Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Systerskap och en gubbes livshållning

Åsa Beckman i DN konstaterade i söndags (12 okt.) att unga kvinnor börjar se varandra på ett nytt sätt. Borta är konkurrensen om männen och viljan att få bekräftelse från den patriarkala makten. I stället växer kvinnosolidariteten. Det är nog så och det är glädjande. Men det är ett moralisk framsteg som speglar den ökade jämlikheten, den maktutjämning som kan iakttas, och de goda effekterna av den sexuella revolutionen.
Det är inte längre en så oklok strategi att välja den kvinnliga motmakten, som det var tidigare. Är man trött på manligt självhävdande kan man stödja sina systrar i stället. Det finns andra möjligheter att bli sedd än att bli sedd av en man. Den som väljer att kämpa i stället för att gråta kan numera nå en viss framgång.
Men att tala om den sexuella revolutionen är det inte lite långsökt? Jag tänker alls inte på lesbianismens framgångar. Utan på att den ökade avspändheten till erotiken har gjort det lättare för människor att se andra värden. Kärleken har tappat på vänskapens bekostnad. Det viktigaste är den inre förbundenheten, vilket ju aldrig är könsbestämd. För den heterosexuella kvinnan har mannen alltså stått både för möjligheten till sexualitet (barn och familj) och för möjligheten till makt och inflytande. När det finns en motmakt och när insikten om att sexualitet inte är allt, kanske inte ens så fruktansvärt viktigt, sprider sig, skapar det nya möjligheter. Vänskap (kärlek) och erotisk attraktion kan fortfarande kombineras men det är ingen nödvändig förbindelse. Som jag påpekade monomant redan i min ungdom, om jag haft någon sådan.
Men jag är inte så intresserad av könsmaktsordningen som samtiden är. Jag är mer intresserad av rättrådighet och godhet, oavsett kön. Att vara sina vänners vän är något mycket fint, liksom att vara trogen sina djupaste lojaliteter. Min bästa vän är hustrun. Men jag försöker också vara lojal med mina övriga vänner, oavsett kön. I debatten är jag emellertid helt hämningslös. Dumheter sågas också när det kommer från kära vänner och uppskattade debattörer, klokheter beröms också hos fiender och dödsfiender. Privat kan man vara hur snäll som helst, offentligt måste man vara hederlig.
Jag bekymrar mig ibland över människors brist på hov och ödmjukhet och brist på respekt för logik och kunskap. Allvar och självkritik är för mig den enda vägen till självaktning. Och det är den bästa garanten mot intrigerande och maktlystnad. Livet är ingen dokusåpa. Vi kan och bör välja en annan hållning. Jag inser att jag är gammaldags. Men jag tröstar mig med att det inte är 1800-talet som ekar utan de antika filosoferna.
17 okt.14

En tanke, ett folk

Jag läser att GT:s och Kvällspostens ledar- och kultursida skall ersättas av Expressens. Men varför inte ersätta alla tre med DN:s? Det blir ju praktiskt, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad, bör givetvis komma i åtnjutande av samma förmåner. Varför skulle just landsorten berövas förmånen av det bästa. En DN-skribent skrev visserligen nyligen generöst om behovet av småfisk, men varför skall landsorten behöva nöja sig med spigg och plankton?
Och givetvis finns det stora fördelar med detta tänkesätt. Göteborgs-Postens ledar- och kultursidor kunde på samma sätt även publiceras i Nerikes Allehanda och Västmanlands Läns Tidning. Jag känner på mig att man i Örebro och Västerås längtar efter skarpsinniga kommentarer om Göteborgs lokaltrafik. Och Borås Tidnings ledar- och kultursida duger väl åt Barometern och Smålands Posten och Kristianstadsbladet. Det enda jag funderar på är hur man skall samordna Svenska Dagbladet med Aftonbladet. Jag var lite inne på att varannan dag kombinera Svenska Dagbladets ledarsida med Aftonbladets kultursida, varannan dag Aftonbladets ledarsida med Svenska Dagbladets kultursida. Men det blir kanske onödigt många löner? Man kunde kanske enas om en enda åsikt? Och där kunde man kanske tänka sig att samordna hela svenska pressen. Vi är ju ett litet land, vad skall vi med onödigt mycket åsikter till? Det räcker väl noga taget med twitter och Facebook. Där har man ju ändå fler åsikter än människor orkar med!
16 okt.14

Slag i luften

Aida Paridad skrev en dålig artikel i Dagens Etc. i måndags (29 sept.) Det är inte mycket att säga om det. Alla artiklar är inte bra. Men kanske är denna artikel ändå symtomatisk på ett intressant sätt.
Hon menar att SD endast tydliggör en rasism som finns institutionaliserad i det västerländska samhället. Det kanske man kan argumentera för. Men då måste man vara mer konkret än vad Aida Paridad är.
Ta ett påstående som: ”Muslimer och personer från muslimska länder skildras objektiverande i samband med krig, självmordsbombningar och böneutrop”. Det kan mycket väl vara sant. Men vad betyder det? Vad är ”objektiverande”, ett ord som började användas av feministerna på 70-talet och som jag aldrig förstått. Och vilket sätt kan man se det i rapporteringen.
Viktigare är det kanske när hon säger. ”Det som SD gör till sitt varumärke är alltså sådant som redan finns ingrott i vårt samhälle, däribland föreställningen om vad demokrati innebär, vilka som är berättigade demokratiska rättigheter och vilka som framför allt är skyldiga att anpassa sig till rådande normer.” Men demokratins principer innebär ju att alla har samma demokratiska rättigheter. Alla har skyldighet att anpassa sig till dessa principer. Och ingen har skyldighet att anpassa sig till det som bara är konvention och norm. Förväxlar man demokratins principer med västerländsk entocentrism, kan man, med rätta, kritiseras för denna förväxling. Kritiseras just utifrån demokratins principer. Varje människa bestämmer själv hur hon vill vara klädd, det är en självklar demokratisk och liberal princip. Utifrån denna princip kan alla som pläderar för slöjförbud kritiseras. Och krokvägarna och de praktiska skäl man anför, kan avslöjas som etnocentrism.
Vad demokrati innebär är alltså en sakfråga, som bör diskuteras oberoende av etnicitet. Förväxlar någon demokratiska normer med västerländska seder bör hen kritiseras för just detta. Det hindrar inte att det ingalunda är godtyckligt eller kulturförtryck att kräva respekt för de demokratiska principerna.
”Den västerländska sekularismen med den medföljande livsstilen har hyllats i det oändliga som det enda sättet att leva värdigt en demokrati. Orienten och islam har målats upp som dess direkta motsats”. Här är Aida Paridad inne på ett intressant problem. Möjligheten av att vara moral- och kulturkonservativ i ett sekulariserat, liberal samhälle. Det bör mycket väl kunna vara möjligt men får naturligtvis aldrig slå över i direkt antidemokratiskt förtryck. Och det är en moral- och kulturkonservatism som måste få kritiseras. Jag längtar efter den debatten. Stå upp och ta debatten med oss i stället för att känna er missförstådda. Ni vet ju vad ni själva tror och tycker. Stå upp och försvara det!
”Vi har vant oss vid att just muslimer måste ta avstånd från diverse våldsbejakande ismer”. Men är det så konstigt? Sker förbrytelser i socialismens namn så väntar man sig att just socialister skall ta avstånd från dessa förbrytelser. Visa på att dessa förbrytelser ingalunda är representativa för socialismen, hur dessa förbrytelser kan kritiseras just från socialistiska utgångspunkter.
Beträffande muslimerna borde ett sådant avståndstagande motverka islamofobin i samhället. I stället för att känna sig pressad borde man se det som en chans.
3 okt. 14
 
Bloggen tar nu en och en halv veckas semester på grund av resa till Grekland. Nästa blogginlägg torsdagen 16 oktober.

Integrationsproblemet

Nu hör man det från allt fler håll. Bättre än att gissa och förmoda varför så många svenskar röstade på sverigedemokraterna är att hitta konkreta lösningar för en bättre integration av invandrarna. Det ligger förstås en del i det. En bättre integration skulle inte utplåna Jeppes drickande (rasismen, främlingsfientligheten) eller orsakerna till drickandet (upplevelsen av kränkthet och nederlag, som behöver sin syndabock). Men det skulle onekligen göra det svårare att använda just denna sakfråga för dessa ändamål.
Vad är problemet? Framför allt arbetslösheten. Det är ett problem för alla människor som drabbas av den, men det slår hårdast mot de just inflyttade. Men arbetslösheten är ett problem man inte har lyckats lösa. Mycket tyder väl på att Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet (29 sept.) tyvärr har rätt. Det är lagarna om anställningstrygghet som är boven i dramat. Det gynnar dem som är inne i systemet, som har ett arbete, och missgynnar dem, som står utanför. Men vem vill reformer som ger arbetsgivarna ännu mera makt, vi har ju redan en pågående maktförskjutning genom europeisering och globalisering? Att rubba på trygghetslagarna är att göra de maktlösa ännu mer maktlösa. Samtidigt är naturligtvis arbetslösheten ännu mera ödesdiger för den som kommer utifrån. Som inte är integrerad i andra avseenden heller och behöver just arbete som en väg till integrering. Hypotetiskt skulle kanske svenskarna kunna acceptera en standardsänkning – eller en bromsad standardhöjning- men då är det viktigt att denna standardsänkning inte drabbar de sämst ställda. Framför allt inte enbart, det är illa nog med den ojämlikhet som redan finns.
Men kanske är det faktum att det finns så många framgångsrika företagare bland invandrarna ett tecken på att det numera är lättare att skapa arbete på detta sätt.
Språket är naturligtvis också en viktig faktor. Språkkravet är givetvis populism och ett slag i luften. Det som skulle hjälpa är en massiv satsning på och kvalitetshöjning av svenska för invandrare. Och hur skall man klara det när skolundervisningen i Sverige inte tycks fungerar ens i andra avseenden. Lärarkompetensen sjunker, liksom löner och status. Och arbetsförhållandena blir alltmera pressade. Att införa språkunnighetskrav för invandrare är naturligtvis att projicera skulden för ett misslyckande på offren. Först misslyckas man med att lära dem något och sedan ger man dem själva skulden för detta. Att förslaget gör populistisk succé är inget under. Att föreslå förbättrad och utökad undervisning i svenska är det vanliga invandrarfjäsket. Men att kräva språkkunskaper för medborgarskap är att äntligen ställa krav på dem. Det är sådana barnsliga känslor som stryks medhårs. Visst betyder personlig motivation mycket men goda lärare och kunskaper hos lärarna om elevernas speciella svårigheter betyder sannolikt mer. Det förefaller rimligt att grundspråkets likheter och olikheter med svenskan är en pedagogisk nyckel.
Sverige är ett trögt land, ett segt land. Det knäcker nog många. Blir integrationsprocessen för lång tappar man lätt modet. Att snabbt kunna hitta en plats och ett sammanhang skulle vara en stor hjälp. Värre än svenskarnas psykosociala bortvändhet är nog det regelstyrda samhällets tröghet.
2 okt. 14

Kyrkliga avvikare

Kyrkan har bekymmer med sina reaktionärer, förstår jag av insändardebatten i Kyrkans Tidning. Hur stort det problemet är, vet jag inte. Men de avvikande reaktionära rösterna klagar alltså på att de är rädda och illa sedda. En stort uppslagen - av försiktighetsskäl anonym - insändare har angivit tonen.
Ja, vad gör vi med reaktionärerna, medborgare? (ordet kamrater fastnar i halsen på en gammal liberal, bättre att använda Cornelis och franska revolutionens ord). Det var inte länge sedan kyrkan var homofob. Här finns en lång historisk skuld att sona för den som har känsligt samvete. Men nu är det förhoppningsvis historia.
Själv anklagades jag alltid för att göra svart till vitt från reaktionärer och kristna traditionalister. Det var när jag skrev i studentpressen på 70-talet. Det var ju rätt insiktsfullt av dem. Det handlade om en omvärdering, det var moralisterna som i det här fallet var de verkligt skyldiga. Det var en ren nyhet för dem och de kunde bara ta sig för pannan.
Dock trodde jag vid den här tiden att homosexuellas rättigheter var så självklara att man knappast behövde argumentera för dem. Det var i andra sexualetiska frågor det behövdes argumentation. Att vara mot homosexualitet var ju rena rasismen, det kunde väl ingen vettig människa vara? Jag var en lycklig man som trodde på förnuftet. Jag anade inte då att det kan finnas starka känsloskäl att odla förljugenhet och fördumning. Kanske är det i synnerhet moralister som har svårt att se poängen med intellektuell hederlighet. Upplever man det inte som en moralisk skyldighet att tänka rationellt, så är man på denna punkt amoralisk.
Stor sak i det. Dagens situation är förvisso annorlunda. När kyrkan hade makt gjorde den, i denna fråga, mycket ont. Det inser de fördomsfria idag. De mindre fördomsfria kan inte förstå varför de skall ogillas för att de håller fast vid vad som ännu i går var kyrkans linje.
En förståelsefull och ömsint förtroendevald, Gunnar Asp, skriver: ”Svenska kyrkan är i sanning progressiv. Men hon får inte i sin iver att utvecklas misshandla de av sina barn som inte omfattar den nya ideologin”. Asp kan inte spåra Kristi kärlek i förslaget att de som inte trivs kan välja ett annat samfund. Här handlar det mindre om Kristi kärlek och mer om ideologi och politik, säger han. Där ser man hur djupt aningslösheten kan gå. Ett tänkesätt – och en plågsam brännmärkning - som i generationer plågat medmänniskor bagatelliseras till en harmlöshet. Visst kan man tala om ideologi och politik om man vill. Men det handlar om djup skuld.
Att utestänga kristna människor från deras kyrka ter sig för insändarskribenten som kärlekslöst. Fast det, så vitt jag förstår, inte handlar om det, utan bara om att rekommendera människor att hitta ett sammanhang där de kan känna sig mera hemma. De många åren av moraliska övergrepp mot de homosexuella är däremot en struntsak, för den förståelsefulle insändarskribenten. Att vilja fortsätta att odla det rasistiska skuldbeläggandet är bara en åsikt. Så kan den moraliska horisonten se ut.
Men det är intressant det där med åsikter och kristen gemenskap. De kristna tycker olika, det är helt uppenbart. Vad är då kristen gemenskap? Uppenbarligen delar man inte åsikter, men förmodligen något annat. Upplevelsen av samma mysterium, förslagsvis. Jag tycker den tänkande kristna skall fundera på om det finns något ansvar för medkristna som går utöver den kristnas ansvar för andra medmänniskor. Det är förmätet av mig att föreslå något svar. Men envar kristen borde ställa sig frågan.
1 okt.14

Nyare inlägg