Lars Westerbergs Blogg

Julen står för dörren. Och julen kommer med frid och hopp. Och jag tänker på detta: att vara nöjd med sitt ord.
Ingenting är enklare. Man skriver. Och den som vill läser. Man tvingar ingen.
Vi lever i andfåddhetens tid. Det berättas mig att bloggarna är övergivna, man sysslar numera med twitter. Det är kortast och snabbast. Den välformulerade aforismen går snabbast att läsa, är lättast att komma ihåg. Man kan tillgodogöra sig många röster och den spetsigaste tränger djupast.
Stor sak i det. Det som bekymrat mig den här hösten är min egen andfåddhet. Hur många morgnar har jag inte gratulerat mig till en snabb och dagsfärsk kommentar. Och detta utan att reflektera på det futila i min verksamhet. Vem ser en pil i det blå? Bloggarnas antal är oändligt och jag torde inte vara den mest lästa. Och det gör också att det jag skriver samtidigt skrivs på annat håll. Kommenterar människor samma debatt torde åtskilliga leverera samma argument. Förutom att den stänger ute den som inte följt just den debatten.
Så går det till. Egentligen kan man inte delta i en offentlig debatt utan att vara offentlig. Man tvingar ingen. Det betyder: ingen läser en utan att vara tvungen. Jag är säker på att goda argument väcker häftig olust hos de drabbade. Kan de egentligen väcka häftig lust hos någon?
Fast man vet inte. Behovet av att blunda med öronen torde vara mindre om det inte triggas av prestige. När det gäller bloggare kan man läsa och ta till sig utan att behöva erkänna det. Man kan skumma dem på jakt efter förbisedda argument och göra dem till sina egna. Det är ett hoppfull tanke att bloggarna på detta sätt skulle bli en del av den kollektiva intelligensen.
Nå, det är som det är med allting. Skrivandet är ett självändamål i första hand. Man skriver för att det är roligt. Man har en del kommentatorer – vänner och släktingar mest, men inte enbart – som ofta får en att häpna över sitt insatthet och intelligens. Det är en stor glädje. Jag är förstås medveten om att människor ofta googlar sitt namn. Är man alltför uppburen eller onarcissistisk sysslar man inte med sådant. Men förkommer man i offentlighetens periferi däremot och gärna skulle vilja ha mer respons, gör man det. Det kan synas skämmigt att googla sitt eget namn, men den skamlöse man som skriver dessa rader, tycker inte det. Det är väl rimligt att man tillmäter sitt ord vikt och gärna vill se om någon har reagerat.
Eftersom jag har läst kultursidorna i ett stort antal landsortstidningar i decennier och minns förvånansvärt mycket av det jag läst och aldrig drar mig för att kommentera det som intresserar mig, så gynnas jag ibland av självgoogeleffekten. Sådant kan få människor att hitta ens blogg. En gång när jag beskyllde Viktor Rydberg för att vara pedofil – läs hans dikt Tomten i jul! – fick jag en kommentar från ordföranden i Viktor Rydberg – sällskapet. Det tyckte jag var mycket roligt. I synnerhet som han reagerat på min beskyllning mot Rydberg för att vara alkoholist medan den eventuella pedofilin blev okommenterad. Det säger något om svenska tabun. Och att det kan vara lika viktigt att värna litterära idoler som att värna sig själv. Också detta är en smula hoppfullt.
Nu tar bloggen emellertid ett långt jullov. För att komma till rätta med sin andfåddhet. Jag är tillbaka 3 januari 2015. Men till alla snälla läsare och alla kunniga kommentatorer: God Jul och Gott nytt år!
Tack vänner, utan er hade den här resan varit ödsligare!
22 dec.14

Så fick Christina Bergils roman ”Något så vackert” en lysande recension även i Sydsvenskan (15 dec.). Det är Maria Küchen som håller i pennan och det får väl betecknas som en önskerecension. På en gång positiv och insiktsfull. På så sätt har ändå båda morgontidningarna i Malmö recenserat. Tystnaden kommer från Stockholm och Göteborg.
Med tanke på att alla fyra pressrecensionerna har varit positiva, liksom alla vänrecensioner och privata omdömen, kan man lätt göra sig illusioner. Tystnaden beror bara på att det är ett litet förlag, den har utmönstrats osedd, kan man tänka. Men det är förstås inget som utesluter att omdömesgilla personer har läst och beslutat att en sådan här bok skall vi inte slösa utrymme på. Självklart är Christina Bergil inget stort namn. Hennes förra bok fick visserligen anmärkningsvärt goda recensioner men det var fyra år sedan. Och de flesta recensenterna staplade inte bara tomma superlativer utan uttryckte inlevelse och gripenhet. Men inget sådant förvandlar någon till ett stort författarnamn. Eller ens till någon man i fortsättningen bör hålla ögonen på. Det räcker inte med att bara skriva bra böcker.
Och jag har full förståelse för att kulturredaktionerna måste sovra hårt. Jag tänker mig att bortsorterad oläst inte är någon osannolik hypotes. Men i något fall kan ju tystnaden finnas i stället för en total och oinspirerad sågning.
Just Sydsvenskan har ju sågat Christinas två tidigare böcker synnerligen kraftfullt. Dan Jönssons recension av ”Sju vita vargar i ett träd” stack ut genom att vara stort uppslagen och resonerande. Eva Ströms av ”Den jag var innan” stack ut genom att vara den enda negativa recensionen i en starkt positiv kritikerkör.
Dan Jönssons recension fick också en puff på första sidan ”Därför är Chritina Bergils roman ett misslyckande”. Ett ovanligt sätt att behandla en debutant, men hedrar tidningen så till vida som Christina då var verksam på tidningen kultursida. Och, som sagt, man kan inte påstå att hon blev hängd i tysthet. Dan Jönsson motiverade – visserligen för mig obegripligt – sina omdömen. Det skall jämföras med Birgit Munkhammar i DN som nöjde sig med en föraktfull fnysning i en samrecension. Jag missade denna recension trots att jag på morgonen sökte igenom tidningen på jakt efter en recension. Det var först vid eftermiddagens noggranna läsning av kultursidan jag fann den.
19 dec.14

Jag funderar på det här med slakten på kulturtidskrifter. Hur är det att vara kulturpolitiker? Är det de bästa och mest lämpade som sätts på dessa uppgifter, är det politiker som är kunniga och kulturintresserade? Nej, det är en anspråkslös uppgift för dem som inte kommit så långt i den politiska karriären. Naturligtvis skulle de vilja vara något helt annat än kulturpolitiker. Men i väntan på större uppgifter.
Hur kan man tjäna sina sporrar som kulturpolitiker? Ingen seriös politiker bryr sig om kultur, hur skall man då kunna utmärka sig på denna blygsamma post? Har finns inga stora besparingar att göra. Å andra sidan är kultur något onödigt, så även små besparingar är ju väl motiverade. Så visar man god vilja att spara, så har man åtminstone visat sin goda vilja.
Men varför just kulturtidskrifterna? Det är förstås populism. Politiker måste alltid prioritera mellan goda ting, säger Per Bill. Och då ter sig barnens läsning som viktigare.
Jag har ett uppslag. Lägg ner all vetenskap. Hur mycket av det som produceras av vetenskapen förstår egentligen vanliga människor? Det är väl viktigare att vi lära våra barn skriva, räkna och läsa. Att det finns ett samband och att det verkligt kvalificerade röjer nya vägar det inser man inte. Man är ju satt att administrera något man inte förstår.
På samma sätt finns det skäl att värna den intellektuella debatten. När dagspressen sänker ribban och blir alltmer populistisk har man kunnat trösta sig med kulturtidskrifterna. Att Pisa-undersökningar inte bara säger något om tillståndet i skolundervisningen, utan om en hel nationell attityd, tycks mig uppenbart. Det är ett land där man inte längre förstår värdet av tänkande och kunskap. Det är naturligtvis sant att det är i sin ordning att var och en fungerar på sin egen nivå. Men att inte längre förstå värdet av de höga nivåerna, det är betänkligt.
Det är möjligt att det kan finnas en irritation mot vänstern bakom förslaget. Eftersom de intellektuella ofta är vänster. De högerintellektuella finns det ju alltid människor som har intresse av att finansiera. Men å andra sidan, det kommer de bara att ha intresse av så länge det finns några vänsteridéer att bekämpa. Sedan kan man lugnt lägga ner Timbro och Axess. Det är egentligen själva tänkande som är onödigt.
Det kommer att få konsekvenser. Men ingen kommer förmodligen att märka det. Man kommer att fortsätta att le åt Sverige ute i Europa. Men det kommer vi förhoppningsvis aldrig att märka. Hittar vi några negativa konsekvenser kommer de att te sig gåtfulla. Ingen kommer att vara i stånd att förstå vad det är för fel.
Men det finns många, även allianspolitiker, som inser det korkade i att strypa tidskrifterna. Än finns det ju tänkande kvar här i landet. Det finns människor som begriper mer än Bill. Än är han inte fullt representativ.
18 dec.14

Just nu är man väldigt indignerad på Björn Söder. Det är egendomligt med den tongivande opinionen. Först säger man: Låt oss inte kalla sverigedemokraterna nationalsocialister. Vore de det skulle inte så många rösta på dem. Sedan kommer de en man från DN och då förklarar de lugnt och logiskt och konsekvent hur de tänker. Och då blir alla så förskräckta. ”Jamen, detta är ju rena nationalsocialismen!”
Jag vet inte vad man skall göra åt det. Det är de praktiska postprotestanternas suveräna ointresse för andras tänkande. Det enda man vet om nazisterna är deras monstruösa brott och man tycker att det räcker med det. Men jag kan rekommendera Melker Johnssons bok om Nietzsche, skriven på 40-talet. Förutom att det är den enligt min mening bästa bok som skrivits om Nietzsche så citerar Johnson en lång rad tyska nazistiska filosofer. Det är en helt statsideologi som här framträder. Det är mycket instruktivt. Och filmen Mephisto av István Szabó innehöll något som jag aldrig tidigare funderat över. Hur en nazistisk hamlettolkning ser ut.
Den biologiska rasismen hade sin tydliga rashierarki. Med den arisk/ germanska överst och den judiska underst. Man har i enlighet med Per Engdahls listiga tanke övergått från biologisk rasism till kulturell rasism. Det är inte biologin det är fel på, det är kulturerna som är dåliga. Men även för de som är bra gäller att de inte bör blandas. Man kan byta till en bättre kultur, men man får inte blanda. Eftersom kultur inte är detsamma som ras blir denna gamla nazistiska idé ännu svårare att göra trovärdig. Men rena raser och rena kulturer är naturligtvis samma mischmasch. Någon tycker kanske att det är stor skillnad att sverigedemokraterna bytt ut judarna som hatpojke mot muslimerna. Men rashierarkin har bytts ut mot en kulturhierarki och så har man gjort vissa omflyttningar. Samer och judar är väl trevliga. Men några svenskar är de ju inte. Och framför allt måste man ju upprätthålla sin renhet, visa lite kulturhygien. Aparheid som det kallades i Sydafrika.
”Kampen står mellan patriotiska kulturkonservativa och kosmopolitiska kulturradikaler”, säger Mattias Karlsson. Det är mycket apokalyptiskt, säger Per Svensson allvarligt. Men framför allt är det ju alldeles sant. Det är bara den kosmopolitiska kulturradikalismen som kan stå all grumlig metafysik och allt romantiskt trams emot. Kosmopolit är väl det finaste man kan vara, sa en av mina elever, apropå att det användes som skällsord mot judarna i det gamla Sovjet. Jo, förvisso.
Så det konstiga är inte att studentgänget från Lund tänker som de gör. Det är en samling bisarra kufar. Så har man alltid tänkt i dessa kretsar. Även när man bara var en skojig liten 30 november-sekt kring Per Engdahl. Det anmärkningsvärda är att de lyckats komma in i riksdagen genom att vädja till det sämsta hos människan. Genom att vädja till misstro, rädsla. mindrevärdeskänslor, avundsjuka, behovet av syndabockar, har dessa kufar med sitt ohållbara tänkande och sina kuriösa värderingar nått posten som riksdagens andra vice talman. Det är smart. Men de som röstat fram dem har sitt ansvar.
Den senaste övergången till sverigedemokraterna från de moderata surgubbarna var nog dikterad av en annan känsla, egoism. En människa som sätter idéer över intresset måste bestraffas med väljarflykt. Ideal är nog bra men ingenting får hota mina pengar.
17 dec.14

Det är vanligt att man demoniserar sverigedemokraterna men att man aktar sig för att demonisera deras väljare. Det slår mig när jag läser Niklas Orrenius reportage i DN i söndags att det vore kanske rimligare att göra tvärtom.
Jag känner nämligen igen det här. Som barn var jag svärmiskt konservativ. Jag var historieromantiker och lyssnade gripen till nationalsången. Fylldes av ädla känslor vid anblicken av den svenska fanan. Jag hoppades på en renässans för det kungliga enväldet. Jag älskade svensk historia och av dåtidens historieskrivning framgick det tydligt att frihetstiden var en förfallsperiod. Gustav III hade kanske inte samma glans som Karl XII, men det var uppenbart att han räddade Sverige ur partikäbbel och parlamentarisk förnedring. Efter Karl Johan tog krigen slut och historien blev ointressant. Borggårdskris och dylikt kände jag inte till.
Självklart väckte jag löje i det småborgerliga Sävsjö under 50-talet. Jag stod upp när man spelade nationalsången. Vem brydde sig om kungen och fanan? Däremot var min omgivning åtskilligt intolerantare än jag. Även andra typer av avvikande beteende beivrades. Att heja på fel fotbollslag eller i övrigt bete sig på ett sätt som avvek från hur man betedde sig i Sävsjö och Sverige väckte stor indignation. Man skulle vara som alla andra.
När man möter sverigedemokraternas svärmiska nationalism ter den sig synnerligen osäljbar. Bara besynnerlig, konstig och lite löjlig. Däremot så finns det fortfarande en spontan intolerans i folkdjupet mot det som är avvikande. Kvinnoförakt och homofobi är numera svåra att sälja. Helt naturliga för en 50-tals konservativ, har många decennier liberal hegemoni gjort dagens konservativa till anhängare av könsmässig och sexuell jämlikhet. Att försöka återupprätta något annat vore inte konservatism utan en reaktionär återgång till gamla tider. Därför kan sådant lätt angripas hos främlingen. Och då ser man sig inte som en konservativ som angriper en ännu konservativare. Utan man är en svensk som angriper en osvensk.
Men så finns invandraren . Den som inte är som vi. Det är den känslan, denna spontana intolerans, som ger gamla, löjliga idéer ny bäring. Jag skulle tro att dessa idéer också för de flesta av sverigedemokraternas väljare ter sig löjliga. Det är inte dessa löjligheter som är röstdragande utan det röstdragande är att komma åt dem som inte är som vi. Det tilltalar alla, från rabiata rasister till människor som inte vill överanstränga sin tolerans med att leva i ett mångkulturellt samhälle. Slipper jag bara se dem, får de gärna ha det bra, långt härifrån. Den svärmiska nationalkonservatismen kommer däremot alltid att vara förbehållet en liten minoritet. Möjligen kan några tycka att det på ett bra sätt motiverar intolerans och maskerar den. Men det är möjligheten till intolerans som är attraktionen.
16 dec.14