Visar inlägg från februari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Fröknarna von Pahlen

Jag har i dagarna avslutat läsningen av Agnes von Krustenstjernas Fröknarna von Pahlen. Alla sju delarna, som jag med jämna mellanrum läst. Det är mycket viktiga – och alltjämt levande - svenska romaner. Bland mycket annat som haussas; dessa delvis misskända böcker, är absolut bland våra levande klassiker.
Sexualskildringarna chockerade samtiden. I dag ter de sig föga explicita. Det var väl att den kärlek Krusenstjerna skildrade, homosexualitet, incest, gjorde de pryda upprörda. Men Fröknarna von Pahlen är framför allt en psykologisk roman. Eftersom sexualiteten är en sådan viktig del av människolivet är detta till dels en berättelse om erotik. Men sexualfixerat är det långt ifrån. Det är den psykologiska aspekten i mänskliga relationer som intresserar författaren. Därför blir det av naturliga skäl en hel del sexualpsykologi också.
När sexualradikala arbetarförfattare framstår som revanschistiska och mer eller mindre misogyna framstår Krusenstjerna som fördomsfri. Hon hatar och föraktar varken av könsliga eller klassmässiga grunder. Hon ser alltid till de mänskliga kvaliteterna och bristerna. Hon lider inte heller av drifsprofilschauvinism, min sort är den enda möjliga och sanna. I det fallet moraliserar hon inte och är på jakt efter beteendets psykologi. Däremot kan hon gå hårt åt vissa av sina gestalter. Men det är den hållningslösa egoismen hon häcklar, den braverande tomheten. Och ofta blir det mer komiskt än tragiskt. Det är som rucklarna i Shakespeares dramer.
Men satiren är annars det minst lyckade i böckerna. Den känns ofta giftig och hätsk. Man får inte tappa besinningen eller humöret när man satiriserar. Allra minst då. Ingenting kräver egentligen så mycket balans, kontroll och gott humör. Kommer det in en ton av gäll hätskhet, av surnad skadeglädje, blir det inte roligt längre och känns bara olustigt. Satir måste skrivas av lust.
Det är Petra och Angela som står i centrum för romanserien. Petra tar hand om sin föräldralösa brorsdotter som sin egen dotter. Det är alltså deras öden man får följa. Med kärlekar som misslyckas och kärlekar som inte blir av, precis som det är i livet. Men deras egen relation är hållfast och det är en vacker beskrivning av kärlek och vänskap. Det handlar också om positivt moderskap, om en moderlighet som inte söker sitt, trots att det ibland kostar mycken vånda och som frigör i stället för att binda. Birgitta Svanberg, som skrivit en lysande avhandling om serien, hittar annars mycket om destruktiv moderlighet. Två döttrar råkar synnerligen illa ut av destruktiva mödrar och i ett tredje fall är spänningen betydande mellan mor och dotter. Mest därför att det där handlar om en mors svårigheter att acceptera att dottern blivit en annan än den hon önskat.
I samband med denna romanläsning ser jag också Mai Zetterlings två Agnes von Krusenstjerna - filmer. Älskade par, Mai Zetterlings gigantiska försök att sammanfatta hela romanserien. Det är en omöjlig uppgift som ändar i ett gigantiskt misslyckande. Filmen är mycket svår att förstå om man, som jag, har romanserien aktuell. Och har man inte det torde det vara omöjligt att förstå något alls. Att göra något meningsfullt av detta myller av personer torde också vara övermäktigt. Det hjälper inte hur man jämkar.
Amorosa däremot, som handlar om Agnes von Krusenstjernas liv, är en mycket bra film. Lysande och gripande spelat av Sina Ekblad och Erland Josephson. Jag har aldrig sett Erland Josephson bättre, det känns som han med den rollen utökade sitt register i en oväntad riktning. Stina Ekblad är glödande och skör.
20 feb.15

Linderborg och Åberg

Med sorg i hjärtat läser jag Åsa Linderborgs angrepp på Lars Vilks i Aftonbladet (17 feb.). Tydligen tror hon sig garderad genom att säga två motsägande saker. Å ena sidan har Lars Vilks inte sig själv att skylla, framhåller hon. Å andra sidan har han fått betala ett högt pris för att kränka muslimer. Och tvingat andra att betala ett högt pris.
Men jag vidhåller: vi måste skilja på muslimer och terrorister. De som är beredda att mörda är inte vanliga kränkta muslimer. Som tyvärr går lite för långt. De som blir så kränkta att de vill mörda medmänniskor förtjänar att kränkas. Självklart får man betala ett högt pris för att provocera bödlar. Demokratins fiender som med våld och hot vill bekämpa yttrandefriheten är naturligtvis farliga. Men skall de verkligen få bestämma dagordningen? Den filmare som sköts i Lars Vilks ställe var ju också en provokatör genom att vara för yttrandefrihet. Men det är inte provokatörerna utan bödlarna som är skyldiga.
Lars Vilks har blivit en symbol. En som de urspårade och beklagansvärda kan rikta sitt hat mot. Vem tror längre att det är allvarlig omsorg om profeten som är drivkraften?
Det är de stilla och sorgsna man inte bör kränka. Det är av omsorg om de stilla och sorgsna man alltid bör tänka sig för så att man rätt använder sin yttrandefrihet. De vilkas fromhet man kan tro på. Det är ingen heder att vara en flinande översittare.
Det är inte när fanatiker, kriminella och galningar trappar upp våldet som man skall börja tänka sig för. Om Lars Vilks ångrade sig och bad om ursäkt, tror någon att det skulle bli lugnare? Nej, då fick fanatikerna hitta någon annan att hetsa sina galningar mot. Man kan naturligtvis försöka blidka Hitler. Men kan – och bör – Hitler blidkas.
Så är det. Alla hyggliga och sansade muslimer betackar sig för de pantade fängelsekunder som mördar i Islams namn. Det finns helt visst skäl att bli rädd. Man bör inte maskera sin rädsla som omsorg om de svaga. Den omsorgen bör man känna ändå. Man bör undvika hets och islamofobi. Men det är inte bödlarnas upptrappade våld som ger anledning till eftertanke.
Judarna tycks ju provocera bara genom att vara judar. Det förefaller alltså som om åkomman mindre är kränkthet än intolerans och rasism.
Åsa Linderborg gör alltså tankeglidningen. ”Man bör inte kränka muslimer” till ”Alltså bör man inte kränka mördarna, ty de är också muslimer”. Det kan i varje fall kosta ett högt pris. Jag betvivlar inte att mördarna också är muslimer. Religiös kan vilken idiot som helst bli. Är man inhuman innan man blir religiös, kan man ställa sin inhumanitet i religionens tjänst, när man blivit troende. Bör vi betrakta denna religiösa inhumanitet som finare än den sekulära inhumaniteten? Kriminella som mördar judar och kontnärer är knappast representativa för muslimerna.
Från andra hållet oroar sig Lars Åberg samma dag (17 feb.) i Göteborgs- Posten över DN:s ledarsida. Följande formuleringar bekymrar honom. ”Ordens och bildens provokatörer fortsätter att följa sin övertygelse. Och de som inte tror på hädelsens förolämpningens egenvärde avstår från dem, precis som de skulle ha gjort i lugnare tider”. När Åberg läser detta blir han rädd, väldigt rädd.
Äsch, han behöver nog inte oroa sig. Jag går i god för grabbarna och tjejerna på DN:s ledarsida. De hela beror på att de till skillnad från Lars Åberg kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1. Man bör inte låta sig skrämmas och backa för hot. 2. Man bör inte vara översittare och hetsa mot de som är annorlunda. Inte för att det är farligt att göra det. Men av humanitet.
Lars Åberg är nog inte dum. Men ibland är han för upphetsad för att hinna tänka efter.
19 feb.15

Christoffersson, Kohlström

Åsa Christoffersson, kulturredaktör på Östgöta Correspondenten, har med utbyte läst Svante Nordins biografi om Sven Stolpe (14 feb.). Men hon skulle vilja veta mer om Karin Stolpe, Sven Stolpes fru. Och hon avslutar med orden: ”Här hade jag velat läsa mer om både Sven och Karin Stolpes bevekelsegrunder och tankar om livet utanför parnassen. Det riktiga livet med mänskliga relationer”.
Jo visst. Det kvinnliga perspektivet som får en att inte imponeras av fasader och positioneringar. Den tomt pompösa manligheten. Kvinnorna har länge saknats på den arenan och det är därför som kvinnor har svårt att känna igen sig i berättelser som handlar om manliga tuppfäktningar. Jag tror dock att främlingens blick befrämjar genomskådande och distans. Jag är själv en liten pojke som roas av min lek med tennsoldater, få är så roade som jag. Men jag vet ju att det är en lek.
Jag har ofta påpekat att flickboken står närmare vuxenlitteraturen än pojkboken. Så var det i varje fall i äldre tid. Och anledningen är förstås att den handlade om mänskliga relationer i stället för spännande action. En början till reflektion över det mänskliga.
Björn Kohlström skriver på alla hjärtans dag om kärleksromaner i Jönköpings – Posten (14 feb.). Han börjar med att beskriva sina tårar när hans älskade gjorde slut när han var tonåring. Han underkänner i efterhand djupet i sina känslor. Menar att han bara kände vad han förväntades känna.
Jag har ofta reflekterat över känsloförväntningar. Man reagerar som man förväntas reagera. Kohlström var tydligen en ung man som var offer för romantiska klichéer. Å andra sidan minns jag en av mina vänner som beklagade sig över att verkligheten inte kunde leva upp till de romantiska klichéerna, han kände sig lurad av världslitteraturen. Kanske handlade det om att han läst om en närvaro och ett intensivt allvar som han inte själv orkade med.
Själv tänker jag, för att återvända till Kohlström, att man inte heller skall underskatta ett barns känslor. Man kan i efterhand se att man en gång var barnslig och ytlig. Men man bör komma ihåg att behovet av närhet och trygghet inte är åldersbundet. Ofta kan det förvånansvärt tidigt göra sig gällande och ta sig igenom de ytliga klichéerna.
Men mest styrande är känsloförväntningarna annars vid sorg. Här finns en stor intolerans om någon sviker förväntningarna. Där tror jag mer än någonsin att det gäller att ifrågasätta sina reaktioner.
Annars hyllar Kohlströms Elisabeth Smarts ”Vid Grand Central Station där satt jag och grät”. Det var inte länge sedan jag frågade efter den på biblioteket men gav upp när kön verkade för lång. Jag misstänkte fördomsfullt att jag var utkonkurrerad av kulturtanter och inte av kulturfarbröder. Men för Kohlström är det en viktigare bok än Lena Anderssons romaner, som ter sig för cerebrala. Kohlström är uppenbarligen en äkta romantiker.
18 feb.15

Ny terror

På lördagen ännu en terrorattack. Och allt som redan sagts så många gånger av de sakförståndiga sägs på nytt. Vad finns mer att säga?
Två små påpekanden. När man diskuterade Anders Behring Breivik fanns det två förklaringsmodeller. En individualpsykologisk och en ideologisk. Självklart är det inte förklaringar som utesluter varandra, utan förklaringar som fastmer måste kombineras. Ändå var indignationen stor mot oss som betonade den individualpsykologiska förklaringsmodellen. ”Vill ni förneka ideologins betydelse, vill ni bortförklara hetsen mot muslimer?” Se där, vad högern skyller ifrån sig!
Men jag tror att urspårade galningar dras till fanatiska och destruktiva ideologier. De senaste islamitiska terroristerna har också visat sig vara kriminella och asociala. Gravt urspårade individer. Några framstående teologer är de knappast. Behring Breivik såg sig som korsriddare. Det är möjligt att han hade religiösa känslor, men det var i så fall känslor som huvudsakligen handlade om hämnd och hat. Det är inte troligt att man behöver ta de senaste terroristernas religion på större allvar.
Medan sedan finns naturligtvis bakblåsarna och fanatikerna. Alla de som legitimerar galningarna och hetsar dem till handling. Jag tänker förstås både på jihadister och islamofober. Företrädare för ett ont och galet tänkande. Med goda, balanserade medmänniskor har det inget att göra. Och deras skuld och ansvar är betydande.
När kommer den punkt när en människa förvandlas till en omänniska? Jo, när hon med berått mod väljer bort sin mänsklighet. Då är det inte bara profeten som har anledning att gråta.
Man talar numera ofta om risken för självcensur. Om rädslan och frestelsen att ge efter för våldet. Här är det viktigt att framhålla: Ingen bör ge efter för rädslan, även om det bara är alltför mänskligt om man gör det. Rädslans självcensur är inte moraliskt acceptabel. Däremot bör man inte i onödan förolämpa hyggliga medmänniskor. Det är inte terroristerna man bör visa hänsyn utan de som bara blir ledsna och känner sig utsatta för översitteri. Yttrandefriheten kan om den inte begränsas användas för hets och tomma provokationer. Men för gärningsmän som mördar av kränkt stolthet finns det ingen ursäkt. Eller för dem som diskrediterar profeten genom att använda honom till hets och hot.
17 feb.15

Kärlek och karaktär

Malin Ullgren hade en intressant artikel i DN på Alla hjärtans dag 14 feb. Men jag fastnade i Jesper Svenbros tolkning av Sapphos klassiska dikt ”Gudars like”. Det ger för mig ny tolkning av dikten. För att du skall kunna följa mitt resonemang citerar jag den klassiska tolkningen av dikten. Av Hjalmar Gullberg.
 
Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde som du låter sitta
hos dig för att njuta sin stämmas alltid
älskliga tonfall
 
och ditt skratt som klingar så ljuvt – och får mitt
hjärta dock att klappa så tungt i bröstet
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,
 
Själva tungan ligger i band, och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa
 
hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets
bleka färg på marken, jag liknar mest en
döende.....
 
Tidigare har jag tolkat det som en önskedikt. Den som ändå fick vara den man som satt bredvid dig. Svenbro tydliggör att det är en svartsjukedikt. Skaldinnan sitter och ser den ovälkomne mannen verkligen sitta där och hennes rent fysiska reaktion speglar både passionen och svartsjukan.
Själv mötte jag dikten som gymnasist på latinlinjens halvklassiska gren. Den fanns nämligen i en trogen översättning till latin av Catullus som gjort den till sin egen dikt. Och tillagt en till synes ovidkommande strof ur egen fatabur. Om hur skadligt det är att slå dank. ”Lättinglivet vållar dig ve, Catullus”, översatte vi. Gerhard Bendz har det mer modernt normala ”skadar dig blott”. Dock har jag ingen svårighet att koppla versen till en personlig upplevelse. Det kan bli så vid starka fixeringar, när nederlaget hotar och man känner att man sitter fast, som hade man målat in sig i ett hörn. Att man längtar efter befrielsens vingslag över sitt huvud, för att tala med en annan skald. Hoppet om att det skall finnas någon annat än grubbel, låsthet, nederlag.
Malin Ullgrens tema är kärlekens tidlöshet och tidsbundenhet. Kanske är det djupare problemet behovet av bekräftelse. Om allt går ut på att bli älskad och gillad vad blir då vårt liv av? Jane Austen anses, av den sociolog som Malin Ullgren stöder sig på, som omodern därför att hon betonar karaktär och självkontroll. Det är säkert så och Jane Austen är omodern på ett positivt sätt. Det finns fortfarande en konflikt mellan passion och plikt, fast den i vårt tid möjligen inte observeras. Vill man inte använda ordet plikt kan man ju använda ord som moral och altruistisk empati. Det är moraliskt viktigt att kunna vara autentisk, att inte hyckla eller förneka sina känslor. Men det är inte det enda moraliska problemet. Barn t.ex. påverkas ju ofrivilligt av vuxnas konflikter och deras behov av förändring. Också i kärlekslivet finns det viktigare saker än framgång. Att kunna ta på sig lidande är en viktig karaktärsegenskap. Och att förankra sitt värde i någon annans kärlek och andra människors gillande tycks mig ytterst vanskligt. Karaktär är fortfarande viktigt. Kanske viktigare än feministernas applåder för att vara den mjuke och vårdande. Eller den spännande alfahannen eller den som får grabbgängets applåder. Så hjälp mig, Jane Austen! Låt oss förbli omoderna.
16 feb.15

Äldre inlägg

Nyare inlägg