Lars Westerbergs Blogg

Jag läser sjätte delen av Karl Ove Knaustgårds Min kamp. Den sex band långa och mycket omtalade och haussade romanserien. Jag har drygt hundra sidor kvar men eftersom denna del är på 1120 sidor tycker jag att jag har kommit till slutet. Knausgård berättar alltså med ovanlig uppriktighet om sitt liv och nu i sista delens sista parti berättar han om priset för detta. Han verkar tagen på sängen, han har möjligen anat att det kunde bli problem, men det är först nu när de självbiografiska delarna börjar komma ut, som han förstår vidden av det hela. Jag har lätt att förstå hans reaktion. En författare talar till sin läsare, berättar uppriktigt om sitt liv. Det, som sägs, sägs i förtroende. Men så kommer det sociala in som egentligen är ovidkommande. Människor som råkat leva där och då känner igen sig, alla sociala kontrakt är kränkta, de finner sig till sin chock vara utlämnade och förrådda. Det blir ett lidande för alla inblandade.
Faktiskt har jag upplevt lite av detta. När jag skrev i studentpressen, Dackekuriren och Lundagård, praktiserade jag uppriktigheten. Människor sa till mig att de häpnade över att jag vågade vara så självutlämnande. Jag hade lika lite som Knausgård några illusioner om att denna uppriktighet kunde bli total. Man ljuger alltid, det finns alltid saker som man inte vågar skriva om. Det är som det är och inte något särskilt intressant konstaterande. Vad jag försökte göra var att vara så uppriktig som möjligt vilket är en annan sak.
Men förutsättningen för min uppriktighet var min ensamhet. Jag hade ingen familj, det jag skrev hade inte konsekvenser för någon annan. Dessutom är jag en hämmad och livsfeg person, jag hade inte mycket att bekänna. Hur rolig och spännande är en munks uppriktighet?
Det inkompetenta och inkapabla hos mig? Det är ju rena kåsörkvaliteterna. Töntigheten är något som man kan avvinna humor. Men det var smärtsamt och jag skrev om det som smärtsamt. Roligt blev det först när ljuset över mina dagar förändrats. För en lycklig människa är tönteriet en humoristisk tillgång.
Men det kom alltså en människa in i mitt liv. Och därmed också en svärfamilj. Det löste sig av sig själv genom att jag aldrig klarade övergången från studentpress till rikspress. Jag flyttade min spalt från Lundagård till Expressen. Hur kunde jag vara en sådan idiot? Uppriktighetsproblemet var en ringa del av problematiken. Det är som om Knausgård i sjätte delen hade fått börja från scratch. Hela det personliga tilltalet, hela den fortlöpande dialogen med läsaren, spolierad. Jag hamnade bland en massa andfådda mediefigurer, säkert kompetenta för sin uppgift och säkerligen fulla av välvilja mot lantliga figurer som inte begrep vad det ville säga att skriva i Expressen. Men här blev uppgiften dem för svår. Jag blev inte långlivad i Expressen.
Man kunde inte bygga sitt författarskap i Expressen på idén om en kontinuerlig dialog med läsaren. Kvällstidningsläsaren var kontinuerligt otrogen och en person utan minne. Detta försökte Arne Ruth förklara för mig. Jag måste göra något annat. Men jag ville inte göra något annat. Jag ville tillföra något nytt.
I ljuset att senare erfarenheter kan jag skatta åt min naivitet. Kulturredaktioner är inte genomsyrade av oegennyttig välvilja. Kulturen har inte förädlat dem. Det är hemskt att säga, men det är så. Här kämpar karriärister om makten. De svaga rösterna skall tystna, min röst skall höras. Man kan möjligen sträcka sig så långt som till en viss gruppegoism men länge i altruism går man aldrig.
Men nu handlade det alltså om uppriktighet. Jag fick aldrig tillfälle att på allvar pröva den. Att vara uppriktig om mitt sexuella begär var väl det enda som lät sig formuleras. Den feministisk-puritanska linje som då dominerade debatten gjorde det emellertid svårt. Jag skulle visserligen inte kalla denna linje det minsta feministisk, själva förnekade dess företrädare att den var det minsta puritansk. Jag försökte skriva som om detta tabu inte fanns och blev varsamt nedstruken. Jag har dock ett vagt minne av att min nya släkt föreföll förskräckt. Dock föll jag snabbt ur Expressen och sedan blev det lugnt och tyst.
Bara en gång hade jag ett kontroversiellt inlägg under Obs-tiden. Just detta höll min yngsta lilla barn för höra men en kompetent dagisfröken stängde av radion innan katastrofen var ett faktum. Man åkte buss på utflykt och det var därför man hade radion på. Barnen jublade, det var ju Petrus pappa som pratade i radio. Så nära var jag katastrofen. Tack gode himmelsskockare, att det finns andra vuxna med bättre omdöme. Men Lasse Söderberg sa till mig att han tyckte det var ett bra inlägg.
Men för familjen Knausgård blir det mycket katastrof och mycket lidande. Och det otäckaste är förstås inte en vettlös farbror som är rasande över sin brors kränkta ära. Utan den förtvivlade hustrun och författarens förtvivlan över andras förtvivlan.
30 jan.15

Ibland kan en rad öppna avgrunder. Jag läser en artikel i Svensk Kyrkotidning av Björn Skogar om Elsa och Natanael Beskow. Och så berättar artikelförfattaren att han finner det problematiskt att högt läsa med i trosbekännelsen. Varför? Ja, artikelförfattaren har ingen svårighet att i instämma i trosbekännelsen i någon tolkning. Men det är inte troligt att han har samma tolkning som bänkgrannen, som läser samma trosbekännelse. Men eftersom de bekänner samma ord så tycks de bekräfta varandra, trots att de sannolikt tänker olika. Hur hederligt är det?
Jag tycker det sätter fingret på en sällan diskuterad men uppenbar problematik. Vad är kristen enighet? Vad är kristen gemenskap? Vad till tjänar ekumenik?
Det kan man fråga. Själv nöjer sig docenten med att konstatera att det blir ingen glad bekännelse från hans sida. Och säger att han inte är hjälpt av att i 50 års tid ha sysslat med tolknings- och språkteorier. Nej, det torde förvärra saken.
Nå, kan man inte då helt lugnt låta var och en bli salig på sin tro. Det viktiga är väl att man kan stå för sin egen tolkning. Men kan man nöja sig med att vara eniga i ord om man är oeniga i sak? Och om man inte är enig i sak, vad är det då man har gemensamt? Det är en sak att respektera andra människors trosuppfattningar och tolkningar. Men att bekräfta en enighet som bara är verbal? I synnerhet som grannen inte alls tvivlar på att enigheten också är en enighet i sak.
Det borde upplevas som ett jätteproblem. Toleransen bland dagens kristna är stor. Beskyller man dagens kyrka för någon är det att toleransen har drivits så långt att man hamnat i det slappa och ostringenta. Något ligger det kanske i det fast inte i den mening som kritikerna lägger in i det. De är ofta reaktionärer som längtar tillbaka till old time religion. Däremot kan man kanske undra om inte en del moderna av ren tankelättja och konflikträdsla föredrar den slappa toleransen framför tydligt formulerade tolkningar som man kan bli oenig om. En intelligentare tolkning är inte nödvändigtvis översitteri.
Nu kan man naturligtvis tänka sig att enigheten finns i något annat än tolkningarna. Att man genomsyras av samma anda. Att ord och tradition skapar något ordlöst. Att dela bröd och vin. Men hur som helst blir enigheten då så vag. Varför har jag mer gemensamt med denne kristne än med denne muslim, med denne ateist? Det är en bra fråga att ställa sig för den tänkande kristne. Inte minst i dagens värld med så många motsättningar mellan religioner, länder och folk.
29 jan.15

Jag har sett en mycket bra film. Gustaf Molanders ”Kvinna utan ansikte” från 1947. Med manus av Ingmar Bergman. Och det har fått mig att fundera en del på min filmsyn och hur det är rimligt att se på film.
Jag har alltid retat mig på cineasternas tal om kameravinklar och bildkomposition. Alltid tyckt att det avgörande med filmen är vad den gestaltar och vad den berättar. Det beror naturligtvis på att jag kommer från litteraturen. Jag var en man som älskade böcker långt innan jag på allvar började älska film. Det är inget konstigt med det. Den som bor i en småstad har ännu idag svårt att få se bra film på biografen. Och på den tiden var biografen det enda man hade. Och den drakoniska 15 - årsgränsen och att man hellre fällde än friade, gjorde att det var fysiskt omöjligt för en människa att se kvalitetsfilm före 15 års ålder. Ingmar Bergmans Jungfrukällan var den första barnförbjudna film jag såg. Fram till studenten var Bergman den enda kvalitetsfilm jag mött. Först efter något år i Lund började jag gå på bio på allvar.
Böcker är förknippade med sina författare, filmer med sin regissörer. Men jag undrar om man inte underskattar vikten av ett bra manus. I synnerhet om man söker berättande och människoskildring, snarare än bildtänkande. I varje fall borde min infallsvinkel på film inte utan vidare underkännas.
Auteur kallas den regissör, som använder eget manus och det undanröjer ju konkurrensen mellan manusförfattare och regissör. Bergman blir ju efter sina läroår en regissör av den typen.
Men nu undras det mig om inte Gustaf Molander är underskattad. Han brukar beskrivas som habil. Men jag tycker han gör bättre filmer än sin bror, den berömde teaterregissören. Och dessutom, just genom att han är så konventionell, så kan han ta väl hand om ett bra manus. Jämför med Alf Sjöberg som är oerhört irriterande med sina manér.
Hets är nog hans bästa film, den har ju mycket riktigt manus av Bergman, men också den skäms av Sjöberg-manéren. Jag är inte alls förtjust i Fröken Julie, som anses vara Sjöbergs bästa film. Men jag tycker inte heller att detta är ett av Strindbergs bättre dramer. Kan inte på långt när mäta sig med Till Damaskus, drömspelet, Spöksonaten, Påsk eller de bästa historiska dramerna. Men jag har inte sett någonting av Sjöberg som övertygat mig. Med undantag för Barabbas och möjligen Himlaspelet är det ofta direkt dåligt.
Så en habil regissör som kan lyfta fram ett bra manus är inte så dåligt i mitt tycke. Liv Ullmans filmer på Bergmans manus har ju känts mycket bergmanska. Mer än så, som fullödiga bergmanfilmer. Och Hets och Kvinna utan ansikte är en yngre och finnigare Bergman. Man blir lite förskräckt över misogynin hos den unge Bergman, men den mildras väl med åren när underlägenhetskänslorna dämpas.
Och jag tycker också att Sommaren med Monica är väldigt mycket Per Anders Fogelström och Hamstad Olle Länsberg. Huruvida Musik i mörker är en Dagmar Edqvist-film undandrar sig mitt bedömande. Jag har inte läst något av Dagmar Edqvist, knappast av Länsberg heller förresten, men filmen är ohyggligt dålig.
Så heder åt Gustaf Molander. Som gjorde bra film när han fick ett bra manus att förvalta.
28 jan.15

Erik Helmerson i Dagens Nyheter (23 jan.) har naturligtvis alldeles rätt i att antisemitismen skall bekämpas med kraft. Också när antisemiterna är muslimer. Om man bekämpar fördomar mot muslimer så måste man också bekämpa fördomar hos muslimer. Men finns det då inte risk för att man späder på islamofobin? Jo, men den risken minskas ju fler muslimer som uttalat tar avstånd från antisemitismen. Det är därför den där kränkta reaktionen är så korkad när man hos mulimer efterlyser avståndstagande från antisemitism och våldsdåd. Det är ju för att få argument mot rasisterna. ”Jag kan försäkra dig att vanliga muslimer inte står bakom detta”, kan man säga till rasisten. ”Hur vet du det?”, säger rasisten. Då är det bra att kunna hänvisa till A, B, C och D. Så länge avståndstagandet bara är en tyst självklarhet så har det inget bevisvärde.
Jackie Jakubowski skrev i DN (14 jan.) och refererade till ett antal debattörer som tagit avstånd från begreppet islamofobi, bland den Salman Rushdie och Taslima Nasrin. Så vitt jag förstår är han själv på samma linje. Men han avslutar sin artikel med en slutsats, som tvärtemot vad han tror, visar på begreppets användbarhet.
Han säger att Europas muslimer inte heller gagnas av ”grundlösa beskyllningar om 'islamofobi' som riktas mot dem som vill skilja islam från dess avart, den militanta islamismen”. Nej, men det är ju just därför vi behöver begreppet. Genom begreppet islamofobi kan vi stämpla dem som inte gör denna skillnad.
Negar Josephi ondgör sig i Expressen (22 jan.), liksom de personer Jakubowski refererar till, över att man efter jihadistiska terrordåd varnar för islamofobi. Men det är väl fullt naturligt. Egendomligt nog gör man det inte vid fall av piskstraff mot bloggare eller varnar för antisemitism när Israels politik kan väcka ont blod. Logiskt är det naturligtvis inte – statliga övergrepp som t.ex. att piska ihjäl en bloggare ter sig inte mindre upprörande än galningar som skjuter omkring sig. Men folkpsykologiskt är det säkert att bedöma reaktionerna rätt.
Så vi måste passa oss för alla fördomar. Vi får aldrig tveka att bekämpa dem.
27 jan.15

Min vana trogen återvänder jag till mina ämnen. Jag diskuterade förra veckan begreppet ”helighet”. Det tycks mig behöva utredas ytterligare. Vad är det – och hur skall man se på andra människors heligheter?
Det tycks alltså betyda något upphöjt och oberörbart. Och har jag rätt är det förbehållet religiösa människor.
Maria Küchen skrev i Dagen i förra veckan (21 jan.). ”Vissa som inte tror på Gud föreställer sig att inget är heligt, men varje människa, även den mest inbitne ateist, har gränser i sitt liv kring sådant som inte kan kränkas utan att det gör ont”.
Visst kan man ha djupt kända värderingar, visst kan man reagera med ursinne mot översitteri, intolerans och naken inhumanitet. Kan man kalla humanitet och tolerans heliga? Så kan man välja att prata, det strider inte mot hur vi vanligen uttrycker oss. Men jag tycker det är något i grunden annorlunda än att ha något upphöjt och oberörbart.
Vi minns det från muhammedkarikatyrerna. ”Ni talar om yttrandefrihet, men skulle ni tillåta att någon hånade förintelsen?” Men det är, med förlov, en annan sak. Man flinar inte åt medmänniskans lidande, man skrattar inte gillande med översittare och bödlar. Man skulle givetvis reagera lika hårt om någon valde att skratta åt slaktade och massakrerade araber. Men för mig är det konstigt att påstå att den som skattar kränker något heligt. Jag tycker snarare hen kränker något mänskligt.
Har vi rätt att kränka andras heligheter? Svårt att säga. Rätten att häda är kanske viktig om den enes helighet för den andre symboliserar ett förtyck. Hädelseparagrafens upphävande tycks mig vara ett civilisatoriskt framsteg. Att häda i oträngt mål förefaller däremot både onödigt och grymt. Drabbar det människor i underläge - till och med det måttliga underläge det innebär att vara en minoritet – har det karaktär av översitteri. I ett sekulariserat samhälle har det mesta hädandet kommit att få den karaktären.
Göran Rosenberg i Expressen (20 jan.) hade en intressant artikel i ämnet som fått en lika intressant replik från Mats Skogkär i Sydsvenskan (22 jan.). Det är nog viktigt att man skiljer den moraliska frågan från den legala. Yttrandefrihet måste råda. Hur man vill använda den är en annan sak.
Men jag skulle vilja veta vad denna känsla av helighet är för något och hur den kan motiveras. Kanske kan man säga att religionen som fördjupad verklighetstolkning är begriplig för mig men inte som vördnad för öververklighet. Är det kanske bara psykologiskt intressant eller har frågan en vidare relevans? Det frommaste jag hört är ett slagord från 68: ”Ner med Gud i skiten”. Jag tycker det är att vackert sätt att beskriva inkarnationen. Kanske är begreppet helighet bara ett uttryck för en religiös högmodstradition. Men det kan också, som så ofta, hända att jag förbisett något.
26 jan.15