Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Tolkningsuppslag

Det har uppstått en stark tendens att sentimentalisera Sverigedemokraternas väljare i debatten. Så många främlingsfientliga kan det inte finnas, har man sagt. Man har antytt att sverigedemokratiska väljare inte vet vad de röstar på. Jag är däremot säker på att de vet vad de gör. Jag tror att osäkerheten på att ha röstat på rätt parti är mindre hos sverigedemokraternas väljare än hos några andra väljare. Och att samstämmigheten mellan parti och väljare är större än när det gäller något annat parti.
Men utan tvekan är dessa människor i hög utsträckning personer som känner sig föraktade. Och därför naturligen identifierar sig med de politiskt föraktade. Deras huvudproblem kan sammanfattas i två frågor.
1. Varför skall jag stämplas som fascist bara för att jag har fascistiska värderingar?
2. Varför motiverar mitt förakt för främlingen, andras förakt för mig?
Jag tror att dessa människor har svårt att se eller ta på allvar sin egen främlingsfientlighet. Man uppfattar främlingen som någon sorts marsmänniska. Främlingen är inte en medmänniska som du och jag, utan vårt gemensamma problem. Det är helt o.k. att vi diskuterar hur mycket hen kostar och vad vi skall göra med henom. ”Varför skall jag föraktas för att jag har en annan lösning på vårt gemensamma problem?” Inser man inte att främlingen är en medmänniska, att hen är lika mycket människa som man själv, att man måste försöka förstå det man inte omedelbart förstår, så hamnar man i denna problematik. Den tankefiguren förklarar varför främlingsfientligheten är starkast i områden där det inte finns några främlingar.
Det är naivt att tro gott om främlingen, säger den fördomsfulle. Man har ju hört så mycket om auktoritära livsmönster och andra kulturella konstigheter. Det är helt rätt att man inte skall tänka gott om främlingen. Det realistiska är att betrakta främlingen som vilken medmänniska som helst. Hur mycket man vill misstro sin medmänniska är upp till var och en. En lagom blandning av misstro och tillit är väl att rekommendera.
Men så detta med fasciststämpeln. Varför tycker man att det är så orättvist att bli kallad fascist? Därför att man känner till värdeladdningen i ordet men inte dess sakliga innebörd. Man känner till fascismens gärningar men inte dess idéer. Man känner sig vara mycket långt ifrån att vara en grym lägerkommendant. Att jämföra värderingar med varandra är man inte förmögen till.
Varför bidrar inte sverigedemokraternas skandaler till att sverigedemokraterna tappar väljare? Därför att identifikationen med de föraktade är så stark att handlingen att avslöja skandalerna blir en del av föraktet. Skandalen själv blir ointressant. Det intressanta är att avslöjarna hittat en ny anledning till sitt förakt. Man har själv alltid känt sig skamlig. Då blir ökningen av skammen, inte ett skäl att ta avstånd. Utan ett skäl att öka sin sympati.
23 sept.14

Nya politiska dimensioner

Jag läste två artiklar i lördags (20 sept.) som jag fann uppslagsrika och som båda försöker analysera sverigedemokraternas framgångar i valet. Petter Larssons artikel på Sydsvenskans kultursida och Enna Gerins och Daniel Suhonens på DN-debatt.
DN-skribenterna menar att det var en vänstervind som fångades upp av högern. Politiken har nämligen fått en ny indelningsgrund som konkurrerar med den gamla höger-vänster-skalan. Polariseringen mellan frihetliga och auktoritära värderingar har tillfört en ny dimension i politiken som kompletterar den traditionella ekonomiska politikens uppdelning i höger och vänster. Å ena sidan GAL (grön, alternativ, libertariansk) och å andra sidan TAN (traditionell, auktoritär, nationalistisk). Där tycker jag att de har kommit fram till något.
Men var det då verkligen en vänstervind som blåste och inte bara en missnöjesvind? Det skulle ha varit en vänstervind om den gamla vänster-höger-skalan varit allenarådande. Men det visade sig på en annan skala vara en högervind. Det visar kanske resonemangets godtycklighet. TAN-polen är ju egentligen klassisk konservatism och det var konservatismen som förr i världen representerade högern.
Sedan försvann konservatismen ur svensk politik, alla blev frihetliga och det var graden av ekonomisk liberalism som avgjorde var man stod på vänster-höger-skalan. Vad vi nu ser är konservatismens återkomst. Att en icke-ekonomisk dimension väger tungt.
Gerin/Suhonen beklagar att den anständiga konservatismen försvunnit. En konservatism utan främlingsfientlighet. Den skulle kunna ha varit ett alternativ för den som faller för sverigedemokraternas locktoner. Men jag tror verkligen att den anständiga konservatismen saknar lockelse. Varför skulle man vara nationalist om man inte vill använda den i aggressivt syfte? Eller traditionalist? Den auktoritära livshållningen har väl en inbyggd aggressivitet som är sin egen belöning. Mer drakonisk strafflagstiftning (och bort med kepsarna ur klassrummen) kan man väl plädera för också utanför sverigedemokraterna.
Men det är naturligtvis upptäckten av främlingen som ger konservatismen vind i seglen. Om man ser ett dom, en syndabock att tycka illa om, har man plötsligt ett behov av ett vi. Det är det som skapar behovet av att återupptäcka tradition och nation. Då blir det ofta komiskt. Vilka traditioner finns det att värna mot främlingen i detta liberala och moderna land? Vad har detta internationellt orienterade land för kärna? Varför skulle man ägna sig åt sådana patetiska övningar om man inte behövde en identitet att ställa mot främlingens. Det är avståndstagandet från främlingen som gör att liket börjar leva. Blåser in en känsla i döda föreställningar.
Petter Larssons tanke är att samlingen i mitten, bristen på tydliga alternativ i politiken, skapar utrymme för sverigedemokraterna. Det blir det enda partiet för de missnöjda, det enda parti som verkligen skiljer sig. Så är det. Frågan är vad man kan göra åt det.
Jag har en känsla av att nyliberalismen bröt nacken av sig, det var ingen verkligt bra idé, och lämnade åt borgerligheten att föra mittenpolitik. Varför socialdemokratin övergav sin traditionella folkhems och välfärdspolitik är jag för dum för att begripa. Jag tänker att det har något att göra med globalisering och europeisering, med kommunismens fall, som gör att kapitalismen inte längre behöver visa något mänskligt ansikte. Under nyliberalismens glansdagar på 80-talet sa man ofta att Keynes var passé. Jag blev bara förundrad över den ekonomiska vetenskapen. Det verkade som om ekonomerna iakttog en verklighet de inte förstod och ändrade teorierna efter vad de såg.
Att driva politik är inte att sälja en vara. Det är att ha en övertygelse som man vill att andra skall dela. Man kan se att människor blir ideologisk hemlösa om inget politisk parti representerar deras idéer. Tycker man inte själv så, kan man bara hoppas att de som tycker så, skapar detta alternativ. Själv känner jag mig hemlös. Liberalismen vore en bra idé, kära Folkparti! Jag har fått lämna höger-vänster-dimension och rösta med GAL.
22 sept. 14

Fastkörd debatt

Jan Guillou-debatten om vad man i Sverige visste om förintelsen fortsätter. Dock utan att komma ur fläcken. Den 15 september skriver Torbjörn Tännsjö i DN i stort sett detsamma, som jag tidigare skrivit i min blogg. Dock inte på grund av påverkan, utan genom att vi den här gången råkade tänka i samma banor. Och i går (18 sept.) kommer Elisabeth Åsbrink med nya belägg för att man rapporterade om förintelsen i svenska nyhetsmedia. Det går naturligtvis att skaka fram det ena belägget efter det andra för att man informerade om förintelsen, det intressanta är hur helhetsbilden av information och desinformation såg ut. Dessutom så står Guillous huvudargument kvar. Hur kunde en antinazistisk tidning som Se vara så okunnig, så sent som 44, om allting var så allmänt känt? Ingen har levererat någon bra förklaring på det. Det kan naturligtvis ha varit ett enstaka fall av inkompetens, som fick alla initierade läsare att höja på ögonbrynen.
Nå Elisabeth Åsbrink använder hela tiden formuleringen ”vad visste vi?” Bortsett från att den generation det gäller är i stort sett borta vid det här laget, så är det nog viktigt att man försöker precisera vilket ”vi” man talar om.
Tänk er en vanlig neutral svensk. Hen kanske i sina känslor lutar lätt åt det ena eller andra hållet, när det gäller stormaktssympatier. Men hen är inte så deciderad och alls ingen fanatiker. Hen håller framför allt på samlingsregeringen och hoppas att den skall hålla Sverige utanför kriget. Vad visste hen?
Den viktigaste nyhetskällan är Sveriges Radio. Den förväntades vara partsneutral och hade hög trovärdighet. Och alla lyssnade på radio - mer intensivt under denna period än någonsin. Den näst viktigaste nyhetskällan är förmodligen journalfilmerna på bio. De når många, ehuru inte lika många som radion, och de har ganska låg trovärdighet när det gäller partsneutralitet. Om jag inte misstar mig visade man ibland rena propagandafilmer. Ändå är det inte otänkbart att de bestämde mångas verklighetsbild.
På tredje plats kommer Dagens Nyheter. Det är en stor stockholmstidning och samlingsregeringens språkrör framför andra. Men naturligtvis inte på långt när lika intressant som de två första nyhetskällorna, eftersom det fanns många andra tidningar man i stället kunde läsa.
Hade denna medelsvensson någon anledning att tvivla, när hen blev informerad om förintelsen? Jo, två skäl. Förintelsens osannolika monstruositet. Och att det är krig och de krigförande makterna sprider desinformation. Alltså, vad är rimligare än att hen resonerar: Detta är väldigt osannolikt. Det ligger förmodligen något i det, men bilden måste vara oerhört överdriven. Trots de bästa intentioner har den allierade propagandan slagit igenom. Det är förskräckligt nog om det är sant till 10%. Men så illa som det påstås kan det inte vara. Jag får vänta till krigsslutet med mitt omdöme.
Hur är det då med den deciderat tyskorienterade. Även hen vet att det förekommer krigspropaganda. Därför förnekar hen allt negativt hen hör om Tyskland och tror på allt positivt. Det hen vill förneka avfärdar hen som allierad gruel-propaganda. Då kan hen med visst fog utropa när Auschwitz öppnas: ”Detta visste jag inte, detta anade jag inte!”.
Men man kan naturligtvis förebrå henom att hen låtit värderingarna styra verklighetsbilden. Denna form av ideologisk förblindelse kan med rätta kritiseras. Hen har avstått från att sakligt pröva vad som kan vara sant eller inte sant. Tills verkligheten blir så ovedersäglig att den spränger ideologin. En vänstergeneration bör känna igen problemet.
Men mitt främsta argument mot dessa bortförklaringar är Kristallnatten. Där handlar det redan om regelrätta förföljelser och trakasserier. Den kände alla till. Auschwitz är bara den logiska följden, den monstruösa kulminationen. Det handlar om grader i helvetet. Den som tolererar Kristallnatten har med öppna ögon försvurit sig åt djävulen. Då spelar det mindre roll vad man visste eller trodde om förintelsen.
19 sept.14

Strukturell rasism

I går skrev Filip Yifter-Svensson på Sydsvenskans kultursida om den strukturella rasismen (17 sept.). Han hävdar att gränsen mellan rasister och antirasister är flytande. Varken fullblodsrasisterna eller fullblodsantirasisterna är särskilt många. Det handlar i stället om gradvisa skillnader.
Det är inte rasisternas eller sverigedemokraternas fel att invandrade akademiker inte får jobb som motsvarar deras utbildning. Eller att Henrik men inte Hassan får svar på sin lägenhetsansökan. Menar Yifter-Svensson. Det kan man väl säga. Men bara i ett genuint antirasistiskt samhälle upplevs den strukturella rasismen som ett problem. Man inser att det inte borde vara så och man kan försöka göra något åt det. Och ett personligt ansvar finns också i detta, det är inga opersonliga strukturer som verkar. Det sitter någon och väljer bort Husseins jobbansökningar, Husseins lägenhetsansökningar. Och varför gör de så? Är de smygrasister? Eller tror de att andra är det, att det blir problem om de väljer Hussein? Diskrimineringen av akademiker beror väl ofta på en övertro på det svenska utbildningssystemets överlägsenhet. Kompetenta och högutbildade människor får ingen chans, därför att man inte kan göra en objektiv värdering av deras kompetens. Det passar inte in i ett byråkratiskt lands formaliserade kriterier. Men kanske är det så att även svenskutbildade akademiker diskrimineras. I så fall är det väl ren rasism och beror inte på strukturer.
”Jag tror att ett av SD-anhängarnas största problem med det de kallar pk – media är att de uppfattar den som dubbelmoralisk. Om ni gillar olika så mycket, kan de säga, varför finns det då inga utomeuropeiska namn i era spalter?”
Detta är alltså vad Filip Yifter-Svensson tror.
Det tror inte jag. Blir det fler utomeuropeiska namn kommer rasisterna inte att säga: ”Säga vad man vill om våra meningsmotståndare, men de är i alla fall sina mått trogna.” Utan de kommer förstås att säga: ”Typiskt pk-media! Släpper in en massa blattar som får tala i egen sak. Nu har blattarna tagit över media också!” Så bekräftas deras världsbild och deras paranoia tilltar. Det är vi andra som ser det orättvisa i att stora grupper inte kommer till tals. Det blir bättre, de kompetenta och skickliga skribenterna ur dessa grupper blir fler. Men man kan sucka, liksom feministerna kan sucka, att det är väldigt långt mellan teori och praktik och att framstegen sker med myrsteg.
Men nog borde det finnas en kontrollinstans för verksamheter där invandrare försåtligt diskrimineras. Det finns förmodligen undanflykter i det enskilda fallet, men visar sig en statistisk obalans, borde det kunna leda till propåer om skärpning. Är grunden till diskriminering konflikträdsla – torde bråkande myndigheter kunna vara effektiva. Sådana åtgärder bör vidtas, inte därför att det är ett argument mot de öppna rasisterna, utan trots att det troligen provocerar dem.
18 sept. 14

SD-problemet

Sverigedemokraterna fortsätter att vara en huvudvärk. Ett chockat medieetablissemang vrider sig i plågor. Bengt Ohlsson i DN igår (16 sept.) säger att han aldrig har träffat en sverigedemokrat. Man lever tydligen ytterst isolerad i de där södermalmsghettorna. Men han kunde ju lyssna på Ring P 1 om han undrar hur de låter.
Ola Nordebo i Västerbotten Kuriren (15 sept,) har en vanlig attityd. ”Etablissemanget har uppträtt som om målet varit att stämpla och isolera Sd-väljare – inte att vinna dem tillbaka, bort från ett farligt parti och visa på att lösningen på frustrationen inte är den främlingsfientlighet Sd lockar med”. Jag tror inte på myten om den vilseförde SD -väljaren. Jag tror att samstämmigheten mellan väljarnas värderingar och partiets är större än i något annat parti.
Som den kloka Tove Lifvendahl skrev i Svenska Dagbldet igår (16 sept.) ”De som reflexmässigt tycker att Sverige blir ett sämre land av invandring bör rösta på SD eftersom inget annat parti härbärgerar den åsikten.” Men hon tror inte att de genuint främlingsfientliga bland SD-väljarna är många. Det tror däremot jag. De som stöder SD utan att vara främlingsfientliga, utan bara missnöjda i största allmänhet, kan i alla fall inte ha missat SD:s främlingsfientlighet. Varför skulle man stödja denna främlingsfientlighet om man inte har en betydande mått av tolerans mot intoleransen. Om det inte är invandringen man är missnöjd med, vad är det då?
Åsa Linderborg i Aftonbladet vädrar den vanliga vänsteranalysen. Det är Alliansens fel att SD har vuxit. Det beror nämligen på att Alliansens vanstyre har förvandlat Sverige till ett land i misär. Och ur misären skulle rasismen uppstå. Kopplar man samman en rad osannolika påståenden kan man leda ett sådant resonemang i bevis.
Så länge jag har varit intresserad av politik har oppositionen hävdat att regeringen har vanstyrt landet. Det har alltid tett sig som överdrifter oavsett man hållit på den ena eller den andra. Tanken är att skillnaden mellan regering och opposition är avgrundsdjup. Det är svårt att se denna enorma klyfta mellan partierna. Det fråga man måste ställa sig är om den borgerliga politiken verkligen har förvandlad det socialdemokratiska välståndet till misär. Men en sosseregering skulle rasisterna vara betydligt färre? Tro det?
Men denna analysmodell gör det omöjligt att vara antirasist om man är höger. Högerpolitik leder alltid till rasism, därför är det rent hyckleri om någon högerman fördömer rasismen. Det verkar vara att bevisa för mycket. Men så kan det gå när tankeapparaten går varm.
Rasismen har många orsaker. Social och ekonomisk frustration är bara en av dem. Men kanske den som är möjlig att påverka. Moralen kommer man aldrig ifrån. Så länge människor i samma ekonomiska och sociala situation väljer olika.
Att dumskallestämpla Sverigedemokraternas eller att förklara dem vara känslomässigt störda, är elitism och klassförakt, säger Åsa Linderborg. Klassförakt är det väl knappast. Det kan man bara hävda om man själv lider av klassförakt. Som alla vet är ondska och dumhet jämt fördelade över klasserna. Att förutsätta något annat är klassförakt. Fy å sig Åsa!
Men elitism är det förvisso. Att hävda att solidaritet är bättre än egoism, och att klokhet är bättre än dumhet, är god elitism.
Jonas Thente har i DN idag (17 sept.) en alltigenom förnuftig artikel. Att man på kultursidorna har fört en identitetspolitisk och akademisk diskussion snarare än att ta debatten med sverigedemokraternas väljare. Det är att på ett rätt sätt identifiera problemet. Men hur optimistisk kan man vara? Hur övertygar man genom förnuftig argumentering den som inte kan eller vill (känsloskäl, prestigeskäl) vara förnuftig? Som psykologiskt behöver sina fördomar. Detta har jag grubblat på hela livet. Därför att mina första tjugo år lärde mig att dumheten var problemet. Den akademiska miljön har jag alltid upplevt som ett reservat.
17 sept. 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg