Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Tidningssammanslagningar

Den bekymrade tidningskonsumenten inväntar stoiskt katastroferna. När förlorar Kvällsposten sin ledarsida och resterna av sin kultursida? Än ser man inga tydliga spår. Ledarsidesintegreringen började smygande långt före de nya drakoniska besluten. Men fortfarande kan Peter J. Olsson skriva om studentpolitik och om Växjö.
Vid ett tillfälligt besök i göteborgsregionen kunde jag konstatera att Expressens och GT:s ledarsidor var helt identiska den dagen. Där har kanske integrationen gått längre. Kultursidan gladde mig dock med en dagbok av Ellen Mattsson.
Kvällspostens kultursida försvann för länge sedan. Men dess sparsamma lokala inslag är fortfarande intakt. Liksom alltså GT:s. Låt oss hurra för den lilla lokala frihet som fortfarande finns kvar.
Mer förvånad är jag över sammanslagningen av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Där är det Sydsvenskans ledarsida som nu går i båda tidningarna. Men några av ledarskribenterna från HD får plats som kolumnister lokalt över Helsingborg. Man byter ut ett och annat från Sydsvenskan för att lämna plats åt vanda röster i helsingborgseditionen.
Jag var rätt nöjd med HD:s gamla ledarsida, som utmärkte sig för stort vett. Sydsvenskans ledarsida är anmärkningsvärt vass. Tänk på Henrik Bredberg och Mats Skogkär. Det är inte många ledarsidor som har sådana skribenter. Jämför med Göteborgs - Posten och Svenska Dagbladet.
Men framför allt är det ju HD:s kultursida jag månar om. Den tycks vara i det närmaste intakt. Gunnar Bergdahl har ersatts av Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri. Men allt som skrivs, skrivs än så länge av HD:s gamla skribenter. Jag vet inte om man därigenom har brutit med Sommelius- Bergdahs vänsterlinje. Och ändå vill ta tillvara den unika kompetens som uppstår när en tidning länge har satsat resurser på en från tidningen oberoende kultursida.
Under den tid jag verkade som liberal skribent på tidningen kände jag mig tåld (till viss gräns) men knappast älskad. Annat än möjligen rent personligen. Johan Malmberg berömde min integritet genom åren, när jag slutligen blev sparkad. Det värmde mig mycket. Det kan ju hända att några på sidan idag, paradoxalt nog, andas friare. Men därom vet jag intet.
14 nov. 14

Fiktion och verklighet

I Sydsvenskan skriver Christoph Andersson om fallet Alexander Radler (12 nov.). Det är bara en av hans mycket förtjänstfulla artiklar om DDR. Man kan tycka att det berör Christinas bok – var och en sin egen Hugo Rask. Kjell Espmark redogör ju samma dag i DN för författarens dilemma när det gäller verkligheten. Hans porträtt av Palme och Olof Lagercranz torde dock ligga på en annan nivå än Hugo Rask-problematiken. Att ge lätt förändrade hatporträtt av offentliga personer är en annan sak än att hämta förebilder ur sitt privata liv. Också när det gäller offentliga personer är syftet säkert att förvandla förhatliga personer till förhatliga företeelser och med detta kan man lyckas mer eller mindre bra. När det gäller satirer av typ Strindbergs Svarta fanor är det troligen helt i enlighet med författarens intentioner att man skall känna igen förebilderna. Vilka Kjell Espmarks motiv var, vet han kanske inte ens själv.
Däremot är det uteslutet att Lena Andersson skrivit sin bok för att man skall känna igen Roy Andersson och hata honom. Hon vill gestalta en erfarenhet och det är uppenbart att hon gestaltar en erfarenhet som många känner igen. Att människor i vår lilla offentlighet tycker sig känna igen gestalterna är en ovidkommande faktor. Det gör inte heller så mycket, när boken lever av egen kraft. De som har litterära invändningar mot Lena Andersson – hon skriver som om hon skrev analytiska debattartiklar – avslöjar bara sin intolerans mot vissa författartemperament. Ty så kan litteratur också skrivas och det blir uppenbarligen väldigt intressant. Den som föredrar Hjalmar Bergman eller Dostojevskij och står ut med Hjalmar Söderberg bara på grund av hans sorgsenhet och hans stämningar, får naturligtvis göra det.
Christina har inte alls försökt teckna något porträtt av Alexander Radler. Hon är bara inspirerad av förräderi - och angivarproblematiken. Hans Richter är lätt igenkännlig från verkligheten, sådana människor finns och vi har alla något av Hans Richter i oss. Som litterärt porträtt är det, enligt min mening, lysande. Sveriges förhållande till DDR är en fråga för duktiga journalister. Christoph Andersson är en tillgång för svensk offentlighet.
Men det är ganska intressant att gå och vänta på recensioner i de stora tidningarna, som inte kommer. Och naturligtvis finns det tankar som är omöjliga att värja sig mot. Om man bara bekvämade sig att läsa denna lilla bok på ett litet förlag skulle kritikerna berömma av alla krafter. Själv tycker man ju att det är en sådan bra bok. Men hennes första roman, som jag också tyckte var mycket bra, blev en kritikerflopp. Hon fick förstadagsrecension i alla de stora tidningarna och de sågade vällustigt. De enda motrösterna var en finlandsvensk kritiker i Göteborgs-Posten (den kom också i Hufvudstadsbladet) och Aftonbladets mindre nogräknade Nils Granberg. Men annars. Svenska Dagbladet, DN och Sydsvenskan hade tre olika strategier för sågning. Svenska Dagbladet försåg en i grunden negativ recension med den skonsamma rubriken ”Lovande debut”. Medan Sydsvenskan sågade på ett stort uppslag och flaggade för den negativa recensionen redan på första sidan. Och Birgit Munkhammar i DN recenserade den tillsammans med en annan bok i en liten recension där hon väste några föraktfulla meningar. Det var en av hennes sista recensioner i tidningen.
Men förra boken blev en kritikersuccé. Tyvärr kunde jag inte helhjärtat glädja mig åt detta. Då den enda negativa recensionen, den i Sydsvenskan och den var kraftigt negativ, var den första som vi läste. DN teg första dagen och fortsatte med detta framgent. Men tre av Svenska Dagbladets recensenter var mycket starkt positiva, gripna och skakade, liksom Jenny Tunedal i Aftonbladet. Och sedan var Nils Schwartz i Expressen och Göteborgs – Posten och Skånska Dagbladet också positiva. Och några lysande recensioner ute i landet.
Så man vet aldrig. Det går inte att förutse kritikernas reaktion. Den första boken antogs omedelbart av ett stort förlag, Natur och kultur. Den andra hade det kärvare i portgången men kom slutligen ut på Wahlström&Widstrand. Och den här kommer på ett litet förlag.
Så man vet inte. Det kan mycket väl hända att kritikerna har läst och bedömt. Men väljer att inte recensera.
13 nov.14

Kulturpolitik

Är drevet mot Alice Bah Kuhnke verkligen befogat? Hon säger visserligen floskler, men det gör ju alla politiker, har man invänt. Och har inte också hedervärda borgerliga kulturansvariga blivit utsatta för kritik. Minns hur Cecilia Stegö Chilò och Madeleine Sjöstedt har utsatts för en liknande gåtfull kritik (Sakine Madon i Expressen 8 nov.). Och inte är det så förbryllande, som man tror, att anta ett samband mellan kulturen och ett ekologiskt hållbart samhälle. Framhåller Stefan Edman i DN (11 nov.).
Låt oss fundera över det där. Det är sant att politiker, som ingenting har att säga, lätt hamnar i tom retorik. Och det är inte lätt att säga något alldeles i början av en ministerbana, innan allt har klarnat. Men det är bättre med få och tydliga ställningstaganden och funderingar än en enda lång luftpastej. Alice Bah Kuhnke tycks ha överträffat sina kollegor i välmenande intigheter. Det är väl detta hon angrips för. Det är naturligtvis så, att mycket är hypotetiskt, när man står i början av ett arbete, men att utgå från att alla frågor är hypotetiska är inte så smart. Att t.ex. på frågan : ”Vad har du för åsikt?” svara att det är en hypotetiskt fråga är kanske inte det bästa. Det kan för all del vara sant: ”Vad jag skulle komma fram till om jag tänkt igenom saken, vet man aldrig”. Men det är inte så bra om man framstår som en person utan grundvärderingar.
Beträffande kritiken av Cecilia Stegö Chilò och Madeleine Sjöstedt är den ju högst befogad. Stegö Chilò var känd som nyliberal. Det gjorde henne ytterst olämplig som just kulturminister. Anser man att kvalitet är lika med säljbarhet, ja, att det är rena metafysiken att påstå att kvalitet kan vara något annat än säljbarhet, så är man inte lämplig att syssla med just kultur. Med Madeleine Sjöstedt är det så att hon företräder ett parti som säger sig vara liberalt. Ändå gjorde hon sig först känd för nolltolerans mot graffiti. En åsikt som är fullt demokratisk och naturlig för en auktoritär och inskränkt konservatism men oacceptabel hos en liberal. Att det som redan säljer bra är förtjänt av extra ekonomiskt stöd – som en liten belöning - är däremot inte antiliberalt. Men ovanligt korkat.
DN:s ledarsida bekymrar sig över de personpåhopp som Madeleine Sjöstedt varit utsatt för. Men det finns ett samband mellan personlighet och idéer, vill jag hävda. Det är naturligtvis en obegriplig tanke för de antiseptiska statsvetare som skriver DN:s ledarsida. De torkar av sina manschetter och går hem och är privata, liberaler är de på arbetstid. Men jag är övertygad om att liberalism är något existentiellt. Det är inte bara en syn på samhället, utan en livshållning. Liberalen är liberalismens bärare.
Nå, hur var det då med sambandet mellan kultur och ett ekologiskt samhälle? Ja, sambandet, enligt Edman, är det att kultur är en icke materiell njutning som inte tär på resurserna. Får människan denna njutning har hon lättare att avstå från materiella njutningar. Det skulle alltså finnas en mänsklig njutningskvot som på ett eller annat sätt måste fyllas? Det är en kul tanke. En ännu roligare är att Bah Kuhnke troligen hade undgått kritik från det kära kulturgänget om hon åtminstone förmått hålla sig på edmannivå.
12 nov.14

Identitetspolitik

I fredags gjorde Åsa Linderborg i Aftonbladet upp med identitetspolitiken (7 nov.) ”Det enda jag möjligen kan be om ursäkt för är att jag inte skrivit den här texten för länge sedan”. Det ligger något i det. ”Minervas uggla lyfter i skymningen” sa Hegel. Det är först när en åsikt blivit passé som man kan se klart på den.
Själv blev jag förvånad när jag i en debatt i Malmö i höstas hörde såväl Liv Strömqvist som Nina Björk ta avstånd från identitetspolitiken. Då var det nytt för mig. Det hade jag aldrig tidigare hört från vänsterdebattörer. Även om jag tyckt mig förnimma svaga ansatser till reträtt från Sydsvenskans kultursida (vilket Andreas Ekströms replik i dag fullt ut bekräftar). Sedan dess har jag sett allt fler tecken. Beträffande Åsa Linderborg tänker jag på Stig Ahlgrens ord om Kar de Mumma: ”Han går aldrig mot en opinion utan att ha en ännu starkare i ryggen”. Ändå är det förstås befriande när ett sådant ställningstagande kommer från Aftonbladets kulturchef. Endast att jämföra med när hon klämde i mot vänstervåldet.
Därmed skapar hon huvudbry på DN:s ledarsida. Hur kan det komma sig att jag är enig med Åsa Linderborg ?, frågar sig Amanda Björkman (9 nov.) Jag tror jag sitter inne med svaret. När meningsmotståndaren byter åsikt och blir meningsfrände, är man plötsligt enig med meningsmotståndaren. Det kan vara lite förbryllande.
Det enda som retar Amanda Björkman är att Åsa Linderborg kallar identitetspolitiken liberal. Men där förstår jag var Linderborg menar. Liberala ledarskribenter har visserligen förtjänstfullt reagerat mot identitetspolitikens idioti långt innan vänstern vaknade. Men hur man sedan skall karaktärisera denna akademiska modefluga, kan man alltid diskutera. Att extremismen egentligen springer ur en bisarr individualism kan man men en visst fog hävda och att den inte kan användas till mycket annat än att trakassera välmenande medmänniskor. Vi var många som blev ledsna redan vid Lilla hjärtat-debatten. Kan stämpeln liberal hjälpa till att befria vänstern från detta hjärnspöke så väl bekomme!
Och som en stilla bekräftelse kom Judith Kiros replik i DN i går (10 nov.) Det är just vänstertillhörigheten det gäller att värna. I Sverige är det viktigare att tillhöra rätt gäng än att ha goda argument.
11 nov.14

Talande tiggeri

Tiggarna tycks inte lämna oss någon ro. Och väl är det. Ty vi kommer att vänja oss och det kommer att innebära en avtrubbning.
Jag har alltid haft hypotesen att reaktionerna på vietnamkriget, som präglade en hel generation, hängde samman med att TV var ett nytt medium. Man visste redan tidigare att krig fanns och kunde vara skriande orättfärdiga – men nu såg man. Sedan vande man sig vid krigen och såg inte längre.
Och så är det ju. Vi vet att världens välstånd är ojämlikt och orättvist fördelat. Vi har också sett tiggare förr när vi varit ute och rest. Nu ser vi dem dagligen och här – i den svenska normaliteten. Det är den stora skillnaden. Tills vi vänjer oss.
Susanne Birgersson i DN hade hört en katolsk tänkare tala varmt om välgörenhet (7 nov.). Och med den helt riktiga reflektionen att med statligt ansvar för misären följer medborgarnas möjlighet att distansera sig. Det är den distanseringen som nu med tiggarnas uppdykande - för ett tag - på ett smärtsamt sätt omöjliggörs.
Men här finns också en moraliskt förskjutning, som pågått länge och som inte alls är bra. När välfärdssamhället stod i sitt flor talade man om mänskliga rättigheter. Ingen människa har moralisk rätt att ha det bättre än andra. Alla har rätt till en viss miniminivå. Det är en rättighet och inte en allmosa. Av var och en efter förmåga till var och en efter behov. Detta var en god moralisk princip i humanismens anda och den lärdes i min barndom ut i skolornas samhällsundervisning. Men som landskronabandet Svenska Akademin sjunger: ”Utan att vi alls observerade det har våra hjärtan blivit högerplacerade”. Det var varit mycket tal om närande och tärande och mycket tal om plikten att göra rätt för sig. Det är den gammaldags moralen som återkommit. En förtjänstmoral som ersätter en solidaritetsmoral. Detta har kännetecknat svensk debatt sedan 80-talet och tog sig den första tiden rent parodiska uttryck. DN:s ledarsida från den här tiden borde studeras. Det förflutnas galenskap är inte begränsad till 68. Man brukade säga att allt inte var samhällets fel. Det var den tidens vanligaste klyscha. Men sedan trodde man att detta riktiga konstaterade i praktiken berättigade slutsatsen att ingenting är samhällets fel.
Det är väl det genuina självbedrägeriet. Därför att vi är svenskar förtjänar vi att ha det bättre än andra. Att inse att det inte är så är grunden för att resonera rationellt om problemet.
Att det finns vänstermänniskor som vill förbjuda tiggeriet är ett exempel på att också där förekommer ett egocentriskt självbedrägeri. Den proletära identiteten – man har själv haft farföräldrar som tvingades lita till välgörenhet, så man vet hur förnedrande det är! - visar sig i att man vill ha ett tiggeriförbud. Och så inser man inte att man själv har blivit kapitalisten i hög hatt – även om ens ekonomi med svenska mått ter sig knackig nog. Det proletära identiteten är ju nedärvd, menar man uppenbarligen. Sådant har jag läst i Flamman.
Det är viktigt att vi bevarar våra proportioner. Det är tiggarna som har det svårt. Hur vi förhåller oss är mindre intressant. Frågor som: ”Är jag god? Låtas jag vara god? Är jag nedlåtande? Räcker jag till som medmänniska?”, är faktiskt inte så intressanta. Det förfärliga är att människor behöver tigga. Att hemländerna inte tar sitt ansvar och att det är viktigt att sätta maximal press på dem. Skall vi ha ett europeiskt samarbete så får de öppna gränserna inte göras till en ursäkt för att exportera sina problem. Av regeringar bör man kräva ansvar.
Vårt individuella förhållningssätt påverkar bara situationen marginellt. Det spelar inte så stor roll. Det lidande det innebär för oss att se, är ett intet mot utsatta människors verkliga lidande. Så ser det ut i världen och det är bra att vi ser, även om det innebär en begränsad plåga. Det är naturligt att förhålla sig hyggligt till andras stora lidande, att inte göra saken värre. Därför skall tiggarna få bedriva sin verksamhet och vi skall verkligen inte lägga sten på börda med förbud. Om vi sedan ökar den samlade dagskassan med fem kronor för en enskild tiggare eller låter bli, har mindre betydelse. Det är inget test på om vi är onda eller goda. Offret av fem kronor har inte de proportionerna. Och om godheten bara är en lust att vara överlägsen eller en lust att känna sig god, betyder ännu mindre. Vår medmänniska är i en förfärlig situation, det är det som är det intressanta. Vår peng betyder ett marginell tillskott till dagsförtjänsten, varken mer eller mindre. Våra motiv är ointressanta. Hygglighetsreflexen- tappar något något upplyser vi om det – är inte mycket att fundera över. Och är vi mera genomtänkta i vår medmänsklighet och noga med att den verkligen är till hjälp så är det inget brott att satsa vår hjälpverksamhet på annat än tiggare. Men våra konstiga känslor är ett i-landsproblem. Men så länge dessa känslor finns är vi inte avtrubbade och har möjlighet att analysera och påverka.
10 nov.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg