Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

SD-ideologi

Den ideologiska förvirringen sprider sig. Tydligen har en undersökning av Sverigedemokraternas nya väljare – som bekräftade vad vi alla visste – ändå skapat ytterligare förvirring hos borgerliga ledarskribenter. Det är inte lätt det där med ideologier.
Det var nämligen så att i det senaste valet gick SD framåt och Moderaterna bakåt. För de andra partierna var det i stort sett status quo. Själv drog jag då den intelligenta slutsatsen att många moderatväljare gått över till sverigedemokraterna. Det är det som undersökningen – presenterad på DN Debatt 18 nov. - mycket riktigt bekräftar.
Det oroande för borgerligheten är att många sverigedemokrater betecknar sig som konservativa och inte så få som liberala och socialliberala, menar de två utredarna. Endast något fler sverigedemokrater betecknar sig som nationalister i stället för konservativa.
Tillåt mig då att göra några påpekanden rörande ideologier. Traditionellt är nationalismen ett konservativt drag, internationalismen ett liberalt och socialistiskt. Nationalismen har länge varit död också bland i övrigt profilerat konservativa personer och riktningar. Att den nu återuppstår som ett spöke utanför den traditionella konservatismen gör det ändå en smula konstigt att sätta den i motsättning till konservatismen. Att de som väckt liv i denna del av konservatismen också är konservativa på andra punkter är knappast förundransvärt. En konsekvent och profilerad konservatism kan rimligen ta röster från från andra partier som innehållit en rest av trängd konservatism.
Liberal kan synas konstigare i SD-sammanhang och är väl mest ett uttryck för ideologisk förvirring. Vänsternationalsocialismen var dock en falang i NSDAP i Nazityskland även om de flesta gick åt i de långa knivarnas natt, där Röhm och SA fick stryka på foten. Ekonomiskt var, som jag ofta framhållit, nationalsocialismen närmast ett mittenparti. Märk Jimmie Åkessons fäbless för Per Albin.
Hur man kan vara marknadsliberal och sverigedemokrat förefaller konstigare. Men Moderaterna har en viss skuld i den uppkomna ideologiska förvirringen genom att lansera beteckningen liberalkonservativ. Två egentligen djupt antagonistiska ideologier skulle här harmoniskt förenas. Under min tid som skribent i FinansTidningen insåg jag dock att ekonomisk liberalism tydligen var förenlig med vilka hårresande fördomar som helst. Att dessa figurer hamnar hos Sverigedemokraterna är inte ägnat att förvåna.
I ämnet skriver alltså Sanna Rayman en besynnerlig ledare i Svenska Dagbladet (19 nov.). Inflödet av borgerliga väljare till sverigedemokraterna diskrediterar inte borgarna, framhåller hon med skärpa. I stället kan det hjälpa till att normalisera sverigedemokraterna. Nästa gång kan väljarna rekryteras från vänstern, varnar Rayman. Säger man nu att högern visat sitt sanna ansikte genom att bli sverigedemokrater skulle man då, när väljarströmmen kommer från vänster, kunna säga analogt att vänstern visat sitt rätta ansikte.
Men det finns ett självklare sätt att bemöta detta. Alla som röstar på ett främlingsfientligt parti diskrediterar rimligtvis sig själva men knappast det parti de har lämnat. Tvärtom, det vittnar ju om att det gamla partiet förmådde hålla rågången klar. Att sverigedemokraterna kan påverkas till det bättre av en bredare väljarbas är inte osannolikt men det kan ju också bli de nya väljarna som påverkas till det sämre.
Nationalismen har längre varit hemlös. Själv tror jag att en nationalism utan aggressiv främlingsfientlighet saknar attraktion. Attraktionen ligger just i att man kan avgränsa sig mot någon annan. En auktoritär moralism kan visserligen odlas av ett anständigt parti men jag tror inte det skulle locka så väldigt många att stanna inom anständighetens ramar. Det är visserligen skönt att straffa samhällets olycksbarn men det hela blir ju ännu bättre av få syndabockar för sina egna misslyckanden.
21 nov.14

Tiggarsynpunkter

Två personer skriver samma dag (15 nov.) och pläderar hårt för att man inte skall skänka något åt tiggare. Den ene är en pastor i Småland på Jönköpings-Postens kultursida (Jacob Olofsgård) Den andre en före detta TV-journalist på Västerbottens - Kurirens debattsida (Ola Nilsson).
Argumenten hos frikyrkopastorn är två. Dels förnedrar man människor genom att lägga något i tiggarskålen. Han har särskilt omsorg om tiggarnas självbild. Man bekräftar genom att skänka dem pengar så att säga deras negativa självbild. Det där att gå förbi och vägra skänka minsta krona skulle då i stället visa att man tänker bättre om dem och i varje fall inte bekräfta någon destruktiv självbild. Det kanske vore effektivare att sluta projicera sina egna fördomar på dem. Det är ingen skam för någon människa att välja den lösning som ter sig minst dålig. Tiggaren har ingen anledning att skämmas och att avvisa hans vädjanden om hjälp torde inte höja hens självaktning.
Journalisten är mera rå och menar att man inte bör uppmuntra den tiggande livsstilen. Själv tycker jag att det verkar kallt och bedrövligt att tigga och inte torde det vara så lukrativt heller. Jag tycker nog att de få slantar en tiggare lyckas skrapa ihop är mer förtjänta än det mesta i löneväg som betalas ut.
Både journalisten och pastorn tänker också på familjerna hemma i Rumänien. Om den outbildade mamman åker till Sverige och tjänar mer än de utbildade i Rumänien, vem skall då se till att barnen går i skola? Hur kan man då motivera människor i Rumänien till arbete och utbildning? Pastorn köper helt den rumänska bilden med en ambitiös stat som inte kan lita på sina medborgare.
Men man varken kan eller bör hindra den fria rörligheten. Och det är inte en skam att söka göra det bästa möjliga av sin livssituation. När alternativen blir bättre i Rumänien upphör man förmodligen att resa till Sverige. Att sitta här i kylan och regnet är nog knappast att av rent okynne odla en destruktiv livsstil.
20 nov.14

Hur öppna hjärtan?

Vad skall man säga om alla liberala ledarskribenter som diskuterar integrationspolitik. Och som antyder att det finns en gräns för hur många invandrare och flyktingar vi kan ta emot. Är det en seger för realismen, en vilja att verkligen ta itu med problemen efter all änglasång? Eller har kritikerna rätt i att SD – inflytande nu gör sig gällande när borgerlighetens samvete Fredrik Reinfeldt lämnat scenen? Eller var Reinfeldt i stället boven i dramat, som Petter Larsson antyder i HD (15 nov.). Han var först med att påpeka att invandringen kunde innebära ekonomiska uppoffringar. Det var bättre när man lät ekonomi vara en sak och invandring en annan, tycks Larsson mena.
Man kan ju tycka att det är rätt skönt att man lidelsefritt diskuterar våra möjligheter och begränsningar. Tyvärr är inte liberalerna tillräckligt uppriktiga. Det är naturligtvis nonsens att säga att vi inte har råd, att det finns en gräns för hur många invandrare som kan tas emot. Man borde erkänna de dolda förutsättningarna för det resonemanget. Vi har inte råd – under vissa bestämda förutsättningar. Givet dessa förutsättningar, finns det en gräns för antalet invandrare. Och vad man tyst förutsätter då är att välfärdsstaten skall bestå med anställningstrygghet och jämlikhet och bevarad levnadsstandard. Det enda Reinfeldt vågade antyda var att vi kanske ett tag kunde avstå från att få det bättre. Går vi med på standardsänkningar, upplösta trygghetssystem och ojämlikhet finns det inget tak. Och vi har ingen moralisk rätt att ha det bättre, när andra har det sämre. Ingen förtjänar att vara född svensk. Det kunde de liberala ledarskribenterna i sin tabubrytariver erkänna.
Jag förmodar att man skulle kunna argumentera för att det på lång sikt gynnar världens fattiga att vår system inte bryter samman. Kan man visa det, finns det inte enbart egoistiska skäl för att sätta gränser för invandringen.
Men då har jag utgått från att de liberala ledarskribenternas verklighetsbeskrivning är korrekt. Att det teoretiskt sett måste finnas ett tak, med de förutsättningar jag nämnt, är ju ganska ointressant, om detta tak är avlägset. Att man så enstämmigt säger det man säger just nu, när Reinfeldt lämnat scenen, kan knappast vara en tillfällighet. Att man är realist när det gäller kostnader är bra men man bör inte undvika att se att det i grunden är en moralisk fråga.
Mycket behöver göras i integrationspolitiken och där blir arbetstillfällen A och O. Den som har ett arbete har en roll och en funktion i sitt nya hemland. Att inte snabbt få ett nyttigt arbete är mycket nedbrytande. Dessvärre är arbetslöshet nedbrytande också för infödda svenskar. Jag tror knappast någon kan läsa om de uppgifter som arbetslösa tvingas till utan att fyllas av en stor gråhet. Kanske är det bättre än att inte begära något alls av de arbetslösa. Men ter det sig ofta som meningslös terapi. Den invandrare som hamnar i ett dylikt träsk är inte en parasit utan ett offer.
Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet och Anna Dahlberg i Expressen använder precis samma formulering i sin replik till Karin Pettersson på Aftonbladet. Att vi skall lösa integrationsproblemet är uppenbart, men hur skall vi lösa det? Just det, och vad är deras eget förlag? Att strypa invandringen tills vi har löst det? Men det är ju inte heller att tala om hur, bara att skjuta lösningen på framtiden. Arbetslösheten förblir ett problem oavsett etnicitet. Men slår naturligtvis ovanligt hårt mot den som skall anpassa sig till ett nytt land.
Vad som är bra är ju att saken kan diskuteras utan sverigedemokratiska undertoner. Vi har ett problem och vi bör lösa det. Inte tu tal om att invandrarna - i princip hur många som helst - är välkomna. Att man är skeptisk till en oreglerad invandring beror väl på att man inte vill skapa en klass andrasorteringsmedborgare. Det rimliga i detta val kan, om alternativet för den asylsökande ter sig värre, alltid diskuteras.
19 nov.14

Skytte tänker till

Man skall kanske inte bry sig om vad Göran Skytte skriver i Dagen (14 nov.). Men det är intressant med tankar som stannar på halva vägen.
Skytte är förargad över att förfärliga citat ur Koranen bemöts med förfärliga citat ur Bibeln. Det verkar ju som om Bibeln är lika illa som Koranen. Och det har Skytte rysligt svårt att tro.
Ty det förfärliga i Bibeln står ju i Gamla testamentet. Men det som gäller för en kristen är ju Nya testamentet, menar Skytte. ”Och varför, varför skulle kristna i dag börja följa mångtusenåriga lagar och förordningar i Gamla testamentet som reglerade liv och krig på Mose tid?”
Och därmed har han ju sagt – utan att inse det – att problemet inte är Islam utan fundamentalismen. En kristen fundamentalism är lika illa som en islamsk. Men varför skall vi vara fundamentalister? Det är ju den frågan Skytte ställer och han ställer den med rätta! Bibeln läst fundamentalistiskt ger förskräckande resultat. Sekulariseringen har gjort den kristna fundamentalismen omöjlig. Detsamma kan vi hoppas om Islam.
Ty också Nya testamentet är problematiskt om man läser det fundamentalistiskt. Det där om att kvinnan tige i församlingen är i varje fall inte någon GT - text. Och vad kan man dra för slutsats om homosexualiteten genom fundamentalistisk NT - läsning?
Om Gamla testamentets ställning inom kristendomen kan man fundera en del liksom på Jesu förhållande till GT. Vad betyder det att han säger att han vill fullkomna lagen, inte upphäva den? Skall man utgår ifrån att han accepterar allt i Gamla testamentet som han inte direkt opponerar mot? Och allt i sin samtid, som han utgår från, utan att ifrågasätta? Själv tror jag att det rimligen måste vara så att om Gud finns och har blivit människa, så måste hans förmåga att säga sanningar begränsas av den samtid han tvingas verka i. Om vägen till människans hjärta är att bli människa, måste Gud också underkasta sig mänskliga begränsningar. En människa utan begränsningar är ingen sann människa. Och det är begränsat vad ett världsförnuft kan kommunicera till en mänsklighet full av begränsningar. Tänk på den nedsänkthet i tiden som ingen människa undgår. En allvetare som säger allt han vet skulle inte bli förstådd i någon samtid. Det är svårt att undgå detta paradoxala faktum om Gud verkligen valde att bli människa.
Vad blir kontentan att Skyttes halvtankar? Att en icke-fundamentalistisk kristendom är bättre än en fundamentalistisk Islam. Eller snarare en viss typ av fundamentalistisk Islam, den icke - fredliga. Men han kan inte visa att en fundamentalistisk kristendom är bättre än en fundamentalistisk Islam. Eller att en sekulariserad kristendom är mer human än en sekulariserad Islam. Det blir så där när man bara tänker till hälften.
18 nov.14

Tidens överdrifter

Man hör ibland att feminismen har gått för långt. Och tänker då på överdrifterna hos vissa debattörer. Det är en riktig iakttagelse. Men man bör betänka att allting går för långt. Av och till sveper en rättfärdighetens vind över kulturlandskapet. Eftersom vi tycker om att tycka lika här i landet är ingen däremot. Det enda sättet att utmärka sig är att vara mer rättfärdig än andra. Det är därför man kan läsa de mest bisarra saker. Är man bara galen i tangentens riktning kan man ostraffat vara hur galen som helst. Det kan ligga någonting i det, resonerar de kloka, och utgångspunkterna är i alla fall det vi alla är överens om.
Detta drabbar förstås feminismen och antirasismen. Som det en gång drabbade den arma socialismen (men där var inte ens grundtanken sund – även om välviljan och det moraliska patoset naturligtvis var det). Det känslomässiga behovet av att slippa tänka men känna stark och helgjutet framträder naturligtvis också alltid. Därför är hatet mot liberalerna, d.v.s. människor som är nyanserade och ser och erkänner komplikationer, ständigt starkt.
Det var därför man på sin tid försvarade Baader- Meinhoff. Visst det var att gå för långt. Men kunde man helt ta avstånd? Var inte dessa personer ändå mer hedervärda än CIA-betalda liberala debattörer? CIA ansågs nämligen finansiera alla liberala debattörer. När jag var som djupast i min studentfattigdom önskade jag ibland att det varit sant.
Jag var där och jag hörde dem. Som vänsterliberal och medlem av Smålands nation var jag aldrig okunnig om hur psalmerna gick. Detta till skillnad från konservativa debattörer som höll så långt avstånd att de aldrig hörde annat än det som sas offentligt.
Jag upplever dagens vänster som den gamla vänsterns barn. Till dem kan jag bara säga: Lita aldrig på era föräldrar! Jag hade själv en vulgärkonservativ far vars sannolika tyskvänlighet under andra världskriget jag först nu tycker mig ha genomskådat. Den gamla 68-vänstern har all anledning till att ge en rosafärgad bild av sin ungdom och vi tenderar alla att glömma våra förvillelser. Eftersom vi förändras gradvis får vi lätt intrycket att nya insikter har funnit med från början. Om man vet hur man ser på saken i dag och inte kan minnas några stora omvändelser missar man lätt tidsandans små och omärkliga förändringar. Inte heller är man alltid riktigt uppriktig mot sig själv och andra. Jag tror att vänsterarvet har traderats i renad och idealiserad form. Men jag var där och jag såg vad jag såg och hörde vad jag hörde.
Det är alltså inte sant att feminismen har gått för långt – en sådan utsaga har naturligtvis ingen mening. Ideologer kan gå för långt, aldrig ideologier. Man kan förstås tycka att allt för många, alla man träffar, hänger sig åt överdrifter. Men det förblir diffust och generaliserande. Den enda vägen är att angripa varje enskilt fall. Det låter sig utmärkt väl göras.
Hittills har jag inte hört några anklagelser för att antirasismen gått för långt. Men angreppen på identitetspolitiken är ett angrepp på tendenserna till hyperkorrekthet.
Man får ett sorts lugn när man inser detta. Man kan hålla fast vid att manschauvinism och rasism måste bekämpas. Man vet att den galenskap som är i linje med trender ett tag kommer att tas på allvar. Den som är galen mot trenderna utdefinierar däremot sig själv. Ingen bryr sig ens om att fundera på varför hen har fel. Den som vill ha rätt mot tiden – vare sig hen har det eller inte – kommer alltid att ropa i vinden. Och väcka en indignation som kanske tio år senare blir obegriplig.
Det ger sådan status att tänka rätt bland de rättrådiga. Den pedagogiska uppgiften, om vi nu har så rätt, hur skall vi klarast och enklast förklara detta för de stackare som inte inser detta. Ja, det får väl bli ett uppgift för dem som mer intresserar sig för människor än för status. Lätt är det inte. Bland annat för att ointellektuella människor – liksom intellektuella – styrs av sina känslor. Och egentligen inte vill något annat. Det är den senare insikten som skapar min växande misantropi.
17 nov.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg