Lars Westerbergs Blogg

Ofta kan den klassiska litteraturen trösta en. Jag upptäckte någon gång på 90-talet Jane Austen. Och läste under några korta år alla hennes sex böcker. En favoritförfattare upptäckt sent i livet.
Men jag märker att jag minns dessa böcker mycket sämre än de favoriter jag levt med hela livet. Så nu tänker jag läsa om dem. Och börjar med min favoritbok Övertalning.
Nå, en episod. Hjältinnan måste flytta från sitt barndomshem av ekonomiska skäl. Inflytelserikare personer i familjen bestämmer att de skall flytta till Bath. Anne gillar inte Bath men det blir alltså så.
Vid tiden för flyttningen hälsar hon på sin syster och hennes svärfamilj. Ingen finner det på något sätt intressant med uppbrottet till Bath. När de äntligen ställer en fråga om det, är systerns svärföräldrar mest intresserade av vilken del av Bath familjen kommer att välja. Och då vill svägerskorna framhålla att de själva måste få vistas i Bath till vintern och framhåller engagerat att de inte vill bo på en så tråkig adress som fadern brukar välja åt dem. Och då blir systern förargad över att hennes svägerskor skall åka i väg och lämna henne kvar i ensamhet och tristess. Kort sagt de är ointresserad av Annes situation men livligt engagerade i sina vanliga konflikter och att positionera sig mot varandra. Och Anne gör samma reflektion som jag själv brukar göra att själsfrändskap är ovanligt och att man får vara glad om den någon gång uppträder.
27 feb.15

Det är dags att följa upp med några smärre funderingar med anknytning till vad jag sagt förut. Jämför inte IS med Anders Behring Beivik, skriver t.ex. Elisabeth Sandlund i Dagen (24 feb.) Det är ju precis vad jag brukar göra. Jag hävdar nämligen att frågan om ensam galning eller iskallt ideologisk fanatiker – representant för en stor grupp- bara för vilse. Det finns inga ensamma galningar. Alla är påverkade av samhällsklimatet och av hetsande meningsfränder, Breivik inte minst. Och det finns alltid en individualpsykologisk bakgrund till att någon blir gärningsman. Iskall fanatiker brukar man tala om. Men endast socialt och psykologiskt störda blir gärningsmän. Det är inte allom givet att bli omänniska. Det är ju välbekant vilket stöd Breivik hämtade från andra näthatare, hur hans galenskap korresponderade med och fick näring av deras. Och det är inte vilken muslim som helst som låter sig enrolleras av IS.
Vad är skillnaden? Att Breikviks bakblåsare var en samling skandinaviska knäppskallar. Medan IS har ett betydande nätverk finansierat av skurkstater.
En annan skillnad är förstås att inga kristna behöver känna något ansvar för Breivik. Att man gillar visst kristen, medeltida, våldsutövning gör ingen till kristen i någon rimlig mening. Däremot har naturligtvis islamofoba hetsare ett enormt ansvar. Till och med hårda kritiker av Islam, som aldrig gått över gränsen, kunde nog uppleva en mer eller mindre befogad olust. Att alltid se både det ideologiska och det psykopatologiska mönstret ger en viss insikt.
Men jag minns att jag roades av att en psykolog som skrev att den som var galen på egen hand var galen. Medan den som anslöt sig till en grupps galenskap måste betraktas som frisk. Den som anpassar sig och inte avviker är nämligen alltid frisk. Hen är ingen galning, hen är en frisk människa med demoniska åsikter. Man får inte riktigt förtroende för en vetenskap som har en sådan begreppsbildning.
Damen med väskan som skulle stått staty i Växjö har också diskuterats flitigt. Det är naturligtvis inte bra att glorifiera våld, när det finns en våldsvänster som mer än gärna går till angrepp mot sina nazistiska motståndare. Enligt tanken: fascismen kan endast bekämpas med fascistiska metoder. Å andra sidan har bilden börjat leva sitt eget liv. Endast ur dokumentär synpunkt är det viktigt i vilket sammanhang bilden togs, vem gärningskvinnan var etc. Vad den kommit att stå som en symbol för är en kvinna som med sin handväska ger sig på en nazist. Nazisten slåss visserligen inte den här gången men utstrålar hot och våld. Då är det en liten tant som ger sig på honom med en handväska. Det blir en bild av David och Goliat. Marcus Svensson i Smålands Posten skriver om ”gatans patrask och gengångare från Stalintiden”. (21 feb.). ”Huliganer och träskfolk” som Svenska Dagbladet skrev om studentvänstern 1968. Det är roligt att se att högern retorik är sig lik. Det är lätt hänt att man tar i för mycket.
26 feb.

Man kan lära av historien. Men den upprepar sig inte mekaniskt. Och det ligger en fara i att använda den för politiska syften.
Det är de reflektioner jag gör när Åsa Linderborg i går (24 feb.) i Aftonbladet återvänder i debatten om andra världskriget.
Först och främst, hon hade gott kunnat be om ursäkt för Cyklon B- metaforen. Någon angriper mig för att alltid vara moskvalojal. Och jag svarar förklarligt nog med att jämföra honom med en lägerkommendant. Resonerar man så har man inget sinne för proportioner.
Åsa Linderborg talar om en revisionistisk historieuppfattning. Hennes meningsmotståndare skulle alltså vara något i stil med förintelseförnekare. Men om man tvivlar på att vi bör vara tacksamma mot kamrat Stalin för att han besegrade Hitler så handlar det inte om att förneka fakta. Det handlar om en förändrad moralisk bedömning. Eller förändrad? Den är i alla fall en annan än Åsa Linderborgs.
I en mening kan vi naturligtvis vara tacksamma. Nämligen för att det gick som det gick. Det hade varit värre om Hitler segrat. Där har, jag upprepar det, Åsa Linderborg en poäng. Men den tacksamheten liknar den som vi kan känna mot Hitler för att han angrep Sovjet. Ingenting tyder nämligen på att Stalin självmant sökt strid med Hitler. Det var Hitler som tvingade Stalin att välja sida. Den paranoide Stalins förtroende för Hitler har länge varit en gåta för historikerna.
Denna moraliska värdering är alltså rimligare. Kamrat Stalin var ingen hjälte värd vår tacksamhet. Hans bödelsverksamhet är dokumenterad, hans brottsregister i klass med Hitlers. Han är Sovjetunionens störste skurk. Och det var just kamrat Stalin som var Hitlers motståndare. Vad jag förra gången skrev om det tyska och det ryska folket kan jag gärna upprepa. De var både offer för sina despoter och skuldbelastade genom sin lojalitet mot dem.
Vad vill Åsa Linderborg lära av historien? Liberaler har numera svårt att ta ställning mellan fascister och antifascister, menar hon. Nu vill man fördunkla denna skillnad också tillämpat på andra världskriget.
En skön själs bekännelse, utan tvivel. Det är alltså avståndstagandet från den antifascistiska våldsvänstern det handlar om. Det är att be för sin sjuka mor.
Vilka var det som hade svårt att skilja antifascism som fascism när det begav sig? Ja, det var väl Per Albins samlingsregering. Åsa Linderborg säger liberaler, men avser här demokrater.
Och hur var det med de svenska stalinisterna? Drev man en hård antifascistisk linje under Hitler-Stalin-pakten? Aldrig tvekande att i stället hylla liberalen Torgny Segerstedt? Vad som helst men den antifascistiska fronten får inte brytas. Menar Åsa Linderborg detta är det nog inte en moralisk omvärdering av historien. Det är att sprida historiska lögner.
Och hur var det i Berlin? Ja, det antifascistiska fronten hade vunnit på om kommunisterna inte hade stämplat socialdemokrater som socialfascister. Om socialdemokrater är lika illa som nazister blir kampen inte så effektiv. Men det var inte på gatan som kampen mot nazismen förlorades.
Det var att etablissemanget, i det här fallet den demokratiska högern, släppte fram Hitler. Här har vi verkligen något att lära av historien.
25 feb 15

Theodor Kallifatides är en förvirrad känslotänkare. Oerhört sympatisk, givetvis – men förvirrad. Det är svårt att bli klok på hans artikel i DN i går (23 feb.). Den tycks driva någon sorts tes men mest prata om annat.
Han talar om demokratin som en skorpion. Så är det förstås. De demokratiska, universella rättigheterna gäller för alla, också antidemokrater. De får yttra sig som alla andra och rösta på sina kandidater i demokratiska val. Som Grönköpings Veckoblad skrev. Det står var och en fritt att plädera för revolution. Däremot är det strängeligen förbjudet att genomföra densamma.
Men nu handlar Kallifatides artikel mest om yttrandefrihet. Av någon anledning tycker han att terrordåden i Paris och Köbenhavn gör det på sin plats att diskutera omfattningen av yttrandefriheten. Just det, en sådan skorpion är yttrandefriheten att den tillåter en sådan artikel som Kallifatides.
Vad är det för fel med yttrandefrihet och hur bör den begränsas? Ja, det blir man inte klok på i Kallifatides artikel. Han nöjer sig med att påpeka att den kan kollidera med andra värden. Och dessa värden är: Fred och dialog mellan olika kulturer och människornas lika värde.
Det är väl av omsorg om det senare man inskränkt yttrandefriheten till att inte gälla hets mot folkgrupp. Annars är väl själva idén om universella rättigheter ett uttryck för människors lika värde.
Dialog mellan olika kulturer förutsätter väl också en ömsesidig yttrandefrihet.
Men hur är det då med fred? Och vilka är det vi skall ha dialog med?
Det som blir kvar av vett i Kallifatides artikel blir han antydan om den blindhet för religion som utmärker den sekulariserade människan. Tröst, kraft och livsmod kan hämtas ur religionen. Det är dumt att håna det som kan hjälpa andra. Och korkat att inte inse hur djupt centralt religion kan vara i människors liv. Man kan, fast många i den här kulturen inte tror det, såra mer genom att angripa en människas religion än genom att angripa henne själv. Flinande översitteri är förskräckligt. Okänslighet och entocentrisk betingad brist på inlevelse är inte heller bra. Däremot kan religionen också tjäna makten. Med all respekt för främmande kulturer, dissidenter och upprorsmän måste känna att de har stöd och skydd i frihetens land.
Men dialog med med andra kulturer? Med IS och islamofascismen skall vi inte ha någon dialog. Det är så vitt jag förstår de som skjuter nu. Islamofobin tjänar naturligtvis islamofascismen. Det är nämligen centralt att islamofascismen isoleras och stöts ut. Mellanösterns skurkstater – typ Saudiarabien – bör inte få infiltrera demokratierna.
Vad Kallifatides vill i övrigt förblir inte klart. Han har rätt i att skillnaden mellan ord och handling inte är så bråddjup som mången intalar sig. Den som har varit inhumanitetens verbala lakej har ett tungt ansvar.
Men i övrigt. ”Vi har lämnat dåligt samvete, skam och heder” bakom oss skriver Kallifatides och det låter som kritik. Men det är väl utmärkt. Vi kan inte förolämpas säger han. Förträffligt! Ödesdigert blir de först när man intalar sig att man därigenom blivit mästare i självdistans, självkritik och ödmjukhet. Det är nog snarare där som den västerländska blindheten finns. Det är inget fel på våra värderingar. Men det gäller att leva upp till dem också.
Välvilligt tolkad har Kallifatides ingenting alls emot yttrandefriheten. Han vill bara att vi skall tänka oss för när vi utövar den. Kanske menar han att det är omoraliskt att häda så längre det finns troende i världen. Det finns ju alltid någon mormor som kan bli ledsen. Men så tydlig är han långt ifrån. Det är i stället känsloladdade ord som ”civilisation” och barbari” som bär hans text.
Jag medger att Kallifatides artikel är både inkännande och sympatisk. Men intellektuellt håller den inte måttet.
24 feb.15

Tidningen Dagen är ofta nöjsam läsning. Förra veckan avslutades med att Daniel Grahn är förvirrad över Islam (19 feb.) och Göran Skytte tror på djävulen (20 feb.).
Anledningen till Grahns förvirring är att Islam påstås vara kärlekens och ljusets religion. Och ändå måste han säga med all respekt för alla godhjärtade muslimer: ”ondskan som nu sprids sker till stor del utifrån islamisk grund.”
Kanske kunde det hjälpa Grahn en smula att förstå paradoxen om han tittade på kristendomen. Inte heller Grahn tycker väl att korstågen och inkvisitionen var i sin ordning. Inte heller de folkutrotningar som företogs av kristna kolonialister. Mycket ont har historiskt sett skett i kristendomens namn. Och av företrädare som allvarligt trodde att de stod på kristen grund.
Jamen detta är historia, invänder kanske Grahn, nu lever både kristna och muslimer i nutiden. Nå, den kristna kulturen är präglad av sekler av sekularisering och upplysning och åtminstone av ett sekel av demokrati. Den som alldeles nyss såg ett alternativ till teokratin kan inte rimligtvis ha genomgått samma utveckling.
Så jag undrar om inte Grahns svårigheter bottnar i bristande religionshistorisk reflektion. ”Gud hjälp oss från storskaliga religionskrig!” utbrister han också. Men det vi ser nu är inte Islam som möter kristendomen. Utan fundamentalism som möter sekularism. Och den fanatism som bekymrar oss är inte vilken muslimsk fundamentalism som helst. Det är en fanatisk och politisk variant av Islam.
Sedan kan man fråga sig om fundamentalism alls är möjlig. Bibelläsning och koranläsning är en intellektuell verksamhet. Även den som försöker vara fundamentalist måste tolka och välja. Den entydighet fundamentalisten söker finns varken i språket eller i verkligheten.
Men Grahn tänker skaffa sig kunskaper. Det är inget fel i att skriva att man är i början av en process. Men vill han förstå det som börjat kallas islamofascism, d.v.s. en sinister form av politisk islam, så är det bättre att studera utrikespolitik än religion. Man kan säga att här används religionen i politikens tjänst. De politiska målen ges en metafysisk välsignelse på det här sättet. Eftersom politisk islam är en tolkning av islam så har det naturligtvis också med religion att göra. Men det är snarare politik som tar sig religiösa uttryck än religiös fanatism som tar sig politiska uttryck. Terrorn handlar allt mindre om äkta kränkta religiösa känslor och mer om organiserad hets med ursprung i teokratierna. Det är vännen Dag Wibergs kommentarer till min blogg som närmast fått mig att tänka i dessa banor.
Göran Skytte och Djävulen då? Ja, Skytte konstaterar först och främst att ateister inte tror på djävulen. Det är nästan alltid empiriskt sant. Men logiskt är det inget som hindrar att man tror på en ond makt även om man inte tror på en god. Sedan konstaterar han att kristna tror på djävulen. Åtminstone i princip.
Det är just det. I någon mening kan man naturligtvis tro på allting. Man kan t.ex. tro på djävulen som en symbol för ondskan. Man vad betyder det att tro på djävulen på riktigt?
Existerar han på samma sätt som Gud? Att han både är inomvärldslig och utomvärldslig. Och liksom Gud en personlighet.
Om detta får man inget besked från Skytte. I stället ger han några exempel på djävulens existens. Se bara på all ondska i världen! Jodå, det är som vänliga och inkluderade kristna brukar säga: Tror du på kärleken, så tror du på Gud! Jag brukar invända att även om man tror på en alltigenom immanent Gud (Gud existerar bara inom människan) så är det en annan sak än att betrakta Gud som ett sammanfattande ord för all kärlek som existerar i skilda sammanhang i världen. Någon form av substrat för all denna kärlek måste man tänka sig för att det skall bli meningsfullt att använda termen Gud. De kristna tror rimligen mycket mera än så.
Man kan alltså analogt tro på ondskans existens utan att tro på djävulen. Vari består egentligen Skyttes djävulstro?
Det rimliga för att man skall kalla någon djävulstroende är att hen inte bara ser djävulen som en symbol för ondskan. Utan att han är en verkande kraft i människolivet. Varje gång något ont och djävulskt sker så är det en ond makt som velat det. Den ondskan är alltså inte rent mänsklig. Och detta tror Skytte?
Intressant är naturligtvis djävulens utommänskliga existens. Gud har en gång blivit människa, enligt de kristna, men det har aldrig djävulen. Därför vet man ännu mindre om den utomjordiske djävulen än man vet om Gud. Kanske är också djävulen större. Eller så är han inte det. Det gäller bara att tänka bottenlös ondska så är bilden klar.
Skytte tecknar den traditionella bilden av djävulen, med klor och luden svans. Men, konstaterar han filosofiskt: ”Man kan med ganska stor sannolik anta att djävulen inte alltid ser ut så här.” Ibland gör han det alltså? Den kristne Skytte är inte främmande för folktro.
Men oftast ser djävulen ut som den vänlige grannen. Djävulen vill ju inte skrämma utan fresta. Men då är Skytte förmodligen åter inne på djävulens inommänskliga existens. Den onda utommänskliga kraft som verkar i oss. Göran Skytte har ett fascinerande trosliv. Det har kanske hans interlokutör Bo Brander också?
23 feb.15