Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Extremismproblemet

Aftonbladets politiska redaktör Karin Pettersson lyfter fram PM Nilssons liberala svek (21 okt.). Nilsson, som skriver ledare i Dagens Industri, uppmanar näringslivet att försöka närma sig SD. ”Detta borde få landets övriga liberaler att vråla högt”, konstaterar Karin Pettersson med rätta.
Man kan bara tacka henne för god vakthållning. Den tystnad som jag misstänker kommer att möta hennes påpekande kommer att visa hur få de verkliga liberalerna är. Men den gamle studentliberal, som skriver dessa rader, aktar givetvis inte för rov. Det var det djävligaste! Och den mannen har ändå varit politisk redaktör på Expressen.
En annan sak som jag funderat på är om man inte borde förbjuda Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen. Det har sagts att det skulle öka Sverigedemokraternas legitimitet, men det tror jag knappast. Tvärtom, dessa partiers uppenbara våldsmentalitet och ohöljda rasism gör att Sverigedemokraterna framstår som måttfulla. Sverigedemokraterna har inget att vinna på att vara partiet längst till höger.
Är ett parti tillåtet så bör det också ha demokratiska rättigheter. Ges tillstånd att demonstrera och få genomföra sina demonstrationer utan att hindras. Och det skapar följande situation. När demokrater alltså sätter sig i vägen för antidemokraterna och sjunger psalmer så blir de lagförda och med rätta lagförda. Och det är naturligtvis stötande. Man kunde ju tycka att man i stället för att sätta sig i vägen kunde ordna en motdemonstration samma dag eller nästa, som givetvis skulle dra mycket mera folk och flytta uppmärksamheten. Men det effektivaste är att förbjuda Svenskarnas parti. Är det illegalt får det inget demonstrationstillstånd. Och det blir inte längre polisens sak att avgöra när ett sådant skall ges.
24 okt.14

Juholtdebatten

Det är mycket jag haft svårt att begripa i diskussionen om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt-affären. Daniel Suhonen framhåller i DN (21 okt.) att han försökt att skriva en journalistiskt bra bok. Det har man ingen anledning att betvivla och här är det upp till var och en att argumentera för eller emot. Är detta ett gott journalistiskt hantverk eller är det inte?
Att Håkan Juholt blev offer för interna maktstrider, tror man också gärna. Men var dessa maktstrider råare och värre än det brukar gå till i politiska sammanhang? Finns det anledning till någon speciell indignation? Och hur inkompetent var Håkan Juholt? Var hans inkompetens alltigenom en medial myt? Om inte, så var det väl bäst som skedde.
Håkan Juholt representerade den socialdemokratiska vänstern och störtades av den socialdemokratiska högern. Så var det rimligtvis. DN menar i en ledare (13 okt.) att Daniel Suhonens vänstersocialdemokratiska hållning får honom att ideologisera sin framställning. Hum. Hur mycket ideologiserande är det över DN:s avfärdande av den socialdemokratiska vänstern, kan man fråga sig. Att den inte är tillräckligt röstdragande kan man ju påstå. Det skulle visa sig om alternativet fanns. Politik är att ha en åsikt och försöka få röster för den. Inte att välja den åsikt som är mest röstmaximerande.
Men i ledaren konstateras att: ”Socialdemokratin har svårt att anpassa sig till modern tid, när en globaliserad värld har ersatt brukssamhället..........” Är det alltså inte längre möjligt med en svensk ”sonderweg”? Det kan vara så, men skulle i så fall ytterligare behöva förklaras. Som Göran Greider påpekar i Aftonbladet (21 okt.) är det många som längtar efter en mer traditionell socialdemokratisk politik. Man kan inte bortse från det ideologiska intresset hos Suhonens kritiker av att framställa vänstersocialdemokratin som omöjlig.
Är den politiken möjlig tycker man ju att det skulle vara en chans för Vänsterpartiet. Eftersom liken i garderoben i det partiet är för många och ambivalensen till kommunismen består (dels avståndstagande, dels viljan att framstå som konsekvent, radikal och inopportunistisk), så vore det en rimlig åtgärd att starta ett nytt vänstersocialistisk parti. Det är nämligen många fler som längtar efter traditionell socialdemokratisk politik än de som någonsin gillat kommunismen. Våldsmännen och profilkommunisterna kunde väl Kommunistiska partiet suga upp. Och anarkist låter väl numera lika våldsamt som kommunist, så Afa kunde också vara ett alternativ.
23 okt.14

Tre teman

Jag skrev i går om de tre teman som finns i ”Något så vackert” av Christina Bergil. Det som gör det till en tung och svår bok är att den handlar om döden och döendet. Det är realistiskt, igenkännligt, sorgligt och ofrånkomligt.
Det andra temat är narcissismen. Det är något som diskuteras ofta nuförtiden, men sällan ser man dess negativa konsekvenser så tydligt gestaltade som här. Det leder också till den större diskussionen om empatins möjligheter och begränsningar. Den satiriska skärpan i teckningen av huvudfiguren är påtaglig, än lever Jane Austen-andan, Den som ligger åt det hållet kan här ha mycket roligt. De andliga och själsfina dimmolnen gör det extra drabbande.
Det tredje temat är det politiska sveket, förräderiet. Här finns en aktuell anknytning som borde göra den intressant för massmedia (Alexander Radler-affären). Fast steget från verklighet till fri dikt är naturligtvis långt.
Så huvudintrycket är sorg. Över döden, den obevekliga. Och över livet, där den varma och sympatiska narcissismen har fatala och livsförstörande följder. Där bekräftelsebegäret blir för starkt går integriteten ut. Det är en kuslig och träffande bok.
22 okt.14

En ny bok

Jag känner starkt att jag borde säga något om hustruns bok, som nu har kommit ut. (Christina Bergil: Något så vackert). Innan eventuella, professionella, kritiker har hunnit säga något. Så att var och en kan se vad som var min grundhållning.
Det är alltså hennes tredje skönlitterära bok. Det enda jag är övertygad om är att det är en lysande bok, stor och väsentlig litteratur. Det jag inte vet är om den kommer att recenseras. Utrymmet för recensioner krymper och det är ett litet förlag. Och om den recenseras, kommer den att bedömas efter sitt rätta värde? Det vet man inte.
Är det inte konstigt att vara gift med en människa vars storhet man är övertygad om? Jo, det är konstigt. Men dels har jag hunnit vänja mig, det är dock den tredje boken, och dels är kreativiteten alltid ett mirakel. Det finns inga stora människor bara människor med stora ögonblick, har det sagts. De betydande författarna har dessa stora ögonblick när de skriver.
Jag tror att det finns ett subjektivt moment i all litteraturbedömning - se Lena Anderssons kolumn i DN i lördags- och det jag diskuterar här är min eventuella partiskhet. Det kan ju finnas vissa svåråtkomliga samband, sedan man avfärdat den enklare vänskapskorruptionen. Likheter i sensibilitet, värderingar, litteratursyn som en gång drev oss samman och som förstärkts genom åren.
Jag håller detta för hennes bästa bok. Lite för smärtsam för att kunna fungera som kioskvältare. Jag brukar säga att Pär Lagerkvist inte skulle haft en chans i dagens förlagsklimat. Den oinitierade kan frestas tro att det är en överdrift: ”En blivande nobelpristagare måste man väl åtminstone gett möjligheter att fortsätta.” Men de som vet hur det är, måste ge mig rätt. Lagerkvist var extremt olönsam i många, många år. Ingen kunde förutsäga att han skulle få nobelpriset, men man såg förstås att det var viktigt litteratur. Att inte ens han hade klarat sig är ett mått på vad kvalitetslitteraturen idag har att kämpa med. Utan alla jämförelser i övrigt.
Christinas syster, som nyligen läst boken, önskade henne alla tänkbara priser. Och det är faktiskt troligare än att hennes bok blir en försäljningssuccé. Så nu har jag varnat dig, förflackade samtid! ”Underhållande” är ett lika missvisande epitet som när Mussolini fällde det om Ezra Pound. Däremot är boken svår att släppa. Man sitter som i ett skruvstäd.
Christinas första bok ”Sju vita vargar i ett träd” behandlades omilt av kritiken. Jag kan inte tycka annat än att det var orättvist. Det var en vass, rolig, bok med en underskruvad humor, som fick mig att tänka på den danske författaren Hans Scherfig. Jag tycker kanske att man inte bedömde den efter sin art.
Men de två senaste böckerna är mycket mer väsentliga. Den förra, Den jag var innan, blev mycket riktigt ett kritikersuccé med två fatala undantag. DN recenserade inte alls, Sydsvenskan sågade. Men den fick kraftiga lovord från tre av Svenska Dagbladets kritiker och en lysande recension i Aftonbladet. Expressen, Göteborgs-Posten och Skånska Dagbladet var också positiva. DN tystnad bidrog nog till att landsortsrecensionerna blev färre. DN:s kultursida är nämligen extremt beundrad av förhoppningsfulla landsortsrecensenter. Bara några självständiga, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, berömde kraftigt. Sydsvenskans sågning ledde till att det extra intresse som är förknippat med en lokal författare uteblev.
Vad som kommer att hända nu, vet jag inte. Jag ser att jag måste skriva ytterligare ett blogginlägg om själva boken. Den har tre teman som är invävda i varandra och som förstärker varandra. Jag återkommer.
21 okt.14

Kyrkans vida famn

En replikväxling i Dagen gör mig mycket intresserad (15 och 16 okt.). En konservativ kristen frågar om hon hör hemma i den svenska kyrkan. Hon är så nyanserad, sympatisk, ödmjuk och intelligent att jag blir smått misstänksam. Ärkebiskopen har ingen svårighet att slå fast att hon hör hemma i Svenska Kyrkan. Naturligtvis är det så, det finns inget skäl att kritisera traditionella kristendomstolkningar bara för att de är traditionella. Två olyckliga traditioner måste man emellertid ta avstånd ifrån, homofobin och antisemitismen. Antisemitismen har ju inget bibliskt stöd men kan ju ligga i förlängningen om man hårdrar konflikten mellan Jesus och hans judiska meningsmotståndare. I stället för att se Jesus som den självtänkare inom judendomen han är. Homofobin och antisemitismens inhumanitet kräver inte bara ett kraftfull avståndstagande utan en kristen skuldbearbetning. Ty de har historiskt spelat stor roll inom kristenheten.
Men i övrigt. Tron på treenigheten och en Gud som finns i världen torde förena alla kristna. Liksom Jesus som personlig förebild. Det är svårt att tänka sig en kristendom utan detta. Låt vara att man ibland häpnar över vissa teologer.
Men naturligtvis finns det en skillnad i bibelsyn mellan ”liberaler” och ”konservativa”. Men den kan man diskutera på ett icke-antagonistiskt sätt. Och det tänker jag göra nu.
Skribenten, som heter Maria Landgren, skriver. ”Jag tror att Bibeln är Guds ord, skriven av människor”. Vad betyder det? Problemet med Bibeln är ju att det inte är en bok utan många böcker, skrivna av olika människor. Och att böckerna är sammanställda och utvalda av kyrkomöten. Vad betyder då ”Guds ord”? Att varje bokstav är sann, att självmotsägelser måste tolkas bort, både motsäger inom den enskilda bibelboken och mellan de olika bibelböckerna (tala om att göra osannolika och tillrättalagda tolkningar!). Att bibelförfattarna alltså varit verbalinspirerade (i varje komma vägledda av Gud) och att det samma gäller de kyrkomöten som sammanställt böckerna. Också där har Gud använt människorna som marionetter. Att det inte bara är kristendomens grundtanke som räddats, utan varje Guds detalj. Det senare kan man naturligtvis tro. Men varför?
Maria Landgren skriver: ”Om 50 år kommer våra barnbarn ifrågasätta delar av vad vi står för idag och delar av den Gud vi skapade, på samma sätt som vi gör idag när vi ser femtio år tillbaka”. I detta har hon helt rätt. Men så kommer hennes förvånande slutsats: ”Därför vill jag inte på eget bevåg möblera om Gud efter vad jag själv uppfattar och sedan tolkar”.
Det är en dröm om en Gud bortom alla tolkningar. Att människan skulle kunna begripa Gud och sedan hålla denna tolkning mot tiden. I själva verket är det rimligare att säga att människans tolkningar av Gud hela tiden förbättras. Och någon fullständig insikt om Gud kommer aldrig att nås. Människorna får mer och mer kunskap, blir intelligentare och intelligentare, förstår världen och Gud allt bättre. Maria Landgren håller säkert med mig om att detta gäller världen, att vetenskapen har utvecklats och kunskapen växt. Varför skulle det då inte gälla tolkningen av världsintelligensen? Varför skulle bibelförfattarnas tolkning vara ett riktmärke för alla tider?
Varför blir jag misstänksam? Därför att ärkebiskopen får möjlighet att lugna de konservativa och betona åsiktsgemenskapen med en vettig konservatism. Precis vad som behöver sägas. Maria Landgren framstår som en alltför idealisk konservativ, som man gärna lugnar.
20 okt.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg