Visar inlägg från december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Öm fascism?

Det gör mig en smula beklämd med alla borgerliga ledarskribenter som diskuterar om sverigedemokraterna rätteligen skall kallas fascister. Dels därför att det är ett försök att nita två socialdemokratiska politiker. Att visa att de haft fel ordval är en poäng i striden mot huvudfienden. Som alltså är socialdemokratin, inte sverigedemokraterna. Och man behöver inte heller vara paranoid för att uppleva det som ett försök till större mjukhet mot sverigedemokraterna. Man vräker sitt hån över socialdemokratiska ledare som använt fel språkbruk. I stället för att koncentrera sig på en rörelse som man onekligen har något mer att anklaga för än ett felaktigt ordval.
Så till sakfrågan. Det kan vara irriterande för vetenskapsmän att man använder samma ord om nazister och fascister. Det har man dock gjort länge och nog var likheterna mellan de båda diktatorerna större än skillnaden. ”Jag har inget emot imitatörer, men Hitler är en förolämpning”, som Handelstidningens karikatyrtecknare låter Mussolini säga. Susanna Birgersson på Dagens Nyheter (11 dec.) ser detta klart och menar att sverigedemokraterna i så fall snarare skulle vara nynazister. Men ingen kan med trovärdighet påstå detta eftersom sverigedemokraterna står långt från utrotningslägren, menar hon. Problemet är emellertid äldre än så. Nazisternas praktik var så extrem att det nästan är omöjligt att använda ordet nazist. Om man i stället vill diskutera idésamband är det bättre att använda orden nationalsocialist eller fascist. Människor kan ju ha många idéer gemensamma med nazismen utan att behöva misstänkas för att vilja gå så långt som nazisterna i Tyskland, när det begav sig. Förintelselägren är bara ett exempel på vart det i allra sämsta fall kan leda.
Ingen förnekar att sverigedemokraterna är en nazism light. Det var ju hela deras idé att rörelsen skulle tvättas och göras salongsfäig. Man kan inte gärna förneka sverigedemokraternas främlingsfientlighet. Att detta är partiets hjärtefråga såg vi nyligen demonstrerat av Mattias Karlsson när han fällde regeringen. Personligen anser jag att en bra definition av nazism/fascism är kultur- och moralkonservatism parad med främlingsfientlighet (vilket då definieras som en mild form av rasism). Men jag strider inte om ord. Konservatism, liberalism, och socialism har också utvecklats och finns i olika varianter. Detta brukar man acceptera. När jag säger att modern konservatism inte är militaristisk och nationalistisk har jag inte sagt en lögn.
Att det är svårare att vara antidemokrat idag än på 30-talet är uppenbart. Och jag upprepar: Om Hitler var så konsekvent antidemokratisk, varför ställde han upp i demokratiska val? Det var ju på den vägen han kom till makten.
15 dec.14

Bergman och kristendom

Nyligen har jag läst om Hans Nystedts ”Ingmar Bergman och kristen tro” och sett om några av Bergmans filmer. Den numera framlidne författaren var religionsfilosof och lektor i Visby. Jag recenserade entusiastiskt hans bok i radions Obs, mest därför att jag längtade efter den vinkeln på Bergman. Boken är dock fragmentarisk och bygger delvis på ett antal understeckare i Svenska Dagbladet. Bara i någon mån fördjupar den Bergman-bilden. Det är ett antal mer ingående filmanalyser med början i Nattvardsgästerna och kompletteras av mer rapsodiska synpunkter på de senare filmerna. Bäst fungerar den i analysen av av just Nattvardsgästerna. Men det är klart att det blir lite svindlande när man ser att Tystnaden och Persona ganska väl tillåter Nystedts tolkningar. Det måste sägas vara möjliga tolkningar även om de inte ter sig som de rimligaste.
Hans Nystedt var son till Olle Nystedt, pastor primarius i Stockholm, som tillhörde kretsen kring Manfred Björkqvist och Ingmar Bergmans far. Det är i sig intressant med den nationalistiska ungkyrkorörelsen som hade en egen pansarbåtinsamling. En nationalistisk höger före nazismen och en förnyelse av kyrkan i nationalistisk riktning. Vad skall man egentligen tycka om detta och var står Nathan Söderblom?
Eftersom Nystedt i slutkapitlet även kommenterar Bergmans självbiografi ”Laterna magica” kommer han också in på Bergmans nazism. I förbigående nämner Nystedt att majoriteten i hans egen gymnasieklass var nationalsocialister. Det är ju ändå ganska anmärkningsvärt. Var nationalsocialisternas parlamentariska framgångar i Sverige begränsade, tycks rörelsen ändå haft framgångar bland skolungdomen. Det är svårt att inte tänka på 68. Som var en dominerande kulturströmning även om dess parlamentariska framgångar var ringa. Handlade det under 30- och 40-talet mest om borgarklassens ungdomar var å andra sidan borgarklasssen då mycket mer tongivande.
I Nystedts tolkning handlar bergmanfilmerna om Guds tystnad och människans oförmåga att ta emot Guds kärlek. Då blir prästens älskarinna i Nattvardsgästerna en kristussymbol. Eksemet jämförs med törnekronan. Visst kan oförmågan att ta emot kärlek ses som en religiös problematik, givet att Gud är kärleken. Men den kyrkvaktmästare, som spelas av Allan Edwall, ter som som en viktigare representant för kristendomen. Och som en motpol till den låste och tvivlande prästen. Vilket Nystedt fick medge vid en senare mer eftertänksam analys. Boken rymmer nämligen både ursprunglig analys och eftertankar.
Skådesperskan fru Vogler i Persona väljer tystnaden och hennes sjuksyster, syster Alma, söker bryta hennes tystnad. Visst kan detta läsas som en religiös problematik. Liksom det svek syster Alma tycker sig utsatt för. Men det ligger ju närmare till hands att anta att filmen handlar om konsten snarare än om religionen. Om vårt förhållande till medmänniskan alltid handlar om vårt förhållande till Gud, har naturligtvis Nystedt rätt. I flera filmer handlar det uppenbart om att inte kunna ta emot kärlek eller om att förgäves söka efter svar och gensvar. Det kan naturligtvis symboliskt tolkas som en gudsproblematik. Hade Nystedt insett att människor kan vara bärare av Guds generösa kärlek eller bärare av Guds tystnad utan att i övrigt vara några gudssymboler, hade han kommit sanningen närmare.
Men fascinerande är det onekligen. Den äkta man som oväntat en natt dyker upp i Persona får symbolisera kyrkan. Det är rätt fascinerande och snyggt genomfört.
Men Nystedt blir alltmera modstulen ju längre fram han kommer i Bergmans produktion. Det är ju uppenbart att Bergman avvecklar kristendomen. Och det är i sig en intressant problematik. Hur väl lyckas han avveckla den? Hur många psykologiska mönster finns kvar från kristendomen? Det skulle behövas en tolkare med samma kunskaper och förtrogenhet som Nystedt – och som verkligen har saknats i åtminstone svensk bergmanreception – men med större distans och lidelsefrihet.
Men att Bergman vänder sig mot kristendomens absoluta sanningskrav är naturligtvis en viktig insikt. Men han har samma konflikt med vetenskap och rationalism. Det är den tvivelaktiga konsten han är försvuren åt.
12 dec.14

Hans och Greta på nytt

Det är natt. Genom den stängda dörren hör jag mycket tydligt vedhuggarens hustru säga till mannen: ”Det gäller oss eller dem. Vi har inte längre råd. Vi måste lämna barnen ute i skogen. Det är den enda lösningen. Med det får man väl inte säga här i landet.”
Jodå, det går utmärkt bra. Nu är det ju natt, den natt då man fattar hemska beslut. Hans och Greta är två små barn och vi skall skicka bort dem och lämna dem ensamma bland de vilda djuren.
Alla historiska paralleller för vilse. För dem gäller: ”Hur kunde de?” För oss: ”Vi gör så gott vi kan.” Öppna hjärtan är nog bra men vi måste vara realistiska. Sverigedemokraterna är vår kloka hustru. Vi måste älska och respektera henne, inte demonisera henne utan inse att hon menar väl. Kanske är det synd om henne och framför allt, hon är en av oss! Hon är väl också människa. Nu måste vi ta vårt förnuft till fånga och lyssna på henne. Varför kalla henne fascist när världen är helt annorlunda. Historien kommer aldrig att upprepa sig exakt. Det garanterar alla kloka vetenskapsmän alla kloka ledarskribenter. Man bör ha mer på fötterna än en liten slumpartad artikel när man drar till med sådana epitet, säger den idéhistoriskt grundlärda Ann-Charlotte Marteus på Expressens ledarsida (9 dec). Expert på expert har ju förkunnat detta, så det får väl betraktas som lika säkert som det man googlar fram.
Men jag hör rösterna genom dörren och de hörs bättre och bättre. Men jag tänker på 30-talet. Hur kunde de? Och hur kunde alla andra förstå och lyssna? Ja, kan någon människa begripa det?
11 dec.14

Recensioner

Hustruns bok har nu fått två recensioner i landsortspressen. En i Borås Tidning av Christian Swalander (29 nov.) och en i Norran i Skellefteå av Inger Lundqvist (4 dec.). Christian Swalander är en av mina favoritskribenter, när jag bodde i Alingsås, 81 – 86, läste jag honom alltid i GT, kvällstidningen i Göteborg. Christina skrev också på den tiden i GT och själv medarbetade jag med tre artiklar. Men slutade, när jag inte fick berömma Kurt Olsson, när han ännu bara var känd från lokalradion. Programledaren där, Frank Gunnarsson, var nämligen persona non grata i hjörnepressen.
Men Swalander var min favorit och jag har följt honom sedan. Därför var det en extra glädje att just han hade en av de bättre recensionerna av hustruns förra bok ”Den jag var innan”. Även den här recensionen är mycket bra och gör dessutom en tacknämlig tillbakablick på hela författarskapet.
Även Carl Erland Andersson skrev på den tiden i GT. Han hade då ännu inte utvecklat sin fulla potential. Nu tycker jag att han är en av de värdefullaste skribenterna i svensk press. Trots att han inte skriver i någon stockholmstidning. Både Andersson och Swalander tillhör alltså kategorin överkvalificerade. Även om Göteborgs-Posten respektive Borås Tidning givetvis är tunga pressorgan. Andersson förekommer också i GT/Kvällsposten och Hallandsposten. Men Swalander sätter definitivt sitt ljus under skäppan. Eller om det är någon annan som gör det.
Norran är en så liten tidning att den inte finns på Lunds Stadsbibliotek. Jag har tänkt att en tidning i Skellefteå vore intressant, eftersom förlaget är beläget där. Liksom att det var i den trakten som inspirationskällan till Christinas huvudperson var verksam. Nu råkar jag av en slump befinna mig i Göteborg just den dag när recensionen är införd (eller rättare helgen efter, inte heller Göteborg får norrlandstidningarna samma dag, som de kommer ut). Lundqvists recension har rubriken ”Försiktigt och försonande” och det är tydligt att hon skulle velat ha en rakare och hårdare uppgörelse. Det må vara henne obetaget. Att Christina avstår från övertydlighet och kör med en förintande ironi i stället, kan naturligtvis inte passa alla människor. Men som försonande kan man knappast tolka boken. Att det också är en sorgsen historia, kan göra att man missar skärpan.
Men man kan naturligtvis bli frustrerad om man väntar sig en uppgörelse med den verklige Alexander Radler. Och känner att han borde avslöjas, som den skurk han är. Speciellt för läsare i Burträsk, där han var församlingsherde. Men då har man ju Svt:s utmärkta dokumentär att tillgå. Även om gåtan Alexander Radler blir olöst, får man i den dokumentären många uppslag till tolkning. Uppenbarligen är han inte någon Hans Richter. Hans problem är i stället att han är en människa utan kärna. Ett barnhemsbarn som lärt sig anpassningens och ögontjäneriets svåra konst. Skenet blir allt. Skam finns, när man blir påkommen, men skuld inte. Därför blir han bara rasande när någon vill skam – och skuldbelägga honom.
Att Stasi blev en sorts ersättning för familjen är en intressant hypotes. Men jag skulle snarare tro att man följer en auktoritet tills den ersätts av en annan och starkare auktoritet. Det är ju så man överlever. Man är varken trygg i sig själv eller i världen. Radler är inte förljugen på samma sätt som Christinas gestalt Hans Richter. Radlers salvelse och hyckleri är mer opportunism. Han gör det som går hem, säger det som han anar att människorna vill höra. Det har han alltid gjort.
Christinas porträtt av en skönandlig och självsentimentaliserande människa lever av egen kraft. Ett ruskigt exempel på vart den narcissism, som vi alla delar och många idag koketterar med och skriver små gripande pjäser om, i sämsta fall kan leda till.
I går (9 dec.) kom också en recension i en malmötidning, Skånska Dagbladet. Gunnar Hyltén – Cavallius har en saklig, välvillig och uppskattande recension. Avslutningen: ”Christina Bergil har stora kvaliteter att växa ännu mer som skönlitterär författare”, får väl ses i ljuset av denna välvilja. Annars känns det en smula som en klapp på huvudet. Och kanske inte så lämpligt att säga om en 60-årig författare som för sina förra bok fick gripna recensioner i de stora stockholmstidningarna. Men Hyltén – Cavallius är förmodligen rätt ovan att skriva denna typ av texter. Men vi kan alla växa.
10 dec. 14

Demokrati och fascism

Är det upprörande att kalla Sverigedemokraterna nyfascistiska? Nej. Man bör kalla en katt för en katt. Partiet har ju uppstått ur nationalsocialismen och deras avsikt är väl att skapa en nazism med mänskligt ansikte. Det har de väl i någon mån lyckats med och det förklarar skillnaden till hitlerismen.
Det sägs att man nu har blivit alltför generös med beteckningen fascism, att fascism förvandlats till ett innehållslöst skällsord. Så var det redan 68, då fascist betydde icke-marxist. Jag hade en liberal kompis som blev kallad liberal-fascist på sin studentkorridor. Fascist drog man till med när kapitalist tedde sig för svagt. Men att inte kunna använda termen nyfascism på en rörelse som utgått från fascismen och något förändrat den, förefaller konstigt. Rent av förbryllande.
Nu kan man tycka att termen vore olämplig om Sverigedemokraterna var ett kultur- och moralkonservativt parti som alla andra kultur- och moralkonservativa partier. Också nazisterna var moral- och kulturkonservativa men man var inte nazist för att man var kultur- och moralkonservativ. Alltså, alla nazister är kultur- och moralkonservativa men inte alla moral- och kulturkonservativa är nazister. Det som skilde var antisemitismen, rasismen. Och vem kan förneka att Sverigedemokraterna är främlingsfientliga.
Andra förändringar beror bara på tidens förändringar. Sverigedemokraterna är inte öppet fiender till det parlamentariska systemet. Men också de gamla nationalsocialisterna ställde upp i demokratiska val. Man är inte våldsförhärligande och har inte förakt för svaghet. Men socialdarwinismen – den starkare överlever och det är gott så – är en omöjlig och föråldrad idé. Den formen av förenklad och förvanskad darwinism är inte längre möjlig. Den är så grundligt genomskådad.
Dessutom är nationalismen en värdering som har övergivits av andra konservativa riktningar. Att Sverigedemokraterna på denna punkt är mer traditionellt konservativa än alla andra gör dem inte till fascister. Det är främlingsfientligheten som avslöjar i vilken tradition de står. Låt vara bleknad och låt vara att det är svårt att tävla med Hitlers besatthet. Men att det är en hjärtefråga är inte att ta fel på.
Fredrik Reinfeldt låter sig intervjuas av Politiken och står fast vid sina gamla värderingar. Det får mig att återknyta till mina resonemang om ett tak för invandrarvolymerna. Jag resonerade den gången att ett tänkbart tak kunde vara, när vårt samhällssystem hotade att falla samman. Vi hade ingen moralisk rätt att värna vårt samhällssystem (välfärd och trygghet och en viss jämlikhet). Men det fanns kanske ändå skäl att göra det. Också ur altruistisk synpunkt har världen mer nytta av ett fungerande Sverige än av ett sammanfallande.
Nu preciserar inte de som talar om tak vad de menar. Förmodligen anser de takhöjden uppnådd redan när det börjar bli för kännbart. Man menar: ”Jag är inte generösare än så” eller ”Här går förmodligen gränsen för vilka uppoffringar man kan få demokratisk acceptans för”. Det är en helt annan sak och gör bara talet om takhöjd än mer moraliskt ohållbart. När Reinfeldt talade om öppna hjärtan handlade det inte om rejält sänkt levnadsstandard, utan blott om att för en tid avstå från förbättringar.
Att det finns en stor skillnad mellan den anständiga högern och den oanständiga, tycks mig uppenbart. Vänsterns angrepp på Reinfeldt tycks mig variera tanken att Reinfeldt inte kan vara anständig, eftersom han är höger. Det är endast när man säger, att endast de privilegierade bör öppna sina hjärtan, som man är fullt anständigt. Hade bördorna fördelats så, hade naturligtvis alla som inte behövt avstå från någonting, applåderat. Men högern för ingen jämlikhetspolitik och eftersom de inte gör det, så kan de inte begära att svenska folket skall öppna sina hjärtan. Så resonerar man från visst vänsterhåll. Jag är inte imponerad.
Men i övrigt är jag imponerad av våra borgerliga ledarskribenter. Först sa man: Sverigedemokraterna kan inte vara främlingsfientliga, 13%, så många svenskar som är rasister, det verkar osannolikt. Sedan undersöker två forskare saken på DN Debatt och kommer fram till att Sverigedemokraternas väljare faktiskt är främlingsfientliga, det är därför de röstar på Sverigedemokraterna. Då säger de borgerliga ledarskribenterna: Nu skall vi inte demonisera. Sverigedemokraternas väljare är säkert inte främlingsfientliga. Och underförstår: Låt vara att de inte är så rationella och har sådan respekt för fakta som vi borgerliga ledarskribenter har.
9 dec.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg