Lars Westerbergs Blogg

Jag har svårt att bli klok på vår tid. Ibland tänker jag att det galna kvartseklet är på väg att gå i repris. Jag trodde vi lämnat det stabilt bakom oss. Att 68 fascinerade de efterföljande generationerna främst som avskräckande exempel. Revolutionärens dogmatism, då så gräslig, ter sig numera mest komisk. Som i Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, eller i den briljanta karnevalsfilmen ”Vaktmästaren och professorn”. Första gången som tragedi, andra gången som fars. För att anspela på ett känt Marx-citat.
Men ibland undrar jag om dagens vänsterintellektuella inte är lika galna. Konstigt nog har de ingen genomtänkt antikapitalistisk ideologi. Vilket marxismen ändå får sägas vara. I stället har man en hyperkorrekt antirasism som man kombinerar med en tillåtande inställning till det egna våldet. Våld från vänster är en helt annan sak än våld från höger. Är du en välmenande antirasist så spelar det ingen roll. Genom den strukturella rasism du inte fullt ut vill se eller erkänna, är du ändå lika destruktiv. Konsekvenserna, inte intentionen, är det enda som betyder något. Om du inte analyserar rasismen som vi, skulle du lika gärna kunnat vara sverigedemokrat. Det är resultatet som räknas inte din välvilja.
Får du däremot ett nackskott från vänster är det en helt annan sak än om du får ett nackskott från höger. Här är det intentionen som räknas, inte resultatet. Det förundrar mig att tänkande intellektuella kan var så förljugna. Men förljugenheten är väl det konstituerande elementet för all sekterism.
29 aug. 14

Den omdiskuterade demonstrationen i Limhamn borde jag låta bli att skriva om. Man vet aldrig något bestämt om verkligheten och här torde den ha varit mera förvirrad än någonsin. Om debatten kan man möjligen tycka att de som kräver mer empati av polisen visar föga empati med polisen. Det är inte lätt att vara tillmötesgående när man befinner sig i en synnerligen pressande situation. När Lukas Moodysson (Sydsvenskan 25 aug.) möts av stirrande blickar från polisen på sin vänliga fråga om ambulans är på väg, så är det kanske empatilöst av honom att vänta sig ett vänligt svar. Polisen robotaktiga beteende är väl snarare ett tecken på en ambition att stålsätta sig. Att till varje pris upprätthålla självkontrollen, att inte låta sig distraheras av något. Moodysson liknar för mig en man som vänligt frågar den som hänger över en brant vad klockan är. Och blir förvånad över att han inte får ett vänligt snar. Hur mycket empati, d.v.s. förmåga att tänka sig in i en annan människa, har man då?
En konsthisoriker som tittat på TV skriver nästa dag i Sydsvenskan. (Max Liljefors 26 aug.). Han ställer viktiga frågor. ”Hur kan polisen visa så lite behärskning med de överlägsna våldsmedel de disponerar, undrar jag. Hur tränas de egentligen i empati och omdömesförmåga.” Det kan man förstås fråga sig. De måste ju vara kalla och omdömesgilla också när de möts av galningar och desperata kriminella. En polis får sannolikt vara beredd på allt. En demonstration tycks mig inte vara det värsta som det gäller att klara. Så kanske är det något fel med polisutbildningen. Eller kanske det bara handlar om att det är svårt att skapa människor som klarar allting. Det kan vara en fråga om målsättning. Bör polisen vara maximalt empatisk eller maximalt effektiv? Det kan finnas en viss motsättning här. Och jag är övertygad om att det är sådana saker man diskuterar i polisutbildningen.
Sedan för konsthistorikern ett besynnerligt resonemang om polisens våldsmonopol. Polisen skall ha våldsmonopol, menar han, men det bör inte vara oinskränkt. Man bör inte rida ner människor. Men vad gör man med den som vägrar backa. Är det inte att ge för mycket makt åt killen med glasögon, som blir osårbar genom tabut ”Man får inte slå en kille med glasögon”. I en folkhop är det svårt att avgöra individuellt ansvar. Men jag tänker mig att många gärna såg polisvåld och i synnerhet mot oskyldiga. Det är inte så lätt att backa om man trängs bakifrån. Jag har svårt att tro att någon barnvagn avsiktligt trotsade. Jag förmodar att är man ute med familjen drar man snabbt öronen åt sig om det på minsta sätt hotar att urarta. Killen som riskerar sina glasögon är ett problem. Killarna som riskerar andras glasögon ett helt annat.
Det är väl ungefär vad som kan sägas. När man varken tittat på TV eller varit där.
28 aug.14

I somras bloggade jag om Eva Bergs ”Klarnande april” och funderade över hennes förhållande till nationalsocialismen. Nu har jag lyckats få tag i Bibi Jonssons ”Bruna pennor” som handlar om svenska kvinnliga nazistiska författare. Hon fritar Eva Berg från att vara organiserad nazist men påpekar att hon använder sig av nazistiska teman. Debutboken ”Ungt äktenskap” handlar om att en arisk militär, skidlärare och atlet får befrukta en frisk och sund arisk kvinna. Kvinnan kan nämligen inte få livsdugliga barn med sin sjuklige man. Bibi Jonsson ser det som en direkt illustration till nazisternas Lebensborn – projekt. Den människoavel på raslig grund, som nazisterna ägnade sig åt.
Det är allt som står om den boken hos Bibi Jonsson. Det hade varit intressant att få en mer utförlig analys. Varför berättar författarinnan detta och vad är hennes känslor och hållning till det hon berättar? Bibi Jonsson påpekar att Eva Berg kom ut på Bonniers, vilket inte är någon garanti mot nazistiska sympatier men väl inte direkt talar för. Enligt Bibi Jonsson. Bibi Jonsson tycks alltså inte säker på huruvida Eva Berg är sympatiskt inställd till det hon berättar. Men varför berättar hon det annars, utan tydligt avståndstagande, kan man väl ändå fråga. Kan det finnas någon annan rimlig förklaring än sympati? Kan man tänka sig att hon vill skriva en intressant historia utan ställningstagande? Det är alltså svårt att tro att Eva Berg var helt utan sympatier för nazismen på denna punkt.
Själv finner jag det synnerligen intressant med ett tidsklimat som samverkar med de nazistiska idéerna. Är det tidsklimat, som nazismen uppstår ur, och som i sin tur påverkas av nazismen. Det finns naturligtvis sådana influenser långt inne också bland deciderat antinazistiska personer. Jag tänker på sådant som ett föraktfullt ifrågasättande av nazistledarnas egen rasrenhet. Hitler och Goebbels, som ingalunda framstod som några blonda bestar. Så hette det ofta. Att det gamla konservativa klassföraktet användes mot nazisterna var inte på samma sätt inkonsekvent, men naturligtvis föga sympatiskt. Det är en överklasshögerns förakt för en populistisk höger. Hitler var bara vicekorpral.
Antisemitismen var inte enbart kopplad till nazismen och kunde alltså finnas också bland nazismens motståndare. För att inte tala om att antiantisemitismen var svagt utvecklad. Bland nazismen sympatisörer fanns det många som var tveksamma till antisemitismen. Viket också ledde till att anklagelsen för bristande renlärighet i de nazistiska sektstriderna, ofta handlade om antisemitismen.
Men arvshygien och rashygien är naturligtvis centrala nazistiska idéer som det blir intressant om man spårar också utanför kretsen av organiserade nationalsocialister.
Jag har sett anspelningar på rasrenhet också hos Vilhelm Moberg. Visserligen en enstaka gång, men dock. För att inte tala om Pär Lagerkvists egendomliga antirationalism. För att nämna två kämpande antinazister.
27 aug.14

Det är tydligt att det där med litteraturens roll i människors liv är något ytterst komplicerat. Nyligen är det DN:s ledarsida som lägger pannan i djupa veck (23 aug.). Kanske är det inte så viktigt att människor läser böcker. I varje fall är det inte så helt avgörande, som vissa kulturentusiaster tycks tro. Formuleringen ”Moral mäts inte i hyllmeter utan i hur man beter sig mot sina medmänniskor” är rätt obetalbar. Det säger mycket om det beskäftiga liberala förnuftets rötter i protestantismen.
Ty det är så att skönlitterär läsning befrämjar vissa egenskaper. Den tränar bl.a. den psykologiska intelligensen. Är detta helt avgörande? Kan man inte bli en god människa och en fungerande samhällsmedborgare utan detta? Naturligtvis. En brist kan alltid kompenseras av andra egenskaper. Mest har det betydelse i de mellanmänskliga relationerna, knappast alls hur vi fungerar som medborgare i samhället. Det gör oss inte heller till goda människor. Kulturen gör oss inte till bättre människor utan till bättre rustade människor. I några fall kan kanske vidgade vyer och större intelligens verkligen göra oss moralisk bättre. Men det är inte nödvändigtvis så.
Det är så mycket som formar oss till människor. Kulturen är bara en faktor. Den ger oss vissa värdefulla egenskaper som, allt annat lika, är en tillgång. Det betyder inte att det är något som vi inte kan klara oss utan. Man kan leva utan humor, man kan leva utan fantasi, visst går det bra. Man kan t.o.m. fungera fint utan att förstå så mycket av världen. Det förefaller mig självklart.
En elementär läsförståelse kan däremot te sig nödvändig. Analfabetism är direkt handikappande, men en rimlig förståelse av den text man tekniskt sett kan läsa, är nästan lika nödvändig. Kanske en tidig skolning av argumentationsanalys också är det. Fast den insikten kanske inte är så allmänt utbredd.
Och du, kära läsare, förstår omedelbart att man kan klara sig allt från hjälpligt till optimalt i livet. Vem lever det bästa livet? Den som bloggar dessa rader eller den som skrivit sagda DN-ledare? Vem kan svara på den frågan.
Och vad är meningen med livet? Ja, enligt DN är det inte att kunna njuta av Dostojevskij. ”Det passar för somliga, för andra inte”, konstaterar tidningen. Man häpnar över hur mycket visdom det ryms i den liberala pressen.
Det är inte lätt att säga något om tidningens banaliteter. Meningen med livet är säkert olika för olika människor. Och varför då ge sig på Dostojevskij? Att vi beter oss väl mot våra medmänniskor är naturligtvis viktigt. Och om någon vill upphöja detta till livets mening, så må det vara hänt. Kärleken och medlidandet kan vara livets mening. Det visste redan Dostojevskij.
Men vi är alla bristfälliga och ingen räcker till i kärlek. Också på detta område fungerar vi mer eller mindre bra. Både moralen och kompetensen har denna relativa skala.
Kort sagt. Konsten och kulturen är viktig. Men det finns annat som också är viktigt. Var det bara det DN ville säga med sin ledare så håller jag med. Det som retar mig är att ledarskribenten tycks tro att hen har kommit på något.
26 aug.14

Ibland häpnar man på ett kanske inte avsett vis. Jag läser ett ledarstick i Skånska Dagbladet (23 aug) som citerar en blogg. Skribenten är Petter Bergner och den citerade bloggaren Aron Flam. Bloggaren beskyller Aftonbladets kultursida för antisemitism. Det kan jag inte ta ställning till utan att veta mer än så här. Det förekommer nämligen då och då både befogade och obefogade sådana beskyllningar i debatten och när man vet exakt vad som har sagts och gjorts kan man ta ställning. Ibland rör man sig i ett gränsland, ibland är det tydligt nog. Jag försökte några gånger i Obs skilja agnarna från vetet. Att jag lika ofta friade som fällde förmenta antisemiter visar i alla fall min vilja till objektivitet. Och jag argumenterade alltid, så att jag skulle bli möjlig att bemöta.
Vad som nämns i ledarsticket är att Aftonbladets kulturredaktion kontaktade bloggaren för att man i en debatt behövde någon som kunde spela kränkt jude. Är detta sant borde det uppmärksammas stort. Inte bara för antisemitismen, att vara jude är ingen åsikt och man kan i den egenskapen därför inte förutsättas vara kränkt. Men kanske föll inte orden alldeles så.
Men vad det alldeles tydligt visar är kulturredaktionernas – Humbugslandet med Sören Halldéns ord- tendens att rigga debatter. Anklagar man dem för att svika det fria ordet blir de genast indignerade. Vi är inte någon insändarsida det är vår uppgift att ha en linje. Viket alltså betyder riggade debatter, att kontrollera och styra det fria ordet. Vem i ett sådant land har frihet? Jo, de kulturella makthavarna. Kulturdebatten som regisserad underhållning med ett för regissören lämpligt utfall. Alla roller nogsamt tilldelade.
Detta sker alltså inte bara på Aftonbladet, vill jag hävda, utan är etablerad praxis. Det är så det går till och så det skall gå till. Det är på detta sätt man anser sig försvara det fria ordet. Stoltheten över detta är det värsta. Det är hemskt att se andens dvärgar hovera sig.
25 aug.14