Lars Westerbergs Blogg

En av lärdomarna från 1930-talet är att vara observant på samtalstonen. Så att man i tid märker krypande förändringar, hur fördomar först blir möjliga att uttala, sedan alltmer självklara. Men jag märker ingenting av sådant i dagens Sverige. Däremot märker jag en del annat.

Hur Sverigedemokraterna och demokraterna ömsesidigt anpassar sig till varandra. Det gäller de demokratiska partierna, främst de borgerliga, men också allt fler av ledarskribenter och fristående kolumnister. Att de flesta ännu håller rågången klar bör väl också sägas.

Men hur är det med Sverigedemokraterna? Det är en vanlig bild att partiet är otäckt, men dess väljare hyggliga och vilseförda. Väljarna är egentligen inga rasister – så många svenskar kan inte vara rasister, uteslutet! - utan bara missnöjda och oroliga. Jag tror att det snarast är tvärtom. Sverigedemokraterna leds av en trojka som inte tycker att fasaden kan bli nog putsad (oavsett graden av hyckleri i detta) medan resten av partiet och dess många väljare som tycker att Sverigedemokraterna förlorar sin mening om de inte är öppet fördomsfulla. Hur hemskt det än kan tyckas, så tror jag att Åkesson och Karlsson och Jomshof är bättre än sina väljare.

Men anpassningen då? Ja, kritiken mot DÖ tilltar. DÖ gynnar Sverigedemokraterna säger de borgerliga debattörerna. Tro dem inte. Däremot är det sant att DÖ missgynnar alliansen. Det är det pris som alliansen har betalat för att stoppa Sverigedemokraterna. Ur partiegoistiskt synpunkt kan man ju bli trött på att betala det priset.

Men hur kan någon mena att DÖ gynnar Sverigedemokraterna? Jo, så länge DÖ gäller blir ju kampen mot Sverigedemokraterna det viktiga. Sätter man på nytt blockens ekonomiska kamp i förgrunden så visas Sverigedemokrater och deras väljare att det inte är de som bestämmer agendan. Det är ett mycket fåvitskt resonemang. Sätter man inte kampen mot Sverigedemokraterna i första rummet får de en rörelsefrihet som de kommer att utnyttja. Carl Rudbeck i Sydsvenskan vill bara blanda bort korten. Sällan har man sett partiegoismen så svagt motiverad.

Men anpassningen i övrigt? Ja, allt fler borgerliga debattörer yttrar kritik mot den usla integrationspolitiken. Det är naturligtvis i sin ordning och högt på tiden. Att Sverigedemokraterna tar åt sig äran av att ha fått upp den frågan på agendan får man leva med. Är det verkligen sant, har partiet åtminstone haft något gott med sig.

Men vad skall man säga om att allt fler debattörer börjar tala om volymer? Vi måste våga tala om volymer, säger man, ty gör man inte det, så kan vi inte längre bevara vårt välstånd. Jag är helt enig. Jag insåg redan på 60-talet att världens välstånd är orättvist fördelat och att vi äter det bröd vi stulit från vår granne. Men på den tiden gick det att förtränga. Men det gör det inte längre: nu kommer världen hit och kräver vårt välstånd. Orkar vi inte med att sänka vårt välstånd så blir åtminstone vår omoral solklar för oss. Detta handlar inte alls om fördomar och främlingsfientlighet. Det handlar om egoism contra altruism. De anpassliga debattörerna skyndar en smula i förväg. När Fredrik Reinfeldt talade om öppna hjärtan menade han bara att vi skulle avstå från standardhöjningar. Men de har alldeles rätt i att pratar man inte om volymer så kommer den dag då man till och med får sänka sin standard. Att de då finner det självklart att standardsänkning är orimligt säger något om att den moraliska insikten inte är lika stor som den politiska.

30 april 15

Ingen blogg i morgon. Tillbaka måndagen 4 april.

Vad är det egentligen som hänt på tidningen Dagen och hur skall man ställa sig till det? Detta har hänt. Länge var tidningen hårt och entydigt motståndare till praktiserad homosexualitet. Sedan började man tillåta också motröster – debatten skulle vara fri – även om tidningens linje förblev orubbad. När debattklimatet blev allt hårdare mot homofobin sänkte tidningen rösten, talade allt mindre om saken.
Så kom Joel Halldorfs försöksledare. Borde man inte ompröva frågan? Detta besvarades med ett entydigt nej. Ansvariga personer, ledarskribenter och tidningschef, gick ut och betonade att tidningens bibelsyn och därigenom deras synpunkter på homosexualiteten ligger fast. Vilket naturligtvis blåste liv i debatten. Där både de som kraftigt opponerade mot och de som minst lika kraftigt instämde med ledarsidan fick komma till tals.
Det där har väckt en viss bestörtning främst hos humant tänkande och kännande kristna. Jakob Olofsgård i Jönköpings-Posten (17 april) framhåller att homofobin strider mot Jesus kärleksbudskap. Man skall alltså se till andan och inte till bokstaven. Emanuel Karlsten i Göteborgs-Posten (25 april) framhåller svårigheten att vara fundamentalist utan att hyckla. Också den bibeltroende väljer vad han vill fästa sig vid i Bibeln. Det går ju inte att vara en konsekvent fundamentalist.
Jag tror att dessa sätt att argumentera mot fundamentalister är förfelade. Liksom att alltid mena att en human tolkning av bibeltexterna är den bäst intellektuellt underbyggda. Det är att välja svaga argument i stället för starka.
Hur är det med andan och bokstaven? Bokstaven står där, men andan är en tolkning. Tycks bokstaven mycket bestämt mena något, är det väl den som bestämmer vad som är andan? Det är hur Gud är, inte hur han uppfattas av människor, som är det viktiga. Kärleksfullheten har sin gräns, det får pastor Olofsgård acceptera. Det är Gud som bestämmer.
Och inkonsekvens? Det är ganska svårt att få människor att inse sin egen inkonsekvens. Varför inte följa klara besked i moraliska frågor? Att man bortser från dietråd och klädesråd beror ju bara på att man finner dem mindre viktiga. Att man sedan får försvara Bibeln mot hedningar och kättare som tar fram exempel på mindre smickrande drag hos den evige är en annan sak. Fundamentalisten märker naturligtvis inte hur mycket hen styrs i sin bibeltolknning av att vara en modern människan. Hen ser inte mycket som blivit orimligt och varit det i två tre hundra år. Att hen måste leva sig in i ett patriarkaliskt samhället för att uppfatta vad där står är inget hen tänker på. Och särartsfeminist, eller i varje fall särartstänkare, är hen av naturen. Själen har absolut ett kön, ty så har Gud bestämt.
Så det enda som håller när man argumenterar mot fundamentalister är alltså att angripa bibelsynen. Det konstiga i att det överlägsna världsförnuftet kommunicerar med människan genom en helig skrift. Och dessutom av denna karaktär. Som grundskrift har ju Koranen i så fall högre trovärdighet, en människa skriver ner Guds ord på Guds diktamen. Hur är förhållandet däremot mellan Gud och bibelförfattarna? Är det inte konstigt att Gud genom bibelförfattarna berättar om människors upplevelser av Gud? Varför gå denna indirekta väg över människan när det ändå är han som talar? Om man inte förnekar vad vetenskapen menar om Bibelns tillkomst blir det ännu konstigare. Gud måste ha fungerat som spökröst för väldigt många bibelförfattare under långa årtusender och likaledes för de kyrkomöten som slutligen avgjorde vad som är Guds ord, kort sagt, vilka böcker som skulle ingå i Bibeln. Och det räcker inte med att han är närvarande, han måste närmast robotlikt styra sina språkrör, för att utesluta misstag. Om det var världsförnuftets avsikt att ge enkla och klara besked, hade han kunna välja en enklare väg. Och om det inte är enkla och klara besked han vill ge, varför då Dagens Bibelsyn?
Nu kan man naturligtvis helt förneka vetenskapen och hävda att den är fåvitskt människoverk. Man skall lita på Gud, inte på människan, ens när hon vetenskapar. Men då förstår jag inte varför man inte förnekar att Bibeln är skriver på hebreiska och arameiska. Bibeln är skriven på svenska, vad än vetenskapen säger. Det var ju ändå på det språket vi fick vår barnatro.
Sanningen måste sägas även om det gör ont, som det hette i debatten. Och sanningen är den att denna bibelsyn inte håller. Det gör nog ont, men så är det.
29 april 15

Så läser jag om Stolthet och fördom, Jane Austens mest älskade roman. Kärlekssagan mellan Mr Darcy och Elizabeth Bennet. Varför är denna bok så populär? Jo, därför att den uttrycker två av den intelligenta kvinnans önskedrömmar – och endast intelligenta människor uppskattar Jane Austen. Det är drömmen om att bli älskad för sin intelligens och sin karaktär. Och drömmen om att kunna påverka en älskad människa till det bättre.
Jag har tidigare frågat mig vad som karaktäriserar Austens manlighetsideal. Och svarat hederlighet och uppriktighet och fasthet i känslan. Medan hon har en betydande tolerans mot bufflighet. Mr Darcy är en buffel. Vid första mötet med Elizabeth konstaterar han att hon är för ful för att dansa med. Malte Persson, som skrivit efterord till den upplaga jag läser, konstaterar att det numera är ett vanligt raggningstrick att vara först kritisk och sedan uppskattande. Det oemotståndliga för en kvinna att bli upptäckt, kritiskt prövad, för att sedan befinnas hålla måttet. Men Mr Darcy ställer sig inte in, han har inga baktankar, han är naturligt bufflig. Han ser en ful kvinna och konstaterar att hon är ful. Men så upptäcker han hennes intelligens, hennes livliga, skarpa intelligens, hennes intelligenta humor och då ser han att hon har vackra ögon. Mr Darcy är socialt inkompetent, på gränsen till asperger. Men han är, som den personlighetstypen ofta är, fokuserad och eftertänksam. Han tillhör inte de hastiga eller spontana.
I romanen förklaras hans beteende med social högfärd och blyghet. Hans sociala position har kanske inte tvingat honom till sociala hänsyn och gjort honom onödigt och, säkerligen delvis omedvetet, bufflig. Men det är mer en dålig vana, ingen social högfärd står hos honom i vägen för hans sökande efter verkliga värden när det verkligen gäller. Blygheten är naturligtvis ett faktum, förstärkt av starka känslor. Men man tänker sig att asocialiteten är ett karaktärsdrag.
I Förnuft och känsla stod två systrar i centrum. Den kloka äldsta systern, Elinor Dashwood och den spontana, på känslan litande, Marianne. I systerparet i Stolthet och fördom, Jane och Elizabeth, utmärker sig den äldre systern för godhet, tålamod och välvilja. Den yngre är den livligare, spontanare men också den vassare, mer genomskådande, mer satiriska. En blixtrande träffsäkerhet. Man tänker att Elizabeth är ett självporträtt och Jane ett idealiserad systerporträtt.
Men annars är Elizabeths familj inte mycket att hänga i julgranen. Fadern är slapp och ganska egoistisk, men räddas av sin intelligens och sina begåvade sarkasmer. Och Elizabeth är hans älsklingsdotter. De övriga tre systrarna och modern är rent katastrofala. Att Mr Darcy finner dem pinsamma beror inte på bördshögfärd, det ät ett omdöme som Elizabeth med goda skäl instämmer i. Ytligheten, dumheten och inskränktheten ligger på en sådan nivå att den blir oåtkomlig. Självkritik ligger inte inom möjligheternas gräns. Det gäller modern och de två yngsta systrarna. Mellansystern Mary är egentligen roligast. Hon bärs upp av sina oberättigade pretentioner. ”Vi måste stå illviljans flodvåg emot och ingjuta den systerliga tröstens balsam i varandras sargade bröst”, säger hon allvarligt vid ett tillfälle. Mr Collins är ett annat lyckat satiriskt porträtt, självhögtidlig, servil och tom. Han är kanske så karikerad att det är rimligt att associera till Molière.
En litteraturhistorier som jag läste, Jens Kruuse ”Litteraturens mästerverk”, talar om denna boks ungdom och friskhet.
Det ligger något i det. Det är kanske inte Jane Austens bästa roman när det gäller vass och subtil satir. Men den mest oförställt muntra. Du skulle alltid kunna skatta dig ur de sorger som drabbar dig, säger en moster till Elizabeth. Och faderns hållning är att han har roligt åt människors dumhet.
Men visst tilltalas jag, som alla andra, av kärlekssagan. Att djup kan segra över ytlighet, intelligens över dumhet i människans kärleksliv är en upplyftande tanke. Mr Darcy är en hedersman. Jag unnar honom, inte utan en viss svartsjuka, Elizabeth Bennet.
28 april 15

Jag läser att man diskuterat Pär Lagerkvist i Växjö i en paneldebatt (Smålandsposten 16 april). Han karaktäriseras där som ”religiös ateist”. Det är naturligtvis träffande, men eftersom jag använt uttrycket om mig själv känns det angeläget att påpeka att jag då använder uttrycket i en alldeles annan mening.
Pär Lagerkvists problem var att han aldrig kunde göra sig av med känslan av att det finns en gud. Och kanske mer än så. Guds icke-existens blir obegriplig för känslan, vad förnuftet än säger. Och han frågar sig: Varför finns min känsla, mitt behov av Gud, om det inte finns någon gud? Han kommer aldrig ur känslan av Guds närvaro. En osynlig makt finns någonstans bredvid honom och omkring honom. Det känner han starkt men han tror det inte. I den spänningen lever hans författarskap.
Förutsättningen för sådana känslor är att man en gång haft en barnatro. Att trons vana är djupt rotad. Många människor som vuxit upp i en icke-sekulariserad miljö känner igen sig. Och den tidens samhälle var ofullkomligt sekulariserat. Hjalmar Söderberg, en synnerligen militant kristendomskritiker, skriver om en herrelös hund. Och också en sekulariserad människa kan ibland känna hur nära till hands ett magiskt tänkande ligger. Magiskt tänkande är inte kristendom i någon god mening. Men en koppling till religion har det. Och naturligtvis till tvångstankar.
Men upplevelsen att vara buren, skyddad och sedd är äkta religiösa känslor. Jag läste just i Karnevalstidningen från 1890, där man skämtar om en sinnessjuk, som skall ha drabbats av panisk rädsla för att den gode Guden skall straffa honom för hans ateism. Det tycker jag i all sin råhet är både roligt och tänkvärt. En sinister version av lagerkvistskänslorna.
Min egen religiösa ateism ser annorlunda ut. Den är verkligen ateistisk men vissa känslor som man brukar beskriva som religiösa är jag förtrogen med. Hängivenhet, tillit, förtröstan. På den senare punkten vidgår jag dock en stark ambivalens. Men jag förstår känslan av nåd. Känslan av en djup tacksamhet över att ha undgått något verkligt hotande och svårt. Vilket är något annat och djupare än en förundrad glädje över att helt enkelt haft en mirakulös tur. Det finns nog troende som inte skiljer det ena från det andra och kallar båda för nåd. Ju mer nåd desto större fromhet. Men jag tycker det är stor skillnad.
Ett existentiellt allvar har jag och det förbinder mig också med den religiösa sfären. Alla troende har inte detta, naturligtvis, och det går sannolikt bra ändå. ”Det finns ingen yttersta förtvivlan”, sa hustrun till mig en av de första gångerna vi träffades. Det är en bra formulering om man betonar ”yttersta”. Världens mörker kan ingen förneka. Men att leva med halmstrået, att också när man inte längre kan känna att det finns ett hopp, ändå veta att det finns. Eller att leva utan det. Som jag. ”Det finns en yttersta förtvivlan”.
Men för att vara en god ateist behöver man inte tro på något sådant. Det räcker med att man inte tror på Gud. Därför är kanske religiös ateist, som också har en självironisk biton, inte någon dålig beteckning på mig. Även om jag aldrig känt mig som en herrelös hund.
27 april 15

Det är nog tur för Åsa Linderborg (AB 22 april) att Herbert Tingsten, som hon oförsiktigt åberopar, är rejält död. Han avskydde nämligen tankeglidningar, brist på logik och ohederligt språkbruk.
Det är nämligen inte samma sak att jämställa nazism med kommunism, som att påstå att kamrat Stalin är en hart när lika stor skurk som Hitler. Det senare är ett påstående av en helt annan rimlighet.
Av att man betraktar Hitler och Stalin som likvärdiga skurkar följer inte heller att det är likgiltigt vem av dem som vann andra världskriget. Fast de är moraliskt likvärdiga kan man betrakta den ena skurken som farligare.
Den terminologiska glidningen är notoriskt. Ingenstädes talar Åsa Linderborg om stalinism. I stället använder hon med förkärlek uttrycket arbetarrörelsen. Som om socialdemokraterna, den demokratiska svenska samlingsregeringens ledare, skulle ha samma historia som kommunisterna. Kommunisterna var vid den här tidpunkten stalinister och skall man säga något så här i efterhand om hur socialdemokraterna behandlade de svenska kommunisterna, så kan man tycka att det var onödigt hårt. Men någon del i stalinismens brott har socialdemokraterna inte. Det blir alltså missvisande när man talar om hur arbetarrörelsen förhöll sig till nazismen. Genom att glida i språkbruket kan man slå samman socialdemokrater och kommunister, fast socialdemokraterna i det här fallet borde räknas till liberalerna. Ty vad det handlar om är ju huruvida demokraterna ( i debatten oftast kallade liberalerna) i efterhand skall känna tacksamhet till en viss diktatur.
På samma sätt kan Linderborg tala om hur borgerligheten släppte fram Hitler i Tyskland. Det är så klar sant men jag tvivlar på att Paul von Hindenburg var liberal. Erich Ludendorrf var det i varje fall inte, enär han var fascist.
Så där håller det på hela tiden. Det oklara uttrycket ”liberalerna” betyder ibland, som hos Jan Guillou, historikersamhället. Och då kan han beskriva varje ny vetenskaplig insikt som en liberal reträtt.
Åsa Linderborg ställer fullt av insinuanta frågor. Men dem har jag redan punkterat i min inledning. Däremot uttrycker hon sig så försåtligt att man får intryck av att hon menar att Stalin är en långt ifrån lika stor skurk som Hitler. Stalins skurkaktighet är på sin höjd jämförbar med Churchills. Det ter sig för mig som en exotisk värdering. Är det detta hon menar bör hon säga det rent ut.
Att hon menar att münchen- överenskommelsen är analog med nonaggressionspakten tycks däremot beklämmande uppenbart. Så vitt jag förstår var münchenöverenskommelsen, ett försök att genom eftergiftspolitik stoppa Hitlers aggression. Medan nonaggressionspakten innebar ömsesidigt fria händer att överfalla Polen. Det var väl ändå inte så att Polen överföll Sovjetunionen? Inte utbad sig England och Frankrike fria händer för att få överfalla sina grannländer? All aggression kan naturligtvis utmålas som företagen i försvarssyfte. Men det ändrar inte på sakernas förhållande.
Man talar bara om Segerstedts och Selanders motstånd mot nazismen men tiger om den liberala press som anpassade sig, påstår Linderborg. Ja, de liberala motrösterna var sällsynta men de var liberala. Större delen av pressen i övrigt anpassade sig, socialdemokratisk, liberal och konservativ. De flesta stod bakom samlingsregeringen med Dagens Nyheter i spetsen. Räknar man kreugerpressen som liberal var det de värsta tyskvännerna. Ännu under LO-tiden hade Aftonbladet en tidningstecknare som varannan dag alternerade med EWK som tecknare på ledarsidan. Han kom från det gamla Abendblatt och hade tecknat i nazistiska Dagsposten. Mala var hans signatur. Det är däremot inte så ofta framlyft.
Jag vet inte vilka som tiger om den svenska pressen under andra världskriget. Jag har i alla fall gjort mitt yttersta för att lyfta fram alla skurkar oberoende av partifärg. Allan Vougt i Arbetet gick långt länge i tyskvänlighet än de vanliga samlingsregeringsapplåderarna. Men AT förhöll sig väl förhållandevis strong. ”Men för en AT-ist lär det långsamt gå” sjunger Karl Gerhard om anpassningen till Tyskland. Mest heder på vänsterkanten har väl Ture Nerman och Trots Allt.
Jag förstår mycket väl att Åsa Linderborg känner skuld över att vara barn till stalinistiska medlöpare. Men det är som det är. Kräver man att drottningen skall göra upp med sin familjehistoria bör man kräva det av andra. Att hålla på och ta politiska debattpoäng är infantilt. Det är inget konstruktivt sätt att handskas med skuld. Så här långt efteråt bör man våga se den i ansiktet. Inte hålla på med ”andra är minsann lika skyldiga och kanske mer skyldiga än vi”. Guillou och Linderborg får skärpa sig. Att deras debattmotståndare ibland är lika infantila är ingen ursäkt.
24 april 15