Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Mer om Stolpe

Jag återkommer till frågan om Sven Stolpe. Debatten har visat att han hade rätt när han konstaterade att det var helt obegripligt när han beskylldes för att ha haft ett tvivelaktigt förhållande till nazismen. Tvärtom, den tydligheten hade man önskat på flera håll. Det visar Svante Nordins och Sverker Oredssons artiklar i DN (16 och 20 jan.)
Hans Hederberg tycks ha gjort som Gud gör i Tage Danielssons saga ”Den stora ordransoneringen”. Klipper av någon innan han hunnit komma till poängen. I Hederbergs fall tar endast med förleden i citatet som handlar om att Hitler var ett geni, men han har ingen chans mot Kristus. Det är som att i filmannonser klippa ”filmen är underhållande” i meningen ”filmen är underhållande men måste betraktas som en katastrof”. I Tage Danielssons fall klippte Gud prästen vid meningen. ”Nu invänder syndaren: inte är det synd att leva rullan”. Själv har jag två gånger under min verksamhet råkat ut för att bli så olyckligt klippt.
Nå, Stolpe hedrar sig alltså på den här punkten. Det har alltid förvånat mig att inte bara liberalteologer utan också kristna dogmatiker kunde bli nazistiska medlöpare. Det är sant att det fanns en viss rädsla hos nazisterna att alltför uppenbart utmana de kristna, så tydligt ateistiskt som kommunismen var den aldrig. Men tillräckligt tydlig, kan man tycka, för att ha omöjliggjort alla kristna sympatier. Intressant är ju också att en stor del av den kristna antinazism som fanns i Sverige baserade sig på att rasbiologin kom i strid med omvändelsetanken. Brutalt uttryckt kan man säga att den kristna antisemitismen kom i konflikt med den nazistiska. Den gode juden är den omvände juden versus juden kan aldrig vara god.
Sverker Oredssons exempel (DN 20 jan.) visar på nödvändigheten av att läsa landsortstidningarna. Och kanske också tidningar med utgångspunkter som inte är mainstream. Här handlar det om moral- och kulturkonservativa som drar gränsen mot nationalsocialismen. Kanske bottnar en del av de orättfärdiga beskyllningarna i att motståndarna inte varit förmögna att se samma skillnad.
Själv skulle jag önska att någon kunde undersöka Sven Stolpes lundensiske ungdomsvän Åke Ohlmarks med samma omsorg. Han förnekade bestämt att han någonsin varit nationalsocialist men beskyllningarna har varit envisa. Och det är en öppen fråga vilket utfall en sådan undersökning skulle få.
23 jan.15

Ny chef

Jag känner mig en smula kluven till att Alice Teodorecu skall bli politisk chefredaktör på Göteborgs- Posten. Jag har ju i decennier beklagat mig över att en skribent kan gå från Dagens Nyheters ledarsida direkt till Svenska Dagbladets ledarsida (exemplet Susanna Popova). Vad säger det om mångfald och pluralism? Det finns två stora morgontidningar i Stockholm med olika linje. Vad då, olika linje, när de skrivs av samma människor? Sedan dess har jag hunnit bli åtskilligt uppgiven. Inte ens de politiska partierna tycks längre stå för någonting utan byter gladeligen ideologi med varandra. Märk det konservativa Folkpartiet, de liberala Moderaterna, de alltmer liberala men fortfarande konservativa kristdemokraterna.
Alice Teodorescu är en frifräsig och självständig högerdebattör. Och hon skriver bra och engagerande. Det betyder inte att hon är oseriös, endast om hon vore det senare kunde hennes förmåga att väcka debatt vändas mot henne. Vilket naturligtvis inte hindrar att man ibland tar sig åt huvudet. Hur hon platsar bland de grå folkpartisterna på GP:s ledarsida anar jag inte. De har tydligen tidigare ibland blivit chockerade över Teodorescus högerförlöpningar och då är det mindre roligt att få henne som chef. Det får man ha förståelse för. Tidningsägaren som tillsatt henne är känd för sin maktfullkomlighet.
Men är det ett så stort brott med traditionen om man går från socialliberal till högerliberal? Den konservativa barlasten väger numera inte så tungt hos högern. Man kan bara hoppas att Gert Gelotte skall kunna fortsätta att verka ostört. Han är en tillgång för svensk debatt, genom sitt mod och sin integritet.
Det kommer att visa sig om den liberala debattören Teodorescu har några auktoritära personlighetsdrag. Vilket ju inte bara betyder kommandon neråt utan också lydnad uppåt.
Jag tror inte att familjen Hjörne är liberal. Jag tror inte att den är någonting. Jag tror att högerreflexerna är en klassmässig intressereflex, inte något som bottnar djupt i tanke- och känsloliv. Toffelmakaren själv hade väl vissa småfolksreflexer. Nu har man storfolksreflexer i stället. Stor sak i det.
22 jan.15

Förborgad sanning

Annika Borg hade en artikel i Svenska Dagbladet i söndags (18 jan.) där hon gör anspråk på att säga något intressant. Man kan inte bortse från att blodiga terrorister verkligen är inspirerade av Islam, menar hon. Att säga att det ingenting har med sann religion att göra tycks henne som en bortförklaring.
Hon bortser då från att sann religion här används som ett värdeomdöme. ”Sann” betyder här ”god”. Sann religion betyder religion i god mening. Att terroristerna använder sig av en möjlig tolkning av islam kan man, helt riktigt, inte bortse från, möjlig åtminstone i den meningen att de faktiskt åberopar sig på Islam. Det centrala är att man inser att det inte är enda möjliga tolkningen. Det kan rent av hävdas att den är gravt ointelligent.
Men det är naturligtvis intressant vad som är religion. Är behovet av auktoritet ett religiöst behov? Är behovet att se världen i svart och vitt ett religiöst behov? Säkert är att detta behov för många människor styr deras behov av en religiös tillhörighet. Är själva behovet därmed religiöst? Och är en religion som styrs och domineras av detta behov en sann religion?
Ja, det är naturligtvis en definitionsfråga. Hur definierar man religion? Vad är det djupaste och mest centrala i en religiös upplevelse? Jag tänker mig att de som förnekar att politisk Islam är sann religion menar att en religiös upplevelse i stället kännetecknas av behovet av livsmening, tröst, sammanhang, en längtan efter något utanför människan, något större och mer bestående än individens kortsiktiga intressen. Kanske också en längtan efter godhet, en djupare medmänsklighet. Det är en värdering, förstås. Varför skulle inte begrepp som lydnad, klara order och tydliga fiendebilder anses lika religiösa? När det uppenbart är vad som driver vissa religiösa människor.
Så visst. Teologisk argumentation behövs. Det är det nog ingen som förnekar. Att dra för stora växlar på hur språket till vardagslag används bör man nog dock inte göra. När Tegnér talar om det sanna menar han inte det empiriskt korrekta. Det är väl bra att man tittar på Koranens problematiska textställen. Lite gulligt är det när Annika Borg medger att också kristendomen ”för den delen” har sina problematiska bibelställen att uppmärksamma. Man har sett ett och annat exempel på dylika. Inte så få har i historisk tid baserat sin kristendomstolkning på dessa.
21 jan.15

En muslimsk röst

I går skrev jag om begreppet helighet. Och antydde att det fanns ännu en artikel som behövde kommenteras. Den var den nederländske muslimen, Abdelkader Benail (DN 16 jan.) som beskriver något intressant. Han talar om sin vrede som yngling, när han i skolan första gången fann Islam ifrågasatt. Han var ju som alla andra, han hade tydligen varken ifrågasatt sin muslimska tillhörighet eller tillhörigheten till det sekulariserade samhälle, med dess liberala principer, som omgav honom. När han till slut får bukt med sin vrede blir hans slutsatser emellertid konstiga. De som befriar är upptäckten av tvivlet och möjligheten till inlevelse i det i grunden främmande. Så långt kan man väl hålla med honom. Både tvivlet och inlevelsen i det främmande är en bra bot mot fanatismen. Men han nämner en tredje faktor: friheten att inte välja. När han talar om friheten att inte välja håller jag inte med honom. Kulturkrocken är reell. Och har man en starkt längtan efter tillhörighet i två kulturer, blir det en inre kulturkrock. Man behöver visserligen inte välja mellan Islam och Europa. Men man måste förena Islam och de västerländska friheterna på ett sätt som befriar en från inre motsägelser. Inte varje Islam är förenligt med varje Europa.
Även gudlösa liberaler behöver för visso öka sin inlevelse. Det är inte svårt att känna igen vrede hos den trängde. Men respekten för tankar och känslor hos andra människor bygger på att de är någorlunda sammanhängande. Det mycket främmande låter sig förstås om det är genomkänt och genomtänkt. Förståelsen för det ogenomtänkta och desperata ligger på ett annat plan.
20 jan. 15

Om helighet

Jag tror vi måste fundera djupare. Det som föranleder mina funderingar är en artikel av en nederländsk muslim i Dagens Nyheter, Abdelkader Benali (16 jan.) och några reflektioner av en författare i Hufvudstadsbladet, Kaj Korkea-Aho, (15 jan.) som reflekterar över begreppet helighet. Jag börjar med begreppet helighet och spar den holländske muslimen till i morgon.
Kaj Korkea-Aho minns sin tid som kristen fundamentalist och tror att han vet vad det är att hålla något heligt. Och han kopplar det sekulariserade samhällets religionsfobi just till oförmåga att förstå helighet.
Frågan är vad vi behöver förstå. Jag tror att religionsfobin handlar om något helt annat. Det är en oförmåga att förstå vilket starkt psykologiskt motiv en religiös övertygelse är. Just detta kan man inte ta på allvar som psykologiskt motiv. Vi kan för all del tänka att det är starkt upplevt, men det är inte legitimt, eftersom det refererar till något som inte kan underbyggas med rationella, vetenskapliga metoder.
I filmen Vilden kritiserar Trauffaut den fyrkantiga 1700-tals rationalismen. Läraren undervisar strikt förnuftsmässigt den i vildmarken födde ynglingen. Och ser det som en intellektuell brist när eleven psykologiskt blockeras. Varje lärare har gjort samma upptäckt. Det är inte bara förmågan att göra en tankegång klar och tydlig det kommer an på. Allt från fel utstrålning till bristande intresse för eleverna, kan göra de pedagogiska resultaten katastrofala. Man måste alltså alltid, när man har med människor att göra, räkna med de psykologiska faktorerna. Vi förstår att den som har ett grav avvikande utseende vill medicinskt korrigera det – av psykologiska skäl – även om en medicinsk motivering saknas. Men att en religiös övertygelse, t.ex vid omskärelse, är ett lika starkt skäl har vi svårt att acceptera. Man vet att det är starkt upplevt, men det är på något sätt illegitimt. Det väger av den anledningen fjäderlätt jämfört med andra psykologiska skäl. OK att människan är irrationell, men att vara irrationell på det sättet är inte acceptabelt.
Ändå kan man ju tycka att frågan om Guds existens är enormt viktig. Även en ateist borde kunna förstå att en annan metafysik med rätta får stora konsekvenser och hos den religiösa människan överordnas de flesta andra psykologiska motiv. Man behöver ju inte dela en människas psykologiska motiv för att acceptera att det för henne är viktigt. Varför är de då så omöjligt att se de just de religiösa motiven som psykologiskt viktiga och legitima?
Det är något annat än att kräva respekt för helighållande, för åsikten att något borde vara okränkbart för alla andra. Man kan acceptera att många människor känner så, men bör man också respektera det? Eller snarare hur långt bör man respektera det? Det förefaller dumt att kränka någon i onödan. Men en påtvingad respekt för något är ju också en inskränkning i friheten.
Själv har jag mycket lätt att förstå religiös övertygelse och svårt att förstå helighet. Upplevelsen av mening kan jag förstå och att detta meningssammanhang har den största existentiella vikt för en. Men vad betyder det att ha något oberörbart? Liknar det inte livsflykt, avskärmning? Och är det inte helt orimligt att kräva andras respekt för det i ett sekulariserat samhälle? I en teokrati är det säkert möjligt att upprätthålla men är en grym frihetsinskränkning för detta samhälles dissidenter. Och vad är den frid som vinns genom förtryck av andra?
19 jan. 15

Äldre inlägg

Nyare inlägg