrag överlevde under vänsterepoken.
Här finns alltså mycket att undra över. Som mindre handlar om vänsterns skuld. Och mer om människans förmåga till självprövning och förändring och hennes svårigheter att bevara sin identitet under alltför djupgående revisioner. David Brolins bok torde kunna hjälpa oss att fundera. Varför recenseras och diskuteras den inte?
28 maj 15

Hå hå, ja,ja. Nu går Jan Kjaerstad in i debatten om Karl Ove Knausgård. Och det sker förstås i Dagens Nyheter (27 maj). Det bör sägas att Kjaerstad var norsk litteraturs stora stjärna innan han blev överflyglad av Knausgård. Han har tidigare i norsk press angripit Knausgård. Jag har aldrig tyckt att dessa angrepp haft någon mer vägande poäng. Hur lyckas han denna gång?
Tja, applåder får han säkert. Att i svensk press försvara Sverige mot en norrman verkar idiotsäkert. Här finns så många vackra ord om Sverige och om svenska intellektuella. Men i sak? Ja inte har det mycket att göra med Knausgårds artikel. Men en och annan tillbakablick kan vara intressant.
Knausgård påstod att Sverige är ett mera politiskt korrekt land än Danmark och Norge. Detta är sakligt sant. Sedan kan man tycka detta är bra eller dåligt. Själv tycker jag att det är bra, speciellt bra när det gäller fronten mot rasism och främlingsfientlighet. Det finns en intolerans mot intoleransen som jag menar är av godo.
Nu kan politisk korrekthet definieras på olika sätt. När det gäller antirasism, antisexism och antihomofobi handlar det om att försvara demokratiska grundvärderingar. Men låter man det omfatta allt annat som det upplysa förnuftet finner gott kan man möjligen tala om missbruk.
Då handlar det inte om att försvara demokratiska grundvärderingar utan bara om bra värderingar i största allmänhet. Det är viktigt att intoleransen förbehålls intoleransen.
Vad Knausgård nu menar är att detta också tar sig uttryck i att man kräver en politiskt korrekt litteratur. Det vänder han sig med rätta mot. Och att döma av de instämmanden han fått inser de flesta cykloper detta också. Litteraturen bör inte avkrävas politisk korrekthet. Däremot bör ju idékritik förekomma. En poäng har Kjaerstad. När man använder bisarra psykoanalytiska idéer i sin litteraturtolkning så är det inte personligt menat. Vad man än kan tycka om dem i övrigt. Mest komiska, tycker väl den oförvillade.
Men en intellektuell bör stå för vad han säger i debatten, de värderingar han framför. Här finns ingen gräddfil. Både reaktionära idéer och antidemokratisk intolerans måste kritiseras. Här gäller inte litteraturens frizon.
Vad säger nu Kjaerstad? Ja, jämförelsen mellan svenskt och norskt? När jag läste Nordiska Språk 1965 framstod en norska litteraturen som gammalmodig och bonderealistisk. Det var en lättnad att komma över till den danska. Senare var kanske det maoistiska greppet om litteraturen mera långvarigt i Norge. Kanske låg Norge bara ett decennium efter? Det 70-tal som Kjaerstad uppenbarligen refererar till var sådant. Då hade reträtten redan börjat i Sverige. De s.k. fyras gäng, (Jan Myrdal, Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson) gjorde upp med vänstern i Svenska Dagbladet. Och också Sara Lidman lämnade rapportböckerna och återvände till epiken. Det är klart att detta kunde kännas befriande i ett land där maoisterna fortfarande behållit greppet.
Jan Kjaerstad är en sofistikerad modernist. Eller postmodernist, vilket i det här fallet inte gör så stor skillnad. Vad det så att bonderealismen omedelbart övergick i maoistisk socialrealism kan man förstå andnöden. I synnerhet om Kjaerstads plats i solen blev kort. Sedan kom Knausgårds subjektiva realism.
Sedan kan man naturligtvis kasta rosor till svenska författare som man gillar och finner självständiga. Den svenska litteraturen har aldrig bestått av cykloper. Det påstår inte ens Knausgård. Det han menar är att kritiken och debatten är präglad av cykloper.
Det finns inga intellektuella skäl att applådera Jan Kjaerstad. Men man kan ju applådera ändå. Om man tycker så.
27 maj 15

Åsa Linderborgs försök att gå in i Knausgård-debatten visar hur komplicerat det är (Aftonbladet 24 maj). Hon har svårt att handskas med den. De beror på att Knausgårds artikel behandlar många separata frågor och att han på ett förvirrat sig glider mellan dem. Vad har litteraturens rätt att vara mångtydig och icke uppbygglig, egentligen att göra med det svenska åsiktsklimatet?
Litteraturen har rätt att vara mångtydig och icke uppbygglig. Det gäller också den litteratur som med alla medel söker illudera verklighet. Det senare är alltså inte någon ursäkt för att betrakta litteratur som verklighet. Hur många enögda som än – med rätta - känner igen sig i porträttet av synålen. Litteraturens frizon måste värnas.
Det betyder inte att författaren har rätt till samma mångtydighet och tvivelaktighet när han uppträder som debattör. Här är det klarhet och förnuft som gäller. Knausgård kan uppenbarligen inte riktigt skilja på detta. Ambivalens är en känsla. Det står var och en fritt att bekänna sin ambivalens. Men man bör handskas med den förnuftigt, analysera den och kritisera den. Eller ge skäl pro et contra och bekänna att man för egen del suspenderar sitt omdöme. Det kan kanske i några fall bidra till klarhet och motverka enögdhet Men är alltså inget argument vare sig för eller emot.
Det svenska debattklimatet är bättre än det danska och det norska. Det måste jag tyvärr erkänna trots att jag älskar Danmark och Norge men förhåller mig ytterst ambivalent mot mitt fädernesland.
Det beror förmodligen inte på att människor är annorlunda i Sverige. Det som skiljer är offentligheterna. Och det beror i sin tur på att svenska publicister och politiker valt annorlunda än danska och norska. Är vanliga människor annorlunda beror det på att det offentliga pratet i viss mån påverkar vanligt folk.
Hur är det då med enögdheten? Jo, Sverige har nordens största konsensus. De seriösa debattörerna i Sverige, som gärna vill vinna sina sporrar genom att debattera, väljer alltså att inte utmana denna konsensus. Utan i stället hävdar de att de är de enda som i sann mening representerar denna konsensus. Ni är egentligen omedvetet rasister, sexister och homofoba. Förr gällde det att vänstrast nu gäller det att vara politiskt korrektast. På så sätt kan även svenskar ha en lidelsefull debatt.
Den danska debatten är öppnare och mindre stringent. Man har en större tolerans mot avskyvärda värderingar och halvtänkta tankar. Den norska debatten liknar den danska men står närmare svensk debatt än vad den danska gör. Men jag tror inte att det är några nationalegenskaper - vad nu det kan vara - som gjort att man valt som man valt. Ett antal personer har vid ett visst tillfälle gjort sitt val i de respektive länderna. Och så har det vuxit fram skilda debattkulturer.
Vad man kan tycka sämst om i svensk debatt är när man ersätter argument med indignation eller slappt införstått flinande, av klassisk mobbingkaraktär.
Sedan har Åsa Linderborg rätt i att det stora problemet är liberalernas massmediala övertag. Jag är sällan överens med Åsa Linderborg men jag beundrar hennes stridsvilja och hennes intellektuella format. Aftonbladet och Dagens Etc är viktiga motvikter. Man får vara glad för den kvalitet som finns när det kvantitativa underläget är så stort. Det måste sägas någon gång när stridslarmet inte fördövar.
26 maj 15

Jag tycker mig ha förstått att debatten mellan Knausgård och Ebba Witt-Brattström har lett till en viss polarisering. Själv håller jag med Isabelle Ståhl i Svenska Dagbladet (21 maj). Litteraturen måste vara fri och den får till och med vara motbjudande. Men mansgrisar som sitter hoverar sig i TV, slappa och reaktionära, är vämjeliga. Och som kräver respekt dessutom!
Margit Richerts invändning i samma tidning (23 maj) att även äldre författare brukade prata strunt är förstås korrekt. Men det är förlegat strunt som vi numera kan skatta åt. Den som med gillande citerar deras dumheter riskerar att göra sig löjlig.
Ebba Witt-Brattström prisas numera av vänstern. Hon hyllas för sin härliga vrede av Göran Greider i Dagens Etc (20 maj) och blir intervjuad i samma tidning (22 maj). Moralkonservatismens mormor torde annars för den minnesgode ha avslöjat sig i de inomfeministiska striderna. Att ha svårt att dra jämt med lesbiska borde ha väckt misstänksamhet mot hennes förment feministiska antisexliberalism. Var den kanske mer kristdemokratisk än feministisk?
Nå, låt oss titta närmare på Ida Thérens intervju i Dagens Etc. ”Egentligen är jag väldigt känslig, det tror jag alla stridisar är”, säger Ebba Witt-Brattström. På den punkten har hon helt rätt, jag har kunnat iaktta fenomenet hos Tingsten och alla senare polemiker. Man förolämpar och förnedrar med glatt mod, milda motinlägg sårar djupt.
Sedan är hon ju mycket upprörd över att hon blev påhoppat av två unga manliga kritiker. Du angriper mig bara för att du vill hävda dig och vinna dina sporrar genom att angripa mig, skrev hon till Mats O Svensson. Alltså, när du angriper mig är det för att hävda dig, när jag försvarar mina positioner har det ingenting med makt och självhävdelse att göra.
I intervjun säger hon. ”Det är klart att unga skribenter kan gå på auktoriteter. Jag har ju varit en slagpåse för generationer av unga kvinnor som vill komma sig upp. Det är lättare att förstå, för det finns en mekanism i patriarkatet som applåderar unga kvinnor att begå modermord. Men det här var något nytt: två killar.”
Kort sagt, ingen bör mopsa sig mot Ebba Witt-Brattström. Men på grund av patriarkatet så är kvinnorna lite ursäktade för att de mopsar sig.
Så tänker Ebba Witt-Brattström. Jag däremot älskar uppror mot auktoriteter.
Jag citerar: ” En skribent påstår att jag njuter av att nedlägga en manlig student när jag skulle ge honom underkänt. Men jag hade även gett en kvinnlig student underkänt, som inte kunde begripa en glasklar analys.”
Jo, säkert. Jag njuter av mina härskartekniker inte bara när jag använder dem mot män, utan också när jag använder dem mot kvinnor. Så demokratisk är jag!
Jag vill för tydlighetens skull säga att det naturligtvis står en professor fritt att underkänna vem hon vill. Det är att i en debatt påstå att du hade fått underkänt om du varit min student, som är ett förfärlig översitteri.
”Nu vill jag markera auktoritet, också för andra kvinnors skull”. Precis, även när jag, för att vara demokrat, använder härskartekniker mot andra kvinnor, så är det för andra kvinnors skull.
Ebba Witt-Brattström påpekar att hennes problem är att hon är alltför bildad och alltför god. Därför provocerar hon och får svårt att klara sina kärleksförhållandena. Hennes bildning består i att hon har läst båda könens klassiker. Och hennes godhet i ett alltför rikt mått av moderlig empati.
Men intervjuaren är inte tam. Ida Théren finner det allmänmänskligt att tänka på sex. Även kvinnor funderar ibland på att ligga med människan framför sig. Så var det nog inte naturligt att tänka för en kvinna på 60- och 70-talet. I varje fall inte om Ebba Witt-Brattström fått bestämma. Hur skulle man annars kunna göra det till en manlig åkomma att betrakta någon som sexualobjekt?
Detta om denna intervju. Varför hyllas Ebba Witt-Brattström av vänstern?Tja, Knausgård är en obehaglig person som försvarar det norska och danska kulturklimatet, typisk höger. Medan Ebba Witt-Brattström är feminist, typisk vänster. En vänster som slutat att tänka applåderar henne därför. Det står den fritt. Det är mycket möjligt att den skulle fortsätta att applådera när den väl tänkt efter. Men jag har den enkla tanken att det vore bättre om den rätt förstått vad den applåderar.
25 maj 15