Lars Westerbergs Blogg

Ibland tycker jag att jag skriver på rutinens brant. Vreden – eller vilken stark känsla som helst - är en tillgång som måste förvaltas väl. Utan känslotryck blir texten död och torr. Men med känslotryck slår den lätt över och blir olustig och grälsjuk. Det är kanske det svåraste, känslan är min, nu måste jag kommunicera den, och på ett sådant sätt att den inte i stället leder till avståndstagande.
Jag skriver varje dag. Är det bra? Jag tänker att förutsägbarheten är bra för läsaren och respekterar hens vanor. Men jag tänker också att min egen frihet är bra för att resultatet skall bli bra. Att få skriva när inspirationen sätter åt.
Nå, att skriva är naturligtvis en sak, att publicera en annan. Det känns bra att publicera medan texten fortfarande är angelägen för en, inte har hunnit bli likstel. Omedelbar publiceringen är däremot varken nödvändig eller önskvärd. Bara vid privat kommunikation – i sällsynta fall av privat kommunikation! - kan man hur som helst förvänta sig omedelbar respons.
Kommunikation har alltid sina begränsningar. Läsaren ser sitt eget, har sitt eget perspektiv. I extrema fall reagerar hen helt fel, som man märker när man råkar ut för galningar. Då blir texten ingenting annat än ett lackmuspapper för läsarens neuroser.
Det händer inte så ofta. Det normala är att en bloggtext skrivs, publiceras och läggs till handlingarna utan att kommenteras av någon. Dagen därpå kommer det en ny bloggtext. Orkar man då lägga sin själ i varje text, på det sätt som är nödvändigt för att texten inte skall dö? En författare kan väl acceptera att hen skriver mer eller mindre bra. Alla texter kan knappast lämna en med känslan att det här är det bästa man skrivit. Men där är läsarens bedömning och ens egen aldrig samstämda. Förmodligen överskattar man sina texter och ju sämre skribent man är, desto större blir naturligtvis överskattningen. Alla skribenter är i samma situation, de strävar efter att nå sitt eget optimum, att överträffa sig själva. Läsarreaktionen är naturligtvis beroende av var detta optimum ligger. Resten handlar om det subjektiva i alla bedömningar. Också författarens bedömning av sin egen text är subjektiv.
Så staplas texterna. Och ibland når en text efter två år, som en flaskpost, någon. Och det är ju precis vad det är: flaskpost. Som alternativ till att skriva för byrålådan är det inte så dåligt.
31 mars 15

Jag ser att Annika Borg har lyckats leverera ett argument som imponerar på Sydsvenskans ledarsida. Man citerar det ena dagen (24 mars) och det refererar det några dagar senare (28 mars) i den politiska redaktörens (Heidi Avellans) spalt. Det borgska resonemanget är: Margot Wallström kritiserar Saudiarabien, men påstår sedan att hon inte kritiserar Islam. Hur kan hon göra det? Saudiarabiens sharialagar bygger ju på Islam?
När Wallström påstår att hon inte kritiserar Islam så skal det inte tolkas som ”Jag kritiserar ingen tolkning av Islam” utan ”Jag kritiserar inte alla tolkningar av Islam”. Och när hon menar att Saudiarabiens tolkning är Islam är dålig så menar hon inte att den är orimlig som tolkning av Islam. Utan att denna tolkning får katastrofala konsekvenser ur demokratisk och humanitär synvinkel.
Annika Borg kan man väl inte göra mycket åt. Men det är så här det är. Inte sant, Heidi Avellan?
Det är roligt att se att min kära gamla fråga från tiden för rushdiedebatten kommer tillbaka. Är det verkligen möjligt för en god muslim att skilja på religion och politik? Jag försökte några år pressa islamologerna på besked på den punkten. Jan Hjärpe tycktes mena att det var möjligt. Vilket inte är detsamma som att argumenten för att detta var möjligt var övertygande.
Jag är emellertid sedan många år på Hjärpes linje. Den historiska utvecklingen visar nämligen för den fördomsfrie betraktaren att religioner i allmänhet har en oerhört flexibilitet. Hur har inte kristendomen förändrats sedan medeltiden? Ja, så totalt har man numera internaliserat de demokratiska principerna så totalt i kristendomen, att en demokratisk tolkning av kristendomen tycks som den enda möjliga. Och eftersom den gör det så är det troligt att demokratin i själva verket har sitt ursprung i kristendomen. Så totalt kan man förändras från en auktoritär och patriarkal grundhållning.
Det kan vara intressant att lyssna på historiens förlorare. Jag lyssnade nyligen på en minnesskiva från 1960 där Bo Giertz angrep kvinnliga präster. Kvinnliga präster var helt oförenligt med kristen tro. Det var otänkbart att vara sann kristen och vara anhängare till kvinnliga präster. Och just nu vrider sig tidningen Dagen i homosexfrågan. Det finns ingen homofobi längre. Det är inte med glatt hjärta man tar avstånd från homosexualitet. Men kommer bibeltroheten i konflikt med demokrati och humanitet, så gäller bibeltroheten.
Det är ingen avundsvärd situation. Gud verkar varken human eller förnuftig – i varje fall hittar man inga sådana argument – men han måste lydas. ”Till man och kvinna skapade han dem” står det ju. Själen har alltså ett kön. Vad får det för konsekvenser i övrigt? Och kan man leva i en demokratisk stat med den hållningen?
Det är inte lättare för muslimska fundamentalister. Men fundamentalism är aldrig nödvändig.
30 mars 15

Ärligt talat, jag tycker det verkar som det kanar och glider. Lite varstans och i synnerhet i den borgerliga pressen. Att den vackra barrikaden mot Sverigedemokraterna börjar förmultna i kanterna.
Många sätter en förhoppning till att Kristdemokraterna börjar företräda en anständig värde- och kulturkonservatism som kunde vara ett anständigt alternativ till Sverigedemokraterna. Men vad är ett anständigt alternativ? En kultur- och moralkonservatism utan nationalism och ett osunt intresse för integrationsfrågor? Men har inte kristdemokraterna redan varit och nosat också på SD:s hjärtefrågor. Jag vill minnas att Sara Skyttedal, som tillhör den nya partiledarens tillskyndare, har ett visst förflutet i sammanhanget.
Med det finns de som tycker att det bara är bra. Erik Helmerson skriver i DN (23 mars). ”Hur hantera det faktum att borgerliga partier, framför allt KD, har börjat ifrågasätta delar av migrationspolitiken? Om de mer civiliserade partierna, de som saknar nazistiska rötter, blir bättre på att besvara SD:s hjärtefrågor – vilket behov finns det då av SD?”
Om detta finns det två saker att säga. Om andra partier företräder SD:s värderingar så är det mycket möjligt att man kan förmå människor att sluta rösta på SD. Men det är inte namnet SD som är det förskräckliga utan det förskräckliga är deras främlingsfientlighet. Om den företräds av partier som inte har nazistiska rötter så blir bara värderingarna svårare att härleda. Det vore alltså den verkliga katastrofen.
Och för det andra. Man kan ställa frågan: ”Förtjänar inte integrationspolitikens brister att diskuteras?” Förvisso. Det är högst
påkallat. Men så länge man håller den diskussionen inom anständighetens ramar torde den inte ta en enda röst från SD. Det är som om man trodde att SD-väljaren älskar invandrare men tyckte att våra fina invandrare förtjänade en bättre integrationspolitik. Först då tolkar man SD-väljaren med tillräcklig välvilja. Men den hemska sanningen är att det är först när diskussionen börjar handla om volymer och krav som en svag ansats till instämmande kan komma från denna grupp. Ett steg i rätt riktning men ännu för mesigt.
Det är högt tid att börja diskutera integrationspolitiken. Men vi skall diskutera den för invandrarnas och allas vår skull. Att snegla på Sverigedemokraterna tjänar ingenting till. Möjligen kan en bättre integrationspolitik mildra främlingsfientligheten på sikt. Men att tumma på anständigheten för att kunna vara ett anständigt alternativ faller på sin egen orimlighet.
27 mars 15

Jag lider under ett dialektmysterium. Det började med att DN:s kultursida den 5 mars lanserade dagen som Smålands nationaldag. Varför? Jo det var fössta tossdagen i mass (första torsdagen i mars). Så långt hade jag inga problem att hänga med.
Men när jag läste Nordiska språk fick jag förklaring på ett annat dialektmysterium. Som fjortonåring flyttade jag nämligen från Sävsjö i Jönköpings län till Ljungby i Kronobergs län. Jag tog efter en del av kamraters och lärares språk och mina föräldrar sa till mig att jag börjat prata konstigt. Det lät inte längre som svenska (själva var de från Västergötland och Stockholm). Det var väl några betoningar och accenter de var missnöjda med. Men varför drabbade det mig först när jag kom till Ljungby, jag hade ju bott i Småland i hela mitt liv.
Det förklaring jag kunde inhämta från Alma Mater var följande. I Jönköpings län talade man Götamål i Kronobergs län Sydsvenska mål. Det betydde att man uttalade r:et i första torsdagen i mars, precis som man gör i skånskan och finlandsvenskan. Det stämde också vad jag mindes från Ljungby.
I övriga landet har man närmast någon sorts sch-ljud i sammanhanget. I svart uttalas inte heller r-et men t-ljudet förändras så att man anar det uteblivna r-et. Att ha vanligt t-ljud svatt är alltså småländskt och om jag har haft rätt jönköpingsländskt.
Men många människor från Kronobergs län kände igen sig i fössta tossdagen. Och det har fått mig att undra. I en anekdot jag läste i en tidning var det just en man från Växjö som använde sig av frasen.
Hur kan det komma sig? Pratar man annorlunda i Växjö än i Ljungby? Det är ju ingalunda så konstigt som det låter, dialektgränser dras inte efter vinkelhake. Språket är unikt för varje by och förändras med tiden. Det kan också hända att hela Småland lider under tossdagsförbannelsen, men när man vill prata korrekt, korrigerar man på olika sätt. Några åt Stockholm, andra åt Skåne. Det senare har ju den fördelen att det stämmer med skriftspråket. Hur många reflekterar över att man har ett annat t i svart än man har i natt. När man plötsligt slås av att r-et är stumt tror man lätt att man bara pratar slarvigt. I synnerhet om man kommer från Småland och är van vid att r-et på ett slarvigt sätt försvinner.
26 mars 15

I fredags (20 mars) hörde jag Ulrika Knutsson i radions Kulturnytt moralisera över att man moraliserar så mycket över gamla tider. I stället borde man ägna sig åt samtidens moraliska problem. Vem som helst har rätt att sucka något dylikt, men när det inte gavs närmare exempel på i samtiden försummade moraliska problem, så blev det lite tomt.
När man diskuterar äldre tider så sitter man med facit i handen. I nutiden finns inget facit. Det gör situationen annorlunda.
Betyder det att det är poänglöst att moralisera över gamla tider? Jag tycker tvärtom att det är någon sorts skyldighet. Då, när det inte fanns något facit, stod åsikt mot åsikt. De som såg klart och genomskådade samtiden kunde mycket väl vara i opinionsmässigt underläge. Då kunde det vara en viktig tröst: ”Framtiden kommer att ge oss rätt”. Det är en hemskt tanke att eftervärlden i stället skulle rycka på axlarna och säga: ”Tja, för all del, det där är rätt ointressant. Vi har våra egna problem att tänka på.” För att inte tala om alla offer som åtminstone i efterhand är förtjänta av upprättelse.
Men det är klart att detta moraliserande inte kan göras utan reflektion. Freuds stora kamp var en kamp för sexualitetens betydelse. I detta var han en kontroversiell figur. Vad skulle eftervärlden säga? Och så får han i efterhand på skallen för sin kvinnosyn, där han bara delade samtidens fördomar.
Så det är egentligen en rätt grannlaga uppgift att förstå äldre tider. En äldre tids antirasister använde ett språkbruk som vi idag anser rasistiskt. Hur skulle man kunna kämpa för rasjämlikhet om man inte upplevde negerfrågan som central? Det är också en sak att bedöma en tid och en annan en individs förhållande till den samtid som var.
Men det är klart att när man fördömer äldre tider så gör man inte mycket annat än att visa att deras moral- och människosyn är en annan än vår tids. Vi tror att vi har rätt. Och det har vi, tills vidare.
Och så är frågan vad vi borde se men inte ser i vår egen samtid. Samtida problem ventileras, det förs en moraldebatt utan facit. Och vem vet vad framtiden kommer att säga? Vilka fick rätt respektive fel i det vi diskuterade? Omöjligast är att se vad framtiden kommer att anse att vi borde diskuterat i stället. Tog vi inte den globala ojämlikheten på tillräckligt stort allvar? Miljöförstöringen? Var vi barbarer som fortfarande åt kött?
25 mars 15