Lars Westerbergs Blogg

Nabila Abdul Fattha skrev i Dagens Etc. (29 juli) något mycket intressant som blottar motsägelser såväl hos hennes motståndare som hos henne själv. Hon menar nämligen att motståndet mot slöjor och niquab är ett uttryck för kränkta mäns kvinnohat. Att de, i plötsligt påkommen feminism, använder feministiska argument för att angripa niqab och slöja är inte trovärdigt. Tvärtom är det patriarkalt att tro sig veta bättre om hur en kvinna skall vara klädd än hon vet själv.
Det är en korrekt beskrivning av hur det fungerar i många fall. De fördomsfulla, islamofober och antifeminister, finner plötsligt att feminismen kan användas mot Islam. Det är underbart när fördomar kolliderar med varandra, så att man är tvungen att välja bort åtminstone en av dem. Antifeminismen kan dock inte vara den huvudsakliga drivkraften, dels drabbar kvinnohatet den här gången bara en viss grupp kvinnor, dels låtsas man använda feministiska argument. Det betyder att främlingsfientligheten här gången är den främsta drivkraften.
Och kränkta män är inte de enda som kritiserar slöja och niquab. Det gör även feminister. Man menar att slöja och niquab är ett uttryck för religiöst förtryck och en oacceptabel kvinnosyn. Man förnekar väl inte att kvinnor, som väljer detta, frivilligt väljer sitt tvång. Men det är ett tvång som bottnar i patriarkala strukturer. Lika lite som det finns några fria prostituerade, lika lite finns det några fria slöjbärare. Så resonerar man.
Alla religioner som har några år på nacken har naturligtvis patriarkala rötter. Om detta förs det heta diskussioner inom de gamla världsreligionerna. Men endast ett självgott och fåvitskt land kan reducera all fromhet till att i första hand handla om patriarkala strukturer. Det förefaller oliberalt att tvinga på människor våra konventioner. Då söker många argument för att våra konventioner skulle vara frihetligare, humanare och mer naturliga.
Man måste se en människas ansikte för att kunna kommunicera med henne, sägs det besynnerligt nog. Du måste hälsa på vårt sätt, det är naturligare att ta i hand, därför att det är bättre. Är det just kvinnor du inte vill ta i hand, så är du kvinnoföraktare och ojämlik. Att sak samma gäller för kvinnor som inte vill ta män i hand, bortser vi från. Det är vår syn på sexualitet som gäller. I det jämställda Sverige menar vi att blickar kan vara sexuellt kränkande, men absolut inte handslag. Ändå bottnar det i samma beröringsskräck. Vår sexualskräck är liksom mer frihetlig och mer human än er.
I förnuftets konsensusland underkänns alltid religiösa skäl som oförnuftiga och irrelevanta. En människa med tvångstankar, fobier kan omfattas av vår tolerans, en religiös människa inte. Psykologiska skäl kan man förstå, religiösa icke.
Så där är det. Det gäller att värna friheten men vara fri från det som bara är etnocentrism. Därför bör alla få klä sig som de vill. Alla väljer inte friheten men det är auktoritärt att påtvinga människor den frihet de inte vill ha.
Den som vill hindra något från att bära slöja eller niquab är alltså auktoritär. Men kanske inte nödvändigtvis patriarkalt auktoritär utan lika gärna feministisk auktoritär eller entnocentrisk auktoritär. Liberalt är om var och en väljer sin klädsel.
31 juli 14

Dessa långa, lata sommardagar ser jag efter solnedgången om mina favoritfilmer. Och jag funderar än en gång på Hasse Ekman och Ingmar Bergman.
Så fort jag blev femton år började jag se alla Bergmans filmer. Jungfrukällan var den första. Och jag var fast från början. Den ena vidunderliga filmen efter den andra, han tycktes ständigt göra sin bästa film. Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna, Persona – när skulle han sluta att överträffa sig själv? Sedan dess har jag som sagt i efterhand sett alla Bergmans filmer utom ”Sånt händer inte här”. Jag har också sett många av de filmer där han bara skrivit manus, men inte alla.
Hasse Ekman tyckte jag var usel. Beroende på att han gjorde usla filmer just då. Den ena komedin tramsigare än den andra. Jazzgossen tyckte jag om som tidskildring och Bengt Ekeroth gjorde intryck som ångestladdad 40-tals författare. Men det övriga. Fröken Chic, Himmel och pannkaka, Kärlekens decimaler, idel ytligt strunt. Ratataa var naturligtvis en film jag älskade men det såg jag som Povel Ramels förtjänst. På en bänk i en park, som sågades av mina föräldrar, tyckte jag var bra, men spelade naturligtvis inte i samma division som Ingmar Bergman. Det var som att jämföra Wodehouse med Dostojevskij.
Så det är på senare år jag omvärderat en smula. När blir Bergman Bergman? Jag föreslår med ”Det sjunde inseglet” från 1957. Det finns den kvalitetshöjning som skiljer Bergman från den tidige Bergman. Skulle Gycklarnas afton, Sommaren med Monica och Sommarnattens leende alltså tillhöra denna tidigare epok? Man skulle tydligen kunna dra gränsen lite tidigare. Sommarnattens leende är Bergmans mest suveräna komedi. En lektion i kärlek och Kvinnors väntan är naturligtvis inte dåliga de heller. Men Sommarnattens leende är utan motstycke. Hur förhåller sig detta till Ekmans komedier, de tidiga och bästa? Cynismen och beskheten hos Bergman saknas hos Ekman. Hasse Ekman är nog en lyckligare människa. Hans komedier kan vara lite för eleganta. Men ingen av regissörerna har egentligen något försteg här. Det bör också sägas att Bergman ofta misslyckas med sina komedier ”För att inte tala om alla dessa kvinnor” är väl det värsta exemplet. Men tidiga saker som ”Sommarlek” kan också få en att vrida sig av genans. Fast ett allvarligt pekoral som ”Musik i mörker” är naturligtvis värre.
Sommaren med Monica tycker jag är överskattad. Det finns en scen där som cineaster tycker av nyskapande. Men i övrigt är ju de tidiga ”Det regnar på vår kärlek” och ”Hamnstad” lika bra. Och ”Gycklarnas afton” kan tyckas vara en typisk Bergmanfilm med den tidiga Fängelse är bättre och Skepp till Indialand lika bra.
Hur är det då med Ekman? Vandring med månen, Medan porten var stängd och Flicka och hyacinter är tre oerhört bra filmer. Och Flickan från tredje raden konkurrerar med Bergmans bästa komedier fast dess karaktär är så annorlunda. Livshållningen Ekman är en annan än livshållningen Bergman.
30 juli 14

En femenaktivist och miljöpartist, Jenny Wenhammar, har blivit utesluten ur partiet på grund av en aktion med nakna bröst. Just när statsministern skulle hålla sitt tal i Almedalen. Alla ledarskribenter tycker att Miljöpartiet gjorde rätt som uteslöt, Per Gahrton tycker att det gjorde fel (Expressen 23 juli).
Själv tycker jag att alla former av mötestörning bör beivras. Att vända ryggen till, som man vid ett tillfälle gjorde mot sverigedemokraterna, är däremot inte mötesstörning, utan givetvis en demokratisk rättighet. Det hindrar ingen från att tala och ingen från att lyssna. Det gör väl på ett sätt inte nakna bröst heller, man kan tycka att det skapar en rimlig konkurrenssituation. Men är naturligtvis en störning, ehuru ganska harmlös. Och det kan naturligtvis inte jämföras med att överrösta en talare genom att föra oljud. En renommerad jurist menar att rätten att föra oljud är en form av yttrandefrihet och inte ett brott mot yttrandefriheten. Men detta resonemang tycks så till den grad korkat och besynnerligt att jag inte kan tro att jag tolkat honom rätt.
Jag har också läst ledarskribenter som påstått att det är i sin ordning att vända ryggen till, om det gäller sverigedemokrater, men strängeligen förbjudet, om det gäller något vanligt parti. Ty sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, hävdade denna tidning. Det är alldeles riktigt och det som skiljer sverigedemokraterna från alla andra är att det inte delar alla demokratiska grundvärderingar. Däremot är det inte någon logisk tanke att man skulle ha rätt att bete sig odemokratiskt mot antidemokrater. Är ryggvändandet en demokratiskt sätt att protestera - och det tycker jag förvisso att det är – så är det acceptabelt i alla sammanhang och mot vem som helst.
Men det är naturligtvis nakna bröst som intresserar mig. Det tycks mig mera likna ryggvändandet än instrumentalt oljud. Men rätten att få hålla ostörda möten är ändå en rätt viktig demokratisk regel.
Intressant är dock resonemang från två ledarsidor i landsorten. Nerikes Allehanda skriver (22 juli) att aktionen var ”smaklös, odemokratiskt och löjlig”. Det skulle säkert nästan alla instämt i om det i stället var nakna män som demonstrerade för rakt motsatta idéer. Ja, det är ju möjligt att fler hade funnit det löjligt och smaklöst om det handlat om nakna karlar. Det centrala är att det varit lika harmlöst. Odemokratiskt är ju ett hårt ord i båda fallen. Lite demokratiskt olämpligt kanske.
Vestmanlands Läns Tidning är djärvare (22 juli). Den menar att protesten var sexistisk. Är det fel att exploatera kvinnokroppen i reklamen, ”sälja en grej med en tjej”, så är det också fel att sälja en idé med en tjej. Det sätter väl snarast fingret på hur oklart det här med sexism är. Om kvinnor kräver att få bada med nakna överkroppar på kommunala bad så är det inte sexism utan feminism. Kvinnor som visar brösten på en annonspelare är däremot enormt sexistiskt. Vad är det som avgör det? Att frivilligt visa brösten är oerhört progressivt men att göra det för att män skall gotta sig och tjäna pengar är inte bra. Visar en flicka brösten för att tjäna pengar är hon alltså sexist, för att inte tala om alla andra inblandade. Gör hon det utan att ha något syfte att tjäna pengar, för att skapa uppmärksamhet för sina idéer eller bara för att hon tycker att det känns trevligt, är hon progressiv. Själv är jag förstås liberal över hela linjen, det tycker jag känns mera konsekvent. Feminismens hårda kamp för att förändra kvinnosynen har gjort sexualsynen en smula ambivalent.
29 juli 14

Athena Farrokhzad har haft ett sommarprogram i radio som dragit på sig åtskilliga anmälningar till radionämnden. Och den ena liberala ledarskribenten efter den andra har gått i taket. Jag tycker det är utmärkt att hon har fått komma till tals och hon är nog ganska representativ för dagens intellektuella vänster. Vilket också visar sig i att hon har blivit flitigt applåderad på kultursidorna. Varför inte lyssna och argumentera, i stället för att försöka tysta?
Man kan väl säga att nackskott inte var någon bra idé ens på 60-talet. Att proggkulturen är en del av kulturarvet är sant, men det brukar inte vara tillåtet att reproducera kolonialt och rasistiskt gods ur kulturarvet. Knappt ens med ett uttryckligt avståndstagande. Varför vänsterns kära gamla nackskott skall vara ett undantag är svårt att förstå. ”Skjut de galna hundarna”, brukade kamrat Stalin och hans anhang säga. Och det var väl inte så snällt.
Det där Brecht-citatet som inleder programmet om det oanständiga om att tala om träd, känns också som en gengångare. ”Jag kan på grund av tidshändelserna inte tala om träd” blir lätt till ”Och det bör inte du heller göra”. Och det sa Aftonbladets recensenter gång på gång under vietnamkrigets tid. Det fick många diktare att tystna och resten att skämmas över att de sysslade med litteratur. Johan Svedjedal tycks mena att den litteratur som blev kvar inte var så dålig. Och det beror naturligtvis på hur mycket man begär. Vad som hade kunnat åstadkommas i stället vet man ju inte. Men själva ofriheten i klimatet var plågsam.
Det är lite smärtsamt för en vänsterliberal att se att vänstern har stulit antirasismen och kampen för sexuellt likaberättigande ifrån oss. Det var den kampen för minoriteterna och individerna som vi hade som motvikt mot vänsterns tal om de många människorna, klasskampen och majoritetens befrielse. Så det har åtminstone ändrats, minoritetskampen har blivit något mer än en borgerlig perversion. Men tvärsäkerheten och fanatismen är den samma. Och samma ändamålet helgar medlen. Jag undrar om den där sekteristiska miljön i Malmö är särskilt befordrande för fördjupning och växt. Ibland finner jag inhumaniteten hos Farrokhzad betänkligt lik den hos Jan Myrdal.
När jag hör sekterister tala, tänker jag på att de nästan inte alls argumenterar. Det är liksom inte deras ambition. De vill positionera sig, slå fast, markera. Det har egentligen inte ambitionen att säga något som kan vara tänkvärt för någon. Som kan skapa tvivel hos meningsmotståndarna eller komplicera för dem som instämmer. Förändra debatten, skapa nya öppningar. Det de säger har inga andra ambitioner än att bekräfta och dissa. Det skall framkalla applåder och visslingar, inte tankar. Provocera och få människor att trycka på gilla-knappen. Och där kan man väl säga att Athena Farrokhzad lyckades över hövan den här gången. Det kan nog i sin tur fungera självbekräftande. Men jag tycker det är för lite.
28 juli 14

I går började jag skriva om Karlfeldt. Man bedömer numera Karlfeldt på ett vettigt sätt. Alla är överens om att hans värderingar är förskräckligt förlegade men att det finns enstaka dikter som är märkvärdigt bra. Det är vad jag hävdat hela livet. Redan när jag läste litteraturvetenskap på fria seminariet gick jag till angrepp mot Karlfeldt. ”Du vill liksom Victor Svanberg varna för Karlfeldtfaran”, sa Eva Haettner som var seminarieledare. Då ännu inte professor men ung och begåvad, avspänd och prestigelös. Och - fast det är irrelevant - vacker. Detta var tidigt 70-tal och jag förmodar att det enda som förändrats sedan dess är hennes ålder. ”Snabbt jagar stormen våra år”.
Fast på Victor Svanbergs tid var Karlfeldt säkert en fara att varna för. Jag hade redan då känslan av att jag ägnade mig åt likbesiktning. Och sedan dess har jag fortsatt att säga samma sak om honom. En stolt och påfallande braverande manschauvinist. En gammal bondepatriark. Här dansar Fridolin under höstmånens röda kastrull. Tjo flöjt, sa Janne Vängman.
Sådant där är alltför uppenbart. Men jag är lite förvånad över att Sven-Bertil Taubes lysande tolkningar av Karlfeldt från tidigt 60-tal inte nämns i hyllningskören. Det var ju verkligen ett antal tolkningar som tar fasta på det bästa hos Karlfeldt. Till och med Svarta Rudolf sjunger Taube med en mjuk sinnlighet som tar udden av det braverande. Karlfeldts dödsdansdikt Jorum får stark kuslighet, inte minst genom att Sven-Bertil Taube upprepar ordet jorum efter varje strof. Jorum är, om jag minns rätt, ett gammalt dialektord för döden. Och den sällsama nära döden-upplevelsen i dikten Sjukdom. ”mina trötta ögon betrakta en hvilande sfinx i blått. Hon reser sig kattlikt sakta och rör vid mitt örongott.” Det är rader som stannat i mitt minne. ”Men vinden stryker bland pelarna sval, jag fryser i själ och kött. De lämna mig helt allena och natten blir ängsligt sen. Jag ligger i natten sena och fryser i märg och ben”.
Men annans tänker jag på stämningen hos Karlfeldt. Augustimånen lyser, det är sensommar, allt är mognad, gestalter rör sig i det sällsamma mörkret. Månglitter och nattglimm.
När jag ser Lars Lerins bilder av svensk tröstlös vinter tänker jag: Så där har jag också stått i en evighet och sugit in hopplösheten. Den stämningen frammanar Lerin och det går inte att värja sig. Karlfeldtstämningen är en annan men lika svår att undgå. Känner man igen den eller känner man den för första gången? Var börjar verkligheten och var slutar dikten?
25 juli 14