Lars Westerbergs Blogg

Dovt och stumt. Nu går hösten sin dystra marsch in i november. Ljusen brinner på gravarna. Vi gör förskrämda gester.
Döden och döendet. Hur är det att dö? Hustrun, Christina Bergil, skildrar det i sin senaste roman ”Något så vacker”. Jag jag tänker på när jag var sjutton år och min mamma dog i cancer. Jag visste att hon skulle dö och själv måste hon också ha vetat det. Jag tänkte både då och senare på hur förfärligt det måste vara för henne. Hur ensam, rädd och utan hopp. Det var så hemskt att det blev obegripligt.
Många har också skrivit om sitt döende på nätet. Och uppenbarligen har många velat läsa. Jag tror det är bra både att skriva och läsa. Att bearbeta och kommunicera är säkert en lättnad. Och att lyssna, fast man lika gärna skulle kunna fly och tränga bort, är både modigt och utvecklande.
Vad jag uppskattar med Christinas skildring är dess frånvaro av idealiserande. Den döende är en sympatisk person, till skillnad från sin far. Lätt att leva sig in i. Men hon är inte fri från bitterhet och avund, hon uppvisar fullt mänskliga känslor.
Nu kan man invända att döendet och döden inte är samma sak. Vi kan leva oss in i döendet, men om dödsögonblicket kan ingen berätta, själva gränspasserandet. Så långt om döden som en personlig upplevelse.
Men allhelgonahelgen handlar mer om vårt förhållande till våra döda. Det mycket egendomliga att någon är med i samtalet, med i gemenskapen, fram till ett visst klockslag. I efterhand minns man någon före en viss tidpunkt, men aldrig efter.
Men all förflutenhet är en sorts död. Det har varit, men är inte längre. Jag tänker på Lars Westerberg, när han var 50 år. Då hade han en son som var tre, en som var sex, en som var tio och en som var tolv. Det var ett helt annat liv och alla de små pojkarna är alldeles försvunna. De existerar nu som vuxna människor. Och är annorlunda och har en annan roll i mitt liv.
Men jag minns. Det förflutna är mycket närvarande i mitt nu. Somliga jag känt är döda. Men det är hur viktiga de är nu, som betyder någonting. Deras gestalter träder fram, de har fortfarande något att säga. Många andra som ännu är vid liv har jag förmodligen sett för sista gången. Och det är inte säkert att det skulle kännas så meningsfullt om de uppenbarade sig efter decenniers frånvaro, hur mycket de än betydde då. Det som främst skiljer död och frånvaro åt är att döden är den oåterkalleliga frånvaron. Men i minnenas styrka och meningsfullhet hävdar sig de döda gott mot de levande.
Det är inte sant att minnet är passivt, dyker upp och försvinner som det vill. Snarare är det så att om man medvetet tänker på en människa eller en tidsperiod och håller fast tanken där, så dyker latenta minnen upp. Bara det att man samlar och sorterar sina aktiva minnen kan göra att de blir fler.
”Var är de som fanns före oss? Har de stigit upp till himlarna? Har de stigit ner till underjorden? Var är de? De har varit.” Som det heter i en gammal latinsk studentsång, som jag älskar. Aldrig förgängelsekänslan så stark: Var är de? De har varit.
31 okt.14

Nu kan jag även räkna in också Svend Dahl på Liberala Nyhetsbyrån bland de verkliga liberalerna. Kritiken mot PM Nilsson fortsätter. Dahls inlägg publicerades som ledare i Bohusläningen (27 okt.). Vi blir fler och fler.
Och Elin Grelsson Almestad tyckte sig i Göteborgs-Posten i går (29 okt.) se vissa likheter mellan vänstern och högerliberalerna. Det är Kajsa Ekis Ekman som fått starkt instämmande av alla liberaler för en ledare i Dagens Etc. där hon reagerat mot den accelererande förföljelsen av rökarna. Man skall numera varken få röka inomhus eller utomhus. Köpa cigarretter får man dock fortfarande och röka dem om man kan finna någon plats där det inte är förbjudet. Och där har man väl numera röjt undan alla möjligheter.
Elin Grelsson Almestad tycks förvånad över att detta motstånd mot förmynderiet tycks gå på tvärs mot alla politiska skalor. Men det är inte så konstigt. Vänsterrörelsen har alltsedan genombrottet haft sina liberala inslag. ”Liberal” var kanske ett skällsord, men ”antiauktoritär” och ”revolterande” var det inte. Borgerligheten värnade sina konventioner och traditioner och mot dessa vände sig revoltörerna. Att de i dessa avseenden var liberaler insåg de inte.
Nå, undantag fanns, inte alla var liberaler. Moskvas och Pekings trognaste ekon var det inte, ty de var starkt förankrade i en folkligt puritansk tradition. I likhet med sina förebilder tyckte man att det var onödigt att vara fri när man hade vetenskapen och den objektiva sanningen på sin sida. Det handlade inte om frihet utan om att tjäna en större sak än friheten. Proletariatets sak, nämligen, det klasslösa samhället.
Men huvudströmmarna inom vänstern fanns inte här. Här levde revolten hand i hand med kravet på underkastelse i solidaritetens namn.
Nyliberalerna å sin sida gjorde samma revolt inom borgerligheten. Det kom en högergeneration som insåg att liberalism och konservatism var oförenliga. Då reagerade de konservativa, som Gun Hellsvik. Marknadsliberalismen fick naturligtvis inte tillåtas ta över en livsstil präglat att tradition och auktoritet. Det är naturligtvis ok med frihet på det ekonomiska området – det är ett sunt vaktslående om penningpungen – men i övrigt är ju frihet tämligen onödigt. Vittnar bara om hållningslöshet och brist på disciplin.
Intressantare är då den pissträngda calvinism som man genom åren har kunna se hos s.k. liberala ledarskribenter. Här kan man tala om en viss spänning mellan förmenta ideal och verkliga. Förnuft och beskäftighet har starkt dominerat över respekten för andras frihet. Det är inte mycket att säga om det. Sverige är präglat av protestantism, inte av liberalism. De klokaste i församlingskollektivet styr. Individualism, vad är det?
30 okt. 14

Kajsa Ekis Ekman skrev i går (28 okt.) en artikel i Dagens Nyheter om sambandet mellan kapitalism och fascism. Genom att resonera helt rätt hela tiden lyckas hon med konststycket att misslyckas med att bevisa det hon skulle bevisa. Det finns nämligen inget samband mellan kapitalism och fascism. Annat än i den meningen att ekonomiskt missnöje, liksom annat missnöje, gynnar missnöjespartier. Och högerpopulistiska partier är missnöjespartier (fast man kan tänka sig andra typer av missnöjespartier).
Var hon däremot kommer fram till är att kapitalismen har inhumana konsekvenser, som är lika sinistra som, och mycket svårare att bekämpa än, fascismens. Och det må hon ju tycka. Ser man det historiskt är det dock snudd på revisionism och ett förminskade av fascismens värsta konsekvenser (rasism och folkutrotning). Märk Auschwitz! Men förmodligen är jämförelsen tänkt i nuet. Där förvirrade högerpopulister ter sig chanslösa i jämförelse med kapitalismens internationella maktsystem.
Den gamla marxistiska tankefiguren om det tyska kapitalets stöd till den hitleristiska nationalsocialismen anas visserligen. Nationalsocialisterna var inga kommunister, deras antikapitalism var av mildare slag, ungefär som socialdemokraternas. De svenska kapitalisterna hade stort utbyte av att samarbeta med socialdemokraterna och det var lika möjligt för det tyska kapitalet att samarbeta med nationalsocialisterna. Ett pragmatiskt kapital kan sträcka sitt samarbete ganska långt. Det är något helt annat än att se nazismen som kapitalismens högsta stadium. Nationalsocialismen stod långt från nyliberalismen. Man hade intresse av klassamarbete.
Så långt Kajsa Ekis Ekman. Det är sannolikt bra att detta blivit skrivet. Man har anat att antirasismen bara var en täckmantel för antikapitalism. Därför alla krumbukter och utfall mot liberalismen. Nu står det svart på vitt hos Kajsa Ekis Ekman. Det är en så bra analys man kan göra med dessa utgångspunkter. Och det blir inte bättre än så.
Sedan noterar jag med glädje att Håkan Homberg i Upsala Nya (23 okt.) har instämt i min kritik av PM Nilsson. Än finns det liberaler kvar.
29 okt.14

Så var det alltså Roy Andersson som var Hugo Rask. Vilket förklarar mycket. Både Ester Nilssons beundran och hennes irritationer över en viss brist på sammanhang i tänkandet. Roy Andersson tänker inte så bra, men nu har han fått pris, så han verkar glad ändå. Och hans filmer är faktiskt intelligent komponerade. Men kanske är Lena Anderssons reflektioner över Ester Nilsson det mest intressanta. Och det lär ju komma mera.
Johan Hakelius i Aftonbladet var i går (27 okt.) så äcklad över nyckelromaner och det skvaller de åstadkommer att han utropade följande uppmaning till författarna: ”Fly dig själv!” Han borde betänka vad Horatius - märk den fatala, ”fatalistiska” på grönköpinska, namnlikheten! - skrev: ”Hemifrån kan du fly, men aldrig från jaget!” Författare hämtar alltid sitt stoff ur verkligheten och i någon mening skriver de alltid om sig själva. Det som bör värnas är väl deras rätt att göra om verkligheten. Det är knappast deras fel att läsarna letar efter förebilder och tror att en romangestalt är så lik sin förebild att de blir utbytbara.
Åsa Beckman återkom i söndags till sina reflektioner över kulturkvinnan. Det är en analys som står nära min egen och jag har föga att invända. Det faktum att andra ofta säger vad jag själv redan har sagt, beror inte på mitt kolossala dolda inflytande, utan på att jag i min isolering är oerhört inläst på debatten. Därför drar jag tidigt de slutsatser som andra också kommer att göra. Och det är naturligtvis tillfredsställande när debatten bekräftar vad man tänkt.
Jag läste nyss om Sofokles och Euripides, att Sofokles skildrar människan som hon borde vara och Euripides som hon är. Det finns nog en starkt tendens hos människan att kräva att verkligheten skall bekräfta hennes ideologi. Kvinnor är alltid goda och solidariska, att påstå något annat är att tjäna reaktionen. I stället för att inse att verkligheten innehåller allting, snälla nazister och onda liberaler. Och privategoism och vilja till makt spelar stor roll hos alla människor. Den där föreställningen, som var vanlig hos mina generationskamrater, att tänkte man rätt så var man automatiskt god, man kunde helt enkelt inte vara något annat, allt annat var fiendens propaganda, spelar fortfarande en betydande roll. Fast det senare har visat sig att åtminstone marxisterna tänkte fel. Så jag kan bara uppmana Åsa Beckman att stå på sig. Det finns ett starkare systerskap idag. Även om allting har sina ofullkomligheter.
28 okt.14

Åsa Beckman föreslog förra onsdagen i Dagens Nyheter (22 okt.) att Augustprisets nomineringar borde diskuteras ivrigare på tidningarnas kultursidor. Det kan man hålla med om. Diskussion om böcker är alltid välkommen. Augustprisjuryns ambition är rimligen att lyfta fram goda och tillgängliga (lättsålda) böcker till en stor allmänhet. Ungefär samma ambition som dagens litteraturkritiker har. Augustprisjuryn kan bara vara lite mera skamlös. De korar en vinnare, vilket förenklar för den bokköpande allmänheten. Det blir bara en titel att hålla i minnet. Är det den enda bok man köper och läser, så bör man kunna garanteras att den inte är helt dålig. Tänker den presumtive bokköparen med rätta.
Då kan ju kritikerna ibland tycka att andra lättillgängliga och goda böcker borde nominerats i stället. Och det är väl utmärkt om de diskuterar detta. Kulturredaktionen kan ha delvis andra julklappstips än augustprisvinnaren. Den som då litar mer på sin kultursida än på augustprisjuryn gör kanske ett annorlunda val.
Min poäng är alltså att kvalificerade bedömare gör olika val och att diskussion om böcker alltid väcker eftertanke och intresse. Men att de böcker som haussas på våra kultursidor inte skiljer sig från sådana böcker som augustpriskommittén rekommenderar. Inte till typ och karaktär.
Nobelpristagare säljer också. Man vet att man då kan råka ut för mer svårartade författarskap. Viljan att ge sig själv status kan vara en viktigt drivkraft här. När man ger boken som gåva eller köper den till sig själv. Kanske kunde någon påpeka att Patrick Modiano är mycket bättre än våra nationalgenier. Valet av Partick Modiano var nämligen ett tråkigt val och hederligt. Han har varit måttligt uppmärksammad på våra kultursidor. Vilket säger allt om våra kultursidor. Inte ens så spännande som Michel Tournier och långt mindre än spännande Houellebecq. Han har bara varit bra, hela tiden.
27 okt.14