Lars Westerbergs Blogg

På söndag är det 30:de november, Karl XII:s dödsdag, och jag tänker på begreppet ”historieromantik”. Vad kan det fylla för funktion? I dagens Sverige.
Och då menar jag förstås ett intresse för krig och kungar och ett hyllande av svenska bragder. Sveriges forna ära.
Jag har ju ofta funderat på sverigedemokraterna. Har ingen svårighet att förstå missunnsamhet, avund, rädsla för det främmande, behovet av syndabockar. Behovet att att känna sig som ett vi som är bättre än dom. Problemet blir ju, hur skall den identitetsvage kunna skapa ett vi eller ens ett jag? Sverigedemokraternas framgångar har ju skapats av den moderna förvirringen. Det är i svårigheten att acceptera förändringar som mycket bottnar.
Den kulturkonservatism som sverigedemokraterna söker locka sina väljare med går väl bra så länge den fyller ett auktoritärt behov. Det finns en lust i att klämma åt de kriminella och ropa på hårdare straff. Ordning och reda, drill och disciplin tilltalar naturligtvis vissa människor. Och i folkmusik och dragspel kan det ändå ligga en viss appell, man hör att det inte är internationellt. Men historieromantik?
Var den inte naturlig för halvbildade gymnasister som förläst sig på Grimberg och Odhner. Konservativa skolynglingar som blev nationalsocialistiska skolynglingar. Fungerar verkligen Guillou och Herman Lindqvist lika bra i nutiden? Jo, för historieintresset säkert, men de torde knappast förmedla en så förenklad nationalistisk historiesyn.
Och det är ju det som krävs för att hjältekungar skall stråla. Ännu i början av 80-talet hade man en debatt om Svea Rikes vagga. Det var några historieamatörer som menade att Svea Rikes vagga stod i Västergötland. Det konstiga var inte att de blev motsagda av historikeretablissemanget utan att man fortfarande tyckte att det var en meningsfull frågeställning. Vaddå, Svea Rikes vagga, när inhemska och utländska maktgrupper kämpade mot varandra och lierade sig med varandra och ingen egentligen brydde sig om nationsgränser, annat än som symbol för ägogränser.
Och naturligtvis finns det inga historiska hjältar i modern mening. I våra ögon ter sig kungar och stormän av alla nationer som större eller mindre skurkar. Vissa maktkonstellationer, ibland i form av nationalstater, ter sig framgångsrika en tid. Intressant är det, stundtals oerhört intressant, men uppbyggligt är det inte.
Det enda som gläder mig är bondefreden. Att svenska och danska bönder hade för sed att varna varandra när trupperna bröt in i grannlandet. Det tycker jag är en uppbygglig solidaritet.
Att Karl XII:te lierade sig med muslimerna i Turkiet och hämtade hem kåldolmar till Sverige kan man naturligtvis hävda. Men jag tvivlar på att det gjorde honom till en bättre människa. Jag tycker att det är ett barnsligt sätt att bemöta främlingsfientliga Karl XII-svärmare. De gillar väl pizza lika mycket som Karl XII gillade kåldolmar och lierar sig gärna med alla som man klassificerar som fiender till muslimerna. Jag tror inte att Karl XII engagerade sig för mångkultur, varken positivt eller negativt. Möjligen fanns det vid den här tiden ett svenskt nationalhat mot ryssar. Annars gick det tydligen lika bra att slåss mot norrmän som mot ryssar och polacker. Man skall nog varken demonisera eller glorifiera Karl XII. Det var det kungliga enväldet som inte var så bra.
Tegnér skriver att Karl XII inte är död utan bara blundar. Det låter för all del lite oroande. Dock vilar han under hundraårig mossa, vilket verkar mer betryggande. Det kan väl vara en bra plats för ett stort hjärta i en svensk barm.
28 nov.14

Jag läser i DN Malena Rydells recension av Ebba Witt Brattströms ”Stå i bredd” (24 nov.) och minns åter mitt 70-tal. Rydell är en observant läsare. ”Också Ebba Witt Brattström klagade på Thorvall, bekänner hon i en bisats i 'Stå i Bredd' ”. Till och med det! Det var alltså inte bara manliga kritiker - firade inte Björn Nilsson orgier i förakt? - under det förment progressiva 70-talet, som klagade på Thorvall. Även feministerna klagade på Thorvall. Skyll sedan på 80-talet!
Och varför klagade feministerna på Thorvall? En inte helt orimlig gissning var att det var på grund av sexualiteten. Det var Ebba Witt Brattstöm och andra Grupp 8-or som bestämde att man inte samtidigt kunde vara feminist och sexualradikal. Det gjorde mig oerhört upprörd. Det var mot detta bedrägeri jag hela tiden vände mig. Här finns en ”spänning”, sa en ironisk läsare om mig, och anspelade på Hedenius ord när han tyckte att en viss teolog var motsägelsefull. Det motsägelsefulla hos mig var alltså att jag envisades med att vara både feminist och sexualradikal. Det var ingen slump att jag älskade Kerstin Thorvall. Jag minns att hon i en kolumn beskrev den tilltagande nymoralismen som att vända på en sten i skogen och se hur det åter vedervärdigt krälade. Jag hade samma känsla. Av oklar anledning har Thorvall sedan tagits till nåder av feministerna. Någon ideologisk tillnyktring beror det inte på.
Det är klart att jag känner bitterhet. Det gällde, enligt den tidens feminister, att känna igen manschauvinismen bakom sexualradikalismen. Själv kände jag igen moralkonservatismen bakom feminismen. En fruktansvärd anklagelse, ansåg de förfördelade. De var ju rödblommiga och sunda och älskade kroppen och sexualiteten. Talet om prydhet och sexualavund var bara manschauvinistiskt översitteri. Det ligger en del i det, inser jag idag. I dag betvivlar jag varken deras rödblommighet eller deras sundhet, och det är uppenbart att de älskar kroppen mer än jag, jag tycker inte den är mycket att älska. Den som har sexuella problem bör f.ö. inte hånas. Men sin ideologi bör man stå för. Feminism är ingen ursäkt för moralkonservatism. Jag sa det då och jag menar det fortfarande.
Nu har mycket vatten runnit under broarna, och Ebba Witt Brattströms konservatism har sedan dess mest drabbat lesbiska och andra feministiska radikaler. Men det handlar förstås enligt henne själv inte om att vara konservativ utan om att vara antielitär. Men när det gäller inomfeministiska strider får man naturliigtvis passa sig. Uppgörelsen med manliga sexualradikaler var lättare. De är mycket riktigt så gott som utdöda vid det här laget. Medan Ebba Witt Brattström väl har blivit lite bränd av de inomfeministiska bråken.
27 nov.14

Vi lever i tidens provinsialism påpekade Bertrand Russell. Det tänker jag ofta på. Man har ett liv på sig att vara människa, ett enda. I mitt fall, från 1945 till 20....?. Och det kan man naturligtvis göra mycket åt.
Dessutom låter sig framtiden inte förutsägas. För att man skulle få perspektiv på sitt korta jordeliv skulle man behöva jämföra det både med det som kom före och det som kom efter. Och det låter sig alltså inte göras.
Men bakåt kan man se. Och man kan med viss framgång reflektera över förflutna framtider. Man kan med viss historisk inlevelse tänka sig in i en förfluten tid. Minnas att allt, som kom efteråt, var obekant för den tidens människor, däremot hade de kunskap om och kunde lära av det förflutna. Lyckas man med inlevelsen kan man i alla fall få uppleva och reflektera över skillnaden mellan att känna framtiden och att inte göra det.
Men man skall inte heller överdriva de historiska förändringarna. Det finns en hel del i människans situation som ter sig tidlöst. Det är inte så säkert att det är det. Det är säkrast att säga att det hittills varit tidlöst. I fantasifulla framtidsscenarior kan man naturligtvis tänka sig en radikalt förändrad mänsklighet, där mycket av det vi trott vara evigt i detta att vara människa, är totalt förändrat. Om den biologiska döden inte längre existerar t.ex. blir det en mycket grundläggande förändring. Många funderar säkert i dag på vad ett mänskligt medvetande är, när datorerna i många fall tänker bättre. Vem vet vad som är evigt mänskligt när vi är osäkra på hur man definierar en människa. Jag skall inte fördjupa mig i spekulationer om det som andra begriper bättre. Men det är nog för att antyda att framtiden är oviss för det evigt mänskliga. Biologisk manipulation av känslorna, som vi redan sysslar med genom medicinering, kan naturligtvis också förändra mycket.
Men bortsett från dessa lösa och möjligen feltänkta spekulationer, så har det förvisso hittills funnits mänskliga problem som varit sig lika genom tiderna. Döden, sorgen och kärleken. Det är därför som den klassiska litteraturen fungerar eller kan fås att fungera. Lena Andersson har en gång berättat att hon ambitiöst försökte tillägna sig den klassiska litteraturen utan att lyckas. Modern litteratur tycktes henne däremot relevant och begriplig. Man kan knappast moralisera över detta. Det är bättre att ge upp klassikerna än att framhärda av rent snobberi. Tålamod och ansträngning krävs ofta vid litteraturläsning, klassisk som modern, och naturligtvis kan ansträngningen ibland vara grotesk i förhållande till det ringa utbytet. För mig framstår Hermann Broch Vergilius död som min ruskigaste läsupplevelse men Dantes Divina Commedia ligger inte lång efter. Alltså både en modern klassiker och en gammal klassiker. Joyce Ulysses var rätt ojämn och delvis seg, den krävde en del att ta sig igenom, men hade många intressanta partier. Nästan allt annat jag har läst har inte krävt någon ansträngning alls utan varit ren lust. Min kärlek till mina eviga följeslagare är närmast rabiat. Det finns klassiker som jag ogillar, Goethes Werther, Sigrid Undset Kristin Lavransdatter, Viktor Rydbergs Vapensmeden. Men det beror inte på att de skulle vara svårlästa.
Men så tänker jag på den här konstiga kulturdebatten, som pågår hela tiden och som jag är så engagerad i. Där känner jag mig ofta som en främling. Och jag förundras över alla andra som nöjt finner sig till rätta. Jag tror kanske att ett vänstersyndrom föddes i debatten, i min ungdom på det glada 60-talet, och sedan dess mer eller mindre reflekterat avspeglat sig i medvetandena. Uppfattningen av historien som en kamp mellan onda makter och goda. Och att målet i vårt enda liv är att stå på rätt sida i den kampen. Ju större hängivenhet vi visar dess större mening kan vi utvinna hur detta betraktelsesätt.
Kanske är det detta, att jag alltifrån ungdomen ställde mig utanför detta betraktelsesätt, som gjort mig till en främling.
26 nov.14

Jag skall berätta en svensk saga. Nåja, den är väl kanske plattysk, som allt som är svenskt. Men detta må gälla som svenskt. Att förneka Hansan och Luther är att driva det för långt.
Vi följer alltså inte blåsippans väg. Bara de brödsmulor som fallit från de rikes bord. Vi hör pappa och mamma tala genom dörren, rösterna blir allt tydligare och allt hemskare. ”Vi har inte längre råd med barnen. Vi måste se realiteterna i ögonen. Det gäller oss eller dem. Att säga något annat framstår för oss som skadligt och inför framtiden oförsvarbart”. Rösterna blir allt tydligare. Trots allt är vi ju styvbarn. Pappa, som känner sig en smula släkt med oss, är ännu tveksam. ”De måste följa blåsippans väg” säger moder Svea ”långt ut i skogen. Vi har inte råd med några smulor. Minns Per Albins ord att det goda hemmet inte känner till några kelgrisar och inte några styvbarn. Därför måste vi göra oss av med styvbarnen.”
”Det är bättre att hjälpa dem när de är hos häxan. Det är gott gry i Greta. Hon kan kanske klara dem. Om Hans bara överlever fångenskapen, det är inte säkert att han får det så dåligt. Det må vara därmed hur som helst. Vi ansvarsfulla och välordnade måste se till att varje smula undanröjs. Ju förr, dess bättre.”
”Gå, små barn!”, säger moder Svea. ”Blåsippans väg ut i skogen! Och alla ni som tvivlar på vad svenskhet är. Detta är våra svenska traditioner.”
25 nov.14

Än en gång finns det skäl att varna för tendentiös historieskrivning. Och det blir bara intressantare när den bild som målas upp är nästan sann. Men ändå skaver en smula.
Det är Ebba Witt Brattström som målar upp ett progressivt 70-tal. Den kvinnliga bekännelselitteraturen blomstrar. Fantastiska böcker som Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink och Kerstin Thorvalls beskrivningar av den kvinnliga sexualiteten. Sedan kommer det manliga, elitära 80-talet och sopar bort allt sådant.
Men hur var det på 70-talet? Vänstern dominerade fortfarande men blev allt mindre dogmatiskt socialistisk. Alltmer av en livsstilsrörelse som rymde en mängd alternativa förhållningssätt. Man räknade upp alla vänsterns kamper. Trafikkampen, daghemskampen, miljökampen, kvinnokampen o.s.v. Naturligtvis var socialismen en övergripande värdering, det gällde att visa att ens speciella kamp var socialistisk. Det var alltså i denna miljö den kvinnliga bekännelselitteraturen blomstrade.
Den var dock oerhört nedvärderad av manliga kritiker. Kvinnoerfarenheter var inte lika mycket värda som manliga erfarenheter och inte alls så intressanta. Man hade inte ett ont ord att säga om Maja Ekelöf, det var en förebildlig proletärskildring och haussades måttlöst av Olof Lagercrantz i DN. Men Kerstin Thorvall var dålig och alla andra kvinnor som försökte skriva i samma stil. August Strindberg var en stor idol i tidens vänsterklimat trots att han var en utpräglad självbekännare. Det var när kvinnor gjorde detsamma som det inte var fint nog. Det anmärkningsvärda är inte hur 80-talet förhöll sig till kvinnolitteraturen utan hur det förment progressiva 70-talet gjorde det.
Sedan kom 80-talet och gjorde upp med kulturklimatet på 70-talet som helhet. Det drabbade hela 70-talet med alla dess inslag. Den glada amatörismen, konst skulle göras av alla, i Blå Tåget fick man spela även om man inte kunde. Nu hävdade man i stället att konst inte var journalistik eller rapportböcker. Man lanserade besynnerliga och svårförståeliga litteraturteorier och endast det svårtillgängliga var något värt. Den redan trängda bekännelselitteraturen försvann men kvinnliga postmodernister förekom. Katarina Frostensson och Ann Jäderlund passar in i klimatet och kritiserades i Svenska Dagbladet just som 80-talister. Att skjuta in sig på Kris och 80-talet, när man vill försvara 70-talets kvinnliga författare, tycks mig inte riktigt rimligt, hur gärna man än vill distansera sig från Horace Engdahl.
Men det förblir en intressant frågeställning vilket värde 70-talets rapportböcker har. Hur står sig Sara Lidman, Sven Lindqvist, Jan Myrdal, Göran Palm, Maja Ekelöf i dag? Och hur står sig de s.k. bekännelseromanerna som var så orättvis avhånade redan i samtiden? Inte bara om man jämför dem med 70-talets övriga litteratur utan i ett längre perspektiv?
Jag har väldigt svårt att tro att Jan Myrdals rapportböcker skulle kunna mäta sig med Barndom eller Sara Lidmans Gruva med hennes stora romaner. Och jag har svårt att se vad Maja Ekelöf, Kerstin Thorvall och Lena Andersson har gemensamt, annat än att de råkar vara kvinnor. Det är patetisk när Ebba Witt Brattström viftar med sin litteraturvetarklichéer ”den galna kvinnan på vinden”, ”husets ängel”, när hon kommer in på Lena Andersson. Minsann, det är ju vad man alltid brukar hugga till med, vare sig det är relevant eller inte. Det är pinsamt när människor försöker framställa sig som bättre vetande på det där enkla sättet. Jane Austen är en bra referens till Lena Andersson (och naturligtvis inte de våldsamma systrarna Brontë) men Hjalmar Söderberg är en bättre.
24 nov.14