Lars Westerbergs Blogg

Under några dagar i Tallin läser jag Lena Anderssons omtalade bok ”Egenmäktigt förfarande”. Den tycks mig förtjäna allt beröm den fått. Stilen är klar och kyligt skarp. Det närmaste man kan komma Hjalmar Söderberg i vår tid. Fast utan vemod. Grundkänslan uppstår snarare ur en stark och tillbakahållen vilja och ett modigt accepterande av ödet. Utan ett onödigt ord eller en onödig gest. Vad man nu skall kalla den ödsliga känslan. Jag tänker på de gamla stoikerna.
Men jag känner starkt att man inte har analyserat allt som finns att analysera. Det finns en betydande konstighet i kärleksförhållandet som blivit otillräckligt belyst. Det ofta citerade frasen ”Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom” tål att ifrågasättas. Som min hustru, Christina, påpekade: Hon är egentligen inte intresserad av honom utan av sin bild av honom, av sina projektioner. Hjältinnan säger sig vara ointresserad av makt men intresserad av kommunikation. Men det finns ett inslag av makt i nästan allt kommunikation. Viljan att göra sig förstådd som glider över i viljan att påverka. Även om man söker en gemensam problemlösning, vad skall man kalla viljan att aktivt bidra till den? Var går här gränsen mellan kommunikation och makt?
Man kan tycka att det är väl strängt resonerat. Projiceringarna är dock tydliga redan från början. Det första som händer är att hon skriver fram honom (med hennes eget uttryck). Hur förutsättningslös är man då?
Det konstiga är ju att hon redan från början genomskådar Hugo Rask, mannen hon älskar. Varför älskar hon då honom? Det blir obegripligt. Är det inte först i efterhand som allt står så klart för henne? Är det inte den bortstöttas förbittring som får henne att se sanningen. Det måste vara en insikt som kommer gradvis annars blir det obegripligt.
”Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa.” Själv skattade jag högt när hon försökte förklara skillnaden mellan pliktetik och konsekvensetik. Därför att jag varit filosofilärare för vuxna. Detta kan vara oerhört svårt att förklara och kräver mycket tuggande. Problemet att göra det - när man inte sitter i katedern - förstärks av att få accepterar att behandlas som skolelever även om det skulle behövas. Eleverna säger som Hugo: ”Jag förstår inte skillnaden”. Och även när de förstått skillnaden så finner de distinktionen föga användbar. Och så är det hela tiden i Esters förhållande. De är inte överens om vad som är relevant eller viktigt. Det är väl det tydligaste exemplet på icke själsfrändskap att man inte har samma problemformuleringar. Olika åsikter kan man stå ut med men inte oenighet om hur och vad som bör diskuteras.
Många esteter tänker grumligt. Och många ägnar sig åt snobbism och falskt djupsinne. De kastar fram statusbefrämjande namn och blir naturligen generade om någon på allvar försöker diskutera dessa stora filosofer och författare med dem. Det kan ju vara ett tillräckligt skäl för att negligera obekväma resonemang.
Men också. Man kan känna sig inspirerad av Strindbergs vitala stil, denna vindblåsta prosa. Om då någon börjar tala om hans kvinnosyn, hans nyckfullhet, ryckigheten i stilen, så kan mången strindbergbeundrare tystna, hur sant det än är. Ens entusiasm blir trivialiserad och förgråad. Det är i alla fall möjligt att reagera så, i synnerhet om man inte är utpräglat intellektualistiskt inriktad. Kort sagt, det är inte nödvändigt att det man säger har relevans för andra människor. Hur bra det än är och även om man tycker att det borde ha det. Hjältinnan talar om behovet att bli sedd. Men hur sedd är man om man anses vara en tänkare att ta på allvar fast man bara är naturligt fåfäng. Ester Nilsson vill så gärna förstå. Och i missriktad välvilja bygger hon en storslagen bild och blir rasande när den inte stämmer. Men stämmer den inte så beror det ju på att man har tänkt fel. Man har sökt komplicerade och intressanta förklaringar där triviala och mindre smickrande förklaringar hade varit ett autentiskt seende. Framför allt är detta en roman om feltänkande och projiceringar. Jag har själv varit där. Jag har visserligen aldrig glorifierat så till den grad men jag har undvikit kränkande och nedvärderande tolkningar. Och om dessa senare är sanningen så är det fullt förklarligt att objektet inte har velat hjälpa en på traven. Om hen ens förmår se det själv.
Om sexualitetens symboliska roll kan man också vara oense. Det är förmodligen fånigt att tillmäta erotik så stor betydelse. Det är naturligtvis en intim handling, det innebär förmodligen ett vardagliggörande. Men inte betydelsefullare än andra handlingar. Skall man bedöma någons vilja till en relation är nog andra parametrar säkrare. Det finns aldrig någon garanti för varaktighet, långvariga äktenskap kan som bekant plötsligt ta slut. Hur länge måste en relation vara innan man kan betrakta den som varaktig? Och där är nog umgängesfrekvensen en säkrare parameter än samlagsfrekvensen. Att man börjar dela vardagen. När jag träffat Christina sa jag att jag kände mig som mannen som fallit från tionde våningen och för varje våning han passerade i fallet sa: ”Hittills har det gått bra!” Så svårt är det och så akut sårbart är ett förhållande ganska länge. Att se varje samlag som ett löfte om varaktighet, tycks mig inte så klokt. En vilja att nervöst sluta det som ännu är öppet.
Jag skulle vilja veta varför Ester Nilsson beundrar Hugo Rask? Jag förmodar att hennes första föredrag om honom kunde ge en del ledtrådar. Många författare, filmare och konstnärer, som jag beundrar, är usla tänkare. De är inte ens bra på att analysera sitt eget verk. Men har en begåvning som man bör erkänna och som man inte kan ta ifrån dem. Att reda upp deras tankar och pressa på dem sin egen tolkning är dumt och troligen oförskämt. De bör i frid få väl tillföra världen, vad de har att tillföra.
22 aug. 14

Amanda Svensson är en märklig ung författarinna. Hon är både generationsförfattare och mer än generationsförfattare. Hennes berättelser pendlar mellan det vardagliga och det skruvade. Det är roligt, underhållande, vildsint. Och inte så lite kusligt.
Hennes senaste bok ”Allt det där jag sa till dig är sant” utspelar sig på en folkhögskola. Den muggiga miljön med dess unga individualister är närmast kusligt påträngande i sin realism. Den manliga huvudpersonen är ett mellanting mellan kuturman och näthatare. En misslyckad figur med kompensatorisk grandiositet. Han låser in henne i sina fantasier. Hon får bli musa åt de litterära genier som han identifierar sig med. Ena stunden vill ha att de skall vara Majakovskij och Lili Brik, andra stunden Ted Hughes och Sylvia Plath, nästa T.S. Eliot och hans hustru Vivian. Det är en fantasi som låser, en härskarteknik som reducerar.
Hur kan man stå ut med det? Attraktionen förstås att betyda något, att vara viktig. En galen och reducerande fantasi är bättre än likgiltighet. Det är hennes första försök med kärlek. Men det avancerar till våldtäkt och fysisk misshandel.
Vem känner inte igen detta? Projiceringarna i all kärlek, maktutövningarna i all kommunikation. Det är den igenkännliga kärnan. Men Amanda Svensson tycker om att ta ut svängarna. Det är också en roman om galenskap och gränsöverskridande. Överdrifterna tydliggör något. Inte alla fantiserar om Majakovskilj. Men våra tolkningar av varandra kan vara nog så instängande.
Men fantasin kan också frigöra. Den icke påtvingade fantasin kan ha en emancipatorisk effekt. Hjältinnan möter en kvinnlig själsfrände som hjälper henne att hitta en egen fantasiidentitet. Det är frihetens vind som sveper över kvinnan i ett uppgörelse med en hel, patriarkal, kulturtradition. Slut med kulturmännens våpifiering av kvinnan.
Jag skall inte avslöja hur det hela slutar. Christina och jag har diskuterat slutet. Är det lyckligt eller olyckligt? Hela boken är förstås en lek med sanningsbegreppet. Dess insisterande titel gör att man blir notoriskt misstänksam och undrande över var gränsen går mellan fantasi och verklighet. Är det huvudpersonerna som glider mellan fantasi och verklighet, som till sist förväxlar verkligheten med fantasin? Eller är det läsaren som tror för mycket på berättarrösten?
En spännande bok, rolig och svart.
Och det är ändå bara en av Amanda Svenssons tre lysande böcker.
21 aug. 14

Den moderata riksledamoten Cecilia Magnusson för än en gång fram förslaget att förbjuda tiggeri (13 aug). Det sker på DN.Debatt. Dagens Nyheter svarade igår (14 aug.). Sättet att resonera tycks mig besynnerligt både hos Magnusson och hos DN – bland annat är de överens om att tiggeri permanentar fattigdom – och när DN avvisar Magnusson sker det men den reservationen att hon ingalunda bör utdefinieras för att hon tänker som hon gör. Och jag tycker också att det finns en poäng hos Magnusson som gör att man bör tänka ett varv till.
Påståendet ”tiggeriet permanentar fattigdomen” måste väl för att vara begripligt tolkas som att en ineffektivt åtgärd alltid står i vägen för en effektiv. I stället för att utgå från att människor alltid söker den problemlösning som är den effektivast möjliga. Kort sagt, de tigger för att det är det minst dåliga alternativet. Hittar de ett bättre prövar de naturligtvis det. Vare sig de prövat något annat tidigare eller inte prövat något alls. Ineffektiva lösningar står inte i vägen för effektivare.
Bortser man från den humanitära aspekten av romernas situation – och den borde alltid det vara den tyngst vägande – så håller ändå inte Magnussons resonemang. Låt oss alltså fundera på hur man effektivast får den rumänska staten att ta sitt ansvar. Ja, då borde ett tiggeriförbud vara en påtryckning. Så länge tiggarna försvinner utomlands så blir det lättare för den rumänska staten att strunta i dem. Andra länder får då lösa Rumäniens problem. Kommer de fattiga romerna hem utgör de ett synligt problem. Den rumänska staten föredrar att utlandet löser problemet. Rumäniens ambassadör sa rent av i en debatt att de rika länderna tar deras läkare och då är det inte mer än rätt att man tar deras tiggare också. Varmed hon syftade på att läkare som utbildades i Rumänen föredrar att förlägga sin yrkesverksamhet till länder där yrket är bättre betalt. Man häpnar över den koppling hon gör från detta till tiggarproblemet. Borde rumänskt utbildade läkare förbjudas eller underbetalas?
Nå, kommer de fattiga hem till Rumänien så blir det rimligtvis svårare att sopa problemet under mattan. Motargumentet är att det inte är tillräckligt svårt. Är majoriteten tillräckligt nöjd och glad är det egentligen obegränsat hur mycket man kan strunta i diskriminerade minoriteter. Kraftfulla EU-sanktioner är det enda som biter, uteslutning vore väl den yttersta åtgärden. Och legitimiteten i sådana åtgärder torde minska av ett tiggeriförbud. ”Varför bråkar ni med oss, det är ju inte ert problem längre”, kan Rumänien svara. Och påtryckarländerna kan i grunden resonera på samma sätt.
Men det humanitära grundargumentet är förstås. Här och nu gör man det sämre för en utsatt grupp genom förbud. Det är djupt cyniskt att få människor att acceptera tiggeriet, skriver Magnusson. Man skall alltså förbjuda de fattigas minst dåliga alternativ för att det inte är tillräckligt bra. Då blir det ju ett ännu sämre alternativ som blir det minst dåliga. Nämligen att återvända till fattigdomen i Rumänien. Det skulle alltså vara cyniskt att få människor i väst att acceptera (i betydelsen klart se) att världen inte är bättre än den är. Magnusson är inte någon dålig människa och ingen extremist. Men hon tänker inte så bra.
Alltså. Kräva av Rumänien att ta krafttag! Och när dessa krafttag på sikt gett resultat behövs inga förbud. Och till dess gör vi klokt i att hanka oss fram med tiggeriet.
15 aug 14
 
Reser till Tallin några dagar. Nästa blogginlägg torsdagen 21 augusti.

Hans Ruins stora artikel om Heidegger på DN:s kultursida (11 aug.) var mycket intressant. Det är Heideggers dagböcker som kastar ett skarpare ljus över filosofen. Det är dags för heideggerianerna att revidera sin bild av Heidegger. Det blir uppenbarligen allt svårare att försvara honom.
Låt mig citera ett tämligen långt stycke ur Ruins recension som jag finner intressant.
”Vem var Heidegger under dessa år? Åsikterna går isär. För vissa var han en slug karriärist vars filosofi är en nazism i förklädnad, för andra en apolitisk tänkare som råkade ramla ner i politikens värld. Anteckningarna stöder en tredje bild (som delvis stämmer med den han själv förmedlade efter kriget), att han inledningsvis verkligen trodde på nationalsocialismen som politisk kraft, men att han från 1934 kom att utveckla en inre opposition. Problemet är dock att han – hur oppositionell han än må ha blivit – inte förmådde se eller tänka bortom den nationalsocialistiska politikens horisont. Vad han sökte var en högre, mer 'andlig' form av tysknationell politik.”
Det är en analys som jag i långa stycken delar. Men inte förmådde se bortom en nationalsocialistisk horisont?
Är det inte konstigt uttryck? Heidegger är naturligtvis genuint och från början kulturkonservativ. Och hela hans filosofi är en uppgörelse med borgerliga konventioner. Han är, kort sagt, en konservativ revolutionär. Jag erinrar läsaren om att den konservativa revolutionen är ett samlingsnamn för den högernationella kulturströmning, av vilken nationalsocialismen är en gren. Detta är starkt integrerat i Heideggers filosofi. Man kan för all del diskutera hur centralt det är. Kan man tänka sig en Heidegger utan Heimat och Feldweg och hemlängtan? Jag vet inte. Men det är integrerat, det är genuint, han tänker aldrig annorlunda och han förblir det trogen. Det är s.a.s. hans egen horisont.
Hans förhållande till den speciella gren av den konservativa revolutionen som är nationalsocialismen, är naturligtvis en annan sak. Naturligtvis tänker han i början: Vi har segrat. Tiden, nationalsocialismens framgångar, har bevisat att Heidegger har rätt. Intuitivt är nationalsocialisterna på rätt väg. Nu gäller det bara att de fördjupar sitt tänkande och blir sanna heideggerianer.
Och så ser han att de trots sina goda ansatser är vulgära populister och biologister. Och att de föredrar en idiot som Alfred Rosenberg som chefsideolog framför Heidegger. Då lämnar han dem därhän och fortsätter sitt eget tänkande. Han är en tvillingbror till nationalsocialismen, som blivit besviken på nationalsocialismen. Så enkelt är det.
Så långt. Men hur är det med antisemitismen? Här är det rimligare att tala om anpassning och påverkan. Och antisemitismen har ju stora fördelar för en icke-judisk tysknationell tänkare. Det gynnar karriären och Heidegger är karriärist. Och då kan man föra samma resonemang mot Heideggers judiske lärare och föregångare, Edmund Husserl, som man i Sverige på sin tid förde mot Oscar Levertin. Det judiska tänkandet är inte djupt tillräckligt, sakar förmåga att i grunden förstå den nationella anden. Den saknar det intuitiva och genuina som uppenbarar djupa sanningar. Det judiska förnuftet är ytligt, kallt och ofruktbart. Genom denna romantiska metafysik blir Heidegger en bättre tänkare än Husserl. Äntligen bevisas det som skulle bevisas: Heidegger är större än Husserl. Antisemitismen ger Heidegger möjlighet att ytterligare svullna. Och kanske mildrar det också eventuella skuldkänslor gentemot Husserl.
14 aug. 14

Jag tänkte på det, när jag skrev min blogg i går. Det finns en populär, felaktig, vänsteranalys av sverigedemokraterna. Ofta framställs den som den analys som verkligen går på djupet, som hittat botemedlet och roten till det onda. Jag kan hänvisa till Lars Henriksson när han recenserar LO - ekonomen Dan Andersson i Göteborgs-Posten (9 aug). Men Göran Greider har också varit inne på den tanken.
Om något etablerat parti verkligen förde vänsterpolitik av traditionell socialdemokratiskt slag och man pedagogiskt lyckades förklara vilkas intressen man företrädde, så skulle man fånga upp alla missnöjda och marginaliserade i en konstruktiv revolt. Och då behövdes ingen främlingsfientlighet.
Denna analys bortser från att det handlar om starka känslomässiga behov. Känslan av underläge är inte betingad av ett faktiskt socialt läge. Det betyder alltså inte att kommer man bara ur detta läge så löser sig alla problem. Det viktiga är inte att få det bättre materiellt. Upplevelsen av misslyckande finns på alla plan, också de rent privata. Känslan av att vara lurad av dem som påstår sig veta bättre, avund mot dem som finns omkring en, känslan av att få sina djupt kända fördomar avfärdade just som fördomar. Det är detta djupt upplevda loserskap som måste kompenseras och för detta behövs syndabockar. Därför är främlingsfientligheten främst en mental åkomma. Naturligtvis har den uppstått ur den enskilda människans hela livserfarenhet, alla misslyckanden på det sociala och personliga planet. Känslan av omvärldens förakt inte minst. Denna livsupplevelse hänger förvisso på något sätt samman med hur samhället är konstruerat. Lösningen ligger i ett samhälle utan losers, socialpsykologiskt och materiellt. Det förefaller idag mer utopiskt än någonsin. Jag undrar om det någonsin kan vara möjligt att skapa ett samhälle utan mindervärdeskänslor hos några. Men bortsett från det så är tanken att man innan detta samhällstillstånd är etablerat, skulle kunna förmå människor att se att räddningen ligger här, ännu mer utopisk.
Den som försöker förändra en sverigedemokrat genom att angripa hens främlingsfientlighet gör henom åtminstone den hedern att tala om det hen själv tycker är viktigt. Talar man i stället om samhällets orättvisa strukturer och att det finns en möjlighet att förändra dem till det bättre genom att kämpa för detta – hur framstår man då? Naturligtvis som en elitist som inte lyssnar, som förklarar bort det som är problemet.
Så jag tror att den här förment djupare vänsteranalysen, mest är tillfredsställande för den som skriver den. Ett litet ögonblick tror man sig ha blickat djupare.
13 aug.14