Lars Westerbergs Blogg

Bland de många argument från min sverigedemokratisympatiserande kommentator Totte som jag inte hann bemöta finns det ett som är ganska bra. Han påpekar att i varje budget ställs grupper mot grupper. I den meningen måste faktiskt grupper ställas mot varandra.
Men det är skillnad mellan den resursfördelning som sker inom en välfärdsstat och tron på att man har rätt att utestänga några från välfärden. Pensionärer kan alltså inte ställas mot invandrare. Men får inte alla det sämre om vi öppnar våra hjärtan för invandrare, inklusive pensionärerna? Jo, allt annat lika, är det så.
Reinfeldt uttalande tycks ha provocerat. Man har påpekat att kostnaderna för invandrarna kan ses som en investering. På kort sikt är det en kostnad, på lång sikt kommer det att löna sig. Varför då alls tala om öppna hjärtan?
Ja, dels är det ett realistiskt erkännande av att det på kort sikt innebär en kostnad. Det måste väl anses hederligt att erkänna detta. Och framför allt är det ett moralistisk påstående. Även om det skulle kosta, så är det vår humana plikt. Inget uttalande har gjort mig så glad.
Min kommentator tycker att ungdomen skulle öppna sitt hjärta för pensionärerna. Ja, det vore väl bra. I synnerhet som pensionärerna är olönsamma. De är inte ens någon klyftig investering. Därför blir det ett exempel på vår civilisation och vår humanitas hur vi behandlar våra pensionärer.
När Reinfeldt talar om demografi så tänker han på att det måste finnas människor som tar hand om pensionärerna. Det är inte bara en fråga om pengar. Men det är klart att ju fler människor som kan tjäna pengar, desto bättre för pensionärerna.
Min kommentator påpekar också, helt riktigt, att A och O är att de nykomna sätts i arbete. Det har han helt rätt i, det är en grymhet att döma människor till arbetslöshet. Det gäller svenskar som invandrare. Att klaga på att människor lever på bidrag efter att ha dömt dem till arbetslöshet, verkar inte logiskt. Men finns det inte människor (oberoende av etnicitet) som hellre lever på bidrag än att arbeta. Jo, sådana människor finns. Det handlar dels om ett systemfel och dels om omoral. Systemfel, så till vida, som det ibland lönar sig bättre att leva på bidrag än att arbeta. Det är inte lätt att konstruera system, som ger människor möjlighet att bo och äta, och som samtidigt ser till att det alltid är lönsammare att arbeta.
Att tro att invandrare skulle vara mera benägna att bidragsfuska än andra svenskar är givetvis en fördom. Förhållandet är förmodligen det motsatta. Kommer man till ett nytt land har man mycket att vara nervös för. Man vill snabbt kunna få en ordnad tillvaro och kunna försörja sig själv. Den infödde, som inte har sådana problem och väl känner systemet, frestas nog lättare att utnyttja det.
30 sept.14

Ibland känner man lust att städa. Bemöta sådant i debatten som man inte hunnit bemöta. Jag tänker på historikernas diskussion med Jan Guillou om vad vi visste om förintelsen. Och på en serie kommentarer på min blogg som rörde sverigedemokraterna. Kommentatorn var själv inte sverigedemokrat men hade förståelse för vissa av deras argument. Jag bemötte en del i torsdags men allt hann jag inte med.
Historikerna börjar i sitt senaste debattinlägg (DN 26 sept.) med att klaga på vilken liten roll historiska fakta spelar i debatten. Det kan man knappast säga. Så vitt jag förstår gör deras belägg intryck – i varje fall gör de intryck på mig. Särskilt gör det intryck på mig när Sveriges Radio, Stockholmstidningen och Aftonbladet åberopas – Handelstidningen nådde väl bara de redan frälsta. Men var historikerna tycker är väl att det borde tysta varje invändning och reflektion. Och här saknar jag en historikernas självbesinning.
Historiker kan nämligen aldrig nå sanningen om hur det egentligen var. På varje historikers kylskåp borde det stå: Förväxla aldrig det som kan beläggas med det som verkligen var. Tillgången på källmaterial sätter alltid en gräns för vad man kan veta, ingen vet mer än vad källmaterialet tillåter. Det är ovetenskapligt att spekulera i vad som inte låter sig beläggas. Men att påstå detta är inte samma sak som att påstå att någon nödvändigtvis har sagt en osanning.
Detta sagt som en allmän reflektion som inte har mycket med denna debatt att göra. Historiker gör naturligtvis mer än att samla fakta. De är också vana att reflektera över sitt material, dra sannolika slutsatser, sätta in det i sitt sammanhang. Men det är inte säkert att den delen av verksamheten enbart är en uppgift för historiker. Framför allt inte rörande vilka moraliska slutsatser man kan dra. Att göra en moralisk bedömning av verkligheten är alltid ovetenskapligt. Och alltid nödvändigt för envar.
Jan Guillous enda starka argument avfärdar historikerna på ett korkat sätti sitt senaste inlägg. Jan Guillou anför ett exempel på desinformation i antinazistiska Se så sent som 1944. Historikerna påstår att han därmed tror sig ha vederlagt alla exempel på sann information som de själva letat fram.
Men det är långt ifrån Jan Guillous poäng. Vad han säger är att om till och med antinazistiska journalister så sent kunde vara så okunniga, hur okunniga kunde då inte vanliga människor vara?
Nu är frågan vad ett enstaka exempel betyder. Man tycker sig ha upplevt att journalister, också sådana som borde veta bättre, ibland skriver hårresande saker. Kort sagt, olycksfall i arbetet inträffar. Enligt historikerna bör vanliga läsare inför Se-artikeln ha reagerat med: ”Jamen, herregud, det vet ju alla människor att det är judarna som transporteras till dödslägren. Har de inte läst någonting av det som stått i svensk press det senaste åren.” Det kan ju ha varit så.
Det är naturligtvis så att ju generellare man tolkar Jan Guillous grundpåstående, ”vi visste ingenting”, desto orimligare blir det. Tolkar man det som ”Ingen visste något” blir det naturligtvis absurt. Man måste alltså precisera vad man menar med ”vi”. Och det har jag tidigare diskuterat.
Jag får återkomma till min kommentator Totte om sverigedemokraterna.
29 sept.14

Jag tänkte att jag skulle skriva om min otrygghet. Men sedan började jag fundera på om jag verkligen är så otrygg. Få vet ju bättre var hen står, vad hen tänker och vad hen känner, än jag. Det är förstås en trygghet, men en trygghet för inåtvända. Andra torde inte känna något behov av detta.
Vad menar man när man säger att man är lycklig eller olycklig, trygg eller otrygg? Ja, man är väl på jakt efter den känsla som ter sig dominerande i ens liv. Däremot vet man ju ingenting om andras själsliv. Och kan på det här området egentligen inte jämföra sig med andra. Det skulle kunna vara så att man känner sig dominerad av en känsla, fast man är mindre dominerad än de flesta andra. Det kan ju hända att otryggheten ytterst bottnar i något biologiskt. Skapar en nödvändig vaksamhet och en benägenhet att långsiktigt skydda sig mot faror och olyckor.
Jag slås också av den lite förvånande tanken att man kanske kan ha för god kontakt med sina känslor. Den som uppsöker sina smärtpunkter har förmodligen mer ont än andra. Försvarsmekanismerna är ju vanligen synnerligen funktionella och bidrar väl förmodligen, hos den någorlunda sunda människan, till stabilitet och harmoni. Kan man få för mycket självinsikt?
Jag är trygg med mig själv och otrygg bland människor. Det var så jag såg på det under mina ensamma studentår. Men då hade jag redan lämnat barndomen. Med mina föräldrar måste jag väl ha varit trygg? Jo, jag minns ingen otrygghet där. ”Du är ett ensamt barn” sa min mor till mig och om mig och det ingick tidigt i min självbild. Hur kommer det sig att jag inte kände mig trygg, trots att föräldrarna ingav mig trygghet?
Jag skall vara mera konkret. Mina första sju år tillbringade jag i ett litet municipalsamhälle. Trädgården, tomten, bestod av skogsdungar. Där kände jag mig mycket trygg. Två sjukhusvistelser bryter vanelunken. En så tidig att jag inte minns den, den andra i 5-6-årsåldern minns jag glasklart. Kan det ha åstadkommit en tidig insikt om det begränsade i föräldrarnas makt. När yttervälden tränger på kan de inte skydda en. Då är man hänvisad till sig själv.
Vid sju års ålder bytte jag den trygga skogen mot en kall och blåsig och glest bebyggd stad. Och jag tvingades gå i skola. Jag var oftast skolsjuk. Eftersom jag inte hade svårt för mig, inte var dålig i skolan, har jag tänkt att motivet i första hand var socialt. Jag var ganska reserverad men jag gillade och respekterade mina kamrater och de gillade och respekterade mig. Kan det ha varit mina tidiga sjukhusvistelser som spökade? Kan det ha varit en tidig upplevelse av att främmande människor är farliga, att tryggheten finns i ensamheten? Men det slår mig nu att det kanske verkligen handlade om skolundervisningen, att den störde en kreativ och arbetande fantasi. Det var ju så jag tolkade det då. Kanske är det en integrering som är alltför lite uppmärksammad, en harmoni mellan input och outpot. Jag tror den är nödvändig, man måste lära, för att kunna skapa något bra. Jämför alla människor idag med skrivklåda, som tycker det är onödigt att läsa litteratur. Och betänk att den tidens skola byggde på korvstoppning. Mina uppsatser lästes alltid upp för klassen, som unnade mig denna framgång. Jag hade bara velat fantisera hela tiden.
Min folkskollärare talade om vikten av att ha fantasi, när man skrev uppsats. Jag minns att en av mina klasskamrater på rasten ifrågasatte detta.
Visst behövde man fantasi för att kunna berätta sagor. Men vad hade man för nytta, senare i livet, av att kunna berätta sagor? Han uttryckte sig inte så, men det var detta han menade. Jag anade redan då att fantasi hade ett långt mer vidsträckt användningsområde.
Varför drabbades jag inte av Jante-lagen? Därför att jag var en så typisk underdog. När en underdog når vissa framgångar blir man inte avundsjuk, utan upplyft. Det finns åtminstone något område där hen kan kompensera sig. Kanske gjorde jag ännu större succé som skådespelare på klassens roliga timme. Minns att det är en tid, 1952-1958, då man inte uppmuntrade frimodighet, utan allt byggde på hämning och disciplin. Då kunde den som vågade leva sig in med kropp och själ, sticka ut. Man har ju sett många suveräna barnskådespelare, vilket kan få en att fundera över barns förmågor och över skådespelarkonsten.
Vad blev mitt ursprungliga ämne av? Tydligen sa jag vad jag hade att säga, på ett tidigt stadium, och började prata om annat.
26 sept.14

”Vad skulle svensk kulturdebatt vara utan Aftonbladet och Expressen?”, frågar P.O. Enqvist när han intervjuas i Aftonbladet på 80 årsdagen (24 sept.). Han har ju helt rätt och jag har ett långt liv förundrat mig över intellektuellas fördomar mot kvällspressen. Allt sedan jag kom till Lund har jag läst den troget och den har alltid varit en viktig del av det samtalsklimat i vilket jag lever och levat. Missförstå mig rätt, jag läser bara ledar- och kultursidor. Aftonbladets utmärkta kolumnister läste jag också på 60- och 70-talet eftersom nästan alla var bekanta namn från kultur- och ledarsidan.
Men hela tiden detta massiva förakt från människor som inte läser kvällspress. Ofta eljest framstående och välorienterade människor. Jag har aldrig kunnat begripa detta.
Sensationsartiklarna på nyhetsplats kan man ju hoppa över, det gör alltid jag. Det man inte läser behöver inte bekymra en. Jag har en hypotes att aggressiviteten bottnar i att dessa artiklar representerar en svårövervunnen frestelse för kvällspressens häcklare. Man kan inte bara bortse från dem, de lockar som Odysseus sirener.
Det får tråkiga konsekvenser. På mitt stadsbibliotek i Lund finns numera inga kvällstidningar. Eftersom jag köper Aftonbladet och Expressen varje dag är det inte något stort bekymmer för mig. Det är endast när jag reser bort en vecka och i efterhand skulle vilja kolla vad tidningarna skrivit, som det känns handikappande. Jag lyckades tjata mig till GT några år, så mycket värdefullare som den inte saluförs i Lund, men det var naturligtvis den första som fick stryka på foten. Sedan Expressen och Aftonbladet och till sist också Kvällsposten.
Man kan naturligtvis ifrågasätta värdet av ett tidningsrum i datorernas tid. Men att besparingarna i första hand går ut över kvällspressen måste väl bero på fördomar. Och det är fördomar jag ofta möter hos intellektuella.
Jag förmodar att folkbiblioteken starkt känner sitt kulturpolitiska ansvar. Och man kommer inte ifrån att den som inte tar del av kvällspressens ledar- och kultursidor följer en högst aborterad debatt. Jag är lidelsefullt intresserad av landsortspressens kultur- och ledarsidor men det är jag ganska ensam om. Men när också den debatt som förs i metropolerna på grund av rena fördomar aborteras är den naturligtvis allvarligare.
När jag kom till Lund och började läsa dagspress hade Karl Vennbergs Aftonblad den bästa kultursidan. Den var vass, präglad av lätt buren lärdom och av en ironisk, intelligent och mycket rolig humor. DN var tyngd av att vara rikets seriösa talarstol. Det blev betydligt mindre personligt. Vennbergs lätta garde rörde sig friare, blev vänner och samtalspartner. Bo Strömstedt gjorde samtidigt en märkvärdig kultursida i Expressen. Den var ibland för populistiskt för min smak. Också intetsägande notiser om nedlagda dansbanor kunde publiceras. Dessutom förekom då och då tråkiga politiker från folkpartiet, Per Ahlmark, Ola Ullsten, Olle Wästberg. Jag tänkte att det var något som ledarsidan beordrat. Men det fanns inga intellektuella liberaler på den tiden, så man fick väl ta vad man hade. Men annars var det en märklig kultursida. Byggde mindre än Aftonbladet på det personliga samtalet. Och mer på lysande uppvisningar av intellektuell och stilistisk briljans. Lars Forsell, Sven Delbanc, P.O. Enqvist, Anders Ehnmark, Lars Gustafsson.
Apropå frånvaron av liberaler. Jag minns att Aftonbladet i mitten av 70-talet förde en debatt om socialdemokratin och de intellektuella. Det handlade om risken att stöta bort de intellektuella som stod till vänster om socialdemokratin. Jag föreslog mina vänner i Liberal Debatt att vi skulle lansera debatten om Folkpartiet och den intellektuelle. Det var när Lars Gustafsson just kommit ut som liberal, så vi hade bara en.
Det skall också sägas att Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands ledarsida på Aftonbladet nog var historiens bästa ledarsida. Respektlös, vass och studentikos. Per Wrigstads ledarsida på Expressen var en katastrof. Man hade ambitionen att skriva enkelt. Det ledde till en tankemässig och stilistisk förenkling som gjorde den helt meningslös. Det blev ju helt annorlunda när Bo Strömstedt blev chefredaktör. Det var förstås en höjdpunkt i tidningens historia. Idag har Expressen en av sina bättre perioder. Aftonbladet är på ledarplats lite blek men hedervärd.
Hur är det idag med kulturbevakningen? Morgontidningarna har idag samma rörlighet som kvällstidningarna i sin kulturbevakning. Fast de ibland kan påminna om magasin för lättkultur. Jag trivs dock bättre med Wimans DN än med Olof Lagercrantz, trots att man inte längre har möjlighet att uppleva samtiden som stor dikt. Men annars var det mesta tråkigare förr.
Självklart kan man inte bortse från Åsa Linderborg och Karin Olsson. Aftonbladet är ju unik genom sin debattposition. Inte alltid så omdömesgill men alltid orädd. Och Expressen hävdar sig väl. Det är bara Svenska Dagbladet som just nu sackar lite grann.
25 sept.14

Ofta känner jag mig uppslukad av debatten. Det sägs mer än jag egentligen kan förhålla mig till. Med stor lust känner jag satserna formuleras i mitt huvud. Jag är tacksam för den lusten. Nätet har gett mig möjlighet att prata till alla och ingen. Ibland känns det mycket tillfredsställande. Att jag kan sitta här i min ensamhet och komma på saker.
Men det känns också som om de många debatterna begränsar mig. Finns det inte så mycket annat jag kunde prata om? Ett samtal för den som inte följer alla andra samtal. Som bara går här en kall dag i slutet av september och tänker på livet.
Vad kan jag tala om för udda ting? Jag kan citera en dikt.
Odysseus
Nött är skeppets reling
nött är roderkulten i min hand
glatt av handens nötning,
svart som ädelträ
av levrat blod.
Ännu några öde nätter
må jag spara sömnens njutning:
speja oavlåtligt genom natten
efter välbekanta tecken.
Intet byte för jag med mig,
inga smycken från min långa färd.
Allt jag ägt har skingrats åter
likt en orättmätig vinst.
Gudars vilja har jag hädat
slagits ner, men rest mig blodig,
fylld av trots och bitterhet.
Nu jag söker kända vatten,
dem jag minns har annan färg.
Finns måhända spår i daggen
av min kvinnas fot?

Vad är detta? Författaren heter Lars-Erik Jansson och det står i en volym av gymnasistpoesi som Bonniers gav ut 1956. Volymen innehåller två kända namn, Lars Gustafsson och Erik Beckman, och 16 okända. En av de okända råkar jag känna till för hon blev lärarkollega med mina svärföräldrar. En av hennes dikter citeras också i en lärobok för grundskolan, där läroboksförfattarna kåserar om poesiläsning och poesitolkning. Men någon Lars-Erik Jansson har jag aldrig hört talas om. Den citerade dikten har emellertid stannat i mitt minne. Jag måste ha köpt boken på bokrealisation när jag själv var gymnasist eller gick i realskolan på 60-talet.
Jag kollar nu Lars Gustafssons dikter i volymen. Han var en stor lyrisk upptäckt för mig 1968 när jag skaffade en Pan-volym med hans tre första diktsamlingar 62-66. Jag hade läst teoretisk filosofi ett år. Och här mötte jag någon som gjorde dikt av den förundran som filosofin väcker. ”ljus blir synligt, ljus faller över dessa väggar, ljus och skugga över scenen”. ”Hur svårt för långsam eftertanke, hur svårt för ögat i dessa mörka rum att skilja dröm och minnet åt, att skilja gatan ifrån själen”.
Finns det något hos gymnasisten Lars Gustafsson som låter ana poeten 1962? Inte mycket naturligtvis, mer ekon av Lindegren och Vennberg. En vilja att förundras finns redan och en förmåga till skarpa, konkreta iakttagelser. Men också en berusning och en förkärlek för ordet ”o”. ”o sommarregn o dimmors hopplöshet o glidande mot alla gränser”.
Men två formuleringar hittar jag. ”jag hörde rösterna ur vattnet/ just där bryggans pelare försvann/en visare mot djupet/ allt flera röster/ många många”. Det är inte det bästa Lars Gustafsson skrivit, men man känner åtminstone igen det, man kan tycka sig höra honom läsa det med sin karaktäristiska röst. Och kanske ”o ord/ o morgon genom fönster/genom dagens solljus stävar skeppen/ - mot okänd kust”.
24 sept.14