Visar inlägg från juli 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Malm och Otterberg

Erik Axel Karlfeldt fyllde 150 år i veckan och några dagar skrivs det mycket om hans diktning. Victor Malm i Expressen profilerar sig (19 juli) genom att fullständigt såga Stina Otterbergs karlfeldtessä. Som i övrigt har mötts med högaktning och jämförts med Olof Lagercrantz. Men Victor Malm ser bara tomhet.
Själv har jag ibland fått samma känsla av tomhet när jag läst Olof Lagercrantz. Ändå vet jag att han är vår bäste litteraturintroduktör. Den bäste när det gäller att väcka intresse för litteratur. Dante, som jag inte hade läst, mötte jag först hos Lagercrantz. Det tycktes mig som en helt lysande bok. Strindberg däremot hade jag läst hela livet, kämpat och brottats med, när jag tog del av Lagercrantz bok. Denna mycket beundrade bok tillförde mig ingenting. Den tycktes bestå av luft. Förutom en befängd hypotes om Strindbergs galenskap.
Det där har fått mig att tänka att det är skilda saker att väcka intresse för ett ämne och att gå in i en diskussion och föra den vidare. Lagercrantz är kanske just introduktör, att han är bra på att väcka intresse, att få litteraturen att lysa. Det förklarar varför han är älskad av så många läsare men mindre respekterad bland litteraturvetare. Jag tänker mig att det kanske är samma förhållande med Otterberg. Och att det förklarar varför hon kan få så skiljaktiga omdömen. Nå, det intressanta i det här fallet är att en ung lovande kritiker, Victor Malm, har tänt sitt ljus genom att driva en möjlig tes.
Men det var om Karlfeldt jag egentligen hade tänkt skriva. Så får jag göra det i morgon i stället.
24 juli 14

Om skilsmässor

I söndags (20 juli) citerade Ann Heberlein Alain de Botton i Dagens Nyheter. Artikeln handlade om varför skilsmässorna är så många. Försöker man undvika skilsmässa bör man vid första dejten ställa frågan: ”På vad sätt är du galen”. Ty ett långt äktenskap hänger på att kunna leva med den andras nattsidor.
Här formulerar han – som goda författare ofta gör – något som läsaren redan tycker sig ha tänkt. Man kan naturligtvis fundera på det där med galenskap och värja sig mot att etikettera allt i psykiatriska termer. Men onekligen har vi alla egenskaper, som kanske bereder oss föga lidande, men är synnerligen obekväma för omvärlden. Den som kan vända ryggen åt oss störs föga av detta men för makar, föräldrar, barn och syskon kan det blir synnerligen svårt.
Vi dras till det som irriterar oss på ett hemvant sätt, säger vidare de Botton. Jo, visst, det är min gamla tanke att neuroserna i ett förhållande ofta hakar i varandra. Avgörande här måste dock vara om det invanda gör att man tolererar denna speciella galenskap, bättre eller sämre. Man kan mycket väl komma ur barndomen med ett ”Vad som helst, men inte detta”. Det gör att man, om man är klok, undviker sådana personer. Själv har jag fobi för överbeskyddande kvinnor eftersom min mor vad så överbeskyddande. Varför kan man inte vara rimligt kärleksfull ändå – som Christina – utan att gå till excesser?
Värst är kanske om man känner igen något hos motparten som man vill förändra. Detta stötte jag pannan mot i barndomen, nu skall jag lyckas! Det fungerar aldrig.
Ändå kan inte allt reduceras till det negativa. I synnerhet intellektuella har behov av att bli sedda och förstådda. Gärna genomskådade, men förstådda. Men det är möjligt att det senare påståendet, som jag känner starkt, är mindre allmängiltigt än jag tror. Få vill kanske bli genomskådade, själv har jag alltid varit besatt av att genomskåda mig själv. Det gamla frasen ”Min hustru förstår mig inte” är hos mig utbytt mot ”Min hustru är den enda som förstår mig”. Också mörka perioder när jag tvivlat på att hon tyckt om mig, har jag aldrig tvivlat på detta.
Sedan finns det en egenskap som man aldrig kan sätta stort nog värde på och som man aldrig kan veta i förväg. Och det är konsten att vara en god medförälder. Jag är en människa som har lätt att gå i baklås och det värsta jag kan tänka mig är att någon hade hindrat mig från att fungera i föräldrarelationen.
Men det där med galenskap kan för övrigt tillämpas på livets alla områden. Hur vantrivdes jag inte med min barndoms maktpersoner och trångheten hemma. Vilken lättnad var det inte för mig att komma till Lund. Där min galenskap var accepterad och man såg att jag hade något att tillföra. Jag tittade ut över slätten och hjärtat fylldes av frihet. Mycket olycka återstod mig innan Christina kom och vände mitt liv. Men någonting hade jag redan då vunnit. Befrielsen över en vidgad horisont.
23 juli 14

Om drömmar

En natt drömmer jag en skakande dröm om sorg. Och jag tänker på Freuds teori att drömmen ofta överlistar våra censurinstanser. I varje fall tycker jag mig i drömmen ha känt djupare, mer ogarderade, känslor än jag gjort i vaket liv. Kanske är det en viss typ av känslor som jag är rädd för, den ogarderade sorgen och kanske också den ogarderade lusten, som därför bara kan komma fram när kontrollinstanserna är satta ur spel.
Känslor tycks mig som ett outforskat område. I min ungdom var min idé att skapa ett språk där man kunde tala mer exakt om känslor. Mitt syfte var kommunikativt, vi behövde kunna undvika missförstånd och oklarheter. Nu tänker jag att det nog finns känslor som inte har något namn, att det vi kallar kärlek inte är en känsla, utan många känslor. Jag undrar vad jag menar när jag talar om den ogarderade lusten. Med erotik har den mycket litet att göra. Men en beröring så stark och genomgripande att jag i vaket tillstånd måste balansera den. Det är inte så konstigt att jag talar om den i samma andetag som den ogarderade sorgen. Använder man ordet glädje i stället för lust blir kontrasten synlig. Men glädje är ett sådant svagt ord, när det handlar om en intensiv och genomgripande lycka.
För Freud är drömmen en rebus. ”Drömtydning” är bland det mest underhållande jag läst. Psykoanalysen framstår för mig – och förmodligen för oss alla – som god människokännedom blandat med besynnerliga och fixa idéer. Att vår förljugenhet är stor och att vi i viss – ehuru kanske ringa - mån kan genomskåda oss själva, tycks mig tillhöra det sanna. Jag har nyligen läst, hos flera skribenter, att ingenting är så tråkigt som att höra människor berätta om sina ofta triviala drömmar. Det förstår jag inte alls. Drömmar är bland det mest intressanta man kan berätta för mig. Sedan har vi naturligtvis Karl Nilsson -fenomenet, mannen hos Povel Ramel, som berättar om att han staplar bräder. Det är med drömmar som med verkligheten, man kan berätta dem på ett ointressant sätt och ta fasta på det triviala i stället för det intressanta. Men är det med drömmar som med minnen, själva svårigheten att återkalla dem, kan skapa ett intresse för dem för en själv, som de kanske inte har för andra.
Jag är förstås medveten om att många menar att drömmen bara är en form av hjärnstädning. Vi gör oss av med hjärnans slaggprodukter. Det är det som Freud kallar dagrester. Och är det hela förklaringen och förändrar det så mycket? Om drömmen är hjärnan om natten. Vi kan komma på mycket om oss själva genom introspektion. Varför skulle drömmens speciella tillstånd plötsligt göra det ointressant? Det bottnar ju i den gamla frågan om medvetandet kan reduceras till fysiologi. Och vad man i så fall vinner på det.
Min upptäckt nu är alltså att det finns starka känslor som endast kan nå mig i drömmen. I så fall finns de väl alltid, jag vågar bara inte släppa fram dem. Och det är kanske bra, eller åtminstone nödvändigt, att jag inte gör det.
22 juli 14

Kulturmannen som syndabock

Sakine Madon skrev i lördags i Expressen (19 juli) att Mustafa Can kommit lindrigt undan därför att han är kulturman. Tror jag inte ett ögonblick på. Men fallet är ju tänkvärt av andra orsaker.
Can skrev en porrnovell om hur han sexuellt förnedrade Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen. Att kritiken mot honom för denna uppenbara kvinnoförnedring blivit mildare än den annars skulle blivit har säkert inget att göra med att han är trevlig och kulturell. Men naturligtvis om en invandrare angriper en främlingsfientlig så är nästan vad som helst tillåtet. Hade han hittat på någon annat sätt att förnedra sin motståndare som inte hade att göra med att han var man och hon kvinna så hade jag stått här och talat för döva öron: ”Så där får man inte säga om någon människa.”
Nu får man ju göra den starka reservationen att detta gäller bland de politiskt korrekta. Det är ju så vi benämns av de antidemokratiska och fördomsfulla. Bland de politiskt inkorrekta gäller det omvända förhållandet. Där döms ingen mildare genom att vara invandrare, kvinna eller bög. Där är det som bekant tvärtom. Speciellt kvinnohatet är glödande.
Så jag är inte så förvånad över fallet Mustafa Can. En man får inte ge sig på en kvinna. Och detta gäller även om han är invandrare och ger sig på en främlingsfientlig. Men det senare anses naturligtvis som en förmildrande omständighet.
Men det stora problemet är de rättfärdigas hänsynslöshet. Att man genom att tillhöra den rätta sidan blir löst från alla moraliska förpliktelser. Det är vad man tror i den svenska debatten. För den rättfärdige är alla medel tillåtna.
21 juli 14

Salta debattörer

Åter brakar kristna reaktionärer och kristna radikaler ihop. Det är inte så mycket att säga om det och det är inte mycket till debatt. Reaktionärerna är mest bittra. Senast har de mest framhållit hur nödvändiga de är och hur marginaliserade de känner sig. Argumenterar gör de inte annars heller men då brukar de åtminstone plädera för synsätt och hållningar. Nu har det mer handlat om deras debattposition och deras funktion inom helheten.
Men kan man säga något klokt? Håkan Arenius söker i en ledare i Dagen (17 juli) framhålla det kristna syskonskapet. Insikten om detta borde göra tonen vänligare. Men detta med kristet syskonskap över åsiktsgränserna är rätt intressant. Vad är det som binder samman? Binder kristna mer samman med varandra än med oss andra? En bra debatton är väl bra att använda mot alla. Eller- ja? Var och en må bestämma den blandning av skärpa och distans som hens självaktning kräver.
En klok debattör, Mårten Björk (17 juli), säger i Sydsvenskan, där den senaste debatten förts, att religion är någon annat än politik och moraliska värderingar. Det är mycket sant. Finns det någon som skriver glödande om de existentiella problemen och religionens svar på dem. Jo, det tror jag. Men dessa röster har oftast saknats på kultursidorna. Jag tror att kulturredaktionerna och kulturskribenterna är ovana vid detta. Kulturredaktionerna drar sig för att publicera det som låter som apologetik och predikan. Och kulturskribenter styrs av att skriva sådant som man vet kan stå på en kultursida. Men då missar man mycket. Hur skall man förstå de fromma, invandrare och andra, om man inte förstår fromheten?
Och den kristna gemenskapen? Personen Jesus skulle förmodligen vara det sammanhållande. Är det tillräckligt avgränsande? Något som gör att alla som bekänner sig till honom är innanför ringen, hur konstigt man än tolkar honom, och alla som inte bekänner sig, står utanför. Hur igenkännliga de senare än verkar. Det är värt att fundera över.
Man hör också starka rop från reaktionärerna att de är ett salt, att de behövs, att de har något att tillföra.
Den liberala blicken säger något annat. Man ser en kristenhet som långsamt och motvilligt demokratiseras och liberaliseras. Aldrig stod de på de liberala barrikaderna när de verkligen behövdes. Föst när alla andra var demokrater och liberaler anpassade sig den kristna majoriteten. Naturligtvis i efterhand visande på att de demokratiska idéerna hade sitt ursprung i Bibeln. Om det är så äktkristet att vara demokrat varför insåg inte de medeltida feodalfurstarna och kyrkofurstarna det? Varför var det inte från början självklart med kvinnliga präster om man alltid varit för könsjämlikhet? Är reaktionärerna verkligen ett salt och inte snarare ett grus? Som bara fördröjer den kristna skuldsaneringen. För jag är övertygad om att det finns en kristen moralisk skuld att göra upp med.
18 juli 14

Äldre inlägg

Nyare inlägg