Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Populistpsykologi

Stefan Sundström försöker i Dagens Etc. (8 aug) förklara sverigedemokraternas framgångar. Han menar att de vädjar till djupa behov. En rad riktiga iakttagelser blir en inte helt riktig slutsats.
Sundström menar att sverigedemokraterna kan tillfredsställa behovet av tillhörighet. Men det gör ju noga taget alla ideologier. Till och med liberalismen kan fungera på detta hängivna sätt. Tro en som vet.
Sverigedemokraterna tillfredsställer behovet av gemenskap i en splittrad och individualistiskt tid. Liberalismen är ingen gemenskapsideologi. Men socialismen är det utan tvivel och kristendomen och Islam. Ibland kan kollektivistiska rörelser också ägna sig åt gemensamma manifestationer som snuddar vid massextas. Det är därför som Stefan Sundström kan känna sig illa berörd också vid vänstermanifestationer där han känner suget att ge sig hän och ryckas med. Han tänker då på nazistiska massmöten. Det är en riktig association, men beror på att socialismen liksom nationalsocialismen är en kollektivistisk idé. Skillnaden är förstås nationalsocialismens hängivna antiintellektualism, att man betonar känsla och vilja framför förnuft. Bertold Brecht kunde tala för distans: Glöm aldrig att tänka! Det skulle ingen god nationalsocialist kunna göra.
Men ändå. Allt det Stefan Sundström ser att sverigedemokraterna ger kan man lika gärna få på annat håll. Stefan Sundströms äckel vid alltför känsloladdade vänsterdemonstrationer är ju i själva verket ett tecken på det.
Nej, det enda behov som sverigedemokraterna är ensamma om att fylla är faktiskt behovet av att slå neråt. Det finns någon som är sämre än jag, en syndabock som jag kan skylla på. Mitt missnöje, min revansch tar sig uttryck är att jag slår mot den svagare. I ”vi-och-dom” spelet är ”dom” betydelsefullare än ”vi”. Jimmie Åkessons försök att bli anständig handlar väldigt mycket om att fylla ”vi” med ett innehåll. Därav talet om kulturkonservatism. Det är känslorna mot dom som är drivkraften, men vilka är vi? Hur skall man definiera svenskhet? Vad är det vi måste älska om vi skall vara svenskar? Det blir ofta väldigt töntigt och yrvaket. Och människor som har odlat ett intresse för vikingakulturer eller svensk folkmusik blir enbart besvärade av att få dela det med sverigedemokrater som söker sin förankring.
Vanligt är ju påpekandet att sverigedemokraterna framför allt är ett missnöjesparti med en populistisk misstro mot överheten. Hat, marginalisering och revanschbehov är starka drivkrafter. Behovet att slå uppåt skulle alltså, enligt denna hypotes, vara starkare än behovet att slå neråt. Det är demokratins problem, förlorarnas problem löser man inte genom allmän rösträtt. Partierna kan objektivt ta tillvara mina intressen, men vem upprättar mig, vem kompenserar mig för min känsla av misslyckande?
Man slår alltså både uppåt och neråt. Och man kan slå uppåt genom att slå neråt. Någon är sämre än jag och genom att stärka mitt självförtroende genom slå på henom retar jag samtidigt den som tror att hen är bättre än jag. Den populistiska revolten är ju den känslomässiga revolten i stället för den intellektuellt reflekterade. Och invandrarhatet är ett sätt att göra den tillfredsställande. Att bara skälla på politikerna blir lite tomt och det kan de lätt negligera. Men det finns ju ett effektivt sätt att göra dem bekymrade och indignerade.
12 aug.14

Israel och USA

Göran Greider skrev i förra veckan (6 aug) i Dagens Etc. om den amerikanska kulturimperialismen. Det är rätt intressant och har en del paralleller med inställningen till Israel. Man ogillar ett land politik och så börjar man ogilla dess kultur. Och i extrema fall drabbar det också de människor som är bärare av kulturen.
Och det hänger naturligtvis samman med det problem, som jag tror mig vara ensam om att se. Nämligen att det är fullt legitimt att kritisera kulturer och religioner. Medan kulturell rasism naturligtvis aldrig är legitim. Och man kan inte avfärda ett begrepp som kulturell rasism, dagens rasism är av det slaget. Det finns ju rent av ett uttalande av den gamle fascistledaren Per Engdahl där han menar att den biologiska rasismen är körd efter andra världskriget och att rasistisk kulturkritik nu borde bli melodin. Och hur skiljer man kulturell rasism från legitim kulturkritik?
Nu är det stor skillnad på judisk kultur och amerikansk kultur. Men båda är intimt förknippade med Europa. Europeisk kultur har en stor tacksamhetsskuld till den judiska, det går i själva verket inte att tänka sig en europeisk kultur utan det judiska. Med en lätt ironisk överdrift skulle man kunna säga, att vi kan tacka judarna för allt utom antisemitismen.
Det där är inte oväsentligt för bedömningen av Israel. På 60-talet tror jag att vänsterns ställningstagande mot Israel hade inslag av tredjevärldism. Israelerna var européerna, araberna respresenterade tredje världen, tredje världen har alltid rätt. Idag är situationen annorlunda eftersom Islam nu är ett viktigt inslag i svensk och europeisk kultur. För dagens ställningstaganden är det snarare invandrarkulturen som integrerad del av vänsterkulturen som är betydelsefull.
Jag tror dock att låter man kritiken att statens Israels politik slår över i kulturkritik så handlar det om antisemitism. Kunskapen om judisk kultur är inte större i vårt land än att det enbart kommer att handla om fördomsfulla schabloner. Det är de gamla antisemitiska mekanismerna som spökar. ”Har vi förgripit oss på judarna var dom nog inte så oskyldiga. Se bara hur de håller på i Israel idag. ” I stället för att se att mentaliteter uppstår ur den politiska situationen. Den långvariga konflikten i Mellanöstern – bokstavligen på liv och död – har inte bekommit någon av de inblandade parterna väl.
Men USA då? Är naturligtvis en avläggare av europeisk kultur och således vår kultur. Sedan har europeisk kultur utvecklats på ett särskilt sätt i USA och efter andra världskriget haft ett stor kulturinflytande på Sverige. Adde Malmberg sa skämtsamt, när man diskuterade Sveriges anslutning till EU, att det vore bättre att ansluta sig till USA. Så skulle det inte kännas så främmande.
Göran Greider våndas. Han känner sig invaderad, han föredrar amerikansk populärkultur framför europeiskt kvalitetskultur. Frågan är om Greiders slöhet är USA:s fel. Men här finns utan tvekan ett problem. Europeiskt kvalitetsfilm har svårt att få distribution och den har inte länge något stark ställning bland de intellektuella. Mycket riktigt haussas idag bland de intellektuella kvalitetsfilmer och TV-serier från USA. Och det handlar förmodligen om att man genom populärkulturen har blivit invand med en viss berättarteknik och estetik. Själv ser jag att detta med amerikanska mått är kvalificerade kulturyttringar men jag tycker inte de kan mäta sig med motsvarande europeiska. Själv har jag alltsedan ungdomen undvikit amerikansk film om bättre alternativ stått till buds. Så man kan delvis välja själv hur mycket man vill amerikaniseras. Men jag har en känsla av att de intellektuella valt bort Europa. Jag tycker det går hand i hand med att de valt bort finkulturen. Halvbra underhållning är idag deras liv.
Värre är det naturligtvis att det amerikanska perspektivet dominerar nyhetsförmedlingen. Redan Göran Palm på 60-talet talade som bekant om västindoktrineringen i Sverige. Så är det fortfarande. Men med nätet i var mans hand finns det nya möjligheter att vidga vyerna. Liksom att självmant begränsa sina möjligheter till den egna sektens information.
11 aug.14

Bidrag till självanalysen

Det jag tänkte skriva om i går var någon jag kom på när jag skrev min blogg om Knausgård. Om en egenskap hos mig som gör att min uppriktighet ibland blir gagnlös. Är man tillräckligt osannolik så tror inte omgivningen – åtminstone inte fullt ut- på ens jagbeskrivning. Det finns också alltid sådant som man glömmer att säga. På många punkter har jag gjort Christina besviken. Jag tänker då på de föreställningar man kan ha när man inleder ett förhållande.
Jag är synnerligen ojämnt begåvad. Därför har människor svårt att tro på drag hos mig som gränsar till ren idiotism. Naturligtvis finns det mycket som förstärker detta. Grav inkompetens skapar blockeringar som förstärker den. Den som är dålig i exempelvis matematik får lätt blockeringar som tar död på den lilla fallenhet hen har. Samma sak när det gäller praktiska saker i livet. Den som säger: ”Alla kan, om de bara vill och försöker” misstar sig. Talanger, begåvningar och dispositioner existerar. Den vetenskapligt dokumenterade placeboeffekten, liksom de undersökningar som visar vad förväntningar och uppmuntran betyder för elevers prestationer, uppenbarar däremot i vilket osannolikt hög grad vi är i händerna på våra föreställningar. Det kan finnas oförmågor som är rent fiktiva. Dessa två tankar gäller det att hålla i huvudet samtidigt. Dels att våra föreställningar styr oss. Dels att vi faktiskt är olika.
Min ojämna begåvning har fört med sig samma ojämnhet i mina kunskaper. Jag är faktiskt okunnig om en hel del som vuxna, normala människor känner till. Det kan försätta mig i mycket pinsamma situationer.
Men en annan felfaktor förutom mina blockeringar är att min lösning alltid har varit paradoxalt självaccepterande. Har man den strategin är det lätt hänt att man överdriver sina brister. Det mod som fordras för att vara uppriktig, den smärta det innebär att blotta sig, kan lätt leda till överdrifter. Och man kan hamna i bekväm resignation. Vilket gör en mindre benägen att kämpa för att hålla nederlagssiffrorna nere.
Ändå kan tydligen ingen vilja till uppriktighet gardera en mot missförstånd. Mot sin vilja för man ändå människor bakom ljuset.
Har omvänt Christina gjort mig besviken? Nej, inte alls. Hon var när jag träffade henne en förtjusande flicka. Och jag förstod att det bara var en yta. Sälta och klarhet är begrepp jag förknippar med henne. Hennes normalitet gör henne visserligen inte till en total själsfrände, men det vore konstigt att anklaga en människa för att hon är normal. Man måste vara intolerant för att reta sig på Christina – och intolerans är något som föga präglar mig – och mycket, mycket tolerant för att stå ut med mig.
8 aug.14

Barnafar

Gunilla Palmstierna – Weiss gav i sitt sommarprogram (1 aug.) en eloge till dagens närvarande fäder. Som varit detta trots att det är negativt för deras karriärer. I mitt fall är reaktionen på berömmet genans. Det är lätt att avstå från karriär, när man aldrig har haft någon och alltid varit antikarriärist. Vilket de kan vittna om som kände mig från Smålands Nation i början av 70-talet. Problemet med mig har ju i stället varit att jag inte har kunnat ta vara på mig själv ekonomiskt. Direkt arbetsskygg, kan man säga.
Och jag bortser helt från den, i och för sig befogade, feministiska invändningen: ”Vem berömmer den närvarande modern ?”. Och tänker i stället på att man får en eloge för något som är en förmån, en lycka. Många män har i alla tider engagerat sig för sina barn, Strindberg, Dostojevskij. Goda fäder är ingen nyhet. Det nya är kanske att även spädbarnsvården har blivit en uppgift för männen. Jag ser det som ett stort privilegium att ha fått vara med om alla åldrar.
Det alldeles nyfödda barnet. Och man märker att hen är i en främmande värld, att hen inte riktigt ännu är här. Rörelserna är mekaniska, trevande. Och man fylls av en försiktig ömhet och förundran.
Så blir hen större. Håller på med trivselljud, det uppstår en kommunikation. Man ser sin egen glädje speglad hos barnet. Man har en intensiv kommunikation långt innan barnet kan prata.
Barnet växer och förändras. Och varje förändring, varje nytt steg i utvecklingen, är förknippat med glädje. Den som inte älskar sina tonårsbarn älskade kanske en ålder mer än sitt barn. Naturligtvis upplever man sin barndom på nytt. Det blir lika kul med barnböcker som det var då. Tänk att ha lånat jättemånga böcker och nu skall vi gå hem och läsa dem. Och det blir kul!
Skall man ha en eloge för allt detta. Det kanske man skall, det var ju jättejobbigt också. Ofta kände man sig som jagpersonen i Ulf Nilssons ”Lilla syster Kanin”. Men den starkaste känslan, hos mig, är tacksamhet. Åtminstone så här i efterhand. Minnet har en tendens att utplåna nyanser, man minns situationen som mera entydig än den var. Men glädjen måste ha varit dominerande.
Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat. Det får jag alltså göra i morgon. Eller, om något nytt ämne pockar på, vid ett senare tillfälle.
7 aug 14

Nationalism

Conny C-A Malmqvist bekänner på en helsida i Kvällsposten (5 aug) sin kärlek till Sverige. Det är en positiv nationalism helt fjärran från Jimmie Åkessons. Malmqvist finner den emellertid ifrågasatt hos sina vänstervänner Och han känner därför behov av att försvara den. ”Varför skulle inte en anhängare till mångkultur få älska sin egen kultur, den svenska?” är hans fråga.
Det har han förstås rätt i. Men är han egentligen ifrågasatt? Upprinnelsen var att han visade en bild från Mölle på Facebook. Svensk natur, förvisso, och på bilden ser man också en svensk flagga. Den finns där, som svenska flaggor ibland finns i den svenska verkligheten, men det finns igen skäl att tro att den är poängen i bilden. Dock föranledde den frågan: ”Är du nationalist?” Och i övrigt uteblev alla likes.
Men att inte gilla är ju inte detsamma som att ogilla. Man kanske tyckte att det var alltför mycket av kliché och hötorg. Och man behöver ju inte ifrågasätta någons känslor för att man inte delar dem. Det är i sin ordning att ha dessa positiva känslor för Sverige, kan man tycka, utan att själv känna dem.
För viss älskar man demokrati, rösträtt och friheter. Man älskar förnuft, upplysning och modernitet. Och Sverige är en bra representant för allt detta. Så är vi många som känner. Men den unika kärleken till just Sverige? Den är en smula svår att uppbåda.
Malmqvist ville väl genom sin bild betona kärleken till svensk natur. Han såg ”Vi på saltkråkan” på TV som barn och det är ju ett fint exempel på att kärlek till naturen sammanfaller med kärlek till litteraturen. Och Malmqvist nämner ett antal svenska favoritförfattare. Jo man är som svensk ovanligt förtrogen med svensk litteratur. Men älskar man den mer än den övriga världslitteraturen?
Man inser att man är mycket präglad av att vara svensk, positivt och negativt, men är det ett skäl till kärlek? Själv respekterar jag lagar och regler långt utöver vad som är riktigt förnuftigt. Och jag är en reserverad person. Det är lätt att se dessa åkommors positiva motsvarigheter.
Intressant är ju hur man reagerar på flaggan. Esteter brukar tycka att gult och blått är en ful färgkombination. Och jag tror att moderna svenskar, som inte vill använda flaggsymbolen aggressivt, främst förknippar den med fotboll. Liksom nationalsången. Som är lite pekoralistisk och som hyllar norden utan att nämna Sverige. Den refererar till en ärorikt historia, men exemplifierar inte. Som barn trodde jag alltid att det handlade om vikingatiden, därför norden i stället för Sverige. Men de flesta jag frågade gissade på stormaktstiden. Den historiska kontinuitet som författaren förutsätter, ”Jag vet att du är och du blir vad du var” förklarar oviljan att konkretisera.
Men flaggan? Själv är jag så gammal att vi sjöng stamsånger i skolan. Andan från andra världskriget levde kvar i läroplanen. Därför är flaggan för mig förknippad med Karl Gustav Ossiannilssons ”Sveriges flagga”. Och det är en ganska obehaglig sång, genom dess närmast extatiska nationalism, skriven av mannen som var nationalsocialist före alla andra. När nationalsocialisten kom menade han sig ha föregripit den. Sedan lär han ha avfallit redan 39.
”Flamma stolt mot dunka skyar”. ”Sveriges flagga, Sveriges ära, fornklenod och framtidstolk. Gud är med oss, Gud är med oss. Han skall bära stark vårt fria svenska folk.”
Det är lite besvärande att se det gula i flaggan och tänka extatiskt ”Solen lyser, solen lyser.” Och det blå och tänka på ”vattnen av viol”. Våra sjöar är violblå, enligt Ossiannilsson. Det blir väldigt blåa sjöar. Extatiskt blåa.
6 aug.14

Äldre inlägg

Nyare inlägg