Visar inlägg från april 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Om att kommunicera

Jag var ett omhuldat barn. Omhuldat av föräldrar och syskon. Något lite av ett sladdbarn, sex år yngre än mina jämngamla syskon. Det innebar en hemmaharmoni. Det problematiska var världen utanför, med sjukhusvistelser och skolgång.
Förhållanden blir annorlunda när jag kommer upp i tonåren. Det blir, som för nästan alla av oss, föräldrakonflikter. Men nu efteråt tänker jag att jag också ställde till det för mina syskon genom att bli äldre. Hur skulle den nästan vuxne och vuxne Lars Westerberg fogas in i syskonens naturligt framvuxna och omedvetna hierarki. Några krisår i början av min studenttid övertygade mig i varje fall om att jag inte kunde kommunicera med mina syskon. Jag har aldrig upphört att fråga mig varför.
Nå, jag blev skribent. Och det började i mycket blygsam skala. Det låter som lyteskomik, men mina första artiklar utmärkte sig mest för dyslexi. Så småningom efter tre, fyra år, märker man en stark kommunikationsvilja. Den var i mitt fall synnerligen intensiv. För den läsare som uppfattar detta har det en stark appell. Denne man behöver sin okände läsare, det är viktigt för honom att jag förstår honom eller åtminstone försöker förstå honom. Jag har en uppgift här, så stor som den någonsin kan bli mellan människor som inte är personligen bekanta.
Jag hade föreställningen att jag var en obegriplig skribent. Det var vad många talade om för mig och jag betraktade det som en allmän sanning i Lund. Andra jag talade med, menade att jag överdrev obegripligheten. Så är det förstås, alla läsare är olika. Jag formulerade en kvick travesti på Stendhals påstående att han skrev för ”the happy few”. Jag skrev för ”the unhappy few”. Vilket naturligtvis var mångtydigt. Dels de som hade tillräckligt dålig smak för att gilla vad jag skrev. Dels de som kände igen sig i den privata eländighet, som som jag uttryckte. Jag ansåg att jag fick vara nöjd med detta.
Nå, mitt liv blev lyckligare. Den gamla frasen ”min hustru förstår mig inte” har i mitt fall vänts till den långt ifrån lika bittra ”min hustru är den enda som förstår mig”. Den är lite överdriven, det finns ett par undantag till. Sönerna t.ex.
Det gör att kommunikationsviljan som skribent inte längre är fullt ut lika desperat. Men kommunikation förblir ett centralt värde. Mot skribenter som hellre briljerar än kommunicerar brukar jag vara skoningslös.
En annan passion som jag har är den pedagogiska passionen. Att göra tankar klarare. Jag anser mig inte vara någon stor tänkare, men vill gärna på ett pedagogiskt sätt kommunicera vad jag insett. Bara en del människor tycker detta är bra. En del tycker det är onödigt ansträngande att sätta sig in i en tankegång som inte är deras egen. En del blir sårade i sin stolthet. ”Han tror visst jag är dum, det där har jag insett på egen hand”. ”Han skall inte komma och störa mina stora tankar och känslor med sina små beskäftigheter”. ”Jag inser ju att han har rätt och att jag borde ta hänsyn till det, men jag tycker det begränsar min frihet att inte lugnt kunna strunta i hans argument ”. Något kan det lika den reaktion man möter när man använder ett för läsaren obekant ord. Den ödmjuke läsaren blir glad och entusiastisk och införlivar ordet med sin vokabulär. Den stolte blir kränkt och känner sig illa behandlad.
Men djupare går det motstånd som infinner sig när något på ett kusligt klart sätt formulerar något som man inte vill inse. Saken kompliceras av att man ibland helt riktigt kan ana att någon resonerar fel men inte kan sätta fingret på vari felet består. Och ofta vet man inte om det är detta eller ett försvar mot obekväma insikter som föreligger. Sådana skribenter får man lätt ett komplicerat förhållande till. Ogillar man att oroas undviker man att läsa sådant.
23 april 15

Kyrkoledare

Amanda Björkman skrev i söndags i Dagens Nyheter (19 april) om att hon gick i kyrkan i påsk. Inget konstigt med det numera. Det totala publicistiska tabu som rådde om religion för 50 år sedan existerar inte länge. Då var man enormt exotisk om man på ledar- eller kultursidor berörde något som hade minsta anknytning till religion. Det vill säga om det inte handlade om ateistiska angrepp eller bekännelser om religiös likgiltighet.
Så var det även för 25 år sedan. Jag hade just flyttat till Alingsås och gift mig med en präst. Och förvånade mig över att det som var självklart i småstadens vardag inte alls var självklart i den offentliga debatten. Den kompakta okunnighet jag mötte hos publicistiska makthavare om kristendomens elementa och som läsekretsen förmodades dela, fann jag inte alls hos gemene man i Alingsås. Däremot tedde sig mycket av det som verkligen kunde sägas offentligt konstigt och obegripligt. Men som alla förutsattes intressera sig för och begripa.
Amanda Björkman skriver att för 25 år sedan var kyrkobesöken dubbelt så många som nu. Men skammen över att skriva att man går i kyrkan har uppenbarligen gått över.
Varför är Katolska kyrkan på frammarch i Sverige medan Svenska Kyrkan avfolkas? Den författare, som Amanda Björkman refererar till, anger två anledningar: krav och kontinuitet. Medan Svenska Kyrkan verkar poänglös i sin mesighet.
Sedan gör Amanda Björkman ett halvhjärtat försvar för Svenska Kyrkan. Är det inte bra det, att vara tolerant? Jo, men i ett tolerant samhälle kan man bara profilera sig genom att vara intolerant. I den mening blir inte en tolerant kyrka ett salt. Å andra sidan blir den ett salt mot andra kyrkor. Där det verkligen behövs. För Guds skull och för människans skull.
Jag kan tänka mig andra förklaringar till Katolska Kyrkans framgång än de författaren Thomas Engström ger. Invandringen t.ex. Men i stort sett tror jag att han har rätt.
Det handlar om konservatismens lockelse. Och att den har så lite spelrum i politiken att det ter sig naturligt att dra sig tillbaka till religionen för att få sina konservativa böjelser tillfredsställda. Delvis förklarar det också sverigedemokraternas attraktion. Man står för något som andra lämnat. ”Dög dödsstraffet åt min far och min farfar, så duger det åt mig också”. För att citera Blandaren.
Jag vill säga till de katoliker som blir kränka över jämförelsen, att det mest demoniska - och sannolikt mest attraktiva - hos sverigedemokraterna är deras syndabockstänkande. På den punkten finns inga likheter.
Den kristna fundamentalismen, som jag ofta angriper, är en sak. Vördandet av den kristna traditionen en annan. Det är det senare som är konservatism. Det är inte orörlighet, men trögrörlighet. Man är inte oberoende av tidens förändringar men man är ytterst skeptisk mot att för egen del förändras. I en föränderlig och rotlöst tid har konservatismen sin lockelse. I synnerhet den metafysiskt förankrade konservatismen.
Men kravlöshet? Liberalismen ställer oerhörda krav på sina anhängare. Men andra krav än de auktoritärt/konservativa. Som den tyske liberal, Karl Hermann Flach, som jag läste i min ungdom, sa: ”Det fordras en oerhörd inre styrka för att förhålla sig liberal i konfliktsituationer.” Den obetingade respekten för andra frihet. Det är det liberala uppdraget. ”Gå främling och tag efter, om du kan, en som gjorde sitt yttersta för att främja frihetens sak.” Står det på Jonathan Swifts grav. Jag vet inget som är svårare än det.
22 april 15

Rest-tankar

Bara några små kommentarer till Åsa Linderborg som jag avstod från i går. Jag har faktiskt tagit upp den tanketråd hon beklagar sig över att alla negligerat. Nämligen varför man inte lika gärna kan kalla andra världskriget ett rasisternas krig, som ett diktatorenas krig. Hennes tanketråd är alltså inte alls så genial som hon tror därför att alla tiger. Jag bemöter nämligen saken i ett av mina blogginlägg.
Sedan skriver Åsa Linderborg något om Kristian Gerner som jag finner intressant. Gerner, som enligt Linderborg gjort karriär på att hetsa mot allt som luktar marxism, har slutligen kommit ut som historiematerialist. ”Han har tydligen tänkt om på gamla dar”.
Jag undrar det. Dels kan man naturligtvis vara historiematerialist utan att vara marxist. Dels minns jag att jag i tidernas begynnelse uppfattade Gerner som vänster. Sydsvenskans biträdande kulturchef Fredrik Braconier karaktäriserade honom också vid ett tillfälle som vänster, vilket Gerner aldrig varken förnekade eller bekräftade. Det handlade den gången, vill jag minnas, om att en högerdebattör och en vänsterdebattör på en viss punkt kunde ha samma åsikt.
Jag tog alltså för givet att Gerners outrerade antisovjetism hade sitt ursprung i kinamarxismen. Senare har jag själv någon gång offentligt frågat om han möjligen själv en gång varit marxist. Något svar har jag dock inte fått.
21 april 15

Demonernas skuggor

Det ser ut som om Åsa Liderborg skulle gå segrande ur debatten om andra världskriget. Det är förvånande. Hon är för all del både smartare och hederligare än Jan Guillou. Men ändå kan man se att hennes motståndare sjabblat bort debatten.
Det känns svårt för mig. Jag påminns om att jag inte är en deltagare i debatten, utan en iakttagare av debatten. Nå, här är mina iakttagelser.
Åsa Linderborg skriver: Borgerliga debattörer får panik om någon antyder att Sovjet gjort något bra t.ex. att besegra Hitler. De finner det också nödvändigt att jämställa nazism och kommunism, enligt Linderborg.
Men hur var det med kamrat Stalin, kamrater? Var han till femsjundedelar ond eller hur det hette? Eller var han en gigantisk förbrytare med brott mot mänskligheten som är ojämförliga. Därför att brott på denna nivå egentligen inte kan jämföras. Var han ens så mycket bättre än Hitler? Kan man jämföra två ojämförliga brottslingar? Och har inte kamrat Stalins anhängare en betydande skuld, liksom Hitlers anhängare?
Varför diskuterar jag detta, som inte har förekommit i debatten? Något som alltså ingen förnekar och som förhoppningsvis finns underförstått i allt som sägs. Jo, därför att den insikten förklarar varför det ena synsättet är bättre än det andra.
Då blir inte Sovjetunionen den goda vapenbrodern som var avgörande för att besegra Hitler. Andra världskriget blir i stället en kamp mellan två nästan likvärdiga förbrytare. Diktatorernas krig.
Det hindrar inte att Åsa Linderborg har rätt på två punkter. Sovjetunionens insats var avgörande för krigsutgången. Det är därför man kan betrakta det som diktatorernas krig. Och det var bra att Hitler förlorade. Man kan känna tacksamhet över att det gick som det gick. Men att känna tacksamhet mot folk och stater? Kristian Gerner, och jag antar att Åsa Linderborg är enig i detta, har rätt i att det är realpolitik, materiella intressen, som styr. Det är iakttagaren som får stå för moralen, göra den moraliska utvärderingen.
Att Hitler inte kunde vinna andra världskriget har naturligtvis fler anledningar än det slutliga nederlaget på östfronten. Att Storbritannien inte lät sig besegras under den tid då pakten mellan Hitler och Stalin ännu bestod är naturligtvis inget man kan bortse ifrån. Det kan vara väsentligt nog att i en visst läge inte låta sig besegras.
Också när det gäller skulden till andra världskrigets utbrott har Åsa Linderborg rätt, åtminstone nu i sin senaste artikel. Skulden är Hitlers. Det är det centrala. Sedan kan man naturligtvis se att pakten med Sovjet gynnade Hitler. Möjligen kunde en annan politik än appeasementpolitiken ha bromsat Hitler. Men det är svårt att se att något på sikt skulle bromsat honom.
Var kommunismen uppriktigt antifascistisk? Också på den punkten har Åsa Linderborg rätt. Naturligtvis, Hitler och Stalin var i grunden dödsfiender.
Men jag erinrar om att Hitlers antikommunism var pålitligare kamrat Stalins antifascism. Den senare kunde av realpolitiska skäl förkunnas mer eller mindre starkt. Vad vi ser är hela tiden hur Stalins devota anhängare följer direktiven från maktens centrum i Moskva. Spanska inbördeskriget är inte bara exempel på nobel antifascism. Det är också kommunisternas svek mot anarkisterna. Och hur kritiken mot Hitler tystnade under pakten. Fascismen är ju kapitalismens högsta stadium. Var nazisterna så mycket värre än andra kapitalister? Eller ens än de socialdemokratiska socialfascisterna?
Men för Hitler var kommunismen djävulen. När han tog sitt liv hette det i eftermälet att kan stupade i nobel kamp mot bolsjevismen. Det är kommunismen som lyfts fram, inte judarna. Det säger något om hatet.
Som jag tidigare påpekat. Kopplingen till Putin och Ukraina är inget som hittats på av borgerliga debattörer. Åsa Linderborg påstod själv att ett av hennes syften med debatten var att motverka russofobi. Och russofobin har gjort debatten om Putin och Ukraina onyanserad, har hon tidigare hävdat. Detta kan man få bekräftat genom att läsa hennes artiklar.
Men själv tror jag att hennes egentliga motiv är att söka en skuldavskrivning för Stalins anhängare. Om en människas motiv vet man naturligtvis ingenting, det enda man vet är vad hon säger. Men kan det verkligen vara hennes uttalade motiv, motverka russofobin och få en mer nyanserad Ukraina-debatt, som förmår henne att skriva så långt och engagerat?
20 april 15

Släktintresse

Jag tycker det är högst förträffligt med den släktforskning som många ägnar sig åt. Historien är inte bara krig och kungar, har vi varit överens om länge. Men att skriva om sociala förhållanden har inte kunnat konkurrera om intresset med kungarna och krigen. Det blir lätt tråkigt.
Lösningen är förstås att göra som Peter Englund när han skriver om första världskriget, att följa de enskilda livsödena. Idén hade jag före Englund mött på museerna i Flandern. Släktforskning fungerar på samma sätt. Men följer individerna in i historien. När det finns en individ som man identifierar sig med blir historien på nytt spännande.
Naturligtvis kan det finnas en inte så litet inslag av biologistisk mystik i släktforskning också. Man inbillar sig ha ett alldeles särskilt band till sina släktingar. Jag har alltid funnit överdriven släktkärlek och familjechauvinism en smula primitiv. Man skäller på sin släkt men kommer någon utomstående och säger något aldrig så lite negativt om en aldrig så avlägsen släkting blir man djupt kränkt. Själv tycker jag genernas vandringar är dunkla och oförutsägbara. Genetiskt sett är man kanske en produkt av mor och far men det är ens syskon också. Och dem är man tack och lov inte identisk med. Och det säger sig självt att ju längre tillbaka man kommer i historien desto mer uttunnat blir det. Individens unicitet och människans släktskap med människan tycks mig långt signifikantare.
Men man följer individerna och får en ingång till historien. Och då häpnar man över hur livet kan vara. Det fabulösa i många livsöden det ligger i öppen dag. Det här livet som jag själv lever, den här tiden, är bara ett liv i en tid. Det tål att tänka på.
Min morfar var handelsadvokat i Stockholm. Han var studentkamrat med Erik Axel Karlfeldt och framstående amatörbotaniker. Detta intresse tycks emellertid inte ha förenat honom med Karlfeldt, ingenting tyder på någon närmare bekantskap. Däremot kände morfar Emil Norlander så väl att den senare skickade lyckönskningstelegram på hans 50- årsdag. Och då kan man ju också tänka på Povel Ramels pappa. Som också var advokat i Stockholm med umgänge i revykretsar. Tjugo år yngre visserligen.
Min enda berömda släkting var en känd lundaarkitekt, som var kusin med min pappa. Jag undvek kontakt med honom under min studietid av någon sorts rabulistiskt komplex. Det har jag senare ångrat för jag tänker nu att det hade varit kul för den gamle mannen. Han uppskattade mycket att min kusin från Eskilstuna kom och hälsade på honom. Men själv måste jag den gången hämta barn på dagis. Så den mannen har jag bara träffat under min skoltid på min fasters begravning. Men jag bodde 13 år i ett av de många studenthus han ritat.
17 april 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg