Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Farliga principer

Csaba Bene Perlenberg skriver samma dag ledare såväl i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad som Göteborgs-Posten (23 mars). Har inte likriktningen av svensk press då gått lite väl långt? Det är illa nog när samma ansikten grinar emot en från tidningar med samma ägare. Men i två stora och inflytelserika tidningar med olika ägare. Jag antar att ingen ser detta förhållande som något idealt. Utan att det hänger samman med att Perlenberg redan var kontrakterad för Bonniers när det uppstod ett sådant sug efter ledarskribenter på Göteborgs- Posten. Men i alla fall tycker jag att det är att göra bristen på mångfald onödigt stor.
Vi är tydligen många som har svårt att förstå den borgerliga pressens kritik av Margot Wallström. Man kan naturligtvis gissa, som en kommentator på denna blogg, att motivet är att Margot Wallström företräder fel parti. Men det hindrar inte att de skäl man anger är mer än lovligt svaga. Dåliga motiv kan man alltid misstänka, i synnerhet om det är uselt i de sakliga resonemangen. Men det är illa nog att de sakliga resonemangen är så konstiga och obegripliga, oavsett vad som kan ligga bakom.
Peter Wolodarski i DN ägnar en hel söndagsledare (22 mars) åt att försöka förklara saken, men lyckas inte. Vem tror att man kan försvara demokrati och humanitet utan att det kostar något? Och varför blir Saudiarabiens motreaktion så stark? På grund av Wallströms diplomatiska klantighet? Naturligtvis inte. Utan på att Saudiarabien är vår fascist, eftersom det är lierat med USA blir det inte bombat och är van att förbli okritiserat. Säger någon ifrån kan det bli en dålig förebild i Europa. Därför måste man ge sig på Sverige så länge det står ensamt.
Perlenberg i Göteborgs-Posten är ännu tydligare. Det är farligt att kritisera Saudiarabien. ”Wallströms principer kan kosta många människor livet om detta urartar”.
Man tar sig för pannan. Vad betyder rädslans politik om man genomför den konsekvent? Att man alltid skall backa för utpressare och förhandla med terrorister? Att man bara står upp för sanning och rätt när det ingenting kostar? Det var inte så farligt att kritisera USA under vietnamkriget. Men med Hitlertyskland och Sovjetunionen får man ligga lågt och tydligen också med farliga islamofascister. Vi får ta igen det hela på de islamofascister som inte är USA:s och som USA kan bomba åt oss, som de gjorde med Saddam Hussein. Liberala röster bör inte stå för principer om humanitet och rätt, för det är väl det som avses med Wallströms principer. Skriver Perlenberg och det är åtminstone ett omaskerat liberalt ställningstagande.
24 maj 15

Bakom skenet

Jag känner ett behov av att sammanfatta Linderborg-debatten om andra världskriget för att förstå vad den handlade om.
Man bör inte tala om diktaturernas krig, sa Liderborg. Varför då? Jo, då undervärderande man Sovjetunionens roll.
Nu var det ju uppenbarligen tvärtom, hade man talat om ett krig mellan diktatur och demokrati hade man undervärderat Sovjetunionens roll. Finns det ett annat skäl till att man inte skall tala om diktaturernas krig? Jo, naturligtvis om man vill undvika den klarsyn som gör att man ser två brutala diktaturer i kamp med varandra, så gott som lika onda.
Så gott som, efter som förbrytelser på den nivån egentligen är ojämförbara. Tjänar det något till att jämföra en bestialisk pedofil som mördat 36 barn med en som bara mördat 27? Det är därför jag tycker att den sifferexercis som Per Ahlmark brukar ägna sig åt i sina jämförelser av den politiska ondskan är så meningslös.
Att tala om diktaturernas krig är ögonöppnande. Så länge man tror att det var USA och Storbritannien som besegrade Hitler kan man imponeras av de invändningar som Dieter Strand på sin tid brukade komma med. Det var Sovjetunionen som besegrade Hitler och som fick betala det högsta priset i den kampen. Men då skall man naturligtvis i stället tala om antifascismens kamp mot fascismen. Då blir kamrat Stalin på nytt den gode vapenbrodern. Och så har man något försonande med kamrat Stalin.
Vill man fortsätta med pedofilliknelsen så är mitt konstaterande ovan inte alls oförenligt med påståendet att den ene pedofilen kan vara farligare att släppa lös än den andre. Det hade varit mer ödesdigert om Hitler vunnit kriget.
Och varför hela diskussionen? Åsa Linderborg säger att hon vill motverka russofobi. Det är nämligen russofobi som gör att man har svårt att se nyanserat på Ukraina-konflikten. Det torde vara en falsk hypotes, men man känner sig lättat över att Linderborg här inte gör sig skyldig till något värre. Efter henne många felslut känns det som en befrielse med en felaktighet som inte ligger på det logiskt-analytiska planet. Det är inte troligt att världens modernaste land, där man lika glatt turistar i Peterburg som i Berlin lider av någon nämnvärd russofobi. Däremot har man nog en viss aversion mot auktoritära stormaktsfasoner. Putin påminner ju om Stalin, ungefär som Hitler påminner om Stalin. Kommunist är han emellertid inte, fast han liksom Hitler har lärt av det sämsta hos kommunismen.
Det är emellertid Linderborg som talar om russofobi och gör kopplingen till Ukraina-konflikten. Ändå anser hon det fruktansvärt ohederligt att som Ulrika Kärnborg på ett långsökt sätt koppla samman andra världskriget med dagens Ryssland (18 mars). Hur skall vi ha det?
Nej, jag vidhåller att de psykologiska motiven är familjeskuld och parallellen med drottningen tycks mig uppenbar. Det vet jag naturligtvis ingenting om. Men nog är det skönare när man kan se åtminstone någonting försonande med kamrat Stalin.
23 mars 15

Två hat

”Judehatet slätas över” har Dagens Nyheter som rubrik på en ledare 18 mars. Hur kommer det sig? Mats Skogkär i Sydsvenskan har besvarat den frågan dagen före (17 mars). ”Hatet mot judarna kommer huvudsakligen från en liten minoritet inom den större muslimska gruppen”, konstaterar han helt riktigt.
Och det gör att människor som aldrig på något sätt skulle förfalla till antisemitism, stämmer ner tonen när det gäller att fördöma just denna typ av rasism.
Det är livsfarligt. I den här frågan får man inte viska. ”Att uppmärksamma judehat betyder inte att muslimhat är mindre förkastligt, det går alldeles utmärkt för de flesta tänkande människor att starkt ta avstånd från båda två”, skriver DN helt riktigt.
Vet ni vad jag tror? Jag tror att det är bristen på intellektuell hederlighet till höger och vänster som är roten till det onda. Att kämpa för vänstern eller högern blir viktigare än att följa den intellektuella hederlighetens bud. Det är en allmänt spridd ohederlighet.
Och ohederligheten får en att börja glida. Förtryckare och fascist, det är inte bra, men det är i alla fall vår fascist. Och man kan ju ha lite större förståelse för vår fascist än för deras fascist. Det är ju ändå skillnad.
Antisemitism är inte bra, men man får ju tänka på Israels ockupation. På att dessa människor blivit utsatta för mycket, kanske förlorat sina anhöriga i krig. Då är det lätt hänt att man gör hatiska generaliseringar. På samma sätt är den omvända ohederligheten möjlig. Judar som har trakasserats av islamofascisterna, deras islamofobi är ändå mer förlåtlig än sverigedemokraternas.
Det gäller att alltid sätta den intellektuella hederligheten främst, att aldrig låta sig ideologiskt förblindas.
Man kan naturligtvis reagera på att jag använder termen ”islamofascism”. Islam bör aldrig försåtligt, i någon ordsammansättning, sammankopplas med fascism, kan man hävda. Men vi behöver en term för dem som står för terrorism, rasism och våld i Islams namn. Islamism lär inte kunna användas, eftersom experterna säger att inte alla islamistiska riktningar är av detta slag. Vi bör alltså undvika den typen av skällsord. Inte heller är det bra att på grund av svensk prydhet undvika att bestämma vilken sorts fascism man avser. Man skulle alltså undvika denna bestämning för att markera att rasismen och trakasserierna är lika förkastliga hur man än motiverar dem. Men vi har ett behov av att kunna benämna just dem som motiverar sitt rasistiska hat med Islam.
Smålandsposten igår (19 mars) publicerar ännu ett inlägg av Lars F Eklund som torde ge de duktiga islamologerna i Växjö en del arbete med att vederlägga. Det blir ju så när ohederligheten hos en debattör är stor. En del är emellertid uppenbart för alla och envar.
Först fnyser Eklund en smula över dem som ser strukturella likheter mellan islamofobi och antisemitism. Ren spekulation tycks han mena, bättre att ge sig ut i verkligheten. Men här har Eklund själv missat en uppenbar verklighet. Det är känt att sverigedemokraterna har nazistiska rötter. Det är känt att nazisterna var antisemiter. Det är känt att sverigedemokraterna håller på Israel och vilken grupp det är som de betraktar som fienden. Det finns alltså inte bara en strukturell likhet mellan fördom och fördom. Utan ett väldigt gott empiriskt exempel på att detta byte ägt rum. Det är en så flagrant miss att det kastar ett tvivelaktigt sken både över artikelförfattaren och den ledarsida som publicerar honom. Men ledarsidan har väl den ursäkten att den hoppas att artikeln skall generera intelligentare motinlägg.
Islam har från begynnelsen varit judefientligt, menar Eklund. Men var det inte judarna profeten vände sig till när han fördrivits från Mecka. Och varför talar man inom Islam om judar och kristna som bokens folk om man inte betraktade sig som syskonreligion.
Och var inte detta med Dhimmifolk snarast ett exempel på Islams stora tolerans. Att man överhuvud tillät andra religioner i stället för att förbjuda och förfölja. Vilket alltså var allmänt bland andra religioner.
Givetvis har konkurrerande religioner under historiens gång förföljt varandra. Inte är den ena religionen här så mycket bättre än den andra. Men den kristna antisemitismen torde vara unik i sin råhet och sin omfattning. Och dessutom bereder den marken för Hitler. Den besatta rasistiska antisemitismen hade aldrig kunnat få gensvar och spridning i den omfattningen utan Europas långa historia av antisemitism.
Niklas Sennertegs bok om nutidshistoria förtjänar naturligtvis att lyftas fram. Att Hitler lierade sig med judarnas fiender och de med honom är inte ägnat att förundra sig över. Av detta kan man nog hitta spår också i nutiden. Men Gud är lite större än så, för att uttrycka sig försiktigt. När religion blir makt och politik korrumperas den. Och religionen kommer mest att fungera som en skylt för dessa maktintressen.
20 mars 15

Andra nyanser

Jag tänker på det jag skrev igår i min lite personliga inledning till min Jane Austen – kommentar. Jag råkade läsa en trevlig kulturkommentar av Elin Holmberg i Örnsköldsviks Allehanda (14 mars). Hon beskriver där att hon läst ”Femtio nyanser av honom”. Och sedan skämts förskräckligt. ”Hon grät men tog för sig”, som det brukade stå om Maria Teresia i de gamla historieböckerna.
Och hur var det? Ja, om läsupplevelsen får man egentligen inte veta så mycket. Mest om skammen efteråt. Hon talar visserligen om att hon tuggat sig igenom en illa skriven porrbok. Det låter inte som någon höjdarupplevelse. Kanske hade hon hoppats på bättre, kanske lät hon sig förföras till läsning mot bättre vetande? Men varför skäms hon? Främst därför att hon bidragit till fördomen: ”Ni vill inte ha snälla män”. Sagt av en vän till henne när han just blivit dumpad.
Och Elin Holmberg misstänker att det kan vara sanningen om Femtio nyansers succé. Och det är ju inte första gången som stackars killar klagat på detta sätt.
Själv anser jag att man bör vara försiktigt med att moralisera över erotik. Det låter som feministernas klagan över att ungdom och skönhet är så attraktivt. Men det är attraktivt. Möjligen kan man invända att det finns viktigare saker i livet.
På samma sätt kan gammaldags manlighet vara attraktivt. ”Han kom som en vind, vad bryr sig en vind om förbud”. Självsäkerhet, hänsynslöshet, en auktoritär beredskap att ta över ansvar och bestämmande. Några faller för denna manstyp. Vem är jag att ropa: Usch!
Men alla faller inte. Och dygden är inte till för att få belöning. Om vi tror på människors lika värde och varje människas frihet och ansvar så är det faktiskt viktigare än framgång och gillande. Det är något annat än inställsamhet och anpassning, det är i själva verket motsatsen. Och själsfränderna kommer alltid att mötas hos Jane Austen.
19 mars 15

Förnuft och känsla

Jag gillar Jane Austens moraliska kärlekssyn. Redan som 20-åring vände jag mig stark mot att uppfatta kärleken ”som något i luften kringflygande”. Som drabbar blint, irrationell och oförklarligt. Så att säga omänskligt. I min generation menade man visserligen att irrationaliteten bara var skenbar. Kärleken hade en högst materiell förklaring, det handlade om biologi. Man var alltså antingen materialist eller romantiker. Och enligt materialisterna drevs romantikerna av biologiska drifter som de av pryderi förnekade. Det tedde sig så mycket sannolikare som romantikerna själva inte kunde ge någon bättre förklaring till sin irrationalism.
Jag kände mig ganska ensam om min idealism, det var personligheten som avgjorde eller borde avgöra. Det gällde att se och bli sedd, att räcka till i kärlek. Det lönar sig som bekant inte alltid. Men det är just poängen med en moralisk hållning att den är bortom lönsamheten.
Hos Jan Austen är det så. Det går ibland bättre för de dåliga människorna än för de goda. Men själsfränder kan hitta varandra och finna sin lycka i varandra. Blir man bedragen beror det på att man sett fel. Men känslan är aldrig mot allt förnuft. Det handlar om människor och deras personligheter. Ser man rätt, projicerar man inte. Och värderar efter förtjänst.
Jag läser ”Känsla och förnuft” och märker att det inte är det bästa som Jane Austen skrivit. Ett efterord av Jane Lundblad bekräftar detta. Men den är förstås högst läsvärd.
Jag har alltid tyckt att Jane Austen är mycket mer skoningslös i sina kvinnoporträtt än i sina mansporträtt. Men i Förnuft och känsla är det två negativa mansporträtt som fascinerar. Det ene är dramats store skurk, Willoughby, som krossar hjärtat på den ena av de två hjältinnesystrana, Marianne Dashwood. Den andre är hjätinnornas bror, sir John Dashwood.
Willoughby först. Marianne Dashwood är spontan, öppen och känslostark. Och hon finner just dessa känslor hos Willoughby, vilket gör att hon tror på hans uppriktighet. Men han kommer alltså att svika henne. Reser bort utan förklaring. Och visar sig vara en beräknande skurk. Obetänksamheten har gjort honom slösande också med pengar. Och så finner han att han blir tvungen att gifta sig rikt. Vilket han gör.
Och samtidigt finns det en aningslöshet över honom, en brist på självinsikt. När han till sist bekänner sina synder för Mariannes kloka syster, Elinor, så gör han det med ånger men också med en vilja att delvis ursäkta sig. Han ser sin skuld, men kan ändå inte riktigt vara tillräckligt skoningslös mot sig själv. Och den förnuftiga storasystern kan inte låta bli att i någon mån charmas och känna medlidande. Det är ett mycket subtilt psykologiskt porträtt. Han har låtit de ekonomiska intressena väga tyngre än sin kärlek. Och han ångrar sig förskräckligt. Men som författarinnan låter de kloka storasystern inse. Hade han valt kärleken hade han ångrat det också. Då hade han känt att det han offrat, det förmögna livets fördelar, hade varit en lika stor och ohjälplig förlust. Willoughby är en intressant skurk. Han ser bra ut, han har charm, han är trevlig och den barnsliga aningslösheten mildrar på något sätt hans skuld.
Hjältinnornas bror är en bild av den aningslösa egoismen. Han vill i princip alla väl. Men resonerar alltid så att det gynnar honom själv. Han förklarar bort sin egoism, han ser den inte, när han inte finner den helt naturlig och befogad. Och hans råd till sin syster, baserade på att andra naturligen är lika stora egoister som han själv, är mycket roande. Och igenkännliga. Åter en människa som man träffat många gånger. Som stolt förklarar vad alla andra redan begripit. Och anser sig såväl skarpsinnig som välvillig. Och inte alls ser cynismen i sina egna råd.
Handlingen har täta överraskningar och oväntade vändningar. Som i en gammaldags deckare. Och bland kan det vara gammaldags salongskomedi, när missförstånden bygger på att någon gifter sig med en namne till den som borde slippa gifta sig. Då ser det ett tag värre ut än det är. Men, kan man tänka sig, hon gifte sig med brodern!
18 mars 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg